Château La Nerthe Châteauneuf-du-Pape 2006

Efter regn kommer solsken men vad kommer efter hög feber, magsjuka och allmän förkylning? Tja, lite mer förkylning tydligen. Ska i ärlighetens namn säga att näsan fortfarande är aningen dysfunktionell vilket förtar intrycken en del. Istället konstaterar jag att doft och munkänsla landar mer i det mogna än yngre, följsam men bra struktur. Lite sälta och kirschiga drag, mörkt men inte murrigt. På det hela taget smaskigt och väldigt lättsippat! Frun instämmer nickande och lägger till att det är jättegott! Vilket är än gott nog.

Tills nästa gång. Tänka att vi överlevde även denna gång...

Le Hurlevent Châteauneuf-du-Pape 2010 o 2011. En dag för lite..

Châteauneuf-du-Pape

2x Le Hurlevent

Jag fortsätter på inslaget spår, mer Châteauneuf-du-Pape, mer årgångsjämförelser. Le Hurlevent Châteauneuf-du-Pape (nr 2291, 159 kr) torde vara bolagets billigaste Ch9dp, undrar just hur det smakar.

Direkt vid öppnandet bjuder båda på en sötaktig godisbetonad frukt, 2010 har medelhög-hög volym medan 2011 snarare har fastnad på lägsta. Ingen av dofterna slår an hos mig, aningen för godissött helt enkelt. Lika bra att låta stå ett tag.

Efter ett tag har godistonerna vädrats bort i 2010 och gett plats för lite ungdomlig charm, rödlätt frukt, örter och gummi, 2011 har också höjt volymen en aning men fortfarande söt ton, finns också en liten släng av blomvatten. Lika bra att smaka.

2010 är en slank sak med gott om pigg nästan syrlig syra, följsamt med en ganska enkel bukett av rödlätt frukt, gummi och örter. Avslutet stramas upp och lämnar en medellång, fruktpigg eftersmak. Inte den självklara associationen till Ch9dp, men bra Côtes-du-Rhône är det allt. Inte ett spår av ek, utan stål- och betong fruktig tillgänglighet. 2011 är aningen tunnare, lite spretigare, spritigare. Blomvatten fastnar och avslutet är lite småbittert och aningen alkoholvasst.  

2010 bättre än 2011

Om 2010:an beter sig som en bra C-d-R beter sig 2011:an som en sämre. 2010:an har enligt utsago sålt över förväntan vilket jag kan förstå, det är inte helt fel i förhållande till pris och man kan ju dessutom ståta med en Ch9dp på bordet. Mitt tips blir således om ni är nyfikna, försök att hitta 2010:an och passa på 2011:an.

Tills nästa gång. Korthelg, klart sämre än långhelg...

Pst. 2010 har jag själv ryckt i hyllan och 2011 fick jag som varuprov från importör.

Psst.
2010 (86-87p)
2011 (82-83p)

Roger Perrin Châteauneuf-du-Pape 2010. Är det redan mitten av April?..

Roger Perrin Châteauneuf-du-Pape 2010

Jag diggar Châteauneuf-du-Pape, tyvärr har den sorten kommit någon i skymundan här hemma på sistone. Har en del i källaren men vågar inte riktigt korka ur. Det sagt är det definitivt skillnad på Schattenöff och Schattenöff, anabolamuffiga, överextraherade, spritiga eller allmänt syltiga och slösaktiga göra sig icke besvär om det däremot finns mycket frukt, härlig kraft, en och annan ekkyss, uppbackande syra och tanniner då spinner jag igång. För att inte tala om att några år på rygg brukar göra susen.

Roger Perrin Châteauneuf-du-Pape 2010 bjuder på en varm pust av vinbär/jordgubb/hallonsylt, salmiak och örter. Ungt men med ett härligt sug och ett djup som lovar gott. Smaken är på intet sätt sämre, gott om frukt, svalare än doften angav, riktigt sval faktiskt, uppiggande syra, litet stänk örter, gummi och salmiak bäddas in i en balanserad, men framförallt följsam pigg helhet. Fantastiskt drickbart detta. Slutet stramas upp en aning och lämnar en medellång eftersmak med pigg frukt, örter och lite kärnor. (89-90p)

Känns lekande lätt, men med en betryggande tyngd. Snarare som en bättre balanserad Côtes-du-Rhône Village än en mustig Ch9, eller kanske är det tvärt om. Vill man ha en drickfärdig, tillgänglig men på intet sätt tunn fransos till fina grytan, ost eller bara som sippvänlig sällskap har man absolut hittat rätt. Om jag ska försöka mig på en vild gissning har årgången gjort sitt och skänkt både syra, balans och följsam elegans.

Påvens vin?

Tills nästa gång. Hänger inte riktigt med...

Pst. Trots att den är ytterst tillgänglig redan nu tror jag någon flaska bör sparas, kan nog bli både ett och två snäpp komplexare med lite tid.

Psst. Prissättningen är det inte heller något fel på, bara att leta på.

Pssst. Blir inte riktigt klok på hemsidan, säkert modern och påkostat men aningen för skruvat för min smak.

Bosquet des Papes 2006. Kung Bore, du är inte välkommen..

Bosquet des Papes 2006

Kirsch, jordiga gubbar, vinbär och franska örter samsas i en satt, homogen, sirlig doft. Det mesta av babyhullet är borta och kvar är slank elegant rödbärig lätthet. Ett intagande uttryck där det säkerligen fortfarande går att lura fram flera komplexare toner, fast varför vänta, intagande redan nu.

Munkänslan är först len, slank med frukt som släppt det primära och kommit in i en mörkare mer nedtonad fas. Hela uttrycket är överlag härligt nerslipat, örter, lite kött, gummi och salmiak ligger och bubblar under ytan. Avslutet stramas upp en aning, mikroskopiska runda tanniner, ett litet alkoholstick och en aning beska letar sig fram. Eftersmaken tonas ner avsevärt men kvar blir lite brända örter, småmurrigt trä och en mörk bärighet. (89-90p)

Jaha ja, lite av den alkoholbeska som jag kommer ihåg sedan sist finns kvar men annars är uttrycket nerslipat och behagligt homogent. Nog för att det finns klara likheter med vinet som jag provade för fyra år sedan men det här är en annan varelse än den hormonstinna tonåringen. Dagens uppmaning blir således, ingen bråtska med Ch9, kan gott ligga till sig något år eller så.

Tills nästa gång. Bara att damma av skyffeln igen...

Pst. Köptes våren/sommaren 2009 för 234 kr.

Psst. Inget att hålla öppet, dag 2 dog allt motstånd och det hela blev aningen slätstruket.

Pssst. Visst är det för härligt att vårljuset trotsar kyla och snö, äntligen.

Domaine du Vieux Lazaret Châteauneuf-du-Pape 2006, Gaudium Merlot 2009 och lite vitt. Påsken fortsätter..

Avsmakning

Kan man tänka sig, det blev mat och vin på påskdagen också. Jag brukar överlag föredra dagen efter afton på storhelger. Inte lika rörigt på matbordet, sällskapet är lite mer avslappnat och vinvalet brukar vara mycket enklare.

Kvällens bubbel

Denna gång blev det lammstek, rotisar och sås gånger två som huvudnummer. Fast först ut var avokadoröra på kavring och handskalade räkor. Det är något med avokado som gör att helheten får något mjukt och fluffigt över sig. Även om det har en lätt dämpande effekt på resterande råvaror är det redigt gott och kvällens första vin Charles de Fère Cuvée Jean-Louise Blanc de Blancs Brut (nr 7425, 69 kr), som även agerade välkomstbubbel, var lätt, läskande med en tvist av citrus och en gnutta mineralitet, ett utmärkt sällskap till den fetare röran och skaldjurstouchen. (83-84p)

Lamm brukar vara tacksamt att välja vin till, så även denna gång. Gäller bara att försöka pricka in sällskapets smakreferenser. Enklast att ta två flaskor som passar maten som sedan får vara lite olika i stilen så att alla kan få sitt.

En till Châtenöff

Först ut var Domaine du Vieux Lazaret Châteauneuf-du-Pape 2006 (nu årgång 2009, nr 2211, 199 kr), två år i källaren hade gjort detta vin gott. Det är en skön doft där alla delar halvvägs smält in i varandra, faktiskt lite småsvårt att utläsa nyanser. Av det som sticker ut finns det framförallt en skir ren frukt som drar mot hallon och körsbär, något halvförmultnat, jordigt och lite likör på toppen. Känns som att jag prickat denna precis påväg mot mognadens gyllene land.

Munkänslan är slank med en pigg syra, den röda frukten lirar på i skön harmoni med restan av mörkare toner.  Lite örter och möjligen läder kan läggas till drickbarheten som förmligen sköljer över tunga och gom. Tanninerna gör sig påminda, lätt uttorkande och så där lagom matsällskapliga.

Eftersmaken sitter i ett bra tag, saftig med både lite småmörk frukt och nåogt mer obestämbart mörkt. (88-89p)

Ett redigt vardagstjut skulle jag säga, åren i källaren har gjort susen men känslan av ett bättre Côtes-du-Rhône är klart mer tydlig än Ch9dp. Å andra sidan kanske inte så konstigt med tanke på de 189 kr det kostade då.

Österrikisk Merlot?

Då var jag mindre säker på hur Gaudium Merlot 2009 (varuprov, kostar 129 kr hos Handlavin.se) skulle skulle mottas. Dricks inte så mycket ren Merlot och aldrig något från Österrike, så preferenser saknades minsann.

Rödbärig doft med en mörkare tyngt. Jag gillar när det finns något mörkare obestämbart som bygger en stabil, personlig grund. På intet sätt syltig eller överjäst, uttrycksfull och riktigt inbjudande fast på ett småsvalt sätt.

Munkänslan är även här åt det slankare hållet, bra tryck i frukt absolut men hela uttrycket känns mer sirlig än full fart. Frukten drar mot körsbär, hallon med något mörkare drag. Det finns även en medicinal ton som jag kommer på mig själv med att tycka om, men där kan man nog tycka olika. I stort sett obefinltliga tanninern men syra och det överlag svala uttrycket ger struktur åt hela bygget.

Eftersmaken är hyfsat torr, lite småträbärig och ganska kort. (87-88p)

Döm av min förvåning då detta seglar upp som mitt favoritvin under kvällen. Syster hade redan gjort sitt val men när jag sitter där med alla de goa smakerna på tallriken gifter sig frukten, syra och personlighet och det blir riktig skönsång.

Två riktigt bra alternativ till kvällens lammstek, båda uppfyllde bordets olika smakpreferenser och tar på intet sätt överhanden samtidigt som de knappast faller inom anonymitetens mantel. Två riktigt dugliga matvin som landar helt rätt i mellanlandet lagom.

SB, inte från SB

Just ja en till flaska öppnades i helgen.  Sileni Cellar Selection Sauvignon Blanc 2011 (Varuprov, kostar 98 kr hos The Wine Company) var ung, busig med gott om krusbär, nässlor, tropisk frukt och andra SB markörer. Lite blommigare och fylligare i stilen men ändå med en stringent syra. Gillades skarpt av alla kring bordet och en klar rekommendation nu när vi förhoppningsvis går mot varmare tider. Kan nog funka lika bra till allmänt plock, som en matigare sallad eller ensamt som slödricka. (85-86p)

Tills nästa gång. Nuså, nu är påsken slut...

Påsken, inte bara bilder..

Kan rymma mer än snaps

Ja, vad kan man säga. Fiasko, sammanfattar det ganska väl. Tebax till början, jag är i likhet med många lite väl överkänslig mot prebjörkbarn. För att ändå få en påsklivlig stämning med lite ris och pynt plockades kala grenar, lämnades ute över natten, och pyntades sedermera med färdigmålade ägg och dyligt. Döm av vår förvåning när grenarna var fulla med löss, löss på kala grenar? Jotack, snabbt som tusan fick den lilla pyntbusken flytta ut. Fjädrarna var redan ute då vår katt löper amok vid åsynen.

Men, påsken sitter varken i fjädrar eller pynt. För mig handlar det främst om god mat, goa viner och gott sällskap. Hm, som de flesta högtider om jag tänker närmare på saken. Lagade en grymt god och enkel laxgryta till långflunch, lite sen men mycket efterlängtade kom fruns syster med familj. Ett inferno av barn, hittils fem och två till väntar, och gemenskap varade i ett intensivt dygn. Undrar hur det blir när familjerna blir fulltaliga? Ojoj, hursom frodas gemenskap och värme av mat o dryck. Något ugnen fick känna på, den fick endast vila någon timme mellan den långlagade skinksteken och lördagens perfekt stekta kalkon.

Drick nu

Till skinkan öppnades La Ferme du Mont Châteauneuf-du-Pape "Côtes Capelan" 2008 (köpt hos Atomwine på rea för ca 250 kr, slut nu). Inte alls lika instensiv och charmig som 07:an men fullfjädrad drickbarhet redan nu, något årgångsmärkt med lite obalans och aningen alkoholkänning. Inget att spara på även om luftning är att föredra, vid närmare eftertanke var uttrycket slimmat och uttrycksfullt på samma gång. Som svågern uttryckte det, smaken var som en puckel. En topp på mitten men dog ut ganska fort. När alkoholen dämpades av gräddig rotgrönsaksgratäng och den rostade vitlökssåsens söta coh småkryddiga drag hade gjort sitt var vinet riktigt bra.

Helt rätt

Döm av min förvåning när Sartori Amarone della Valpolicella 2007 (varuprov från The Wine Company, kostar 249 kr) var desto charmigare. En ytterst trevlig Amarone i en slank mer matorienterad stil. Gott om mogen, välavvägd frukt, inge direkta övertagande ekfatstoner, trevlig inbäddad syra som hjälpte till med balansen. Intressant hur olika vin kan upplevas beroende på tillfälle, ett vin som i vanliga fall möjligen skulle upplevt något anonymt och tillrättalagt var just denna kväll perfekt. Inget som tog överhanden, tillräckligt bra för att inte tröttna och dessutom helgjutet till parmesan, fikonkaka och torkad skinka. Ibland ska det vara precis så enkelt.

En första förrätt

Liite snaps blev det

En av två

21 är bra

Aftonen var bra mycket lugnare då vi tog in på helpension hos päronen, en härligt mysig god kväll tillsammans med systerfamilj. Förutom allmänt mys, godisstinna barn och en underbar lekfarbror kan nämnas, två überpyntade tårtor på en och samma dag, en perfekt avvägd aptitretande guinness, påskobordsfavoriterna paj och laxtårta, samt en med hedern åldrande 21årig Glengoine.

Tills nästa gång. Hemma igen...

Cuvée du Vatican Châteauneuf-du-Pape 2008. Variationer..

Kall o snipig?

Ibland kan jag slås över livets banala cykler. Fast å andra sidan är det det småsakerna som gör helheten. Som imorse, kom till jobbet helt övertygad om att jag inom någon timme skulle få min beskärda del av rudimentära frågor om livet i allmänhet och matematik i synnerhet. Men se, eleverna börjar inte förrens imorgon. Så var den dagen på jobbet precis som vilken annan fast helt annorlunda.

Samma sak med årgångar, ni vet de där små siffrorna som står på flaskan, men som systembolaget inte tar hänsyn till. Château Blabliblö smakar tydligen samsamma oavsett om den kommer från en kall och blöt årgång som om den skulle komma från en varm och solig årgång. Jamen det är ju samma vin, sak samma eller hur? Eller kanske inte, ska med handen på hjärtat tillstå att jag ibland stirrar mig blind på förmodat goda årgångar och att det är nyttigt att prova "dåliga" årgångar. Men skillnad, jo det är det även om de nödvändigt inte behöver vara dåligt.

Cuvée du Vatican Châteauneuf-du-Pape 2008 (nr 75233, 215 kr) höll på att bli ett sådant vin, märkt av en "dålig" årgång och därmed förpassad till skuggan av 2007 och 2009. Men så finns det upplysning, och så finns det UPPLYSNING, och tur är väl det annars hade jag missat denna pärla.

ne, varm och generös

Direkt från plopp och hyfsat svalt

Bjuder vi upp med sötlakrits, mogna jordgubbar, hallon och aningen örter. En sammstämd doft som varken känns burdus eller blyg. Balanserad kanske någon skulle säga, inbjudande kan jag lägga till. Aningen kirsh i bakgrunden men snyggt och i schack.

I munnen känns det att vinet är något svalt men vad gör det, frukten är vital med återkommande doft associationer, mer lakrits och örterna är något mer påtagliga. Uttrycket är inledningsvis snyggt balanserat med en otrolig följsamhet. I avslutet blir det en ganska påtaglig bitterhet och en aning snipigt, en uppstramande torrhet som möjligen skulle kunna kalla tanniner. Hallå hur svalt var det egentligen? Oj 14 grader. Vänta lite till.

Med högre temp, runt 18-20 grader, byts bitterhet och snipighet ut mot en värmande kram med en liten alkoholkänning, uttrycket förblir balanserat men nästan löjligt krämigt och följsamt.

Eftersmaken är riktigt lång, bärig med något bittra örter, lite kärnkänning och mer sötlakrits. (90-91p)

För att tala ren svenska, fy faen va gött!. Ok att det är ungt, att doften möjligen inte riktigt bjuder till, och att det inte vinner på att lagras men vilken direkt njutning detta vin bjuder på. För 215 kr är det, om inte löjligt bra, så riktigt bra. Korka upp, sniffa och njut i stora klunkar. Kanske var dumt att avfärda 2008 helt o hållet.

Tills nästa gång. För att inte tala om hur dag 2 och 3 blir...

Clos du Mont-Olivet Châteauneuf-du-Pape 2001. Så var vi i Sundsvall..

Hotellinsyn.

Drygt tre timmar post lunch befinner vi oss i ett soligt Sundsvall. Clarion ligger mer än hyfsat centralt och bjuder till kvällssupé, on the house. Efter en snabb stros på stan kryper vi tillbaka till hotellrummet. Lugnt, skönt och vuxet.

Vad dricker man då när atmosfären är så där härligt avslappnat, finns inte så mycket att välja på om man inte vill ha ett glas rött/vitt eller en flaska av dito som kan bjudas i baren. Vis av erfarenhet så tog jag med eget. I kväll blev det rött i form av Clos du Mont-Olivet 2001 (nr n/a, 249 kr).
   

Takkylning

Läder, lite torr kaffe, jord och röda vinbär, aningen körsbär och tobak. Inte stor på något sätt utan bara sammansatt och härligt njutbart.


Samken är ren njutning, frukten är insjunken utan att vara allt för torr och tråkig, röd mot vinbär och lite surkörsbär. Jord, läderremmar, tobak spär på uttrycket. Efter lite tid i glaset kommer lite bränd soja och animaliska toner. 


Eftersmaken sitter i ett bra tag, är torr och ärligt läskande med lite kärnbitterhet. (89-90p)

Det är ett ärligt vin som är gjort för att njutas i stora klunkar. Inte stort men fantasieggande och härligt moget. Såhär på kvällskvisten är det precis rätt i ett solnaggat Sundsvall där grillos, stadspuls och Patty S gör oss sällskap tills förnuftet segrar och nattlampan släcks.

Tills nästa gång. Imorgon, Sundsvall by day...

Père Anselme Châteauneuf-du-Pape La Fiole du Pape 1998. Helgen som försvann och kom tillbaka..

Mera moget tack.

Ingen idé att gråta över spild mjölk, inte ens om mjölken är vin och tillfället att träffa likasinnade nördar var lika efterlängtad som en julafton hade varit för tjugo år sedan. Vissa saker styr man inte över hur gärna jag än vill, lika bra att ladda om ta fram något efterlängtat från källaren.

För några månader sedan surfade jag runt i beställningssortimentet och ramlade över några äldre exemplar från, skulle det visa sig, samma importör. En snabb sökning gav ingenting förutom en företagsregistrering och ett telefonnummer. Ingen hemsida eller überhemlig emaillista, det sistnämnda skulle säkerligen kunna finnas men det är inget jag vet något om.

Bästa att göra på det gamla hederliga viset och slå en signal, det visar sig vara en trevlig herre i övre medelåldern som svarar. Efter lite, från min sida, trevande frågor är det klart att han har något med firman att göra. När jag sedan går in på specifika sortimentfrågor öppnar han upp sig motvilligt men ändå charmant stort, och jag får hela tiden känslan av att informationen är på en need to know basis. Ingen information ges lättvindigt och jag får en känsla av att han pressar mig på information för att sedan låta mig veta hur landet ligger.

Den artikel som vi kom att prata mest om var en årgångscuvee från Père Anselme, närmare bestämt La Fiole du Pape. Enligt sagda herre togs denna artikel hem hösten 06 och skulle då vara en cuvée av 98,99 och 00 från området Châteauneuf-du-Pape. Minst sagt spännande med tanke på mina ringa erfarenheter av gammal Ch9dP. Vet inte om samtalet, flaskans form, årgångslöst vin eller det faktum att magnumen är billigare än vanligt format är konstigast/intressantast. I vilket fall väckte det min nyfikenhet.

Väl hemma visade det sig att flaskan hade ett givet årtal, nämligen 1998. Intrigen tätnar.

Jo det är sant,
flaskan är rak.

Doften är mogen med härlig porvinsaktig frukt, det är fikon, lite romrussin, läder och lite stall. Det finns en frisk syrlighet med en antydan till röd frukt annars har nog de flesta bär flyttat ut för gott. Det är en intressant och ovan doft som ändå möter lustcentrat och skickar jakande signaler vidare. Både jag och frun gillar detta.

Smaken är inte alls lika fylligt komplex som doften, det är gott om torkade frukter, fikon, lite russin, läder och lite multnande löv. Gott om syra och slank drickbarhet, Även här är portvinsdragen närvarande dock utan någon som helst sötfruktighet. Avslutet är i stort sett utan tanniner men lämnar ett torrt avstamp in i den långa eftersmaken.

Det här är inget stort vin men riktigt intresseväckande. OM jag ska hitta något negativt så är mittparitet är lite tunt och att frukten är något för torkad men det är bara petitesser i sammanhanget. Det finns något lättsamt och lättdrucket över mogna viner, en följdsamhet som inte finns i nya oavsett uttryck. Samtidigt gör komplexiteten och det egna uttrycket att jag kunde förnimma smak och lukt flera timmar efter sista sippen. (Svårbedömt men tillslut landar jag på 88-89p på mognad, komplexitet och längd, samtidigt spöar det skiten ur andra 88-89 poängare på ren charm.)

Jag märker att det är svårt att bedöma vinet utifrån min "moderna" poängskala, men det var längesedan jag drack ett så personligt och samtidigt lättdrucket vin (var nog faktiskt Jadots 97a, även om den var snäppet vassare). Det här måste vara en av de största anledningar till att lagra vin, samtidigt väcker det en av de viktigaste frågorna. Vad gillar du? Vår middagsgäst tyckte inte alls om det här mogna, småmultnande uttrycket hon föredrog istället en modern fruktrikare variant. Jag säger inte att man måste föredra det ena eller andra men om du absolut inte tycker om moget vin varför vänta x antal år för att sedan bli besviken.

Bis zum nächsten Mal. Kanske 07 eller 09 nästa gång?..

Psst. För att kunna vältra mig i elände och bli påmind om vad jag missade så läser jag Ulfs, Fredriks och Magnus tankar från vad som måste anses vara en riktigt blöt tysk kväll.

Pssst. Borta bra men hemma bäst, försöker jag övertala mig själv.

Paul Jaboulet Aîné Châteauneuf-du-Pape Les Cèdres 2007. Sjukdom och bristande ork men lite glass är inte dumt..

Då var det dags igen, hela familjen är i karantän. Sjukdom har drabbat oss och det känns flera resor värre att se mina små sjuka än det faktum att jag inte är på topp själv. När du dessutom lägger samman summan av sjukdom är det synd om oss, riktigt synd om oss. För att inte tala om att det är riktigt jobbigt att upprätthålla en någorlunda fungerande vardag, under rådande omständigheter blir det inte mycket inmundigat än det som känns lämpligast när man är sjuk, nämligen gass (glass alltså). Någonstans stannar upplevelsen vid att det är kallt, krämigt och vaniljigt även om det är stor skillnad på glass och glass. Just nu pendlar det mellan Sias olika varianter och Icas gammeldagsvarianter, om man vill vara riktigt syndfull väljer man Sias choklad och apelsin även om den för tillfället har blivit bannlyst i hemmet pga av överkonsumtion.

Eftersom ork och tillfälle för egen rekreation tryter passar jag på när en välbehövlig mormor kommer förbi. Lunchen har hon med sig tillsammans med en leklusta som tyvärr har lyst med sin frånvaro innanför dessa fyra väggar. Dags att summera ytterliggare en upplevelse som har legat och dammat ett tag. Så passande att det faktiskt var födelsegåvan från mina svärföräldrar.

Paul Jaboulet Aîné Châteauneuf-du-Pape Les Cèdres 2007 öppnar upp eldigt, mogna jordgubbar, vinbärsblad och en överhängande körsbärskänsla tillsammans med allehanda franska örter ger en typisk men inte särskilt inbjudande start. I slutklämmen finns en antydan till kork vilket inte förbättrar upplevelsen. Banne mig om det inte är en slinga salmiak också, ok ganska komplext men det känns inte riktigt som att alla bitar har kommit på plats.

Smaken fortsätter i den eldiga stilen, fylligt med en slank känsla börjar bli en återkommande beskrivning men fullt lika adekvat i detta fall. Det är något med syran som gör intrycket lättare. Vidare återfinner jag gott om mörkröd frukt, örter och en antydan till förmultna löv. Tanninerna är i det närmast obefintliga vilket ger en ambivalent känsla. Samtigt som det ökar på drickbarheten så funderar jag över hur detta ska hålla, men ju mer jag funderar över saken desto mer övertygad bli jag att det nog blir bättre med lite lagring och att syran och den överflödiga frukten kan hålla stånd mot tidens tand. Avslutet är något kort för att bli riktigt minnesvärt.

Ja, detta var lite av en besvikelse. En Ch9dP ger ändå en förhoppning om något större. Sista slatten gömdes undan och fick pågrund av en spontan övernattning tre dagar i flaskan.

Men nu har det hänt nåt. Ett mer sammansatt intryck och alkoholen är som bortblåst, häftigt. Istället har vinbärskänslan blivit mer påtaglig. Får en direkt association till La Ferme du Monts Ch9dP som jag drack tidigare, förutom att detta saknar lite fyllighet och den stuns i uttrycket som lyfte "Cotes Capelan". Men i jämförelse med förra besöket var det en klar förbättring. Tyvärr var vinet precis på väg till oxidationens gräns med en något otrevlig syrlighet som påföljd. Men hade jag flera flaskor av detta skulle de få övervintra i källarens lugna vrå några år till. (89-90p, stannar nog på 89 men med några år till vet man aldrig vad som kan hända.)

Tills nästa gång. Nu gäller det att överleva eftermiddagen...

La Ferme Du Mont Châteauneuf-du-Pape "Cotes Capelan" 2007. Så var födelsedagen passerad..

Fullt upp med vardagliga bestyr och annat som faller inom ramen för nödvändigt trams med resultat att nödvändigt bloggande faller under listan för sådant som får göras när tid funnes. Inte så konstigt men lite synd när helgen har bjudit på två av de bättre viner som har druckits detta år.

Först ut var Kellers vita Kirchspiel 2009, maken till fylligt, friskt och fantastiskt vitt får man (läs: jag) leta efter. Om någon vet något likvärdigt till en peng som inte ruinerar så låt mig veta. Nog för att det danska priset, för en hela, tangerar en svensk trehundring men det är det faktiskt värt. (92-94p och en mer nyanserad beskrivning här.)

Sedan kom huvudrätten, en 96 taggare om man ska/vill tro Robert Parker Jr. Vi var rörande överrens om storheten i Stephan Vedeaus enklare Côtes-du-Rhône Village men nu var det upp till bevis för storebror.

Likheterna finns där även om olikheterna är det som skiljer riktigt bra från bäst. Doften är något återhållen i jämförelse med den enklare "Le Ponnant" även om vinbärslikören återfinns. Smaken är fylligare men även den något återhållen. Eftersmaken klingar ut sakta men alldeles för säkert. Vad är detta? Gott och kvalitet ja vist men inte någon storhet.


Det är dag två som "Cotes Capelan" visar musklerna. Doften har fått en ryggrad som saknades dagen innan, ökad komplexitet men framför allt en fyllighet som visar både riklig frukt och komplexitet. Om doften var fylligt så är det ingenting mot smaken. Munkänslan är simmig och nästinpå trögflytande utan att för den delen kännas varken jolmig och syltig. Det råder en härlig balans i dagsläget även om jag är övertygad om att det kan bli bättre med vidare lagring. Vad som var lite förvånande var tanninerna som knappt gjorde sig skönjbara. Eftersmaken var om möjligt något kort men det kan vara ett resultat av att jag verkligen inte ville att vinet skulle ta slut. (93p med mersmak och en förhoppning och viss bävan om vad som väntar runt hörnet.)

Tills nästa gång. Hoppas att det inte dröjer ett år till nästa likvärdiga upplevelse...

Château Mont-Redon Châteauneuf-du-Pape 2004. Regn i värmen gör det bara fuktigare..

Egentligen undrar jag hur vi är funtade, när det är kallt klagar vi på kylan och när det är varmt svär vi över värmen. Samtidigt ligger det något tabubelagt över att klaga på värmen, nu är sommaren här så njut förfasen. Jo nog kan jag njuta allt om inte livet skulle fortgå i samma überjäkliga tempo som alltid. Den enda skillnaden på nu och förr var att förr när jag var på semester vilade jag upp mig, nu får jag vila när jag kommer hem. Same, same but soo different.

Både jag och min kära tyckte att det var på tiden att ta fram en gammal slagdänga, en flaska Châteauneuf-du-Pape. Har faktiskt blivit en och annan flaska inköpt på senare tid men de känns alldeles för unga för att våga närma sig med skruvkorken. Ångesten är total när budgeten bara tillåter ett fåtal inköp. Men något drickfärdigt borde vi kunna skramla fram. Sagt och gjort.

Det känns inte som att Château Mont-Redon behöver någon närmare presentation. Representerad på nästan samtliga bolag i vårt avlånga land och har så varit i alla år jag kan minnas. Enligt Robert Parker en underpresterare men passar nog många i sin välgjorda, strömlinjeformade och lättgillade stil. Ett "vanligt" vin men med lite extra allt som vinner på att luftas, så har mina tidigare erfarenheter varit.

Ska bli spännande att se om 04:an (inköpt för ca 2 år sedan) har utvecklats och åt vilket håll. Direkt från källaren ges strama röd bär, lakritsbåtar, franska örter och den berömda eken. Integrerat, vitalt och ganska långt från en fruktbomb utan att för den delen ha tappat stinget. En härlig "fransk" doft som lika gärna hade kunnat vara en Côtes-du-Rhône med lite stoppning.

Smaken är slankare än doften anger med gott om intakta syror, tanninerna har sjunkit in och är närmast obefintliga utan lämnar bara ett torrt avstamp i den långa eftersmaken. Frukten är lite torkad men ändå vital med vinbär, hallon, jordgubbar. Lakritsen och örterna återfinns även i smaken. Ett säkert kort till det lilla lammet men fungerar mer än väl på egenhand. 

Jag har inte druckit så många Ch9dP:er och inga med några år på nacken, men även jag blir förvånad vad fort detta har utvecklats. Vinet känns helt drickfärdigt och jag tror inte att det blir så mycket bättre än så här. Det råder en skön balans mellan mognadstonerna i den torkade frukten, de insjunkna tanninerna och den friska syran samt den välgjorda helheten. 

Efter ett tag i öppnad flaska moppsar vinet upp sig med en fylligare mörkare frukt och mer svårdefinierade nyanser och mer kännbara tanniner, men vad som skulle kunna bli riktigt bra sjönk ihop dag två till ett minne av sitt forna jag. Mitt råd blir att dricka nu med lite luftning. (89p)

Hur är era erfarenheter av "mogen" Mont-Redon, tål de att hållas på eller? Har några 05:or i källaren, känns som att de hade lite bättre stoppning för längre lagring, men vem vet..

Tills nästa gång. Utflykt i helgen, vilket ska bort? Mas la Plana, Eckerolinjen, Buffé eller storm... 

Saint-Benoit Grande Garde 2005. Tillbaka till verkligheten..

Jul och Nyårshelg är över och ett stillsamt något melankoliskt lugn har lägrat sig. Hur tampas man med vardagslunket? Först konstaterar vi att ledigheten faktiskt varar en vecka till, sedan planerar vi en romantiskt weekend någongång i Mars och så fortsätter det. Livet som vi känner till det är faktiskt inte helt oangenämt.

Jag tyckte att det var på sin plats med en djupare bekantskap med ett av helgens toppar. 68% Grenache, 22% Syrah och 10% Mourvèdre från 2005 års skörd i det numera välkända distriktet Châteauneuf-du-Pape. Domaine Saint Benoit köper tydligen in druvor och producerar Saint-Benoit Grande Garde 2005 (nr 89100, 189 kr). Ska tilläggas att jag köpte det när det var det absoult billigaste Châteauneuf-du-Pape vinet på SB, då för 169 kr.

När vinet hälls upp på karaff händer ingenting. Det tar dock inte lång tid förrens det kommer en blyg men härlig doft av kirsh blandat med jordgubb. Slank så det förslår men ändå övertygande med integrerad ek, örter, lite salmiak. Frukten öppnar upp mer och mer ju längre kvällen lider. I smaken går frukten, örterna, den integrerade eken igen. Det tillkommer lite chark och tanninerna känns små men är rejält uppstramande. Eftersmaken är lång med plommon, körsbär och lite mandelmassa. Inte lika mycket frukt och hetta som jag hade förväntat mig utan snarare elegant, komplext och smidighet. Väldigt gott just nu även om det känns som att det kan bli ännu bättre. Nästa påhällsning får bli om några år.

Tills nästa gång. Undrar vad det blir nästa gång?..

Bosquet des Papes Cuvée Tradition 2006. Höghet i finform..

En otroligt fyllig sötfruktig doft möter efter 2 timmar i karaff. Detta är verkligen vad som behövs för en upplevelsetörstande småbarnspappa en fredagskväll. Tidigare var doften lite stramare med mer ek, men nu hmm. Jag kommer mig inte riktigt för att smutta på vinet med risk att bli besviken. Doften lovar helt enkelt såå mycket.

Smaken går inte heller av för hackor. Det är fylligt, rödfruktigt (jordgubb, plommon) med en silkig lite trögflytande känsla i munnen. Det finns en pepprighet och tanninerna kommer definitivt på slutet. Ett långt härligt slut ska tilläggas. Om jag ska säga något negativt om detta vin blir det att slutet kanske skulle kunna rundas av lite mer. Men i jämförelse med de två andra Ch-d-P vinerna som jag har druckit nyligen så är detta mycket mer lättilgängligt för stunden. Under kvällen ska vinet få sällskap av lite gräddig ost och ett förhoppningsvis långt och innehållsrikt samtal med min fru.

Oj oj vad där är härligt med viner som infriar förväntningarna. Vinet? Bosquet des Papes Cuvée Tradition 2006 (nr 96508, 234 kr). En kvar i källaren, kommer att bli svårt att hålla den där.

Tills nästa gång. Mumma i munnen är mumma för själen...

..samma kväll fast lite senare.
Kanske inte blir så svårt att behålla en i källaren i all fall? Ju längre kvällen fortflöt desto strävare upplevdes vinet. Blev att vi korkade igen halva och tog fram en halvsöt Riesling istället. Behöver nog mogna med sina gelikar några år till.

God natt..

Crozes-Hermitage Les Launes 2006 & Château Mont-Redon 2005, nord möter Syd..

Det har varit världarnas kollision i dag. En strid där endast en kan stå som den ultimata vinnaren.

1. Ledighet vilket innebar babycafé, trevlig men ovan företeelse. Kändes svårat att känna delaktighet i barnrelaterade frågor, när det kommer till kritan finns det ingen som jag litar på mer än mig och min fru. Dessutom är L helt enkelt unik och i en klass för sig. Våran lilla gos går från klarhet till klarhet. Klar vinst L över alla andra barn. Är dessutom helt underbart med ledighet och barngos.

2. Kollega på hembesök. Barnledighet har även förunnats en kollega och i dag var hon på besök. Väldigt trevligt med mer gemensamma nämnare, att min fru dessutom kunde vara delaktig var ett stort pluss. Bra och trevlig kollega vinner lätt över stand in som jag inte alls har kommit underfund med.

3. Nord möter Syd, Crozes-Hermitage Les Launes 2006 (nr 2800, 68 kr, 375 ml) stod mot Château Mont-Redon 2005 (nr 2811, 118 kr, 375 ml). Den ek och svartvinbärsstinna LL mötte upp bra mot den balanserade något slutna rödbäriga M-R. I smaken gick LL direkt mot knock-out med en överraskande styrka som inte förknippas med matchvikten på 12.5%. Det ska sägas att M-R låg för räkning när fläskfilégrytan med trattkantareller och bacon ställde sig inställsamt i LL:s ringhörna. Dock vann M-R på en mer elegant, balanserad slagserie där eftersmaken var lite mjukare och höll sig kvar obetydande längre än LL:s syrliga avslut. Det ska tilläggas att båda ville ha en ny match om några år. Ska bli intressant att se om den hetsporriga LL kanske har lugnat ner sig och fått en mer harmonisk form med ett mjukare avslut och om M-R kanske har fått en bättre genomslagskraft som kan möta upp den elegans som han redan besitter.

Tills nästa gång, den som lever får se...

Domaine du Vieux Lazarete 2006. Lördagsmys blev småbarnsblues

Först måste jag säga att det är fantastiskt att vara småbarnsförälder, att få se en miniatyr av sig själv och den man älskar växa upp och bli en egen personlighet. Men igår växtes takar på åtminstone en barnfri kväll. Vi, eller rättare sagt jag hade laddat ganska länge för att korka upp en av SB:s standard Ch-d-Papper, Domaine du Vieux Lazarete 2006(nr 2211, 182 kr). Dagen fortflöt väldigt smidigt som de flesta dagar gör då vi är lediga tillsammans. Vi hann med både träning och en liten shopping tur. Sedan kom källen. En planerad middag och en trodde vi intajmad sovstund för lillen. Ingen sovstund utan istället ett långt skrik som resulterade i en halvdan middagsstund med det sedvanliga stressmomentet över att L behöver äta när vi är klara. Detta brukar i sin tur alltid innebära mer tempo och mindre smak. Resterande del av kvällen gick åt att dissikera varför det är så synd om oss, vilket det egentligen inte är men det är lätt att fastna i bluesen..

Så till vinet

Korkade upp flaskan ca 2 timmar innan vi åt, slutna röda bär med ett något eldigt avslut var det första intrycket hos både mig och min fru. Vi intalade oss att det nog blir bättre med lite luftning. Till middagen, revbenspjäll med honungsslungade morötter med potatis och lejonsås (läs: bearnaise sås, kallad lejonsås av en yngre släckting) passade vinet mycket bättre. Men det var ingen fullträff. Vinet blev mjukare ju längre kvällen fortflöt men jag kan inte låta bli att tro att det ligger något i DI:s Anders Röttorps kommentar där han lägger in toppen för detta vin mellan 2012-2020. För under eldigheten finns en skön balans, bör köpa en eller två för att kunna se om detta stämmer. För i det stora hela är detta en vintyp som jag gillar.

Dag 2

Oj, oj oj vad hände. Allt som vinet inte var igår hände idag. Härliga röda bär blandat med en lite träig doft. Smaken är fyllig med en liten, liten sötma occh ett härligt kraftfullt avslut med lite riv i tanninerna. Eftersmaken hänger kvar, kanske lite för kort vilket bara förstärker suget efter nästa smutt. Mums. Tänk vad en dekantering och en dag i flaskan kan göra. Måste helt enkelt köpa några och lägga i källaren.

Tills nästa gång, ny dag nya mål...