Shaw and Smith Shiraz 2006. Meeeen..

Shaw and Smith Shiraz 2006

Dags att göra plats i källaren, stämma av smaklökar och form hos några av offren som passerat under årens lopp. Först ut är Shaw and Smith Shiraz 2006 (köptes 2010 för 142 kr). Som jag har letat efter nyare årgångar av detta vin, förgäves, utan att öppna plånboken allt för brett ska medges. Kan vara den sentimentala sidan som snackar, men vete katten om det inte är ett av de bästa vin-kvalitet-smak-pris köp genom tiderna. Som det har tjusat, vid ung ålder var det en uppvisning i spänstig sval fruktbomb för att sakteliga bli än mer balanserat, inställsamt och tjusigt.

Det är väl för väl när önskningar uppfylls. Om vi ska börja med doften bjuder den verkligen på en riktig uppvisning. Mörk varm polerad frukt möter ekfatsmarsipan och sval eukalyptus i bästa omfamnande manér. Småmoget, inte överkomplext men maxad njutning. Pigg, sval, len sensuell frukt, begynnande mognad, mint, trä och ett allmänt "kom och ta mig" mitt i pannan. Fy attan så gott! Ok att det inte är det mest komplexa men tamigensipptill så njutbart. Eftersmaken sitter i och hinner helt ärligt inte försvinna innan nästa sipp äntrat munnen.

Det här var, är och förblir ett vinköp som har en given plats i vinköpens hall of fame. Hur kan man inte vilja ta in det här vinet till Sverige, eller snarare hur var det möjligt att vi fick ta del av det så billigt när det begav sig. Vet att jag slängde iväg ett mail till importören och att anledning försvann i takt med att flaskorna tog slut. Spelar egentligen ingen roll, glad åt att jag njutit detta flera gånger och faktiskt fortfarande har en flaska kvar lutar jag mig tillbaka och hoppas att nästa flaska har gått samma fina väg till mötes.

Tills nästa gång. Det är ju som snöstormen i Bullerbyn, dottern har så rätt...

Bonny Doon Le Cigar Volant 2009. Synd att storstan inte ligger nästgårds..

Bonny Doon Le Cigar Volant 2009

I jämförelse med den direkta och generösa 08:an som slank ner i somras känns Bonny Doon Le Cigar Volant 2009 (nr 5386, 301 kr) till en början snarast som ett småtjurigt småsyskon. Inte dålig eller oäven utan snarast lite ofärdigt. Ingenting i den stora småjästiga chokladdoppade mörka frukten, de franska örterna eller den allmänt Ch9dp aktiga doften skvallrar om vad som komma skall. Det är i munnen som det visar att jag var aningen tidig med att skruva av korken, helt klart åt det stramare hållet trots mycket mörk frukt. Syran är riktigt uppiggande och de svalare sydfranska inslagen av gummi, örter och lite kött håller sinnet på "fel" sida av Atlanten. Fast det är främst i sluttampen som det visar varför det kan vara bra att vänta, en pikant beska tillsammans med en lätt känsla av att precis ha tuggat på vindruvskärnor gör att jag återkommer till resten av innehållet nästkommande dag.

Sådär ja, dag 2 är det fortfarande högvilt i glaset, doften formligen skriker sval södrarhônetjut av klass och smaken följer i samma spår. Det finns fortfarande gott om motstånd kvar, syran, de svala örterna, den mörka mustiga frukten och det strama uppsnörpande slutet viskar fortfarande om att det kan luras fram mer med tid men nu är helheten mer balanserad, för att prata klarspråk, skitgott helt enkelt.

Tills nästa gång. Riktigt synd faktiskt...

Heitz Cellar Cabernet Sauvignon 2007. Svensk rödgran..

Heitz Cellar Cabernet Sauvignon 2007 

Ibland trillar polletten helt rätt. Efter en heldag på stan, barnvaktande föräldrar och en påse full av hötorgsgodsaker föreslog kära frun lite försiktigt ett mustigt rött, till skillnad från allt blaskigt bubbel som hällts på sistone skojade jag. Sagt o gjort, in på flaggskeppet och hem med en flaska Nappacab av det svalare slaget, det var i alla fall vad den snälla flaskvaktaren sa som rekommenderade.

Igen bevisas vilken koll, eller snarast brist på koll jag har på landet i väst. Joe Heitz var en av dem som var en del av "vi kan visste göra gott vin på andra sidan Atlanten" vågen som sköljde över Europa som en kalldusch back then. Nu tror jag inte att det är så många som betvivlar att det görs gott vin i det förlovade landet, trots det, har åtminstone jag provat alldeles för lite från over there. För bövelen männinska, Joes Martha’s Vineyard -74 har ju en plats bland Wine Spectators topp 10, ever! Hur man nu kan avgöra det? Men det är en annan fråga.  

Heitz Cellar Cabernet Sauvignon 2007 (nr 75316, 399 kr) är underbar, helt enkelt underbar. Doften drar mig ner i ett träsk av mörka mogna plommon, dito körsbär och en rejäl slev med integrerad ekmarsipan. Det som gör att jag inte drunknar utan helt sonika ligger där och plaskar slösaktigt länge är den lilla flytring av mintig fräschör som ger precis så mycket svalka som behövs för att balansera upp. Samma sak händer när jag tar en sipp, förförelse! Solmoget, smårunt, ektoppat och förföriskt balanserat med en slinga svalkande fräschör som följer hela upplevelsen. Inte en tannin i sikten men avslutet markeras med ett stramare avstamp i den något korta men perfekt sammansatta eftersmaken. Ruskigt gott på ett direkt och okomplicerat sätt som snarast tilltalar det primitiva utan att för den delen tappa en ton i intensitet eller komplexitet. Helt enkelt perfekt en kväll som denna, vad mer kan man begära.

Hario V60 Range

Som om det inte kunde bli bättre, årets julklapp till mig själv, Kaffe the right way, oh my!   

Tills nästa gång. Jo, nu är den mer röd än grön... 

Ojai Santa Barbara County Syrah 2010. Skynda, skynda..

Ojai Santa Barbara County Syrah 2010

Ojai vineyard

Förra året bannade jag mig för att inte ha köpt tillräckligt, i år höll jag på att missa när Ojai Santa Barbara County Syrah 2010 (nr 90029, 269 kr) landade på hyllorna. Tack vare Johan-Ps uppmärksamma signalerande landade några säkert i kassen, om ni mot förmodan har missat hur man kombinerar redig mat och fläskigt vin, eller var det kanske tvärt om, ta en titt igen hos någon som får snålvattnet att formligen forsa, i alla fall hos mig.

Å vilket vin, härlig varmblodig doft, jo det finns det en del blod, järn, mörkare kryddor och gott om mogen mörk röd frukt. Efter ett tag tittar en liten smörkola fram, trots allt det varma och gosiga infinner det sig en behaglig svalka. Doften formligen skriker efter att få smakas på, lika bra att göra slag i saken.

Men mums, mitt i all varm mustig frukt ringlar en svalare örtigare ton. Munkänslan är minst sagt omfamnande, balanserad, mustig, mersmakande och alldeles underbar. En skaplig kyss från ett varmare klimat, en hel del syrah karaktär och det där pigga svalkande mitt i ,det bästa av alla världar kanske? Avslutet snörper upp en aning med tanniner, som känns en aning, men är varken torra, kantiga eller tråkiga. Eftersmaken sitter i ett bra tag med saftig varm frukt och liten färskare träton. (91-92p)  

Grillade revbensspjäll

Vet inte vad jag gillar mest, att det är försvinnande gott på egenhand eller minst lika försvinnande till mina hemmagrillade revbensspjäll. Påtal om ribs, kan nog vara en av mina absoluta favoritdetaljerna på grisen, när gnagaren i mig börjar vet man aldrig vart det slutar. Denna gång körde jag dem några timmar simmandes i öl på lågtemp innan jag kokade ihop tomatpuré, chili, honung, soja, balsamico och worcestersås som fick agera skydd för grillens grymma glöd. Annars är det bara att hålla med Johan, enda felet han hittar på vinet är att det tas in för få flaskor till Sverige, jag tillägger att det är galet ett det finns så många flaskor kvar.

Tills nästa gång. Nu är det läge att njuta, se så!...

Gosset Grand Rosé Brut. En hel dag i vuxet sällskap..

Gosset Grand Rosé Brut N.V

Frun tar semester, jag tar upp en flaska. Svårare än så behöver det inte vara, fast det är klart, inte varje dag det följer med en Gosset Grand Rose Brut N.V (nr 7405, 459 kr) upp.

En subtil och otroligt intagande doft med begynnande mognad sprider sig till varje skrymsle i näsan. Av det som jag kan uttyda kan nämnas apelsin, vinbär, blommor, färsk svamp, skaldjur och lite läder. Fast vem bryr sig egentligen, en sniff och plötsligt står jag med tårna i strandkanten och ansiktet i skyn, underbart.

Munnen möts av rikligt med minimala bubblor som bildar en fyllig len mousse, anslaget är lätt, förföriskt men med betryggande tyngd. Rosor, parfym, orange citrusfrukt och en lätt nötig mognad slåss om uppmärksamheten men balansen och tidens inverkan gör sitt för att dämpa och släta ut. Syran stramar upp och är ganska påtaglig, så också den fullkomliga njutningen, härligt. Avslutet är lätt syrligt och kvar stannar en förnimmelse av alla de toner som kändes i doft och smak. Nedtonat men elegant och följsamt precis som resten av upplevelsen.

I mitt tycke helt perfekt nu, aningen mer mognad än för två år sedan då syskonet gick åt. Frukten sjunger kanske på sista versen men tiden på rygg har istället gett ökad komplexitet och härliga mognadstoner. Tur att det finns fler i källaren, det här vill jag uppleva igen, och igen, och igen. Hm, får nog bli till att köpa flera om det ska lyckas.

Till nästa gång. Hola Estocolmo

Champagne och ostron

Pst. Dag 2 är det ännu mer sammansatt, lätt övermogna äpplen, ostron, mer havsstänk, kanske bättre. Och till gratinerade ostron, mmmmm.

Tenuta Grillo Monferrato Tornasole 2004. Storkok hela dan..

Tenuta Grillo Tornasole 2004

Inte ofta jag köper pluralis av ett vin osett, men när det frestas med 100% italiensk merlot från 2004 som tydligen inte nått sin peak för under 200 kr då kan jag inte stå emot. Och tur var väl det, får tacka ostkillen för rekommendation och framförallt att han hjälper till att ta in viner som dessa till Svedala, några av de andra jag testat gick inte av för hackor heller.    

Tenuta Grillo Monferrato Tornasole 2004 har en urskön doft med tydliga baroloblinkningar, mörk röd frukt, balsamicovinäger, jord, lite multnande löv och se där klev vi även in på bonnagården en sväng. Jag har tjatat om det förut men oj vad tjusad jag blir när doften har fått en kyss av mognad och extra härligt är när det formligen virvlar av komplexare toner. Mumma.

I munnen beter det sig också som en fullmatad piemontansk ädling, gott om mörk mustig frukt, kompott på plommon och körsbär, underveg, läder, lite skitagare drag även här men framförallt piggt och ganska rejält utmanande tanniner som bliver in direkt och visar vart skåpet ska stå. Till en början känns det som att tugga på en vindruvssjälk men sedan rundas det av och blir snarare som att få en och annan kärna när man tuggar i sig vindruvor. Eftersmaken är låång, saftigt torr och helt befriad från klumpigt trä men har fått med sig lite läder och jord från doft och smak. (91-92p)

Jag är helsåld, det övergår mitt förstånd att detta är 100% Merlot!?! Inte för att jag har något emot druvan men det här smakar tamigtusan precis som en bättre nebbioloskapelse. Ok att det är en rundare mustig mörk frukt men ändå. Hursom, spelar ingen roll vad det är, bara att tacka och ta emot när det smakar gott. Hundrasextioniopix innan annat tjafs är inget annat än hänförande bra för en autentisk, krävande och framförallt mersmakande italienare. Men hallå! Var är risotton, de confiterade anklåren och slösaktigt mycket parmessan när jag behöver det som bäst. Äsch, får väl duga med vildsvinssalami, hårdost och mustigtsyrlig körsbärsmarmelad.

Triss i Tornasole

Tills nästa gång. Imorgon kör vi igång igen...  

Château Musar 2002. Sjuk Posk i påsk..

Château Musar 2002

Fräsch kork i elvaårig halva

Halvmogen halva (2005 finns på SB), mmm. En härligt intagande doft, varm ren jord möter sirlig röd frukt, toppat med lite orientaliska kryddor, eneträ, blyerts, tobak ja listan kan göras lång. Lika bra att stoppa där och konstatera att det är en urskön doft, lika delar ungdom som ålder.

Munkänslan är föredömligt slank men med gott om tyngd i den pigga frukten, de mörkare trätonerna och det småmultna. Upplever inget orent utan bara skön lite småjordig mognad som lika gärna skulle kunna ha sin hemvist i Italien, Frankrike som tydligen Libanon. Avslutet snörper upp en aning och mynnar ut i en lång, jordfruktig och skönt varm eftersmak. (91-92p)

För en stund glömde jag tvätten och diskmaskinen, för en stund fanns bara jag, glaset och mina upplevelser kring det förtärda. För en kort stund sveptes jag in i varför det är så underbart med vin, tack för det Gaston Hochar.

Vin från Libanon

Tills nästa gång. Lugnt värre...

Pst. Som om man trodde sig förståsigpå, frun fick andra halvan av halvan dag två, en helt annan doft, mer parfymerad, mogen, varmblodig, nästan sötmättad. Samma skärpa i smaken, oj vilket spännande vin.

Psst. Halvmoget is tha SHIT!, synd att källaren knappast kryllar av den varan men å andra sidan är det ju därför jag fortsätter fylla på, bra så.

Il Poggione Brunello di Montalcino 2007. Det tar bara om och om..

Il Poggione Brunello di Montalcino 2007

Vet inte om jag är för lättpåverkad, troligtvis, men det är svårt att inte inspireras av initierade, sakliga och dregelframkallande texter. Ta Barolista-Joakim till exempel, kan nog inte vara någon som missat hans Brunelloäventyr, ok ni "vanliga" människor kanske men i nördhörnan lovar jag att det inte gått obemärkt förbi. När jag således ramlar över en liten Brunello måste den med hem. Och nej, jag ångrar mig verkligen inte, inte den här gången heller.

Stor men slank doft, rödbärig, eterisk med intagande krydda, begynnande målarlåd och allt landar på en mörk stabil botten. Otroligt intagande, härlig med mycket av allt, framförallt italiensk kärlek. Känns till en början ganska sluten, slank, småkrävande med ren rödbärig frukt, körsbär och lite skitigare mörkare toner men med tid och luft växer det på sig bra många storlekar. Nu möts munnen av mer muskler, kraft och begynnande mognad. Fortfarande slankt men härligt munutfyllande, frukten är mörk, len med köttigare toner av ek, tobak och läder, fortfarande ganska krävande med markerade småbitiga tanniner men ack så tjusigt. Eftersmaken är lång, munsmackande med körsbär, kärnor och färskare trä. (91-92p)

Tjusigt, småkrävande med ena foten i mognad och löfte om mer i framtiden. Kan inte uttala mig om det är husstilen eller årgång men balansen mellan mustigt och slankt med ett extra tryck på turboknappen passar mig perfekt och gör att det till en riktigt lustfylld färd. Skulle verkligen inte skada att ha några flaskor i källaren, inte av tidigare årgångar heller som det verkar.

375ml Brunello, 765ml Zalto Bordeaux

Zalto Bordeaux

Tills nästa gång. Nu gäller det att familjen blir frisk till ledigheten...

Pst. Meen snälla Joakim, lägg till en sökfunktion så jag kan länka utan att behöva leka detektiv. ;)

Las Flors de La Pèira 2008. Goda mellandagar bådar gott inför nytt år..

Tidens tand

Ett tydligt tecken på sin egen ålderdom är att omgivningen, den unga alltså, inte vet vilka filmer man pratar om. Men när det hände filmen med stort M, filmen som visade att man faktiskt kunde filma runt en person med flera kameror och dessutom göra ett skärmregn av diverse tecken som fick fantasin att svindla. Filmen som gjorde att man innerst inne önskade att någon kunde komma fram och be dig välja på två godisar. Jo nog vet ni vilken jag menar? I vilket fall bidrog det säkerligen till att Rob Dougan var vid stadd kassa när han bestämde sig för att börja göra vin. När Matrix landade i mellandagsblickfånget fanns det ingen återvändo, Las Flors de La Pèira 2008 (nr: N/A, kostade 299 kr hösten 2011) i glaset och Neo på skärmen, en riktigt skön kombo skulle det visa sig.

Mörk, djup doft med portvinsvibbar, lite smörkola och vaniljstång. Mustigt, vågat och kniväggsbalanserat på den yttersta randen till svulstigt landar den på fötterna. En härlig, varmblodig sniff med en diskret källarton och ett litet stick alkohol, inget för den ek och frukt farhågade alltså.

I munnen beter det sig aningen annorlunda. Mustig mörk frukt även här men med en piggare svalare ton som väger upp. Ok att det är både aningen runt, extraherat med tydliga vaniljkola inslag men det vilar samtidigt något oförlöst och lovande i all generös internationell drickbarhet. Avslutet biter till en aning med smått kännbar alkohol och en förnimmelse av tanniner. Eftersmaken är lång, mjuk, fruktig med bara en aning körsbärskärnor. (91-92p)

Ibland är det bra underligt, det som först möttes med viss avighet och skepsis övergick ganska fort i en varm, mjuk och öppensinnad omfamning. Där filmen har tappat en aning övertygar vinet desto mer, fast det är klart, skadar inte att man är lite sådär mellandagsmjuk i sinnet.

9 år mellan film och dotter, himmel

Tills nästa gång. 2013, ja jag säger då det...

Ioppa Ghemme Bricco Balsina 2004. Och med det säger jag GOD jul.

Härlig doft

Vilken doft, snacka om att få en hästspark i lustcentrat  Det formligen skriker nebbiolo, rosor, tryffel, lite tjära, höst och skir vital rödlätt frukt. I munnen beter det sig precis som det ska, lite vresigt, småkärvt och alldeles underbart. Frukten finns där, inte torkad men bra bit från färsk, gott om komplexare hösttoner, båt och annat livsnödvändigt. Sammansmält med en rejäl näve jävlar anamma. Eftersmaken sitter i bra länge med frukt, småtorra vresiga tanniner och tryffelsniffande svin. (91-92p)

Om det finns något att invända mot finns det säkert de som skulle klaga på bristande elegans, ja rent av balans. Men jag ger inte efter för sådana invändningar ikväll, endast en stilla undran. Hur ter sig egentligen nebbiolos riktiga, riktiga toppar, när det finns både en urskön elegans, balans och personlighet?? Med min ekonomi lär det dröja men någon gång ska jag ta reda på hur det kännas att befinna sig i stormens öga. Nu nöjer jag mig gott släntrandes i utkanten för även här är det bäst att hålla i hatten när man har vin som Ioppa Ghemme Bricco Balsina 2004 (finns fortfarnade kvar för 250 kr plus frakt hos Carlo Merolli) i glaset.

Ju fler desto bättre

Tills nästa gång. Tåls att upprepas, man kan dricka vin till julbordet...

Lanson Extra Age Brut Blanc de Blancs. Ytterliggare ett år till räkenskaperna..

Klart det nya året ska skålas in

Det var ett tag sedan, den barnfira hösten 2007 för att vara exakt, födelsedagen gick mer eller mindre i egots tecken. Ska jag vara ärlig har födelsedagen aldrig varit värst speciell, samma som julafton och andra högtider, oops nu svor jag i kyrkan igen. Förväntningar, krav och allmänna förpliktelser gör att jag hellre njuter av mindre laddade stunder. Men vadå, nu får jag den gångna f-dagen att låta dålig och så var verkligen inte fallet.

Fick en härligt flottig frukost av den underbaraste fru jag kan önska, hemmagjort paket av den bästa stora lilla tjej som finns, lystna paketblickar av den charmigaste trotspojke och lite allmänt morgondregel av gosigaste lilltösabiten. Starten på dan var minst sagt i världsklass.

Medicin mot en trött kväll

Efter sedvanligt utdragen Apt, kvällsbestyr och allmän nattning, som föräldrarna även denna gång med lika del tur och skicklig undkomma i vaket tillstånd, fanns någon timme på tu man hand. Vad passar då inte bättre än ett bräddfullt glas skumpa.

Bästa Lanson hittills 

Lanson Extra Age Brut Blanc de Blancs (nr 77611, 599 kr) uppfyllde med bravur uppgiften som förgyllande dryck de sista skälvande timmarna i vaket tillstånd min första dag i nytt år. Med bröstet självsäkert fylld av äpplen, citrussyrlig fräschör, nougat och mineral brast den ut i en komplex, intagande och framför allt härlig stämma.

Skönsången fortsatt i en närmast överväldigande blandning av mer syrlig fräsch äppelcitrus, komplexare inslag av nougat, stenig mineral och en lätt smaksam bitterhet. Intrycken pendlat mellan krämigare inställsamhet och utmanande syrlighet, munnen får verkligen göra sitt bästa för att följa med.

Skönt tillbakalutad tar sedan den långa eftersmaken vid med mer syrlig frukt, sten och skaldjur.

Avnjutes bäst i sällskap

Fångad av stunden? Absolut! Grymt bra skumpa? Helt klart! Vinner på att lagras nåt år? Med all säkerhet, skulle nog behöva tona ner topparna både ett och två steg. Var det en bra födelsedag? Den bästa jag kan önska!

Tills nästa gång. Men samtidigt, det är förbenat roligt att få paket och gratulationer också, tack...

Roagna Opera Prima XVII. Vissa kvällar händer det..

Etiketten

Varje gång jag har ett riktigt vin i glaset slår det mig, det är ju så här det kan vara. Missförstå mig rätt, de flesta viner jag dricker är goda, några rent av riktigt goda men det finns vissa som får mig att stanna upp, virvla kupan mer än lovligt mycket, sniffa aningen väl noga, sippa väl försiktigt. Vin som eggar, får fantasin att rusa och minnet att blekna. Vin som..hm ska han inte ge sig nu? Jo det ska han, jag tänker inte dissekera detta, tänker inte tillstå mig att säga att de ar lika många tydliga nebbiolomarkörer som Carl Bildt är blå, lika traditionellt rätt som ett barnskratt är medryckande. Inte försöka mig på en utläggning om att det är det största som skapats, för det är det inte.

Piece of art

Nej, Roagna Opera Prima XVII är bara, skönt tillbakalutad åker jag med. Ingen hisnande färd utan lugnt, komfortabelt med små innehållsfulla svängar.

Osten och korven fastnade inte på kort

Och nej, matchningen med Salsicca och Gruyere Reserve är inte fullkomplig men vad gör det? Ikväll gäller att delarnas summa är lika med helheten, om inte större. Så, häll upp i stor kupa, låt det sakta stiga mit rumstemp och åk med, jag lovar att ni inte kommer att ångra det. Det bästa av allt? Den här turen kan alla åka med, men se upp biljetterna kan ta slut, fasiken också, de verkar redan vara slut.

Tills nästa gång. Ikväll fick vinnörden i mig fritt svängrum...

Poliziano Vino Nobile di Montepulciano Vigna Asinone 2006 och Van Zellers Branco 2010. Stora familjen..

Härligt med presenter

Då var vi själva igen, efter ett härligt intensivt dygn av familjär samvaro. Trots att vi, och fruns systerfamilj, har två bäsar under månaden, fungerade allt galant. Det enda negativa i sammanhanget är att det är för långt mellan gångerna vi träffas. Fast det är klart, nu dröjer det inte allt för länge till nästa. Hursom, sällskapet äntrade scenen igår och vad passar bättre än att tända grillen, slänga fram ett schyst vin och berusas av all lekfull samvaro.

Vitt är helt rätt

Kvällens vita fick inte en syl i vädret, lite synd med tanke på att Van Zellers Branco 2010 ( köpt hos Atomwine för ca 80 kr, tyvärr slut nu)  är mer än väl värd att nämna. Doften är bra stor, generöst tropiskfruktig men snyggt avstämd mot de grönare dragen av gräs, krusbär och stenigare mineral. Känns både slösaktig och stram på samma gång.


Munkänslan är medelfyllig, följdsam med go generös frukt. Även här finns det en balanserad motpol i de stramare, grönare och stenigare dragen. Det som verkligen utmärker sig är det mjuka, följdsamma men ack så fräsha uttrycket som verkligen letar sig fram till varje skrymsle i munnen.

Eftersmaken är bra lång, mjuk och balanserat fruktig med en stramare knorr. (88-89p)


Men oj va mumsigt detta var. Om jag ska försökja mig på en grym generaliserign är det en perfekt mix av "nya välrden" frukt och "gamla världen" stamhet. 

Härligt med sällskap

Nej, kvällens överlägsna segrare och faktiskt enda utmanare tillika sommarens hittills bästa grillvin var Poliziano Vino Nobile di Montepulciano Vigna Asinone 2006 (köpt hos Gourmondo för ca 300 kr)

Doften är störtskön, mörka mogna moreller blandat med surkörsbär, mörk lyxig choklad, härligt avstämda fat. Mottagandet är varmt, italienska och välkomnande. Är så sakteliga påväg in i mognad men har inte riktigt nått ända fram.

Harmoni, munkänslan är en enda lång värmande kram just när man behöver den som bäst. Det råder en mjuk smaksam balans mellan de fruktigare körsbärs/morell dragen, mörk choklad och de småmurriga trä tonerna. Kan kvala in som slankt, elegant, smårunt och mustigt på samma gång, men det är framförallt den allt igenom italienska värmen som sprider sig som en löpeld vid varje sipp som biter sig fast i lustcentret.

Avslutet snörper upp precis perfekt med torra smaksamma tanniner som mynnar ut i en lång, balanserad och varmfruktig eftersmak.  (91-92p)

Det här fångar essensen av ett bra vin, otroligt lättförståelsigt men samtidigt grymt intresseväckande. Alla kring bordet utropade jubelord, enough said.

Fast det är klart, rött är inte fel heller

Tills nästa gång. Nu lite familjetid, imorgon bär det ut på Ålandshavet.

Keller Von der Fels 2011. Vissa saker är sig lik..

Verkar riktigt lovande

Favorit i nytappning, Keller Von der Fels är den buteljering som det finns flest årgångar av i min källare, vilket i och för sig inte säger särskilt mycket. Meen pris-kvalitet under årens lopp har varit närmast oslagbart och sanna mina ord om den inte blir bättre och bättre. Nu är det 2011 års tappning som gäller ( köpt hos Atomwine för 167 kr ), dags för showdown.

Stenigt värre

Hmmm, fräsh, ungdomlig, fläder, gråpäron, citrus och sval föredömlig mineral. Vilken fröjdefull doft, lätt som en fjäder men tyngd som en elefant.

Munkänslan är frisk, syrlig med en lätt porlande känsla. Frukten är kliniskt ren, citrus, fläder, päron omgärdat av ett svårforcerat stenparti. Ungt så inninorden men fasiken va fokuserat och benhårt uttrycket är. Med mer tid och värme blir de stenigare inslagen mer framträdande, känslan rundare och allt blir mer generöst.

Avslutet attackerar med mer überredig syra, frisk prolande frukt och mer stenig mineral känsla. Möjligen något rumphuggen eftersmak. (91-92p)

Vete katten om detta inte är den mest okompromisslösa VdF hittills, maken till rent elexir var det längesedan jag slöjde runt i munnen. Här råder det dessutom ingen tvekan om att det behövs lite mer tid i ryggläge för att lugna ner de unga nästinpå utanpåliggande nerverna. Det här bådar minst sagt gott för de tyngre GG tappningarna.

Sommaren kommer och går

Tänka sig, det behövdes bara en skrikig natt för att bli påmind om att spädbarn tar bra mycket mer plats än storleken gör gällande.

Tills nästa gång. Idag kommer tumlaren, lär behövas om torkvädret fortsätter som nu...

Kokkalis Trilogia 2008. Tjugo i fem, det nya tjugo i sex..

Grekiskt vin, ja tack

Vilken start på dagen, jobbkaffet är slut. Ok att det är samma kaffe som smakar fimp och mjölkchoklad men det är likväl en väsentlig del av morgonrutinen när man äntrar jobbet. Inte nog med det, långt inne i ett skåp hittar jag snabbkaffe, frågan är vad som är värst? Vara helt utan eller röra ut lite sörja som sedermera skulle kunna kallas kaffesump, uha det är en hård start på arbetsdagen.

Tur att helgen var desto bättre, sol och utelek. Tänk vad enkelt allt känns när man inte måste måttpassa tummen i en alldeles för stor handske, skor som är lika stor som resten av kroppen och en overall på det. Ne, tacka vet jag galonbyxor, stövlar och en fleccetröja. För att inte tala om hur länge barn kan leka med vatten, slaska är den allmänna benämningen hemmavid.

Ibland är man inte snabbast, läste om Kokkalis Trilogia 2008 för ca 1,5 år sedan och nu i helgen rök korken. Jaja ni vet vad de brukar säga, den som väntar på något gott väntar tydligen 1,5 år för länge. Tack ännu en gång, Niklas, för att du utmanar och presenterar nya spännande alternativ. En del av mig önskar att du kunde sluta, blir nästan ångestladdat att veta att det finns så mycket man borde smaka.

Jaha ja och vad är det jag har i glaset då? En ren Cabernet Sauvignon från Peloponnesos, Grekland. 6000 flaskor producerade, ingen filtrering eller klarning, älskvärd hantering och ekologisk tror jag, kostar 29,90 euro från der Wein Weber och är inget annat än en skatt som väntar på att upptäckas. Om du vill ha en mer utförlig beskrivning följder du bara länkarna ovan till Niklas gamla och nya blogg.

Naturligt

Stor motagande varmfruktig doft med gott om mogna katrinplommon, lite jordgubbskompott, aningen söt mandel och en mörkare inramning av något äldre träslag. På toppen finns dessutom en liten angenäm ton av ett mellanting mellan likör och målarlåda. Överlag en omfamnande, balanserad, angenäm doft med drag av varmare klimat men med något småsvalt över sig ändå.

Smaken är fyllig, med härlig struktur med både en balanserad syra, generös frukt och välintegrerad ek. Uttrycket är lyxigt, frukten är åt det mörkröda hållet med både vinbär och plommon, finns en touch av ceder, möjligen lite tobak, något som ringlar skönt på tungan och allt i en oklanderlig balans som avslutas med en rejäl skopa uttorkande småträiga tanniner.

Eftersmaken är riktigt lång, torr med gott om stram frukt, något småblommigt, en mörkare ton av rostad ek och en släng röda äppelskal som slutknorr. (91-92+)

Oj, vart var vi sa du? Grekland?? Ja, har inte smakat mycket från den ekonomiskt utsatta staten men det här var seriöst riktigt bra. Känns riktigt lyxigt och ursprunget landar någonstans mellan den fläskigare amerikanska stilen och den mer strukturerade europeiska, möjligen det bästa av båda världar. Det jag gillar mest är att det känns tillgängligt, trevligt, välkomnande och komplext samtidigt som det har en struktur som lovar ett långt liv och som utan mat kanske rent av skulle kunna upplevas lite tanninkrävande. Ett komplett köttvin, ett stort saftigt glas till en mediumrare entrecote, uuha kan känna välbehagsrysningar redan nu.

Tills nästa gång. Snabbkaffe, kommer få sota resten av dan för det...