Bressy-Masson Rasteau 2015

Uffe försökte locka med mig i fördärvet i ännu en atomsmäll. Den här gången hade jag dock styrkan att stå emot, eller? Kom att tänka på den här snyggingen. En flaska har jag sänkt lika bra att ta en till. Som tur är har jag några kvar men i den här takten ligger det farligt nära en till! Beställning.. Just nu slumpas dessutom flaskorna ut i par. Men passa på, man vet aldrig hur länge..

Örter och rödgummifrukt delux, svalt och snyggt, inbjudande med en välkomnande slank bångstyrighet. Precis så här vill jag ha min unga franska älskling. Pigg och alert med fullt fokus, småsalta stenar, uppnosigt avslut som lämnar ett piggt begär efter mer. På det hela taget ytterligare ett pangtjut anno 2015. Jag får vissa tyngre vibbar fast lite juicigare, vilket verkligen inte är fy skam.

Tills nästa gång. Nedräkningen har börjat...

Château La Nerthe Châteauneuf-du-Pape 2006

Efter regn kommer solsken men vad kommer efter hög feber, magsjuka och allmän förkylning? Tja, lite mer förkylning tydligen. Ska i ärlighetens namn säga att näsan fortfarande är aningen dysfunktionell vilket förtar intrycken en del. Istället konstaterar jag att doft och munkänsla landar mer i det mogna än yngre, följsam men bra struktur. Lite sälta och kirschiga drag, mörkt men inte murrigt. På det hela taget smaskigt och väldigt lättsippat! Frun instämmer nickande och lägger till att det är jättegott! Vilket är än gott nog.

Tills nästa gång. Tänka att vi överlevde även denna gång...

Le Hurlevent Châteauneuf-du-Pape 2010 o 2011. En dag för lite..

Châteauneuf-du-Pape

2x Le Hurlevent

Jag fortsätter på inslaget spår, mer Châteauneuf-du-Pape, mer årgångsjämförelser. Le Hurlevent Châteauneuf-du-Pape (nr 2291, 159 kr) torde vara bolagets billigaste Ch9dp, undrar just hur det smakar.

Direkt vid öppnandet bjuder båda på en sötaktig godisbetonad frukt, 2010 har medelhög-hög volym medan 2011 snarare har fastnad på lägsta. Ingen av dofterna slår an hos mig, aningen för godissött helt enkelt. Lika bra att låta stå ett tag.

Efter ett tag har godistonerna vädrats bort i 2010 och gett plats för lite ungdomlig charm, rödlätt frukt, örter och gummi, 2011 har också höjt volymen en aning men fortfarande söt ton, finns också en liten släng av blomvatten. Lika bra att smaka.

2010 är en slank sak med gott om pigg nästan syrlig syra, följsamt med en ganska enkel bukett av rödlätt frukt, gummi och örter. Avslutet stramas upp och lämnar en medellång, fruktpigg eftersmak. Inte den självklara associationen till Ch9dp, men bra Côtes-du-Rhône är det allt. Inte ett spår av ek, utan stål- och betong fruktig tillgänglighet. 2011 är aningen tunnare, lite spretigare, spritigare. Blomvatten fastnar och avslutet är lite småbittert och aningen alkoholvasst.  

2010 bättre än 2011

Om 2010:an beter sig som en bra C-d-R beter sig 2011:an som en sämre. 2010:an har enligt utsago sålt över förväntan vilket jag kan förstå, det är inte helt fel i förhållande till pris och man kan ju dessutom ståta med en Ch9dp på bordet. Mitt tips blir således om ni är nyfikna, försök att hitta 2010:an och passa på 2011:an.

Tills nästa gång. Korthelg, klart sämre än långhelg...

Pst. 2010 har jag själv ryckt i hyllan och 2011 fick jag som varuprov från importör.

Psst.
2010 (86-87p)
2011 (82-83p)

Roger Perrin Châteauneuf-du-Pape 2010. Är det redan mitten av April?..

Roger Perrin Châteauneuf-du-Pape 2010

Jag diggar Châteauneuf-du-Pape, tyvärr har den sorten kommit någon i skymundan här hemma på sistone. Har en del i källaren men vågar inte riktigt korka ur. Det sagt är det definitivt skillnad på Schattenöff och Schattenöff, anabolamuffiga, överextraherade, spritiga eller allmänt syltiga och slösaktiga göra sig icke besvär om det däremot finns mycket frukt, härlig kraft, en och annan ekkyss, uppbackande syra och tanniner då spinner jag igång. För att inte tala om att några år på rygg brukar göra susen.

Roger Perrin Châteauneuf-du-Pape 2010 bjuder på en varm pust av vinbär/jordgubb/hallonsylt, salmiak och örter. Ungt men med ett härligt sug och ett djup som lovar gott. Smaken är på intet sätt sämre, gott om frukt, svalare än doften angav, riktigt sval faktiskt, uppiggande syra, litet stänk örter, gummi och salmiak bäddas in i en balanserad, men framförallt följsam pigg helhet. Fantastiskt drickbart detta. Slutet stramas upp en aning och lämnar en medellång eftersmak med pigg frukt, örter och lite kärnor. (89-90p)

Känns lekande lätt, men med en betryggande tyngd. Snarare som en bättre balanserad Côtes-du-Rhône Village än en mustig Ch9, eller kanske är det tvärt om. Vill man ha en drickfärdig, tillgänglig men på intet sätt tunn fransos till fina grytan, ost eller bara som sippvänlig sällskap har man absolut hittat rätt. Om jag ska försöka mig på en vild gissning har årgången gjort sitt och skänkt både syra, balans och följsam elegans.

Påvens vin?

Tills nästa gång. Hänger inte riktigt med...

Pst. Trots att den är ytterst tillgänglig redan nu tror jag någon flaska bör sparas, kan nog bli både ett och två snäpp komplexare med lite tid.

Psst. Prissättningen är det inte heller något fel på, bara att leta på.

Pssst. Blir inte riktigt klok på hemsidan, säkert modern och påkostat men aningen för skruvat för min smak.

Roger Perrin Vieilles Vignes 2009 o 2010. Några få dagar kvar..

Domaine Roger Perrin

Côtes-du-Rhone Cuvée Vieilles Vignes
2010 och 2009

Ibland kryper nörden i mig fram, äsch vem försöker jag lura. Jag gör mitt bästa för att inte släppa fram nörden jämt men ibland kan jag helt enkelt inte stå emot. När det finns möjligheten att testa två, utmärkta, årgångar mot varandra finns det ingen återvändo. Varför inte testa själv? Ta samma vin, två, gärna flera, årgångar och sveps med i skillnader, likheter, årgångsvariationer och annat väsentligt. Bara låta det roliga börja.

2009 bjuder på småjästa vinbär, björnbär, salmiak och ett lass örter, smyger sig fram lite jordiga toner också. Ung, rättfram, hyfsat homogen med ett rejält löfte om slank drickbarhet. Tänk mörkt småmurket trä. Smaken känns ung, rejält drag i syrorna, friskt med gott om bär och mörkare, lite obalanserad tyngd. Slank, snudd på enkel med en rättfram uttalad matsällskapsvibb. Avslutas med en viss bitterhet, torra minimala tanniner och en ganska kort bärig eftersmaken med lite mer mörkt trä. (84-85p)

2010 har liknande drag men elegantare, ljusare och bättre balanserad. Tänk mer färskt ungt trä. Munkänslan är snällare, mer balanserad, följsammare utan ett spår av bitterhet. Frisk rödlätt frukt, bra bit i syra och små minimala men uttorkande tanniner. Finns något småmörkt även i detta glas men inte alls lika klumpigt som i glas ett. Eftersmaken är saftig, len och klingar ut halvfort. (86-87p)

2010 längtar jag tillbaka till, en sipp till bara för att smaka hur det var. 2009 snarast avskräcker med sin lite klumpiga tyngd. Nu låter det som stora skillnader, att 2009 skulle vara direkt dåligt, men nej inte alls. Bara väldigt tydliga nyansskillnader när man har båda glasen bredvid varandra. Vid en senare påhällsning känns 2009:an fortfarande lite klumpig och 2010:an fortsätter att leverera.

2 x Côtes-du-Rhône

Tills nästa gång. Borta bra men hemma ännu bättre...

Pst. Var det någon som sa exakt vetenskap? Frun, som i mitt tycke har en kräsnare kran, föredrog 2009:an. Tyckte att det var något konstigt i eftersmaken hos 10:an. Desto bättre då jag hade hällt upp ett glas av varje, nu blev båda nöjd.

Psst. 2009 finns i BS för 120 kr och 2010 finns i sexpack för 834 kr. Desto bättre att 2009, 2010 och 2011 finns hos Wein-bastion.de, för i sammanhanget moderata 8 euro styck.

Pssst. Om man kikar närmare i SBs hyllor kan man ha tur och hitta olika årgångar av samma vin, kanske rent av ditt favoritvin.

Bosquet des Papes 2006. Kung Bore, du är inte välkommen..

Bosquet des Papes 2006

Kirsch, jordiga gubbar, vinbär och franska örter samsas i en satt, homogen, sirlig doft. Det mesta av babyhullet är borta och kvar är slank elegant rödbärig lätthet. Ett intagande uttryck där det säkerligen fortfarande går att lura fram flera komplexare toner, fast varför vänta, intagande redan nu.

Munkänslan är först len, slank med frukt som släppt det primära och kommit in i en mörkare mer nedtonad fas. Hela uttrycket är överlag härligt nerslipat, örter, lite kött, gummi och salmiak ligger och bubblar under ytan. Avslutet stramas upp en aning, mikroskopiska runda tanniner, ett litet alkoholstick och en aning beska letar sig fram. Eftersmaken tonas ner avsevärt men kvar blir lite brända örter, småmurrigt trä och en mörk bärighet. (89-90p)

Jaha ja, lite av den alkoholbeska som jag kommer ihåg sedan sist finns kvar men annars är uttrycket nerslipat och behagligt homogent. Nog för att det finns klara likheter med vinet som jag provade för fyra år sedan men det här är en annan varelse än den hormonstinna tonåringen. Dagens uppmaning blir således, ingen bråtska med Ch9, kan gott ligga till sig något år eller så.

Tills nästa gång. Bara att damma av skyffeln igen...

Pst. Köptes våren/sommaren 2009 för 234 kr.

Psst. Inget att hålla öppet, dag 2 dog allt motstånd och det hela blev aningen slätstruket.

Pssst. Visst är det för härligt att vårljuset trotsar kyla och snö, äntligen.

Domaine du Vieux Lazaret Châteauneuf-du-Pape 2006, Gaudium Merlot 2009 och lite vitt. Påsken fortsätter..

Avsmakning

Kan man tänka sig, det blev mat och vin på påskdagen också. Jag brukar överlag föredra dagen efter afton på storhelger. Inte lika rörigt på matbordet, sällskapet är lite mer avslappnat och vinvalet brukar vara mycket enklare.

Kvällens bubbel

Denna gång blev det lammstek, rotisar och sås gånger två som huvudnummer. Fast först ut var avokadoröra på kavring och handskalade räkor. Det är något med avokado som gör att helheten får något mjukt och fluffigt över sig. Även om det har en lätt dämpande effekt på resterande råvaror är det redigt gott och kvällens första vin Charles de Fère Cuvée Jean-Louise Blanc de Blancs Brut (nr 7425, 69 kr), som även agerade välkomstbubbel, var lätt, läskande med en tvist av citrus och en gnutta mineralitet, ett utmärkt sällskap till den fetare röran och skaldjurstouchen. (83-84p)

Lamm brukar vara tacksamt att välja vin till, så även denna gång. Gäller bara att försöka pricka in sällskapets smakreferenser. Enklast att ta två flaskor som passar maten som sedan får vara lite olika i stilen så att alla kan få sitt.

En till Châtenöff

Först ut var Domaine du Vieux Lazaret Châteauneuf-du-Pape 2006 (nu årgång 2009, nr 2211, 199 kr), två år i källaren hade gjort detta vin gott. Det är en skön doft där alla delar halvvägs smält in i varandra, faktiskt lite småsvårt att utläsa nyanser. Av det som sticker ut finns det framförallt en skir ren frukt som drar mot hallon och körsbär, något halvförmultnat, jordigt och lite likör på toppen. Känns som att jag prickat denna precis påväg mot mognadens gyllene land.

Munkänslan är slank med en pigg syra, den röda frukten lirar på i skön harmoni med restan av mörkare toner.  Lite örter och möjligen läder kan läggas till drickbarheten som förmligen sköljer över tunga och gom. Tanninerna gör sig påminda, lätt uttorkande och så där lagom matsällskapliga.

Eftersmaken sitter i ett bra tag, saftig med både lite småmörk frukt och nåogt mer obestämbart mörkt. (88-89p)

Ett redigt vardagstjut skulle jag säga, åren i källaren har gjort susen men känslan av ett bättre Côtes-du-Rhône är klart mer tydlig än Ch9dp. Å andra sidan kanske inte så konstigt med tanke på de 189 kr det kostade då.

Österrikisk Merlot?

Då var jag mindre säker på hur Gaudium Merlot 2009 (varuprov, kostar 129 kr hos Handlavin.se) skulle skulle mottas. Dricks inte så mycket ren Merlot och aldrig något från Österrike, så preferenser saknades minsann.

Rödbärig doft med en mörkare tyngt. Jag gillar när det finns något mörkare obestämbart som bygger en stabil, personlig grund. På intet sätt syltig eller överjäst, uttrycksfull och riktigt inbjudande fast på ett småsvalt sätt.

Munkänslan är även här åt det slankare hållet, bra tryck i frukt absolut men hela uttrycket känns mer sirlig än full fart. Frukten drar mot körsbär, hallon med något mörkare drag. Det finns även en medicinal ton som jag kommer på mig själv med att tycka om, men där kan man nog tycka olika. I stort sett obefinltliga tanninern men syra och det överlag svala uttrycket ger struktur åt hela bygget.

Eftersmaken är hyfsat torr, lite småträbärig och ganska kort. (87-88p)

Döm av min förvåning då detta seglar upp som mitt favoritvin under kvällen. Syster hade redan gjort sitt val men när jag sitter där med alla de goa smakerna på tallriken gifter sig frukten, syra och personlighet och det blir riktig skönsång.

Två riktigt bra alternativ till kvällens lammstek, båda uppfyllde bordets olika smakpreferenser och tar på intet sätt överhanden samtidigt som de knappast faller inom anonymitetens mantel. Två riktigt dugliga matvin som landar helt rätt i mellanlandet lagom.

SB, inte från SB

Just ja en till flaska öppnades i helgen.  Sileni Cellar Selection Sauvignon Blanc 2011 (Varuprov, kostar 98 kr hos The Wine Company) var ung, busig med gott om krusbär, nässlor, tropisk frukt och andra SB markörer. Lite blommigare och fylligare i stilen men ändå med en stringent syra. Gillades skarpt av alla kring bordet och en klar rekommendation nu när vi förhoppningsvis går mot varmare tider. Kan nog funka lika bra till allmänt plock, som en matigare sallad eller ensamt som slödricka. (85-86p)

Tills nästa gång. Nuså, nu är påsken slut...

Cuvée du Vatican Châteauneuf-du-Pape 2008. Variationer..

Kall o snipig?

Ibland kan jag slås över livets banala cykler. Fast å andra sidan är det det småsakerna som gör helheten. Som imorse, kom till jobbet helt övertygad om att jag inom någon timme skulle få min beskärda del av rudimentära frågor om livet i allmänhet och matematik i synnerhet. Men se, eleverna börjar inte förrens imorgon. Så var den dagen på jobbet precis som vilken annan fast helt annorlunda.

Samma sak med årgångar, ni vet de där små siffrorna som står på flaskan, men som systembolaget inte tar hänsyn till. Château Blabliblö smakar tydligen samsamma oavsett om den kommer från en kall och blöt årgång som om den skulle komma från en varm och solig årgång. Jamen det är ju samma vin, sak samma eller hur? Eller kanske inte, ska med handen på hjärtat tillstå att jag ibland stirrar mig blind på förmodat goda årgångar och att det är nyttigt att prova "dåliga" årgångar. Men skillnad, jo det är det även om de nödvändigt inte behöver vara dåligt.

Cuvée du Vatican Châteauneuf-du-Pape 2008 (nr 75233, 215 kr) höll på att bli ett sådant vin, märkt av en "dålig" årgång och därmed förpassad till skuggan av 2007 och 2009. Men så finns det upplysning, och så finns det UPPLYSNING, och tur är väl det annars hade jag missat denna pärla.

ne, varm och generös

Direkt från plopp och hyfsat svalt

Bjuder vi upp med sötlakrits, mogna jordgubbar, hallon och aningen örter. En sammstämd doft som varken känns burdus eller blyg. Balanserad kanske någon skulle säga, inbjudande kan jag lägga till. Aningen kirsh i bakgrunden men snyggt och i schack.

I munnen känns det att vinet är något svalt men vad gör det, frukten är vital med återkommande doft associationer, mer lakrits och örterna är något mer påtagliga. Uttrycket är inledningsvis snyggt balanserat med en otrolig följsamhet. I avslutet blir det en ganska påtaglig bitterhet och en aning snipigt, en uppstramande torrhet som möjligen skulle kunna kalla tanniner. Hallå hur svalt var det egentligen? Oj 14 grader. Vänta lite till.

Med högre temp, runt 18-20 grader, byts bitterhet och snipighet ut mot en värmande kram med en liten alkoholkänning, uttrycket förblir balanserat men nästan löjligt krämigt och följsamt.

Eftersmaken är riktigt lång, bärig med något bittra örter, lite kärnkänning och mer sötlakrits. (90-91p)

För att tala ren svenska, fy faen va gött!. Ok att det är ungt, att doften möjligen inte riktigt bjuder till, och att det inte vinner på att lagras men vilken direkt njutning detta vin bjuder på. För 215 kr är det, om inte löjligt bra, så riktigt bra. Korka upp, sniffa och njut i stora klunkar. Kanske var dumt att avfärda 2008 helt o hållet.

Tills nästa gång. För att inte tala om hur dag 2 och 3 blir...

Midsommar i bild.. Nu med lite text..

Jaha ja, då var det dags att försöka summera intrycken från den gångna helgen. Jag har kommit till följande klargöranden:

1. Är det många människor går det åt mycket dricka.

2. Det är aldrig fel att ha några "extra" flaskor lättillgängliga. Egentligen en direkt följd av nummer ett men ändå.

3. Det är roligt när man träffar rätt i smaken hos de man bjuder. Oavsett pris, kvalité och färg på dryck.

Soluppgång

Solnedgång

Föräldrarnas utsikt från matbordet går inte av för hackor. Oavsett tidpunkt på dan.

Morgon blomma

Château des Jacques Morgon 2009 (nr 99293, 139 kr)

En rödbärig småjästig doft med lite vingummi, vinbär och hallon/lakritsskallar. En tillhörande örtkrydda och lite tallbarr spär på djupet och allting andas ungt men kvalite.

Smaken är slank med väldigt pigg syra, trots det känns det fylligt. Munkänslan är helgjuten. Frukten är mörkröd och fantastiskt ren, örter, lite gummi och lite mörkare toner spär på drickbarheten och skapar ett helfranskt komplext tjut. I slutet finns en pikant bitterhet och ta mig tusan men det finns pulversmå tanniner som stramar upp.

Eftersmaken är lång och läskande med lakrits och bär i sammstämd småbitter sjäklig klang. (88-89p)

Mumma va gott, det här vill jag bara dricka mer av. Lättsamt, följdsamt med komplexa mörka toner i all härlig frukt. Skulle säkerligen vinna en del på att ligga till sig och lugna ner jästtoner och lite ung bångstyrighet. Till den mustiga "pastasalladen", egentligen en orgie i olja, kyckling, inlagd vitlök, soltorkade tomater, örter och pasta, satt den som en smäck.

Finn ett fel

Hm, fel var kanske att ta i men vissa fotton är mer spontana än andra. I vilket fall så är barnvakten ovärderlig när omgivningen är mer högljud är annars. Egentligen inget fel men väldigt ovinligt.

Seven Springs Sauvingon Blanc 2010. (Varuprov, kommer att släppas i BS i Augusti för 145 kr) 

Ni som har följt mig ett tag vet att SB inte hör till vanligheterna lägg till att det härstammar från Sydafrika och du har något riktigt exotiskt i min vinvärld.

Ungt så det förslår, lite smäjästig rent av men det luftas snabbt bort. Kvar finns en purung tropisk frukt med flörtningar mot både Riesling och Chardonnay. Det som möjligen skvallrar om druvantillhörighet är en svag kryddig ton i slutet som skulle kunna vara nässlor men annars öser det på av generös frukt.

I munnen är det friskt, rent av fylligt med gott om sval småtropisk fruktkompott.  Inte betungande eller söt utan bara fräsh och druvig. Det finns lite rundare toner av kola och och en pikant krydda som stramar upp och lämnar ett smått syrligt slut. Eftersmaken är pigg, ganska lång med både citrus, gulaäpplen och någon obestämbar följsam krydda. (86-87p)

Det här var sommar på flaska, sällskapet tyckte att det var riktigt trevligt men rynkade lite på pannan när jag nämnde priset. Personligen tyckte jag att var riktigt trevligtmixen av fräsh frukt och en fylligare kropp satt som en smäck både till mat och prat.

Midsommarbubbel

Midsommarbubbel nr 2

Laxtårta, minst lika god som jordgubbsdito

Obligatorisk grill

Kvällensmatchning

Domaine de l'Amauve Réserve 2007 (Varuprov, nr 71481, 1092 för sex flaskor) mot Domaine del' Echevin Guillaume de Rouville 2007 (nr 71773, 149 kr)

Glas 1 (Domaine de l'Amauve Réserve 2007)

En rödblommig doft med lite pelargon, vinbär och likörtoner. Riktigt trevlig i en slänk och personlig profil. 

Rödvinbärsfrukt med mörkare inslag. Det finns något blommig även i smaken men även något små smörigt. Avslutet är riktigt uppsnörpande med lite bittra tanniner som är bra uttorkande.

Eftersmaken är torr med hyfsad träkännin, lite bitteret och olivspa. (87-88p)

Glas 2 (Domaine del' Echevin Guillaume de Rouville 2007)

Mörkröda bär med lite murriga skogstoner, Det ligger något i topptonen som påminner om smörkola utan att bli sötsliskig.

Smaken är fyllig med mörk frukt som drar mot både riktigt mogna körabär och lite björnbär. Det är överlag mörkare med örtigare toner och aningen gummi. Tanninerna finns där men är mer följsamma och lämnar ett läskande avslut med lite kärnor och körsbär. (88-89p)

Båda vinerna är riktigt trevliga men i dagsläget drar det andra glaset längsta strået. Det är helt enkelt lite för blommigt och lätt det andra vinet. Känns däremot som att vin nr 1 skulle kunna vara bättre med några års laring om frukten håller det vill säga. Båda vinerna levererar vad man kan förvänta sig i denna stil och prisklass. Båda vinerna mottogs glatt av sällskapet även om det var lite mer hejjarop för glas nr 2.

Klart grabben ska ha en nubbe

Mycket disk blev det

Extra flaska

Tills nästa gång. Det var årets midsommar...

Clos du Mont-Olivet Châteauneuf-du-Pape 2001. Så var vi i Sundsvall..

Hotellinsyn.

Drygt tre timmar post lunch befinner vi oss i ett soligt Sundsvall. Clarion ligger mer än hyfsat centralt och bjuder till kvällssupé, on the house. Efter en snabb stros på stan kryper vi tillbaka till hotellrummet. Lugnt, skönt och vuxet.

Vad dricker man då när atmosfären är så där härligt avslappnat, finns inte så mycket att välja på om man inte vill ha ett glas rött/vitt eller en flaska av dito som kan bjudas i baren. Vis av erfarenhet så tog jag med eget. I kväll blev det rött i form av Clos du Mont-Olivet 2001 (nr n/a, 249 kr).
   

Takkylning

Läder, lite torr kaffe, jord och röda vinbär, aningen körsbär och tobak. Inte stor på något sätt utan bara sammansatt och härligt njutbart.


Samken är ren njutning, frukten är insjunken utan att vara allt för torr och tråkig, röd mot vinbär och lite surkörsbär. Jord, läderremmar, tobak spär på uttrycket. Efter lite tid i glaset kommer lite bränd soja och animaliska toner. 


Eftersmaken sitter i ett bra tag, är torr och ärligt läskande med lite kärnbitterhet. (89-90p)

Det är ett ärligt vin som är gjort för att njutas i stora klunkar. Inte stort men fantasieggande och härligt moget. Såhär på kvällskvisten är det precis rätt i ett solnaggat Sundsvall där grillos, stadspuls och Patty S gör oss sällskap tills förnuftet segrar och nattlampan släcks.

Tills nästa gång. Imorgon, Sundsvall by day...

Domaine des Entrefaux Crozes-Hermitage 2007. Lite tvång är aldrig fel..

Gammal bil, lika gamla elkablar.

Ibland är en liten dos av tvång nödvändigt, det får man lära sig tidigt i barnåren för att sedan använda sig av det som en omvänd morot för de egna barnen. Varför ska inte det dalnande vinintresset kunna få ett återuppväckande av samma medicin. Ta ett varuprov, släng in den på en familjemiddag och invänta domen. Inlägger skriver sig nästan självt och bilderna? Jorå där är det inget fel på motivationen.

Trodde jag, familjen är dock bra mycket hårdare i sin dom än vad jag är så det blir till att lita till mig själv ännu en gång. Det är ju trots allt mina åsikter som jag ska stå för på denna sida.

Klockren nordisk rånare, generös med smått jästa björnbär, mörka mogna hallon, aningen krydda och lite gummi och chark. En trevlig smått komplex doft med en släng av sydfrank värme och brända örter men även något svalare drag. 


Smaken är läskande med en trevligt pigg syra, gott om mörk fyllig blårödfrukt och även här samsas syrah attribut som gummi och lite chark. Avslutet är mjukt och tanninerna knapt kännbara men bra uttorkande.


Eftersmaken är bra lång med mörka bär och pikant krydda. (89-90p)

Det här är direkt njutbart och faktiskt överraskande mjukt och inställsamt. Nog för att det säkert vinner en del komplexitet på lagring men jag gillar den unga men ändå följsamma fas som detta är i nu. Ett riktigt bra val till diverse detaljer av gris som ugnkokats (ca 50-60 grader i fler timmar än jag vågar tänka på) i vitlök, rosmarin och honung.

Familjen däremot tyckte att det var gott men lite väl strävt, dessutom tyckte vissa att det var bättre efter maten. Hm får inte till någon vidare konsensus men jag är helt övertygad om att jag gillade flaskan bäst.

Tills nästa gång. Möte igen imorgon, får se om det kan ta död på den lilla lust som tvånget framkallade...

Pst. Det var ännu ett trevligt varuprov från Vinia. Det är många fler som provat. Och om ni har tur stöter ni på 2007 i butik annars är det 2008 som är aktuell årgång. 

Domaine du Pesquier 2009. Varuprov och livets prövningar..

Till helgen väntar Syrah/Shiraz provning med kollegor samt tillhörande vänkrets. Har en del godbitar i källaren som det ska bli roligt att ta tempen på. Men samtidigt är det lika nervöst, ska vinerna vara hela ( alltså inte korkade), ska de tas emot med jubel eller bespottande (blir väl bara jag som spottar iofs) eller händer något annat oförutsett. I vilket fall ska det bli riktigt roligt att få dela sina erfarenheter och diskutera vin. Är väl ändå det som livet går ut på, eller? 


För en gångs skull är familjen frisk och det känns faktiskt som en välsignelse, ibland blir tillochmed ateisten i mig lite troende. Men, observera att det nästan alltid kommer ett men, nu står vi inför andra sorters prövningar. Att fostra en mer och mer egensinnad 2,5 åring som redan nu argumenterar för sin sak och ibland släpper kommentarer som gör att man baxnar och kapitulerar i ren häpnad. Kan inte låta bli att undra hur det blir när de blir äldre? Ojoj. Den egna viljan är underbar men ack vad svårt det är att vara förälder, för att inte tala om att vara barn.


Mitt i allt dimper ett varuprov ner med inte mindre än sex olika buteljer av varierande ursprung och kvalitet. Företaget, har tidigare använt sig av lite nätfiskning på diverse andra bloggar och jag sa då till mig själv att aldrig köpa något av densamma. Men nu, när det kommer en förfrågan om regelrätta varuprov, kan utforskaren i mig inte motstå. Rätt eller fel får andra avgöra. Om något så påverkar mina, om än nu väldigt vaga, förutfattade meningar mig i en än mer restriktiv hållning.


Första flaskan, Cameleon Malbec 2010 (nr 6581, 72 kr), är på alla sätt korrekt i sin unga fruktspäckade skrud. Här kan man säkert hitta sin fanclub, och då främst som sällskap till eldade kötträtter, men mitt bulls eye prickar den inte. 


Näst ut är Domaine du Pesquier Gigondas 2009 (nr 2836, 145 kr). Vinet som i 2007 års upplaga gick på knock out med en imponerande svit av, 91p WS, 91p WA och 90p IWC. För att inte tala om hyllningar från våra egna vinguruduett.  En tungviktare om man räknar in pris och tillgängligheten.  2009 har däremot tagits emot lite svalare och mig vetligt så har ingen i min roll smuttat på detta, åtminstone inte skrivit någon rad. Så det är upp till bevis.   


Riktigt stor mörkrödbärig ungdoft men utan påklistrad jästighet, riktigt inbjudande med sedvanlig sydfransk värme och charm. Den strama örtigheten (basilika, oregano) finns där likväl den söta salmiaken möjligen mot fänkålshållet, lite gummi och mörk choklad spär på intrycket. Smaksens nu är vi hemma, och det med bravur.

I munnen är det riktigt fylligt, lite sötfruktighet och på gränsen till lite alkoholstickig. Syran är dock exemplarisk och de übermörka bären skiner i kapp med drickbarheten. Fänkål, lite gummi, peppar och bitter mörk choklad samsas i den unga och rejält tilltagna smaken. Avslutet snörper upp riktigt rejält med aningen beska och gott om uttorkande men mjuka tanniner. Eftersmaken är lång med mer örter, salmiak och en fin träkant.

Ojoj det här är nästan på gränsen till vad jag tål. Frun skrynklar lite lätt på ansiktet och glaset tar sin tid att tömma. Utan sällskap kan det nästan bli för mycket men, lätt kyld, till sommarens grillade karé, eller varför inte till en hård ost sitter det säkert som en smäck.


Dag två blir det nästan värre (fast ändå på ett bra sätt), smakerna intensifieras och blir aningen mörkare. Det här är inget för den krässmakade, mer fullgas än elegans men ändå med personlighet och en begynnande komplexitet. (89-90p) 

Tillsammans med en mogen (om de nu ska vara mogna, hjälp Fredrik!) manchego och trögflytande balsamvinäger sitter den som en fläskläpp. Och i takt med att flaskan töms, efter flertalet dagar ska tilläggas, kan jag inte låta bli att undra vart det här kan ta vägen med lite lagring.  


Tills nästa gång. Imorgon må vara en annan dag... 

Père Anselme Châteauneuf-du-Pape La Fiole du Pape 1998. Helgen som försvann och kom tillbaka..

Mera moget tack.

Ingen idé att gråta över spild mjölk, inte ens om mjölken är vin och tillfället att träffa likasinnade nördar var lika efterlängtad som en julafton hade varit för tjugo år sedan. Vissa saker styr man inte över hur gärna jag än vill, lika bra att ladda om ta fram något efterlängtat från källaren.

För några månader sedan surfade jag runt i beställningssortimentet och ramlade över några äldre exemplar från, skulle det visa sig, samma importör. En snabb sökning gav ingenting förutom en företagsregistrering och ett telefonnummer. Ingen hemsida eller überhemlig emaillista, det sistnämnda skulle säkerligen kunna finnas men det är inget jag vet något om.

Bästa att göra på det gamla hederliga viset och slå en signal, det visar sig vara en trevlig herre i övre medelåldern som svarar. Efter lite, från min sida, trevande frågor är det klart att han har något med firman att göra. När jag sedan går in på specifika sortimentfrågor öppnar han upp sig motvilligt men ändå charmant stort, och jag får hela tiden känslan av att informationen är på en need to know basis. Ingen information ges lättvindigt och jag får en känsla av att han pressar mig på information för att sedan låta mig veta hur landet ligger.

Den artikel som vi kom att prata mest om var en årgångscuvee från Père Anselme, närmare bestämt La Fiole du Pape. Enligt sagda herre togs denna artikel hem hösten 06 och skulle då vara en cuvée av 98,99 och 00 från området Châteauneuf-du-Pape. Minst sagt spännande med tanke på mina ringa erfarenheter av gammal Ch9dP. Vet inte om samtalet, flaskans form, årgångslöst vin eller det faktum att magnumen är billigare än vanligt format är konstigast/intressantast. I vilket fall väckte det min nyfikenhet.

Väl hemma visade det sig att flaskan hade ett givet årtal, nämligen 1998. Intrigen tätnar.

Jo det är sant,
flaskan är rak.

Doften är mogen med härlig porvinsaktig frukt, det är fikon, lite romrussin, läder och lite stall. Det finns en frisk syrlighet med en antydan till röd frukt annars har nog de flesta bär flyttat ut för gott. Det är en intressant och ovan doft som ändå möter lustcentrat och skickar jakande signaler vidare. Både jag och frun gillar detta.

Smaken är inte alls lika fylligt komplex som doften, det är gott om torkade frukter, fikon, lite russin, läder och lite multnande löv. Gott om syra och slank drickbarhet, Även här är portvinsdragen närvarande dock utan någon som helst sötfruktighet. Avslutet är i stort sett utan tanniner men lämnar ett torrt avstamp in i den långa eftersmaken.

Det här är inget stort vin men riktigt intresseväckande. OM jag ska hitta något negativt så är mittparitet är lite tunt och att frukten är något för torkad men det är bara petitesser i sammanhanget. Det finns något lättsamt och lättdrucket över mogna viner, en följdsamhet som inte finns i nya oavsett uttryck. Samtidigt gör komplexiteten och det egna uttrycket att jag kunde förnimma smak och lukt flera timmar efter sista sippen. (Svårbedömt men tillslut landar jag på 88-89p på mognad, komplexitet och längd, samtidigt spöar det skiten ur andra 88-89 poängare på ren charm.)

Jag märker att det är svårt att bedöma vinet utifrån min "moderna" poängskala, men det var längesedan jag drack ett så personligt och samtidigt lättdrucket vin (var nog faktiskt Jadots 97a, även om den var snäppet vassare). Det här måste vara en av de största anledningar till att lagra vin, samtidigt väcker det en av de viktigaste frågorna. Vad gillar du? Vår middagsgäst tyckte inte alls om det här mogna, småmultnande uttrycket hon föredrog istället en modern fruktrikare variant. Jag säger inte att man måste föredra det ena eller andra men om du absolut inte tycker om moget vin varför vänta x antal år för att sedan bli besviken.

Bis zum nächsten Mal. Kanske 07 eller 09 nästa gång?..

Psst. För att kunna vältra mig i elände och bli påmind om vad jag missade så läser jag Ulfs, Fredriks och Magnus tankar från vad som måste anses vara en riktigt blöt tysk kväll.

Pssst. Borta bra men hemma bäst, försöker jag övertala mig själv.

Saint Cosme Côtes-du-Rhône 2009. Hemmapappa på deltid..

Mörkt är det nya ljusa

Då var det dags igen, frun i huset börjar jobba om än bara deltid och jag är följdaktligen hemmapappa på deltid. Faktiskt en genialisk lösning om du frågar mig, nu får vi en varsin bit av varje kaka och när någon av oss klagar över det ena eller andra kan den andra med menande blick intetgöra den andra och lägga locket på.

Ne det är faktiskt riktigt härligt att både få ha kvar en fot i vuxenlivet och samtidigt få vara delaktig i de ungas uppväxt. Påtal om det så är lillkillen inte så liten längre, nu är rumphas, spontanvändningar och härmande fraser en del av den unge mannens vardag.

Det har blivit många beställningar utomsocknes, men det finns några fördelar med vårt lokala sortiment. Framförallt behöver man inte beställa 12-pack, dessutom visar BS på en bra bredd bara man vågar ge sig hän. Oavsett hur mycket vin det finns tillgängligt så verkar de bekanta vattnen lite bättre. Så här kommer ytterliggare en Côtes-du-Rhône från den trevliga årgången 09. Ok jag lovar, nästa vin ska inte vara från tyskfranskitaliensk mark. Puh svårt, men det ska gå. Å andra sidan, varför bege sig bort när hemma smakar så bra..

Lite smått bångstyrig med mörkröd småjäst frukt. Tillsammans med de sedvanliga franska örterna, lite salmiak och en ton av bränt gummi och chark bildar det en ung om än väldigt skön doft kombo.


Munkänslan slank och läskande med gott om pigg röd frukt, mosade jordgubbar, hallon, salmiak och en avslutande småbitter örtighet. Syran är påtaglig och så även tanninerna som gör sig påminda i slutet och lämnar ett torrt avstamp i eftersmaken som är torr, fräsh, lite syrligt bitter och ungjästfruktig.


Inte alls lika charmig som La Ferme du Monts 09:a men ändå med tillräcklig kropp och personlighet för att inte verka tunn och intetsägande. Hela intrycket landar någonstans i mellanland, inte för mycket av något men ändå har det en inneboende charm. Även om det är ungt och lite småbångstyrigt dricker jag det med välbehag i dagsläget, möjligen att det blir lite avslipat med tiden men jag gillar det här lite opolerade. (88p)

Det var Birk som inspirerade till beställningen, varför inte låta honom göra dig samma tjänst.

Tills nästa gång. Jag säger bara en sak, lergryta...

La Ferme Du Mont Côtes du Rhône Village " Le Ponnant" 2009. Uppdragen hopar sig..

Vardaglig poesi på flaska

Jaha då satt man som kassör också, inte bara vinhandlare som utnyttjar min oförmåga att säga nej nu har det spritt sig till föreningslivet också. Det positiva är att det knappast finns någon risk att bli sysslolös.

Likt en skiva som hakat upp sig fortsätter utforskandet av det senaste 12-packet från Tom. I ett försök att nyansera mitt sökande försökte jag hitta en svensk importör, efter ett trevligt mailväxlande med producent och Sigva (vilket visade sig vara den svenska importören) fann jag att just de viner som jag var på jakt efter inte fanns i det svenska sortimentet. Däremot finns följande viner:

Côtes du Rhône Premiere Côte 2007 99kr
Saint-Joseph Parcelle de Jean 2007 219kr
Châteauneuf-du-Pape 2007 304kr
Côte Rôtie Bonneveaux 2007 479kr
Hermitage Arena Mica 2007 499kr

Dessa ligger i RS, vilket innebär privatimport vilket i sin tur innebär outforskade inköpskanaler för mig. Tur att La Ferme Du Mont Côtes du Rhône Village " Le Ponnant" 2009 redan fanns med i min låda. För att utrycka mig mild så tycker/tyckte jag att 07:an av samma vin var riktigt bra. Om man ska tro Robert Parker så ska 09:an vara ännu bättre, han har i alla fall belönat den med en poäng till.

Upp till bevis:
Vilken frukt, renaste mörkahallon och mognavinbär samsas med salmiak, lite chark och över det hela ringlar en sval ton där allehanda franska örter ingår tillsammans med en känsla av sten. Det känns utrycksfullt, vitalt och juvenilt men ack vad inbjudande.


I munnen bjuder vinet till, oj vilken drag, härlig slank munkänsla med tillräcklig fyllning för att nå ut i varje skrymsle i munnen. Mörkröd ung frukt, pigg syra och kännbara tanniner som sköljer över i slutet likt den finaste sand. Även här finns något svalt och fräsht, mineral kanske någon skulle säga men så bevandrad är jag inte. 


Eftersmaken är syrligt läskande med örter, mörka körsbär, salmiak och en liten bittersvans. Möjligen något för kort för att vara riktigt, riktigt bra.


Det underbara i dagsläget är det bångstyriga men ändå förvånandsvärt följsamma utrycket, vinet sköljer över sensorerna i munnen och triggar de flesta utan att för den delen väga över någonstans. Det är läskande, personligt, uttrycksfullt och ungt på en och samma gång. Jag har sagt det förut om säger det igen, fasiken vad jag går igång på detta. (89-90p)


Tills nästa gång. Arbete och möte, idag blir det inte många familjetimmar...

Paul Jaboulet Aîné Châteauneuf-du-Pape Les Cèdres 2007. Sjukdom och bristande ork men lite glass är inte dumt..

Då var det dags igen, hela familjen är i karantän. Sjukdom har drabbat oss och det känns flera resor värre att se mina små sjuka än det faktum att jag inte är på topp själv. När du dessutom lägger samman summan av sjukdom är det synd om oss, riktigt synd om oss. För att inte tala om att det är riktigt jobbigt att upprätthålla en någorlunda fungerande vardag, under rådande omständigheter blir det inte mycket inmundigat än det som känns lämpligast när man är sjuk, nämligen gass (glass alltså). Någonstans stannar upplevelsen vid att det är kallt, krämigt och vaniljigt även om det är stor skillnad på glass och glass. Just nu pendlar det mellan Sias olika varianter och Icas gammeldagsvarianter, om man vill vara riktigt syndfull väljer man Sias choklad och apelsin även om den för tillfället har blivit bannlyst i hemmet pga av överkonsumtion.

Eftersom ork och tillfälle för egen rekreation tryter passar jag på när en välbehövlig mormor kommer förbi. Lunchen har hon med sig tillsammans med en leklusta som tyvärr har lyst med sin frånvaro innanför dessa fyra väggar. Dags att summera ytterliggare en upplevelse som har legat och dammat ett tag. Så passande att det faktiskt var födelsegåvan från mina svärföräldrar.

Paul Jaboulet Aîné Châteauneuf-du-Pape Les Cèdres 2007 öppnar upp eldigt, mogna jordgubbar, vinbärsblad och en överhängande körsbärskänsla tillsammans med allehanda franska örter ger en typisk men inte särskilt inbjudande start. I slutklämmen finns en antydan till kork vilket inte förbättrar upplevelsen. Banne mig om det inte är en slinga salmiak också, ok ganska komplext men det känns inte riktigt som att alla bitar har kommit på plats.

Smaken fortsätter i den eldiga stilen, fylligt med en slank känsla börjar bli en återkommande beskrivning men fullt lika adekvat i detta fall. Det är något med syran som gör intrycket lättare. Vidare återfinner jag gott om mörkröd frukt, örter och en antydan till förmultna löv. Tanninerna är i det närmast obefintliga vilket ger en ambivalent känsla. Samtigt som det ökar på drickbarheten så funderar jag över hur detta ska hålla, men ju mer jag funderar över saken desto mer övertygad bli jag att det nog blir bättre med lite lagring och att syran och den överflödiga frukten kan hålla stånd mot tidens tand. Avslutet är något kort för att bli riktigt minnesvärt.

Ja, detta var lite av en besvikelse. En Ch9dP ger ändå en förhoppning om något större. Sista slatten gömdes undan och fick pågrund av en spontan övernattning tre dagar i flaskan.

Men nu har det hänt nåt. Ett mer sammansatt intryck och alkoholen är som bortblåst, häftigt. Istället har vinbärskänslan blivit mer påtaglig. Får en direkt association till La Ferme du Monts Ch9dP som jag drack tidigare, förutom att detta saknar lite fyllighet och den stuns i uttrycket som lyfte "Cotes Capelan". Men i jämförelse med förra besöket var det en klar förbättring. Tyvärr var vinet precis på väg till oxidationens gräns med en något otrevlig syrlighet som påföljd. Men hade jag flera flaskor av detta skulle de få övervintra i källarens lugna vrå några år till. (89-90p, stannar nog på 89 men med några år till vet man aldrig vad som kan hända.)

Tills nästa gång. Nu gäller det att överleva eftermiddagen...