Champagne J-M Seleque Solessence Brut Nature (2011)

Ibland är det skönt att ha flera, ganska ofta om jag ska vara helt ärlig. Men i det här fallet är det snarast syndigt trevligt. Det har gått några flarror och det är sannerligen inte sista för att inte tala om priset, en spottstyver i sammanhanget.

Mums! Finstämd och frisk äppelcitrus med mineral i form av både skaldjur och lite smårökig stendam. Rakbladsvass knastertorr balansgång mellan überpigg syra, bred småkornig mousse, gula omogna äpplen och mineralsalt rökig komplexitet. Det är så jäkla snyggt och försvinnande gott. Eftersmaken är riktigt läskande med drag av orange citrus, sten och tandbitande syra. Komplexitet och fräschör personifierad. Kanske i yngsta laget men ack så intagande.

Förutom att vara välsmakande har Champagne J-M Seleque Solessence Brut Nature en föredömlig baksidestext där man kan utläsa att det handlar 50% chardonnay, 40% pinot meunier och 10% pinot noir. Allt har en bas i 2011 års skörd, 50% reservvin, deggad Juni 2016 och zéro dosage, alltså inget tillsatt socker i dosagen. Förutom det så odlar J-M Seleque mestadels ekologiskt och en del biodynamiskt. Bara att ta av hatten och bocka djupt!

Som om inte det var nog, sippar på det här under flera dagar och det är hela tiden så förbaskat gott. Lite lugnare, lite gulare men samma fokus och skärpa.

Tills nästa gång. Post nationella prov och gräsänkling, lika bra att göra det enda rätta och slockna i soffan...

Drappier Brut Nature Pinot Noir Zero Dosage..

För 359 spänn kan det ha varit den intressantaste nya bekantskap som gjordes på Champagnedagen för några månader sedan. En dag jag tydligen inte delgett trots dess tydliga spår i form av nya bubblande bekantskaper och onda tandhalsar. Aja vi får väl se, det kanske dyker upp något.

Hursom, några flaskor inhandlades som följd och en sammanfallande födelsedag och gräsänklingskväll senare poppas korken på Drappier Brut Nature Pinot Noir Zero Dosage (nr 77236, 359 kr)

Precis lika härlig som jag minns den, doften är fräsch med en lätt nötighet, åt det medelfylliga hållet,gulröda äpplen, mineralkrita och en kittlande nerv. I munnen är det torrt, kompromisslös utan att vara varken ben eller munknäckande. Det är friskt, sjungande syra men redan från start finns det tyngd, något som bara tilltar med tid. Det här gör säkert inte ont att spara några/något och lyckas jag hör jag av mig.

Tills nästa gång. Får se vad frun säger imorgon...

Pst. Tydligen blev det här inlägg 600, ytterligare en anledning att fira!

Champagne, rött tjut och platt riesling..

 

Augusti, nytt jobb, nya rutiner och allmänt hurtande på agendan. Men först, de sista självande dagarna av Juli, ett kärt återseende av Ulfmannen och Timpan. Såklart fördes inga noter och såklart står man på läktaren och kikar ner på sin egna förödmjukelse, tur att man inte står där ensam. Att nämnas bor dock att A Christmann Idig 2009 är sjuk, ingen druvkaraktär, tillhörighet eller syra för den delen. Platt livlöst och allmänt tråkig. Tillsammans med Guigals Côte-Rotie Brune et Blonde 2009 var det besökets bottennapp. Den sistnämnda var inte dålig bara allmänt tråkig och själslös. Tur att vi drack en del annat som fick hjärtat att slå ett slag extra, Castello dei Rampolla Sammarco Toscana IGT 2009 hade en skön mix av slank supertoskan, balanserad surkörsbärskompott och stallbacke. Klart bättre dag 2 så resterande flaskor får gott vänta. Andreas Gsellmans Traminer 2011 var precis lika god och personlig som när jag testade den sist tillsammans med Peder, som sagt, bara att beklaga att det inte är lika lätt att få tag i framöver för det här är bra på alla plan. Besökets fyndvarning kan mycket väl vara Eric Rodez Blanc de Noirs Grand Cru, för 331 kr får man ekologisk odlad pinot, delvis fostrad på fat med väldigt mycket personlighet, supergod helt enkelt. Ja just ja, Bartolo Mascarello Dolcetto d'Alba 2009 kan mycket väl vara den mest barololika dolcetto jag smakat, eller godaste för den delen. Ett inte helt misslyckat slut på Juli med andra ord.

Tills nästa gång. Undrar just om den där rödtjutsrieslingen har slutat blogga eller...

Grongnet Special Club 2008. Vad gör man inte..

Grongnet Special Club 2008

Suget efter något gott blev för stort, skulle egentligen väntat till näsan är frisk men vadå, sämre kan man ha det. Grongnet Special Club 2008 (nr 99593, 396 kr) lanserades nu i Mars. Grongnet har sedan 1885 odlat sina 14 hektar, verkar vara 18 i dagsläget, i byn Etoges, strax söder om mer kända Côte de Blancs. Med Cécile vid rodret produceras årligen 70000 flaskor där toppen utgörs av årgångsblandningen Carpe Diem och den årgångsbetecknade Special Club. Special Club 2008 innehåller 57% Pinot Noir och 43% Chardonnay och har lagras med jäst på flaska fem år innan den sedermera kom i min ägo.

En superfrisk pust av gula äpplen, stjärnfrukt och en citrustvist. Gott om bubblor som formligen väller fram när man häller upp. Trots ett idogt snurrande möts munnen av en frisk vägg av munfyllande mousse, blir nästan som en gräddig matta av välsmak, följt av den frukt som inledde doften. Syran är såklart superfrisk, 08 frisk men inte lika gastkramande som i vissa andra årgångsbarn. Men vänta nu, när tempen sjunker, otålighet och ishink är kanske inte bästa kombination för att önskad temp, ökar syrans intensitet avsevärt trots längre kontakt med luft. Avslutet snörper upp, beska är att ta i men något tar tag i gommen ganska ordentligt och lämnar en lång frisk fruktpastill.

Supersmarrigt, till en början med betoning på lättdrucket och balans, med lägre temp och ökad syra går dricktakten ner och övergår i ett försiktigt men fullt lika angenämt sippande. Inte överkomplext i dagsläget men den ökande intensiteten, syrorna och det gräddiga inslaget skvallrar definitivt om att det finns mer att hämta med lite tid. Och kom ihåg, näsan är inte vad den brukar vara, så det är nog bäst att ni testar själv.

Special Club, är det någon mer än jag som är fast? Ok att jag fortfarande inte smakat någon som golvat mig totalt men vadå, för samma pris som de större husens standardblandningar får man ett personligt årgångsvin från en liten odlare som dessutom gått igenom Club Trésors de Champagnes vakande öga. Hittills har jag följt och inte ångrat Richard Juhlins råd om att köpa allt jag kommer över, den där biten med att vänta fem år har jag däremot haft större problem med.

Tills nästa gång. Helt klart rätt medicin...

Vilmart o Cie Grand Cellier d'Or 1er Cru 2008. Anledning att fira..

Grand Cellier d'Or 1er Cru 2008

6 år, inte bara dottra som fyller det i år utan även vårt äktenskap. Värt att fira? Klart! Eller snarare fira att jag funnit min själsfrände och att detta är de första åren i raden på många fler. Hur firar man då? Vi skulle ta tillflykt till grannstaden, hotell, egentid och lite bubbel på kvällskvisten. Som alltid är det skakigt innan, ska någon bli sjuk och får vi barnvakt? Som tur är rycker mina föräldrar in mer ofta än sällan och så även denna gång. Och barnen, ja det var ju bara den lilla detaljen kvar. Vattkoppor och en förkylning, där flög den övernattningen bort.

Lika bra att göra det bästa av situationen, bubbel på hemmaplan funkar ju det också. Fast vad ska jag ta? Har inte övermycket att välja på men några flaskor har smugit sig ner sedan champagnefokuset började i höstas. Att det blir en 2008 står utan tvivel, känns inte mer än naturligt eftersom det är året vi firar och kommer förhoppningsvis att fira långt framöver. Men vänta nu, skytteltrafik till skrikande barn och två mycket sletna småbarnsföräldrar senare, äsch firande blir vad man gör det till.

80% Chardonnay och 20% Pinot Noir Premier Cru druvor behandlade med biodynamikens alla regler från Rilly-la-Montagne och Villers-Allerand samsas i Vilmart o Cie Grand Cellier d'Or 1er Cru 2008 (kostade 498 kr på Bolaget och 398 kr från Franska vinlistan). Av det jag tror mig veta i förväg kan sägas att odlaren är grymt bra, gärna använder fat, både små och stora, stilen är klart lagringsduglig och husets toppcuvée Coeur de Cuvee 1999 smakade alldeles förträffligt i somras. Av det jag kan läsa mig till kan nämnas att Vilmart producerar runt 110 000 flaskor årligen, biodynamisk odling utan att vara certifierad, grundades 1890, "trollar" under vinifieringen vilket resulterar i grymt bra resultat trots bristen på Grand Cru druvor och en förkärlek till fat gjorda i Allier. Lika bra att smaka.

Oj vilken intagande doft, dov lite syrastinn till en början men släpper fram en skön komplex mix av bland annat gul frukt, sten och lätt bröd, för att nämna något. Det är framförallt dissonansen mellan de lättare fruktigare inslagen och de tyngre brödiga som ger ett gott och intressant intryck.

Munkänslan är superfräsch, en våg av mousse slår som en vägg mot gommen, den vid det här laget så karakteristiska 08:a syran går som ett sylvasst spjut genom hela uttrycket, blir faktiskt lite svettig på näsan, gula äpplen, stenig mineral, bastantare toner av bröd virvlar runt och samlas upp i ett citrussyrligt avslut som bara fortsätter i den långa karamellsyrliga eftersmaken.

Måste säga att det är direkt lustframkallande i dagsläget även om jag är övertygad att det kommer bli en helt annan varelse med tid. Jag gillar verkligen balansen, elegansen, kombinationen av lättare och tyngre, för att inte tala om den gastkramande syran. Det ska blir ett sant nöje att återvända om något år och nog blir man sugen att prova Coeur de Cuvee 2008 när den kommer.

Tills näsa gång. Lätt överkörd av småbarnslivet, igen...

Philipponnat Clos des Goisses 1996. Imorgon är det Mars..

Philipponnat Clos des Goisses 1996

Jaha då var man lätt golvad igen, ännu en gång är det Ulfs fel. Philipponnat Clos des Goisses 1996 är helt enkelt oemotståndlig. Tänk att juice från druvor plockade för närmare 20 år sedan kan upplevas så fräscha. Nog för att det finns en del som vittnar om ålder, lite nötter, en fylligare djupare komplexitet både i doft och smak men helhetsintrycket som lämnar mitt anteckningslösa minne är stenig, komplett, följsam fräschör med en ryggrad av högsta kvalitet och löfte om mer. Helt plötsligt känns det inte helt orimligt att lägga runt tusenlappen på en flaska vin, fast det är klart, sedan ska man vänta i bra många år för att slutligen önska att man köpt flera. Äsch lika bra att fortsätta gotta sig åt minnet av denna ett tag till, sämre kan man absolut ha det.

Clos des Goisses är också namnet på den 5,5 hektar stora vingården belägen i Mareuil-sur-Ay som Pierre Philipponnat köpte 1935, 25 år efter att han öppnat portarna till huset. Av de 650 000 flaskor som produceras årligen är CdG deras dyraste och klart bäst ansedda. Årgång 1996 innehåller 50% Pinot Noir och 50% Chardonnay även om vingården är planterad med 70% Pinot och 30% Chardonnay. Vinifieringen sker delvis på ståltank även om merparten fortfarande ligger på ek, dosagen är på ca 4 g/l och vinet får ligga i källaren upp till 11 år innan det släpps på marknaden. Enligt utsago ska vinet helst dekanteras före dess 20 års dag vilket inte låter allt för otroligt med tanke på hur denna 18åring betedde sig.

Tills nästa gång. Vad tänker ni knipa av det kommande bubblet? Jag har mina aningar...

Pommery Cuvée Louise 2002. HD skärm, jo jag tackar ja..

Pommery Cuvée Louise 2002

Zalto White wine

Finfrämmande i helgen, Ulf med son kom på en efterlängtad visit. Det var ta mig tusan på tiden! Eftersom jag vet att Uffe alltid har något stort med sig och fokus ligger på champagne fick det bli att slå på stortrumman här också. Först inhandlades det lite nya glas, det kan man ju inte ha för mycket av, eller? Och sedan rök korken ur den enda "nya" Champagne som bolaget lanserade i Februari, nämligen Pommery Cuvée Louise 2002 (nr 91106, 999 kr)

Men först några ord om glasen, jag har ständigt radarn uppe för de "optimala" champagneglasen, redan i benämningen ligger motsägelsen, optimala. Eftersom intet vin är det andra likt, ålder, druvor, vinifikation osv, finns det inget glas som passar alla vin, men försöka duger ju. Fick för ett tag sedan nys om att Wine Spectator (hittar tyvärr inte länken) hyllade Zaltos White wine glas och som tur är känner jag killen som tar in dessa till Svedala. En beställning fattigare och några glas rikare fick de bekänna färg. Som alla Zaltos glas var de smäckra och nästan läskigt tunna, måste nog säga att dessa dock tar priset i utförande, till och med frun som annars är lite skeptiska till formen på Zalto gjorde tummen upp. Smak- och doftmässigt var de klockrena, inte lika snipiga som flöjtar, bra snurr i kupan och en övergripande elegant framtoning. Sedan att vi hade ovan nämnda och Philipponnat Clos des Goisses 1996 i glasen gjorde ju inte saken sämre. Får återkomma med ett mer ingående test framöver men hittills är jag såld.

Pommery ingår i den större Vranken gruppen, huset bildades 1856 och snart var de en av de största i Champagne. Pommery är fortfarande en av de firmor som äger mest Grand Cru mark i Champagne, förutom sin egna mark köper de in ungefär 70% för att årligen kunna producera ca 5 miljoner flaskor.

Cuvée Louise 2002 är Pommerys crème de la crème. Såg dagens ljus 1986, 65% Chardonnay och 35% Pinot noir från enkom Grand Cru rankor i Ay. Namnet är taget från grundaren och grundarens dotter som i likhet med vinet ska vara ett slags mirakel. Den andra jäsningen på flaska görs svalt, ca 10 grader, vilket ska ge ett elegant, rent och fräscht vin med delikat mousse. Så långt låter allt bra, dags att smaka.

Ultra elegant doft, liljekonvalj, färsk persika, blöta stenar och något svårgripbart som lurar i bakgrunden, nötter kanske, hurusom är volymen ganska nedsänkt men det som kommer fram är ljuvligt. I munnen är det ett smeksamt monster, moussen är superlen och riklig, insmickrande nästan, sedan kickar nötter och något fylligare in, följt av stenig mineral och gul småtropisk frukt, för att slutligen mynna ut i en syra kick och en smeksam beska som slutligen blir en lång elegant och syrligt balanserad eftersmak. Med tid i glaset blir det hela en kavalkad av honung, stjärnfrukt och följsam balans. Håller tyvärr inte ihop lika bra till dag 2 då Ulf kom men med ökad temp var den fortfarande ytterst njutbar.

Inte ofta jag kommer i kontakt med högdjur som dessa och i ärlighetens namn vete katten om det är värt runt tusenlappen, eller jo. Någon gång ibland, allt för sällan egentligen, kan man få skämma bort sig själv med bubblor ljuvliga som dessa.

Tills nästa gång. Blogger gör verkligen slarvsylta av bra bilder...

Huré Frères Mémoire Extra Brut N.V. Borta bra..

Huré Frères Mémoire Extra Brut N.V

För ett tag sedan, faktiskt någon månad ser jag nu, slängde jag iväg en fråga till Kåre Halldén, som bland annat driver siten Spruce Up och har skrivit boken med det passande namnet Champagne - Din guide till bubblornas värld, om han månne hade en upplevelse som jag inte borde vara utan. En beställning senare var Huré Frères Mémoire Extra Brut N.V redo att hämtas ut i närmaste butik.

Huré Frères ligger i Premier Cru byn Ludes, mitt i hjärtat av Montagne de Reims. Firman grundades i början på 1980-talet och producerar årligen ca 85 000 flaskor. Idag är det François Huré som står vid rodret och vid hans styre har huset fått bättre anseende. Själv har han hyllats som en av åtta vinmakare i Champagne som utgör "nya dreamteam" i tidskriften L'Equipe.

Mémoire Extra Brut N.V (nr 73854, 430 kr) är något så ovanligt som en solera Champagne, basen utgörs av sammanlagt 28 årgångar där den första är startsatsen anno 1982. Man tar alltså ut lite och pytsar i lite nytt allt eftersom. Blandningen av 45% Pinot Meunier, 45 % Pinot Noir och 10 % Chardonnay får vila ett år på ekfat och sedan tre år på flaskan innan det extra torra "minnet" är färdigt.

Doften är minst sagt intagande, småmogen men underbart fräsch på samma gång, färska champinjoner, gula äpplen, nötter, citrus och kanske lite honung, varav inget egentligen spelar någon roll egentligen för när det doftar såhär är det bara att luta sig tillbaka, tacka och ta emot.

Eget, det är det första som dyker upp när jag tar en första sipp, lite skog, svamp, aningen oxidativ, sherry kanske, pigg syra som riktigt biter tag i gommen, fruktig också. Om starten formligen öser över munnen med intryck, syra och en vägg av mousse blir mittenpartiet kanske aningen tunt. Avslutet snörper dock upp med en rund syrlighet som mynnar ut i en lågmäld men hyfsat lång ton av citrus och gula äpplen.

Om hela uttrycket hade haft samma intensitet och komplexitet som doften och starten hade jag varit vrålimpad, nu stannar det ändå vid en småknasigtkomplex personlig och helgjuten upplevelse.

Till nästa gång. Men fru hemma är klart bäst...

Pst. Efter tre dagar öppnad är den fortfarande vid god vigör, känns nästan fräschare än när jag öppnade och hela uttrycket är mer homogent om än att det egna också är aningen nertonat. Förbaskat gott är det i alla fall.

Heidsieck o Co Monopole Blue Top N.V. Hallå, försvinn nu inte..

Heidsieck o Co Monopole Blue Top N.V. 

Nog för att det inte är ett vrakfynd men Heidsieck o Co Monopole Blue Top N.V på halvfalska (finns endast på SB i det något udda formatet 200 ml) är en lättsippad rackare, inställsamt mycket dosage, hyfsat generös och en del snabbmognad tack vare flaskstorlek. Inte en söm så långt ögat når och härligt direkt gör att denna skapelse tar slut i ett nafs. Frisk frukt, lätt mousse, inte allt för mycket mineral och skulle säkert passa till mat är några saker som vi hastigt noterar innan flaskan är slut och tankarna går vidare till intressantare skapelser från Champagne. Noterar också att det fanns några fåtal magnumflaskor kvar i vårt avlånga land för humana 499 kr, men de verkar ha passerat gå.

Om jag ska rabbla lite siffror så äger företaget 112 hektar i bland annat Verzeney, Bouzy, Verzy och Ambonnay. Resten köps in för att sammanlagt kunna producera ca 5 miljoner flaskor årligen, företaget grundades 1834, eller var det 1824??, och ingår numera i den större Vranken gruppen som också har Pommery under sitt beskydd. Har kanske nutid blivit mest känd för sina flaskor från 1907 som fiskades upp från skeppet Jönköping i Finska Viken.

Tills nästa gång. Och ja, det är fortfarande snön jag snackar med...

Nomine-Renard Special Club 2008. Det sa inte plopp men ändå..

Club Trésors de Champagne

Nomine-Renard Special Club 2008

Jakten går vidare, fick en fråga om jag fortfarande är inne i Champagne och då framförallt anno 2008. Förutom att min äldsta föddes gick jag och blev äkta man samma år, så nog finns det anledning för ett upprepat firande. Men förutom det, inte är det ekonomisk överflöd, snarare tvärt om i föräldraledighetstider. Nej, det handlar främst om att hitta mina egna smakpreferenser, veta vad jag ska köpa framöver, fördjupa mina kunskaper, utforska en stil som jag inte helt och fullt dragit jämt med tidigare och allt detta i en årgång som förståsigpåarna uttalar till en av de bästa i närminne. Och där är jag inte riktigt än, så ja, fokuset är kvar.

Nu har turen kommit till Nominé-Renard Special Club 2008 (nr 99387, 397 kr). Förutom att jag smakat en Special Club tidigare kan jag ärligt erkänna att inte har en aning om vad som väntar. Det är också lite av tjusningen med just Special Club, små odlare som gör sitt egna men buteljerar i samma flaskform och till i sammanhanget ytterst humana priser. Nominé-Renard håller till i byn Villevenard söder om kända Côte des Blancs. Familjen producerar ca 100 000 flaskor från sina 20 hektar fördelat på druvor från byarna Étoges, Charly, Passe, Broyes, Allemant och såklart Villevenard. Årgång 2008 består av 80% Chardonnay och 20% Pinot Noir från rankor med en medelålder på 35 år, vilket måste anses vara en ansenliga ålder i Champagne. Nog rabblat med siffror, ner med snoken och foten upp.    

Fräsch och tajt som ett skruvstäd vid öppnandet, behövs inte lång tid i glaset innan det rundar till sig och ett fång gula äpplen och päron bjuds. Något stenigare lurar i bakgrunden tillsammans med något exotiskt. Doften är till en början varken stor eller överdrivet komplex men desto mer salivframkallande. Första smutten känns förvånansvärt mogen, moussen är mjuk, nästan len och man får en ganska direkt känning av de gula mogna päpplena som avslöjades i doften och några milda kex. Syran är fräsch och påtaglig men varken aggressiv eller direkt salivframkallande som jag upplevt i andra 08:or, avslutet snörper upp och mynnar ut i en lång ganska stram samklang av äpplen och sten.

När det första stinget av besvikelse över utebliven komplexitet och munbrytande syra lagt sig slås jag om och om igen över hur balanserat och rent ut sagt förj*vligt gott det är, lockar dock inte till merköp och merparten blir kvar till dag 2.

Nuså! Elegant och finstämd doft, vanilj, mjölkchoklad och mild kokos har växt fram, äpplen och päron gått tillbaka. I munnen får man en munfull chokladkaka med apelsinkrisp, en vägg av mjuk mousse, piggt och fräsch på alla sätt. En klart stänk stenig mineral, smått krävande och definitivt personligt. Eftersmaken sitter som en småsyrlig smäck av mer röd kompromisslös citrus. Det här var en helt annan skapelse än den päppelcharmör som först visade sitt insmickrande anlete, nu har jag en fullmatad matchampagne i glaset som mättar och skapar mersmak i varje smutt. Var det någon som sa mer?!?

Tills nästa gång. I borta, bara 19 kvar...

André Clouet Brut Millésimé 2008. Där satt den..

André Clouet Brut Millésimé 2008

Vet inte riktigt vad jag ska säga om  André Clouet Brut Millésimé 2008 (nr 99429, 351 kr) men det är helt klart en av de mer udda och personliga champagner jag testat på sistone. Doften blir efter ett tag väldigt aromatisk, frukten spelar andra fiol men backar upp den lätt brödiga och något oxidativa tonen som drar åt sherryhållet på ett föredömligt sätt. Munkänslan upplevs lätt och elegant trots de fylligare och komplexare inslagen av lite sherry, lätt bröd och färska champinjoner. Syran som först lättar upp biter sedan tag och mynnar ut i en lång härlig syrlig efterklang, där den fräscha rödcitrustonen verkligen är smaksam.

Eget, komplext och en bitande fräschör som jag känner igen från de fåtal andra 2008:or jag smakat. Faller först lite utanför referensramen men snubblar sedan in på ett övertygande sätt, i alla fall hos mig. De först något bångstyriga men accentuerade delbitarna faller sakteliga på plats. Faktiskt att det upplevs bäst efter tre dar i kylskåpet, då var dock moussen i tröttaste laget. Nästa flaska får gott vänta något år.

André Clouet håller till i Grand Cru byn Bouzy, vilket tydligen inte är fy skam när det kommer till Pinot Noir. Till skillnad från många andra säljer inte Jean-François sina druvor till högstbjudande utan producerar istället ca 200 000 flaskor från sina 9 hektar, vilket i sin tur gör det möjligt för oss att köpa denna  årgångschampagne innehållande 70% Pinot Noir och 30% Chardonnay till ett i sammanhanget ytterst modest pris.

Tills nästa gång. Äntligen lite snö att skotta...

Serge Mathieu Brut Prestige N.V. Tillfälligt fast..

Serge Mathieu Brut Prestige N.V

Jaha då ska vi se, en snabb koll på Google maps visar tydligt att Serge Mathieu kunde haft bättre förutsättningar landmässigt. I Champagne, ja i likhet med många distrikt, är det a och o om druvorna oldas på rätt ställe. Aube, där familjen Mathieu levt sedan 1700-talet, ligger alltså söder om det klart bättre ansedda Marne, men skam den som ger sig. De 9 ekologiskt skötta hektaren från byn Avirey-Lingrey ger en årlig skörd på ca 90 000 flaskor som ska visa världen att det går att producera bubbel i världsklass även här, Richard Jennings hör till en av de troende, vår egna Champagnefantom Richard är inte lika frälst. Bäst som alltid att göra sig en egen uppfattning. Mitt första besök blir hos Brut Prestige, 66% Pinot Noir och 34% Chardonnay, den mest feminina i uppställningen, spännande.

Och ja, jag är helt klart andligt sinnad, Brut Prestige N.V (nr 76245, 299 kr) kommer med en guläpplig, fräsch doft med en viss rondör, tillsammans med ett fetare mineral inslag parat med en lätt tropisk frukt ger det ett riktigt förföriskt första intryck. Munkänslan är skön med lite småagressiv  mousse, medelfyllig åt det lättare, friskt med småsyrliga äpplen, något litet småtropiskt, mandarin kanske, ett skönt uppiggande slut med något småbeskt men smaksamt över sig. Eftersmaken är bra lång med gott om stenig mineral, äppelsmakande päron eller om det är tvärt om och ett stänk citron.

Kittlar dödskönt, kombination av nerv, känsla, struktur och fylligare slösaktighet spelar helt rätt på min lyra denna kväll. Kommer så nära kärlek ett första möte kan göra och känslan när flaskan är slut är inte tomhet utan lycka. Mat? Absolut. Mer? Självklart. En av de bättre N.V jag smakat? Jo.

Till naturchips med vispad syrad grädde smaksatt med citron och en klick löjrom satt det osmakligt bra.

Tills nästa gång. Livet, maten och döden...