Ioppa Ghemme Bricco Balsina 2004. Och med det säger jag GOD jul.

Härlig doft

Vilken doft, snacka om att få en hästspark i lustcentrat  Det formligen skriker nebbiolo, rosor, tryffel, lite tjära, höst och skir vital rödlätt frukt. I munnen beter det sig precis som det ska, lite vresigt, småkärvt och alldeles underbart. Frukten finns där, inte torkad men bra bit från färsk, gott om komplexare hösttoner, båt och annat livsnödvändigt. Sammansmält med en rejäl näve jävlar anamma. Eftersmaken sitter i bra länge med frukt, småtorra vresiga tanniner och tryffelsniffande svin. (91-92p)

Om det finns något att invända mot finns det säkert de som skulle klaga på bristande elegans, ja rent av balans. Men jag ger inte efter för sådana invändningar ikväll, endast en stilla undran. Hur ter sig egentligen nebbiolos riktiga, riktiga toppar, när det finns både en urskön elegans, balans och personlighet?? Med min ekonomi lär det dröja men någon gång ska jag ta reda på hur det kännas att befinna sig i stormens öga. Nu nöjer jag mig gott släntrandes i utkanten för även här är det bäst att hålla i hatten när man har vin som Ioppa Ghemme Bricco Balsina 2004 (finns fortfarnade kvar för 250 kr plus frakt hos Carlo Merolli) i glaset.

Ju fler desto bättre

Tills nästa gång. Tåls att upprepas, man kan dricka vin till julbordet...

Ioppa Ghemme Bricco Balsina 2004 vs Santa Fé 2004. Happy midsommar allihop..

Dubbelt Ioppa, dubbelt så gott.

Umf ibland blir inte saker och ting som man tänkt. Frun skulle åka iväg och få några nätters ostörd sömn. Ostörd och ostörd, hem till relativt nyförlöst vän men ingen tvååring som kommer hasande mitt i natten eller ettåring som vaknar fem vardag som helg.

För min del hade jag laddat för några dagars egenfajtande barnvård med tillhörande kvällsaktivitet. Tanken var att öppna två vinflaskor jämföra dessa mot varandra under högst vetenskapliga former flera kvällar i rad och dokumentera mina iakttagelser. Allt i ensamhetenssken och med precision som egentid kräver och medger.  Inte så att jag sörjer fruns ickebortvarande tvärt om, det är härligt att ha henne hemma. Vinflaskorna öppnade jag ändå.

Jag nappade, i likhet med många andra, på ett av Carlos många fyndbeten tidigare i vintras. 12 flaskor Ghemme normale 2004 för runt hundringen när man beställde tolv flarror. Eftersom vintern var onödigt bister blev flaskorna kvar i Hollte, i alla fall trodde jag det. När de sedermera skulle forslas hem var de slut! Färdigbetalda och förväntade, vad gör då herr Carlo? Jo han erbjuder vingårdsbetecknade Bricco Balsina 2004 och Santa Fé 2004 för samma peng. Chantilt minst sagt och jag tackar och tar emot.

Provning när den är som bäst.

Dag 1
Båda vinerna bjuder upp till omedelbar dans, Briccon är mörkare och mer komplex och Santa Fén är sötare och mer rödbärig. Att det rör sig om liknande ursprung råder det ingen tvekan om men samtidigt så är det stor skillnad de båda emellan. I smaken visar Briccon musklerna på allvar med både en härligt rödmurrig frukt och läder, mocca komplexitet. Hela uttrycket utstrålar kraft från den mörkare sidan. Tanninerna är riktigt på hugget och lämnar nog ingen munhåla oberörd. Santa Fén däremot är slankare, blommigare och något mindre komplex. Tanninerna är minst sagt kännbara men inte alls lika råbarkade som hos Briccon. Eftersmakerna tävlar i kapp och båda håller ut i en lång torr stil. 

Dag 2
Det är väldigt roligt att jämföra två så pass lika viner under samma omständigheter och mot varandra. Sammhörigheten råder det inget tvivel om, inte heller att det rör sig om två olika viner. Sant Fe bjuder fortfarande på en ljusare uppenbarelse, samstämd med söta solmogna körsbär, lite mandlar, läder och eteriska topptoner som skickar iväg varje cell till det italienska lustcentrat. Briccon är mer komplex med jord och lite förmultnad utan att för den delen tappa frukten. Topptonerna av Italiensk härkomst finns här också.


I smaken är det samma melodi, den mindre krävande Santa Fe mot den mer burdusa och tanninstinna Briccon. I dag finns det hela spektrat från skir frukt till mörkaste jord, båda vinerna spelar i en egen liga men där Briccon ändå visar att det är han som är störst, bäst och vackrast.


Eftersmaken är som en torr, len karamell av körsbärskärnor, lite salmiak och bittermandel. Damn I like, båda vinerna visar upp charm, värme och egenhet och allt detta i en Italiensk avhållsam men ändå varm kram. Känns som att det finns mer att hämta här.

Dag 3
Uttrycken är mer sammstämmiga, det är helt enkelt svårare att tyda vilket vin det är i vilket glas. Tanninerna börjar kännas mer hanterbara och nu njuter jag båda glasen utan något tillbehör som stör.

Dag 4
Nu så, tanninerna är nedanför anklarna och glasen börjar bli härligt grummliga. Doften står som en kvast ur glasen och det mörka murriga slingrar ikapp med bibehållen frukt. Sa jag att smaken är fantastiskt följsam med njutning i varje skrymsle i munnen. Nu vet jag vad jag ska göra med resterande flaskor, spara. Det här vill jag njuta av i all dess tänkta prakt, ska vi säga att nästa titt blir om två kanske tre år.

Det är så här vin ska smaka, åtminstone enligt mig. Frun var inte lika imponerad utan tyckte att det var lite tunt. Men för mig stannar nog Briccon på modiga 92-93p och Santa Fén på solida 91-92p. Sa jag att det finns tillräckligt kvar för att njuta några kvällar till.

Källarskatter

Tills nästa gång. Undrar vad jag ska bjuda familjen på i midsommar?...