Quintay Syrah 2011. Mage i vägen..

Quintay Syrah 2011

Ibland är det omöjligt att låta bli och man ska inte tro allt man läser men efter lovsång från båda Anders och Världsmästar Andreas (han ger vinet 89p i senaste Livets Goda) blev det för mycket. Jag åkte helt sonika och tömde hyllan på mitt lokala Bolag. Att Quintay Syrah 2011 (nr 6241, 79 kr) dessutom har sänkts från 109kr, se upp det står nog fortfarande 109kr på vissa hyllor, till 79kr! gör saken inte sämre.

Men hur jag än försöker njuta av den stora och osande doften, de mörka mogna bären tillsammans med örter och lite peppar. Den välgjorda, varma och generöst strama helhet som doften utgör. Eller smaken, som inleder aningen slösaktigt men stramas upp direkt, saftigt, fruktigt med riktigt bra struktur. Örterna och bären som går igen men känns stramare än vad doften angav. Det pigga avslutet med de runda småtuggiga tanniner och den hyfsat långa saftiga och bärstrama eftersmaken kommer jag inte ifrån den gnagande känslan av att något är fel. Jo där är den kemiska godiston, kan inte beskriva den bättre, som jag tycker mig hitta i många chilenska viner, framförallt om de är gjorda på druvan carmènere. Troligtvis inbillning men tillslut tar den över mitt medvetande och jag kan inte, hur jag än försöker, tänka på något annat. Om det är jag eller vinet som är knäppt låter jag vara osagt men resten av flaskorna åker tillbaka till den tomma hyllan på bolaget.

Fast vänta nu, någon får nog stanna kvar. Dag 2 har jag eller vinet tonat ner fokus på det tråkiga och kvar är en slank, välbyggd och matvänlig varmblodssyrah.

Tills nästa gång. Så trist, får bli en annan gång...

Château Condom Cuvée Delph 2005. Då var det dags..

Château Condom Cuvée Delph 2005

Kommer ni ihåg det där Bordåvinet vars namn, Château Condom, osökt får en att tänka på allt annat än vin? Jaså inte, inte jag heller trots att jag köpte någon flaska. Nu, så här tre år efter funderar jag va tusan som hände. Från en ok, något framtung och mediokert rött till det här. Fortfarande inga fyrverkerier men en gedigen doft, först åt tallskogshållet sedan växer mörk mustig balanserad plommonfrukt, uppiggande färskare trä och blyerts fram.

Smaken är precis perfekt, total njutning, sådär fylligt slank som bara ett vin med några år på nacken kan vara. Frukten är klart intakt, mörk, inte allt för mycket mognad, faten som tidigare var lite för mycket fyller helt klart ut men ger i mitt tycke helheten stuns och balans. Eftersmaken är inget att skriva hem om men helheten, oj vilken medtagande helhet.

Ibland blir man extra glad åt att ha sparat en flaska och nog för att just detta vin, i all sin enkla überdrickbarhet, inte väcker några stående ovationer kan jag inte låta bli att fundera på hur bättre Bordeaux kan te sig när med några år under bältet. Kanske dags att ta reda på det.

Tills nästa gång. Back to schooool...

Pst. Från Frankrike är det inte långt till Italien, landet som jag äntrar nästa vecka, WOHOO!. Och påtal om Italien och olivolja, ni har väl sett vad som händer den 26 september, ja för er som bor i storastan alltså.

Conde de Valdemar Gran Reserva 2005. Slaktbänken nästa..

Conde de Valdemar Gran Reserva 2005

Bodegas Valdemar

En riktigt hyggligt prissatt Gran Reserva i ordinarie kan de va nåt? Jag tyckte det sist, frågan är hur årets modell ter sig. Men vänta nu, jag har för mig att Conde de Valdemar Gran Reserva 2005 (nr 12601, 119 kr) kostade en tjuga mer för två år sedan. Trevlig prisutveckling, minst sagt.

Och nog får man valuta allt, doften har klivit in i en begynnande mognad, inte alls så mycket kräftspa och gammalt trä utan mer målarlåda, eterisk och faktiskt riktigt händförande. Vet inte vad jag väntade mig, men inte det här, personligt, begynnande mognad och bibehållen frukt, skulle nästan kunna vara i Italien vid en blindbocksgissning.

I munnen är det först smått krävande, nästan lite hårt och kantigt, syra och rödfrukt slåss så det ryker om det. Slankt, snipigt kanske någon skulle säga, men med mörkare inslag som ger tyngd och som säkerligen tittar fram ännu mer med lite tid. Tanninerna torkar upp ordentligt, inte hårt eller bryskt bara ihållande och övertygande. Eftersmaken är bra lång, frukt, färskare trä och lite mer torkad frukt. Med tid och luft sätter sig allt tillrätta en aning och träet känns aningen torrare. (87-88+)

Inte alls lika tillgänglig och flörtigt som jag upplevde 01:an utan mer jäklar anamma, personligare och framförallt intressantare. Det känns nästan dumt att inte stoppa ner någon i källaren för att se vad något års vila kan göra. Kanske, bara kanske, kan smaken följa doften utan att tappa allt för mycket spänst, hoppas kan man alltid.

Tills nästa gång. Igår box, idag ont...

Berlucchi Cellarius Brut 2007. Då var ja tebax på banan, nästan..

Bubbel från Franciacorta, Berlucchi

Jag har sagt det förut, allt som bubblar behöver inte vara champagne för att vara gott. Finns inte mycket som är lika befriande som en lättsam prosecco eller crémant en varm sommardag, ett glas källarsval lambrusco till lite plock eller varför inte flera munnar söt moscato till bärdesserten. Fast det är klart, när det kommer till kvalité är det inte mycket som slår riktig champagne på fingrarna, möjligen en riktigt bra sekt, något brittiskt eller varför inte något från Franciacorta, i Italien?

Cellarius 2007

Berlucchi Cellarius Brut 2007 (nr77866, 239 kr) från producenten Guido Berlucchi, en av de som startade inriktningen mot kvalitet i Franciacorta, doftar minst sagt intagande med en frisk fläkt av citrus och skaldjur. När jag sniffar ett tag slås jag av vilken harmoni, balans och fyllighet som intar varje skrymsle i näsan.

Munkänslan följer samma spår, frisk, syrlig men med en betryggande botten. Inte särskilt utvecklad men härliga hanterbara bubblor, ett spår av skaldjur, mer citrusbetonad frukt som stöds av ett litet rundare inslag. Avslutet är citrussyrligt, nästan lite grape, med en lång munsmackande eftersmak. Lite mandarin tittar fram i svansen. (87-88p)

Direkt njutbart i dagsläget men kan säkert utveckla någon till komplexare ton. Riktigt gott och ta mig tusan om det inte slår de Champagner jag provat i samma prisklass på fingrarna.

Tills nästa gång. 10års uppehåll verkar ha gjort susen för motivationen, golf kan de va nåt?...

Viña Pomal Reserva 2007. Helt Rätt(vik), fast lite fel.

Siljan, sett från stugan

Har varit på en underbar men intensiv semester, som brukligt tar jag seden dit jag kommer. Försöker alltid äta och dricka som lokalbefolkningen hur konstiga dessas vanor än må te sig. Så, vad dricker man i Rättvik? Eftersom jag är något av en vinsnobb, i alla fall enligt vissa, undersöker jag enbart hundrakronorplus hyllan, ingen box och inget starkvin den här gånger. Det gav mig ca 83 alternativ, hyfsat bra för att en liten ort, eller? Men, vad är det jag kikar på egentligen? 36 röda poster där 13 är någon sorts Amarone. Inget ont om Amarone, jag kan njuta av ett glas då och då men att det skulle motsvara ca en tredjedel av det röda utbudet, så bra är inget vin. Äldsta vinet av dessa 36 poster är från 2007, flertalet är klart yngre, detta i ett segment som ska vara kvalitativt bättre och en vinsort som överlag tål några års lagring till många års lagring. Fast det är klart, urvalet kanske inte är kvalitativt, går man enbart på pris finns det ingen flaska över 300 kr, 6 st över 200 kr där majoriteten igen utgörs av Amarone.

Över till vitt, 16 poster, där 13 är från Frankrike, 8 innehåller chardonnay och 7 är någon form av enkel Chablis. Här är 2010 äldsta årgång och prismässigt finns det inget över 200 kr. Mousserande då? Jorå 31 poster, men vänta nu, många upprepningar på halv, hel eller rent av magnumformat. Av dessa är 28 från Frankrike, 26 från champagne. En Moët klockar in på över 400 kr för ett helrör annars mest runt 200 kr. Nog för att jag inte har provat särskilt mycket från Champagne men till och med jag har provat det mesta som finns här. Äsch, lika bra att att rycka en av de äldsta röda och hoppas på det bästa. Ja just, glömde nämna att det fanns 83! olika boxar och 70 olika poster med någon sorts Whisky.*

Viña Pomal Reserva 2007

Temporärt hemma, den hyrda stugan på kullen, var allt man kunde önska och lite till. Helt utrustad, från tvättmaskin till veranda i solnedgång. För att göra inramningen rättvisa skulle ett medelfylligt, drickvänligt rött som man inte tröttnar på efter ett glas sitta som en smäck. Helt rätt igen, Viña Pomal Reserva 2007 (nr 6712, 119 kr) infriade de få förhoppningar som fanns. En lika stor dos fat och frukt, ok aningen mer frukt men ett liiitet besök på kräftskivan och stallet fick man på köpet. Varken burdust eller särskilt personligt men direkt drickvänligt med precis rätt dos "Rioja" och tillräckligt motstånd för att inte upplevas som vare sig mjäkigt, torrt eller tråkigt. Just där och då satt det som en smäck till den medtagna chark och ostbrickan, ok för att jag gärna lever lokalt men första kvällen är det bäst att vara på den säkra sidan.

Tills nästa gång.  Borta bra men hemma bra mycket bättre, i alla fall i vissa hänseenden...

* Källa: systembolaget.se. Kan ha räknat fel eller missat någon post. Ni som trodde att jag gjorde denna räkning på plats har inte varit i Rättvik under campingsäsong eller "semestrat" med tre små barn för den delen.

Guigal Côtes-du-Rhône 2009. Frun väntar en vecka till..

Guigal Côtes-du-Rhône 2009

Finns inte många stabila trotjänare kvar, Telia kastade in handduken för länge sen, SJ likaså, Systembolaget ska vi inte prata om, inte ens vädret håller jämn kurs nu för tiden. Vad kan man egentligen lita på? Lika bra att vända blicken ner i glaset, tre miljoner flaskor per år och en given plats på landets alla hyllor och i min, Guigals Côtes-du-Rhône (nr 2011, 99 kr, nuvarande årgång 2010) kan man lita på. Intrycken är nästan som sist, aningen mer mognad och rondör bara, precis som sig bör efter ett år på rygg.

Påtal om ett år, inte så mycket när allt kommer omkring men den lilla som låg i fruns mage då, kryper nu omkring i ett hissnande tempo.

Tills nästa gång. Semester, en annan typ av jobb...

Pst. 2010:an är inget undantag, svalare med härlig följsamhet. Helt enkelt urbota bra.

Becker Spätburgunder 2009 o Délice de Bourgogne. Full fart mot kalas..

Kvällens ostbricka

Det här med att köpa ost är en hel vetenskap, det också. Osten i likhet med vin utvecklas ständigt, har man otur får man en bit som varit skuren och sakteliga traskat in i ammoniakträsket. Det är något av ett vågspel, enklast torde vara att lukta eller rent av smaka biten som ska köpas, något man bör insistera på när möjlighet ges. Väljer man en välsorterad ostdisk brukar det inte vara något problem men snabbdisken hos storhandlaren eller rent av färdigförpackat, är något av ryskroulette. Speciellt om man har en fru vars ostradar slår ner direkt på en stackars mogen ost.

Délice de Bourgogne

Nu vet jag inte om så var fallet eller om Délice de Bourgogne faktiskt ska vara så syrlig och lätt ammoniakskadad som vi upplevde, hursom var det extremt svårt att hitta lämpligt sällskap. Jag trodde att lite chark och den lagomt bonnig Spätburgunder skulle sitta som en smäck, men icke sa nicke. För mycket syra helt enkelt, kanske skulle tagit lite sprattelvatten för att möta upp, men vete katten om det skulle gjort susen heller.

Becker Spätburgunder 2009

Friedrich Beckers Spätburgunder 2009 har jag testat löpande sedan den tjusade näsan av mig för drygt två år sedan. Först aningen mycket ladugård och allmänt reduktivt. Men med tid vädras ladugården ur och en hink mosade smultron och jordgubbar ställs på stallbacken. Ingen tvekan om att vi fortfarande befinner oss på ute på landet men den rena frukten och de mossiga stalltonerna, som hålls på mattan, bildar en skön symbios. Från för trött till riktigt pigg, tur att jag inte vaskade de resterande flaskorna direkt, det här kan nog sköljas ner med välbehag ett tag till.

Tills nästa gång. På söndag smäller det...

Becker Spätburgunder 2009. Lite inspiration skulle inte skada..

Becker Spätburgunder 2009

Lite siochsådär med skrivlustan för tillfället, trots det är det vissa flaskor som pockar på uppmärksamhet  Vissa borde till och med ha en given plats i alla hem, Beckers Spätburgunder är en sådan. Pigg, fräsch och lite lagom bångstyrig som ung, farligt homogena, drickvänliga och på intet sätt tråkiga med aningen ålder. Ett vin som som hittills inte missat, ytterst humant prissatt brukar det också vara, för att vara personlig Pinot.

Ren och skär drickglädje, jordgubbskompott och mild muskot på mörkare komplexare botten, slank, len, pigg nästan farligt homogen munkänsla  Balanserat, uppeggande bärighet, sammansmällt utan att bli det minsta tråkigt, bara klunkvänligt, pikant med både lakrits, eneträ, ren källarkänsla och bär i den småstrama svansen. Ett lättsippat egenvin som fungarer minst lika bra till en gräddig Brie, liite jordgubbsmarmelad och lufttorkad körv.

Zalto Burgundy och Tysk pinot

Tills nästa gång. Kanske skulle botanisera på SBs under hundra hylla, vad som inte dödar härdar...

Pst. 2010 finns i BS för 149, brukar swischa förbi tillfälligt för någon tia billigare annars hittar du den i Europa några tior billigare ändå.

Psst. Så här lät det förra gången, fler har såklart provat.

Jos. Christoffel Jr. Riesling Spätlese 2005. Sällskapsspel funkar bästa med trevligt sällskap..

Jos. Christoffel Jr. Erdener Treppchen Riesling Spätlese 2005

Det värsta med att ha vin hemma är paradoxalt nog att man inser att man har för lite. Några vänner på besök, efter att ha pejlat läget några gånger vet jag att vin inte är deras främsta val när det kommer till dryck, vilket blir något av en last när man bjuds över till någon som har vin som främsta val när det kommer till dryck. Jo, riktigt illa jag vet, att påtvingas vin. Nu är det inte riktigt så illa utan som så ofta handlar det om att välja rätt dryck till rätt person. Dagens vinkällarproblem är således att förrådet av halvtorrt börjar sina, två flaskor på kort tid har satt märkbara spår i hyllan. Varför ska man då ha halvtorrt i hyllan kanske någon frågar sig? Personligen tycker jag att det är urtjusigt i sin ungdom, med all frukt, syra och sötma som spelar spratt med med varje skrymsle i mun och näsa, för att inte tala om hur sublimt det kan bli med tid då petro och mogen frukt balanserar på torrhetens rand. Lika härliga unga som gamla, bara kvaluttan är den rätta.

Kvällens halvtorra (Köpt sommaren 2010 för strax under  hundringen i reabacken hos Atomwine) har tagit ett första kliv in i mognadens förlovade land. Söt välpolerad doft med en pust diesel, mogen honungsmelon, persika och mer blöta stenar (hur nu det luktar egentligen) Munkänslan är rund, frukten har sakteliga börjat sjunka in men bjuder fortfarande på en skaplig dos tropisk fräschör, en vift petro även här. Fylligt utan att bli övertungt. Avslutet snörper upp med citronaktig syra och mynnar ut en en ganska lång, fruktig och saftigt god eftersmak. En hint av saffran och gula äpplen stannar kvar riktigt länge. (87-88p+)

Det här är vuxenlemonad på hög nivå. Sötman finns där men blir på intet sätt tung, inte heller upplevs syran som påträngande. Däremot känns det inte riktigt integrerade ännu, nästa flaska får vänta något år till, om jag kan hålla mig, för på det hela taget är det försvinnande gott redan nu. Bättre sällskap till en divergerande ostbricka finns nog inte.

Zalto Universal och halvtorr Tysk

Tills nästa gång. Behöver egentligen inte upprepas, men det här får vi göra igen snart...

Grottlagrad Cheddar och J.Koegler Auslese 2004. Det var en ledighet att vara skön..

Meen, vart tog snön vägen

Jag har en matkällare men tydligen är det grotta man ska ha. Grottlagrad Gruyère är en stående favorit här hemma, nu har turen kommit till cheddardito. Just, påtal om julaktig ost, den hemmalagrade hushållsosten blev precis lika bra i år som tidigare år. Ett litet tips för oss som är utan grotta men har en källare, höll på att glömma, det går ju alldeles utmärkt att lagra cheddar själv också.

En vecka sommar skulle inte sitta fel

Lagringen i grottan har bidragit med en härligt koncentrerad smak, ganska skarp sälta faktiskt, aningen rustik känsla, bra lång eftersmak och allmänt krämigt. Som all lagrad ost smakar det av ursprungsvarianten men så mycket mer av den samma. Ska nog slänga ner en egen cheddarstubbe i källaren till nästa år.

Solsken i flaska, och i glas

För att möta upp mot den relativt starka smaken borde något småsött funka. J. Koegler Eltviller Sonnenberg Riesling Auslese 2004 (slut nu, kostade ca 140 kr i somras hos derWeinWeber) är en Auslese från Rheingau, obekant producent, men med några gratisår på nacken. En pust petro, ananas,  honung och lite fetare skiffertoner samsas i den småmogna homogena doften. Munkänslan är polerad men fortfarande vital med pigg frukt, kännbar syra och sötma som dansar tätt tillsammans genom hela munnen. Eftersmaken är lite kort men med aningen tramp på gaspedalen blandat med citrus och lite musselskal. En integrerad, slimmad och lättillgänlig halvsöting med aningen mindre sötma och mer syra än vad jag är van vid från Moselkusinerna i samma prisklass.

Tillsammans går det i vågor, först ost, sedan vin, sedan ost igen. Smakerna går in i varandra snyggt men lyfter inte varandra. Vinet är aningen för torrt för att passa till den starka smaken, trots det försvinner ost och vin i högt tempo, ett gott betyg om något.

Tills nästa gång. Fast det är klart, några till vänner hinner vi allt med...

Pst. I år SKA Stockhs-grabbarna få smaka hushålls, om jag så ska behöva komma ner med den själv.

Mumm, Mata Grande vs Champagne. Pumpen, pumpar som den ska..

Skumpa o praliner

Inspirerad av Ost-Fredde, för ni har väl läst hans eminenta påbörjade genomgång av Champagne och ost, om inte är det bara att gört. Eftersom det är dumt att ge sig på mästaren i hans egen sport tar jag en lätt vänstersväng, Champagne och choklad. Husfavoriten Mata Grande från Gefle Chocolaterie mot uppstickaren Champagne och mitt i smeten klämmer jag in den oprövade Champagnen Mumm Cordon Rouge (varuprov, nr 7543, 339 kr), och nej det blir ingen följetång i bästa copycatstil, har tyvärr varken uthållighet, plånbok eller nerver för det.

Först skumpa

60% Pinot, 30% Chardonnay och 10% Meunier kommer i en lätt, frisk, aningen brödig doft med orange citrus, gula äpplen och lite skaldjur. I munnen är det åt det medelfylliga hållet, frukten är mer gul än grön, ganska mogen, lite bröd/nötter och en avslutande uppstramande pikant beska. Helheten känns bekväm, välkomnande med en betryggande tyngd. Eftersmaken är bra lång, smakfullt stram, fruktig med stenigare mineralkänsla och brödighet. (87-88p)

Sammantaget väldigt gott i en fylligare, mognare och matigare stil. Inte alls tung utan snarare fylligt följsam. En ytterst trevlig ny bekantskap, ska bli intressant att se hur det funkar till det söta.

sedan tillsammans

Mata Grandens fylliga mörka choklad blandar sig väl med den fylligare champagnen, de små söta friskare kornen möter syra och frukt på ett angenämt sätt. Riktigt gott även om helheten knappt blir bättre än delarna, inget dåligt betyg och helt klart kvällens bäst möte i munnen.

och igen

Champagnenpralinerna är en helt annan skapelse, lätt, fruktiga med en krämig vit kärna blir de som en enda mjuk omfamning, till drickat blir det dock ingen sensation. Känns som att drycken faktiskt är lite för tung för att bära upp den lättare pralinen. Istället blir de som ett gammalt välbekant par på styrdansen, sansat, bra men ingen riktig svängom.

Även Champagne kan behöva kläder på vintern 

Jaha ja, den riktiga kärleken uteblev, men vadå? Sämre kan man ha det en kväll när barnen somnat. Ja just, om ni vill ha den röda termorocken till flaskan kan det vara på sin plats att beställa. Tror faktiskt att det får lov att bli någon flaska till, inte för den prydliga klädseln eller tillhörande nyckelring!?!, utan för det högst angenäma innehållet. Lär nog bli några till praliner också, fast det är en helt annan historia.

Tills nästa gång. Det är alltså så här värme känns...

Pst. Personligen hade jag föredragit ett något lägre pris istället för den flådiga förpackningen, men man kan inte få allt.

Herrenhof Pinot 2011 med eller utan köttfärslimpa. Först snö sedan kyla..

Av med hatten för skruvkork

Ibland känns vinvalet förutbestämt. Solsken, köttfärslimpa i ugnen och en kvart över i dagsljus. Bara att stilla nyfikenheten som hade ökat lavinartat sedan Herrenhof White charmade smaklökarna tidigare i veckan. Var det ett lyckodrag eller skulle Herrenhof Pinot 2011 (varuprov, finns hos handlavin.se för 199 kr) vara lika bra? Inte så mycket att fundera över, bara att skruva av och testa. Förresten, skruvkork, hur bra är inte det!

Solsken ute och i glas

En lätt läcker och ytterst bärig doft på en mörkare komplexare grund. Den känns ung och charmig men ändå med balans och inneboende kraft. I munnen är det slankt, med härliga unga bär ackompanjerat av lite tuffare, småkryddiga drag. Ett ytterst välstrukturerat bygge som trots avsaknad av söta runda drag är riktigt följdsamt, nästan inställsamt, balanserat med matorienterad syra. Avslutet snörper upp aningen och i eftersmaken stannar en ung bärighet och en hint av ek kvar riktigt länge. (87-88p)

Aningen kallt, 15-16 grader är perfekt

Ännu en österrikisk fröjd signerat Gottfried Lamprecht. Möjligen inte lika personlig och eget som det förra vita utan mer lättförståelig och tillgänglig. För att inte tala om hur bra det passade med köttfärslimpa, gräddsås, lingon och mos. Skulle säkert kunna lura fram en och annan komplex ton till men varför? Är ju så trevligt lättsippat i dagsläget.

Ett gediget bygge, om jag får säga det själv

Tills nästa gång. Undrar om det är jag eller barnen som tycker att det är roligast att leka i snön?...

Pst. Recept på köttfärslimpa hittade jag här, signerat Nettan Olausson. Liten modifikation bara, aningen större limpor, täck med bacon och innertemp 80-85 grader. Grymt saftigt, milda smaker och en fluffigt fin gräddsås.

Pierre Peters, Henry Fessy och Louis Jadot. Födelsedag x3..

Hösten är grym

Har tjatat lite om min egen, men vi är faktiskt tre höstbarn i familjen  Nog för att det knappast längre handlar om några barn, men lite firande skadar aldrig. Gemensamt sak, trerättersklassiskt med den sedvanliga, äta efterrätt när barnen lagt sig.

Pierre var bäst

Fast först lite bubbel, tillsammans med Bollinger N.V kvalar Pierre Peters Cuvée de Réserve Blanc de Blancs N.V (nr 7350, 279 kr) in som en av mina favoriter bland SBs årgångslösa hyllvärmare. Lätt, fräsh och läskande men med bra motstånd, ståndaktig struktur och tydlig mineral. En solklar rekommendation till den champagnenyfikne som inte vill lägga ut mer än tre nystrukna Linnéor på "riktig" Champagne. (88-89p)

Dyra fiskbullar

Sedan kom förätten, som tyvärr blev en katastrof. Pilgrimsmusslorna var kalla och missade smaklökarna på flertalet runt bordet. Jag och min tvååring tyckte dock att de lätt halstrade, chili och vitlöksmarinerade fiskbullarna smakade. Sedan skadade det inte med lite riven 30månaders bergsparmesan, salsiccaslantar och purjolöksbädd heller. Men,men man kan inte lyckas jämt.

Charmig åldrande Louis

Desto bättre var kvällens paradnummer, kalkonen. Här var jag för upptagen med att äta för att ens tänka på att ta upp kameran men däremot hann jag föreviga bästa vinet till. Säga vad man vill om det järn, blod, småkomposterade och av tidens tand nedslipade Louis Jadot Beaune Premier Cru 2001 (nr: Slutsålt, ca 160 kr). Perfekt drickmogen bourgogne för en spottstyver hör inte till vanligheterna, satt som en fläskläpp till den saftiga fågeln. (87-88p)

Henry var inte heller dum

Som sparringpartner fungerade Henry Fessy Côte de Brouilly 2009 (nr: Slutsålt, ca 140 kr), men fick se sig besegrad, i alla fall i min gom. Körsbär/vinbär/lingon samsades på en mörkare botten. Följsamt men med en uppstramande struktur, möjligen aningen anonymt men på alla sätt korrekt och ganska långt ifrån nidbilden av fruktsöt, jolmig Beaujolais. (86-87p)

Inte bara vin denna afton

Avslutningsvis kom chokladtårtan fram, till detta sörplades både det ena och andra. Det mesta bra många snäpp starkare än kvällens tidigare vinösa inslag.

Tills nästa gång. Korvgrillning är inte fel det heller...

Schnitzel, mos och gröna ärtor kräver tydligen Groiss GV 2011. Funkar oavsett årstid..

Schnitzel, schnitsigt värre

Äntligen, har tillslut hittat det optimala sättet att ta tillvara på fläsk i kotlettform. Banka skiten ur den, göm i ägg och ströbröd, stek, stänk på en citron och servera med smörigt mos och sköna gröna ärtor. Så inninorden enkelt, saftigt och smörigt gott. Ni får ursäkta alla fina recept som jag gjort, fått och tänkt göra, det här gick raka vägen till hjärtat hos alla i familjen.

Schnygg kombo

Blev så till mig att jag formligen rusade ner i källaren efter passande vin, men vad väljer man? Vitt, knivskarpt, med syra och tillräcklig struktur för att stå upp mot de mjuka, massiva och enkla smakerna. Varför inte en Österrikare?

Scheisse vilken Grüner  

Spritt, språngande, spritzigt, spontant och sprattlande sammanfattar Groiss Grüner Veltliner 2011 (köpt hos Handlavin.se för 115 kr, tydligen slut för tillfället men jag hoppas verkligen att den kommer in igen) i fem s av fem möjliga. Det här var en livfull klar vätska som formligen bubblar sin väg från tungspets till rot. Fräscht, fruktig som sig bör, inte överjordiskt komplext men snyggt sammanhållet med en blandning av gröna äpplen/päron, steniga svala partier och pikant mild krydda i sluttampen. Kan egentligen inte sätta fingret på vad jag fastnar för mest, det unga livfulla men solida sammansatta uttrycket, den klockrena partnern till maten eller att jag ännu en gång övertygas om vilka charmiga viner som kommer från Österrike. Helt klart ett angenämt dilemma. (87-88p)

Tills nästa gång. Vinterdäck, vintertid och eld i spisen, en liten nypa julångest på det, häpp...

Castello di Ama Chianti Classico 2006. Härligt med höst..

Ljust och skirt

Varför slår vin det mesta på fingrarna i dryckesväg? Finns flera skäl men Castello di Ama Chianti Classico 2006 (varuprov, årgång 2007 finns hos ewine.dk för 255 kr, halvan finns dessutom som TS på SB för 129 kr)  demonstrerar på ett nästan överpedagogiskt sett en av dem.

Vid öppnandet bjuds skira surkörsbär, viol och eneträ på en mörkare men ytterst elegant botten. Munkänslan bliter tag i gom och tanninerna är närmast brutalt torra och läppsmackande. En skir, ursprungstiskt slimmad Chianti med mörkare tryck i botten, mild fatbehandling och ytterst matkrävande.

Mörkt och komplext

Efter tre dagar öppnad i rumstemp har vinet bytt skepnad, mörkt, lite småmuriigt, soja, tomatsås, svamp och höstlöv. Munkänslan är nu snarast polerad, tanninerna skickligt tämjda och hela uttrycket är följsamt med en underliggande frukt och en "smutsigare" känsla. Inte trött, bara aningen brådmoget.

Vilket jag föredrar? Ung skir frukt, mörk murrig komplexitet, bitiga svårtämjda tanniner, lent luxiöst och följsamt, hmm. Diggar båda uttrycken skarpt men om någon skulle hålla en korkskruv mot strupen föredrar jag, i skrivande stund, komplexiteten dag tre. Det intressanta är dock hur det gått från att ha varit ett exemplariskt matvin till något du snarast snurrar i kupan utan tilltugg. Fascinerande är bara förnamnet.

Tills nästa gång. Igår rusk, idag sol, eller va det tvärt om...

Bastide Blanche 2009, långkört köttlass och Pesquier Gigondas 2010. Idag står måndag på schemat..

Mörkt och köttigt

2008 var bra men då efterlysta jag lite mer frukt, nu med facit i hand vette katten om inte La Bastide Blanche 2009 (varuprov, nr 2262, 139 kr, ser att det redan står 2010 på SBs hemsida) har aningen mycket av densamma. Vi får väl se om jag har lika mycket att göra när 2010 provas, för sanna mina ord, det här tåls att testas om och om igen.

Mörkt, köttig med fylligt nästan len ogenomtränglig frukt, lagerblad och andra sydfranska kryddor. Gott om extraaktion med ändå med hyfsad fräschör  en liten besk kant annars är det förvånansvärt tillgängligt, vart tanninerna taget vägen vette katten. Aningen svårmatchat i dagsläget, det fylliga, smårunda uttrycket gör att det nästan passar bäst utan något tillbehör men då ska man absolut ha en fabläs för fylligt rött. Personligen passade 08:ans något kargare uttryck mig bättre, även om denna flaska på intet sätt skämmer ut sig. Välgjort, mustigt med turbotrycket på övre halvan, bara att tuta och köra. (87-88p)

Kött o vin, ja tack!

Den gjorde sitt bästa för att möta upp det köttlass jag hade långkört, men inte ens med mors lättsockrade lingonsylt funkade det speciellt bra, aningen övertungt. Maten däremot var helt enkelt extraordinärt bra, kanske därför vinet upplevdes aningen sämre än tidigare på egen hand. Något recept blir svårt men följande låg med i grytan i de dryga 7 timmar som den stod i ugnen.

Långkört köttlass - picked pork style.
I bit revbenspjäll
1 bit karré
1 bit rådjursdel med ben
Vitt vin
Flädersaft
Lök
Soja
Balsamvinäger
Färsk Chili
Björnbärsmarmelad
Rött vin
Balsamvinäger
Peppar och salt

Ja ni förstår va? Tog det som fanns i frysen för att göra plats för en kvarts närdöd ko. Körde allt så många timmar möjligt. Reducerade ner vätskan samtidigt som jag kokade med alldeles för lite morötter och potatis, tog bort överflödigt fett, smakade av med rött vin, vinäger och björnbärsmarmelad. I med liiten skvätt grädde och bokstavligt sleva upp på tallrik.

Ett, av många, ljus i höstmörkret 

Hade jag kunnat åkt tillbaka i tiden hade jag, tillsammans med en och annan medhavd lotto kupong, istället ställt fram Domaine du Pesquier Gigondas 2010 (varuprov, nr 2836, 145 kr, aktuell årgång på SB 2011, men pass på tror att 10:orna finns kvar ett litet tag till). Följsam, läcker i en ursprungstypisk mörk skrud. Gott om sydrhônska markörer, örter, lite rått kött och allt blandat tillsammans i en mörkfruktig, smårund, mustig men pigg, sval och farligt lättdrucken skepnad. Om jag ska hitta något att klanka ner på förutom en viss brist på komplexitet så har någon trampat lätt på bromsen i mittpartiet, eftersom jag hellre friar än fäller skyller jag detta på ungdomen. Förutom att man med all säkerhet kommer att vinna en del på några års tålamod, finns här i dagsläget en utomordentlig sparringpartner till mycket eller i två redigt fyllda kupor en ljusfylld murrig höstkväll. (89-90+)

Tills nästa gång. Ny vecka, mums...