Sidor

onsdag 27 oktober 2010

Becker Spätburgunder 2007. Lite vin för att lätta upp stämningen..

Den ständigt utforskande och uppmärksamma Niklas J gjorde mig varse om att Tysk Pinot Noir (aka Spätburgunder) inte är att förakta. Ok med handen på hjärtat är mina referenser kring ett av vinvärldens mest mytomspunna druvor knapphändiga för att ta i underkant, varken från hemlandet Frankrike eller något annat land för den delen. Med andra ord var det inte allt för svårt att övertala mig till den tyska sidan, framför allt när man verkar kunna få tag på riktigt skön Spätburgunder till ett pris som är mer än överkomligt. När det dessutom handlar om Tysklands kanske främsta producent på området känns det som en självklarhet att prova.

Beckers Spätburgunder 2007 inleder sirligt, ja rent av fantasieggande. Nog finns det röda bär, tranbär, lingon och vinbär tillsammans med multna höstlöv och en gnutta mogen krydda. Men det är snarare det faktum att jag, trots beskrivande attribut, inte kommer ända fram till doftens uttryck. Det är komplext, härligt men ändå rättframt och tillgängligt.

Till skillnad från kraftigare vin som kan kännas slankare på grund av en utmärkande syra utger sig detta aldrig för att vara något annat än slankt. Med det i åtanke känns vinet ändå överraskande fylligt. Komponenterna i doften går igen i smaken och det är framför allt den mångfacetterade bredden och det fräscha intrycket som är tilltalande. Vinet ger ett kryddigt, svalt, rent bärbetonat, skitigt, slankt, syrligt och fylligt intryck på en och samma gång. Motsägelsefullt? ja vist. Insmickrande? Inte speciellt, men ändå inte svårtillgängligt. Personligt, drickfärdigt med en tvist. (88p)

Vad mer kan man begära? Möjligen en något längre eftersmak eller lite mer tryck i smaken som tenderar att bli något svag. Jag får intrycket av att man kan prestera mer med denna druva och framför allt druvmatrialet från detta område. Mer än troligt är att det finns mer att hämta från storebröder och syskon från denna producent. I vilket fall är jag frälst, nu måste jag prova mer Tysk Pinot.

Tills nästa gång. Först lillen sedan mor och nu har semilillen ögoninflamation, vem härnäst?...

söndag 24 oktober 2010

Vinprovning: Varuprov, härliga deltagare och en underbart uthållig dotter..

Trots sjukdom rycker han ut, bildaren i mig. När tillfälle ges att presentera vinets underbara värld finns ingen återvändo. Fyra kombattanter står uppradade i ett försök att utse sin egen och andras smak samt att introducera vad som finns bortom SBs gränser. På med foliehattarna och iväg till vinets underbara land.

Utanför tävlan och först ut var en Crémant de Bourgogne Brut Rosé från Patriarche Pére & Fils (nr 77311, 85 kr). Denna flaska har jag fått som varuprov och vad är inte mer talande än en testgrupp blint vetande om glasets innehåll.

Doften är lätt nötig med aningen brie. Ganska blygsam men fräsh och inbjudande i all ungdomlighet. Smaken är torr och krispig med syrliga gröna äpplen men även en lite släng av något rött bär. Trevliga bubblor som inte tar överhanden och som ger ett otroligt piggt uttryck. Eftersmaken är riktigt kort. Ett trevligt enkelt bubbel som absolut är värt sin peng, fasansfullt lättdrucken utan att för den delen bli tråkig. Ja just ja ingen direkt beskhet även om man kan skönja den i bakgrunden. Trots att jag i vanliga fall inte är särskilt förtjust i vare sig rosé eller rosénbubbel är denna lättsamt insmickrande med en tilltalande bärfrukt som annars inte finns i dito blanka viner. (83p)

De allmänna åsikterna var ganska liktydliga, lätt, friskt, krispigt, passar nog bra till mat, känns inte som skumpa men är absolut prisvärt, kostar någostans mellan 110-130. Ska jag vara lite kritisk så har jag lite svårt för den här typen av lättgillat bubbel, är drickbart absolut men inget som jag spinger benen efter.

Efter denna bubbliga start var det dags för fyra röda från fyra olika länder. Eftersom jag höll i provning, inte var i mina sinnes fulla bruk samt hade med min tvååriga dotter är minnet från kvällen minsta sagt kaotiskt. En eloge till den entusiasm som deltagarna visade och den kämparanda som min dotter visade. Det var ni som gjorde kvällen, tack.

Eftersom det var jag som höll i provningen vill jag ha några säkra kort, så resterande viner har jag skrivit om eller druckit tidigare. Den enda som jag inte provat tidigare var Cascina Cuccos Barolo Serralunga 2006.

Härlig solbakad doft med körsbär, läder aningen tomat pure och en antydan till apelsin. Sammansatt, relativt komplext men framför allt inbjudande i all sin Italienska skrud. Ta mig tusan om det inte är en touch av målarlåda också även om den är blyg.


Smaken är slank med pigga syror, körsbärsbetonad och en ren röd frukt. Ett inledande sött anslag övergår i följdsamma mjuka tanniner som verkar uttorkande men om möjligt lite läskande och inte alls så kärva. Eftersmaken är lång med körsbärskärnor och lite läder. (89-90p)

En helitaliensk, trevlig, gemytlig och ganska insmickrande publik stil. Känns överlag faktiskt riktigt drickfärdigt även om den säkerligen kan vinna något i komplexitet med lite tid. Gick hem hos provarna även om de påpekade att smaken inte alls var lika magnifik som doften. Kvällens publika favorit, om än inte min, var istället Longhop Shiraz 2008. Lika bra som förra gången även om jag nu med säkerhet kan fastställa att jag inte riktigt går igång på detta.

Tills nästa gång. Det här gör vi om snart...

onsdag 20 oktober 2010

Paul Jaboulet Aîné Châteauneuf-du-Pape Les Cèdres 2007. Sjukdom och bristande ork men lite glass är inte dumt..

Då var det dags igen, hela familjen är i karantän. Sjukdom har drabbat oss och det känns flera resor värre att se mina små sjuka än det faktum att jag inte är på topp själv. När du dessutom lägger samman summan av sjukdom är det synd om oss, riktigt synd om oss. För att inte tala om att det är riktigt jobbigt att upprätthålla en någorlunda fungerande vardag, under rådande omständigheter blir det inte mycket inmundigat än det som känns lämpligast när man är sjuk, nämligen gass (glass alltså). Någonstans stannar upplevelsen vid att det är kallt, krämigt och vaniljigt även om det är stor skillnad på glass och glass. Just nu pendlar det mellan Sias olika varianter och Icas gammeldagsvarianter, om man vill vara riktigt syndfull väljer man Sias choklad och apelsin även om den för tillfället har blivit bannlyst i hemmet pga av överkonsumtion.

Eftersom ork och tillfälle för egen rekreation tryter passar jag på när en välbehövlig mormor kommer förbi. Lunchen har hon med sig tillsammans med en leklusta som tyvärr har lyst med sin frånvaro innanför dessa fyra väggar. Dags att summera ytterliggare en upplevelse som har legat och dammat ett tag. Så passande att det faktiskt var födelsegåvan från mina svärföräldrar.

Paul Jaboulet Aîné Châteauneuf-du-Pape Les Cèdres 2007 öppnar upp eldigt, mogna jordgubbar, vinbärsblad och en överhängande körsbärskänsla tillsammans med allehanda franska örter ger en typisk men inte särskilt inbjudande start. I slutklämmen finns en antydan till kork vilket inte förbättrar upplevelsen. Banne mig om det inte är en slinga salmiak också, ok ganska komplext men det känns inte riktigt som att alla bitar har kommit på plats.

Smaken fortsätter i den eldiga stilen, fylligt med en slank känsla börjar bli en återkommande beskrivning men fullt lika adekvat i detta fall. Det är något med syran som gör intrycket lättare. Vidare återfinner jag gott om mörkröd frukt, örter och en antydan till förmultna löv. Tanninerna är i det närmast obefintliga vilket ger en ambivalent känsla. Samtigt som det ökar på drickbarheten så funderar jag över hur detta ska hålla, men ju mer jag funderar över saken desto mer övertygad bli jag att det nog blir bättre med lite lagring och att syran och den överflödiga frukten kan hålla stånd mot tidens tand. Avslutet är något kort för att bli riktigt minnesvärt.

Ja, detta var lite av en besvikelse. En Ch9dP ger ändå en förhoppning om något större. Sista slatten gömdes undan och fick pågrund av en spontan övernattning tre dagar i flaskan.

Men nu har det hänt nåt. Ett mer sammansatt intryck och alkoholen är som bortblåst, häftigt. Istället har vinbärskänslan blivit mer påtaglig. Får en direkt association till La Ferme du Monts Ch9dP som jag drack tidigare, förutom att detta saknar lite fyllighet och den stuns i uttrycket som lyfte "Cotes Capelan". Men i jämförelse med förra besöket var det en klar förbättring. Tyvärr var vinet precis på väg till oxidationens gräns med en något otrevlig syrlighet som påföljd. Men hade jag flera flaskor av detta skulle de få övervintra i källarens lugna vrå några år till. (89-90p, stannar nog på 89 men med några år till vet man aldrig vad som kan hända.)

Tills nästa gång. Nu gäller det att överleva eftermiddagen...

torsdag 14 oktober 2010

Munskänkarna Sandviken provar Oktobernyheter.

Tandköttet färgades rödare och tungan hade svårare att inte fastna i gommen i takt med att slattarnas antal växte. Ödmjukheten för de som har detta nobla spottande som yrke fick gigantiska proportioner. Hur kan man låta bli att påverkas av all den syra, fruktprakt och de gomskrynklande tanninerna hos dessa mer eller mindre kompletta fullblod. Och ännu en gång blir jag än mer skeptisk till att man verkligen kan ge en nyanserat och rättvis bild av ett i mängden av flertalet provade viner. Men så är jag inte en vinsörplande journalist utan endast en enkel man med ett brinnande intresse för den nyligen uppställda dryck som stod i centrum denna kväll. Välkommen till nyhetsprovning hos munskänkarna i Sandviken.

I centrum denna kväll stod 8 kombattanter som till viss del redan har vunnit två segrar, de finns i det strategiska nyhetsläpp som ska vara ett år framöver samt att de dessutom har fått en del ros av den vinskrivande journalistkåren. Även om vi "bara" provade 8 viner denna kväll var det en påfrestning av både gom och sinne så ni får ta eventuella nyanseringar och utbroderingar med den nypa salt som sig bör men lite fick jag med mig av kvällens begivenheter. Ta till exempel vad jag inte gillade, den kemiska söta doft som kan liknas vid gammeltidens nickelpastiller, som återfunnes i flertalet Chilenska viner. Under gårdagskvällen hittade jag denna icke speciellt klädsamma doft i det spanska vinet Inurrieta Norte 2007 (nr 2028, 79kr), spelar ingen roll om vinet kommer från Chile eller Spanien pass för framtida köp i vilket fall.

En glad nyhet för mig var det vita Tokara Chenin Blanc 2008 (nr 2159, 129 kr), är inte bortskämd med vare sig ekade viner eller andra druvor än Chardonnay och Riesling. Men detta var helt klart ok i all dess vaniljsmörigatropiskfruktspäckadevaxsmakandenyavärldenprakt klädsamt vulgo med en tillräckligt pigg syra som säkert skulle passa till grillad fisk. Vi får se om jag kommer ihåg detta till nästa grillsäsong eller om jag fegar ur.

Sist men inte minst mina två favoriter för kvällen. Den uppenbara Domaine du Pesquier Gigondas 2007 (nr 2836, 145 kr) som först lurade mig med en aningen kladdig framtoning med lite alkoholskada och brist på komplexitet. Men som efter ett tag tjusade med mörkfrukt, fyllighet utan att vara klumpig och en härlig drickbarhet. Var faktiskt det enda vin som det slank ner en klunk av i bara farten, ibland ska det bara vara okomplicerat enkelt. Lika självklart som att nästa vin var från Italien med körsbärsbetonad mörk frukt med katrinplommon och choklad i en fyllig och publik stil, var att vinet var gjort på Sangiovese. Tji fick jag, Ruit Hora 2007 (nr 2842, 129 kr) är en blandning av 65% Merlot, 25% Cab och 10% Syrah. Egentligen ganska självklart att det var övervägande Merlot när jag fick facit, funderade faktiskt över den mörka katrinplommon känsla som var så insmickrande rund och som i detta sammanhang tjusade även om jag har en stark misstanke om att det på egenhand kan upplevas något för strömlinjeformat och mörkrostat. Men gott var det så jag vågar mig på en rekommendation i alla fall.

Tills nästa gång. Trevliga, lärorika och berikande så ska alla dagar vara...

Ps. Inga poäng denna gång, om jag i vanliga fall darrar lite på manchetten när jag ska poängsätta så hittar jag inte densamma i dessa sammanhang. Ni får helt enkelt prova själv. Ds

onsdag 13 oktober 2010

Copertino Rosso 2004. Redaktörens kommentar..

Även om jag i och med förra inläggets förträfflighet skulle kunna låta bli att göra följande inlägg känns det inte mer än rätt att försöka sig på ett eget återskapande kring upplevelse som stavas Copertino Rosso 2004 (nr 2077, 69 kr)

Förutom de uppenbara solskensmogna körsbären finns här nypon, mandlar, aningen målarfärgs känsla, rosor och läder. En skön komplex doft med mognad och personlighet. Lätt och eterisk med ett uns "skitighet", får en känsla av orientalisk basar.

Smaken är lätt, sammansatt med tydliga röda syrliga bär, lite läder och allmänt lite moget och även här lite små skitigt (stall, jord, allt sådant du inte vill ha in under ditt barns stövlar när det är nystädat). Även om avslutet nästan saknar tanniner bärs vinet upp av den syrliga lätthet som känns både italiensk och gammeldags. Trots att doften lovade lite mer än vad smaken kunde infria är jag på intet sätt besviken.

Nypon, rosor, körsbär och läder ringlar kvar i den ganska långa eftersmaken, efter ett tag får jag en klockren association till övermogna jordgubbar. (87-88p)

Fasiken va gott, moget, personligt och lättdrucket detta var. Ett sköndoftande rödtjut för under 70 spänn, det är nästan så att man får lov att bli lite lyrisk. I likhet med förre skrivare hittade jag lite målarfärgskänsla, dock inte den klockrena association till de vattenlösliga färgerna kanske för att jag var ett duktigt barn och inte sög på penseln. Färger verkar annars vara temat att krets kring, min kära hälft tyckte inte så mycket om denna upplevelse, läppstift sa hon i avsmak. Vadå? Jo så där lätt och parfymerat.

Oavsett vad man tycker tror jag inte att man lämnas oberörd av detta vin vilket i sig är en bedrift. I likhet med Birk, som kom med tipset, tycker jag att det är riktigt bra. Tack ännu en gång.

Tills nästa gång. Lillkillens första smakportion, undrar vilket vin han kommer att föredra...

tisdag 12 oktober 2010

Dagens gästspel..

Om jag tillhör kategorin som skriver hellre än bra så är min vän och dagens gästtyckare av en annan kaliber. I sanning har både ett och annat sipprat ut ur dennes penna som är värt att nämnas både en och två gånger. Eftersom det är alldeles för långt mellan både besök boende så föreslog jag att vi skulle dela en upplevelse, jag ville att han skulle associera fritt kring dagens vin.


Copertino Rosso 2004
Jag och min hustru blev med kort varsel inbjudna på en stor sats frikadeller hos ett par bekanta. Föga visste vi att detta var samma sak som kokta köttbullar. Vi hade hursomhelst med oss en flaska vin till bjudningen. Eftersom den här bloggens redaktör hade valt ut en flaska åt mig som jag skulle gästskriva om hade jag inte smakat vinet förr. I såna fall kan det vara lika bra att dela med sig tänkte jag, man vet ju inte hur det smakar. Beslut av den här typen baseras bäst på hur mycket man tycker om sina vänner. Detta är alltså bakgrunden mot vilken jag ska måla upp vad det är jag har druckit.


Värden luftade vinet en stund innan vi hällde upp det i de enorma Orreforskuporna. Eftersom jag känner min fru och mina vänner alltför väl hittar ni inga Orreforsglas hemma i vårt kök. Inga olyckor skedde tack och lov denna kvällen. Belysningen kring bordet var sparsmakad men utan att smaka på vinet kunde jag se att det inte tillhörde den tunga, mörkröda sorten som jag och frugan brukar föredra. Det här vinet var snarare lite klart till färgen. Doften var stark men svårplacerad. Jag tog några eftertänksamma klunkar men fick inga direkta sinnesbilder. Första intrycket var att det rörde sig om ett lätt men smakrikt vin. Den påföljande eftersmaken var identisk med inledningens starka toner. Efter några klunkar kunde jag sätta fingret på vad det påminde om: vattenfärg. Minns ni när man målade på dagis och i de tidiga skolåren? Jag kommer ihåg vita paljetter i plast med ett tiotal puckar i olika färg. Om man slickade på penseln så hade den en särskild smak – det var länge sedan receptorerna behandlade de bekanta smakerna och det tog en stund innan minnena samlade sig. Men det var ingen tvekan. Vinet bar en doft och en efterton av vattenfärger från det sena 80-talet.


Beskrivningar av viner brukar oftast gå i frukternas tecken, ibland dyker det upp besynnerligheter som bomull, kaffe eller läder i deskriptionen. Vattenfärger kanske är en nyhet i de här sammanhangen, antagligen inte, men om man läser på etikettens baksida skulle det finnas katrinplommon och körsbär i paletten. Även just nötter och läder om jag inte missminner mig. Med lite god vilja – kanske en vilja att efterkonstruera – kan man likna det jag upplevde med att slicka på en skinnväska med enstaka katrinplommon i innerfacket. Låter inte det som något du vill dricka till dina frikadeller så vet jag inte.

Om ni bli nyfiken att läsa mer så håller han till här.

Tills nästa gång. Tack Fredrik för att du tog dig tid att förgylla min Tisdag...

söndag 10 oktober 2010

La Ferme Du Mont Châteauneuf-du-Pape "Cotes Capelan" 2007. Så var födelsedagen passerad..

Fullt upp med vardagliga bestyr och annat som faller inom ramen för nödvändigt trams med resultat att nödvändigt bloggande faller under listan för sådant som får göras när tid funnes. Inte så konstigt men lite synd när helgen har bjudit på två av de bättre viner som har druckits detta år.

Först ut var Kellers vita Kirchspiel 2009, maken till fylligt, friskt och fantastiskt vitt får man (läs: jag) leta efter. Om någon vet något likvärdigt till en peng som inte ruinerar så låt mig veta. Nog för att det danska priset, för en hela, tangerar en svensk trehundring men det är det faktiskt värt. (92-94p och en mer nyanserad beskrivning här.)

Sedan kom huvudrätten, en 96 taggare om man ska/vill tro Robert Parker Jr. Vi var rörande överrens om storheten i Stephan Vedeaus enklare Côtes-du-Rhône Village men nu var det upp till bevis för storebror.

Likheterna finns där även om olikheterna är det som skiljer riktigt bra från bäst. Doften är något återhållen i jämförelse med den enklare "Le Ponnant" även om vinbärslikören återfinns. Smaken är fylligare men även den något återhållen. Eftersmaken klingar ut sakta men alldeles för säkert. Vad är detta? Gott och kvalitet ja vist men inte någon storhet.


Det är dag två som "Cotes Capelan" visar musklerna. Doften har fått en ryggrad som saknades dagen innan, ökad komplexitet men framför allt en fyllighet som visar både riklig frukt och komplexitet. Om doften var fylligt så är det ingenting mot smaken. Munkänslan är simmig och nästinpå trögflytande utan att för den delen kännas varken jolmig och syltig. Det råder en härlig balans i dagsläget även om jag är övertygad om att det kan bli bättre med vidare lagring. Vad som var lite förvånande var tanninerna som knappt gjorde sig skönjbara. Eftersmaken var om möjligt något kort men det kan vara ett resultat av att jag verkligen inte ville att vinet skulle ta slut. (93p med mersmak och en förhoppning och viss bävan om vad som väntar runt hörnet.)

Tills nästa gång. Hoppas att det inte dröjer ett år till nästa likvärdiga upplevelse...

fredag 8 oktober 2010

Keller Kirchspiel 2009. Historien upprepar sig..

Imorgon är den officiella dagen då mitt liv har äntrat ett nytt stadium, jag blir äldre, klokare, visare, vimsigare eller bara mer nedbruten av tidenstand. Ett faktum i sig som gör varken från eller till förutom att dagen blir mig till ära.

Det enda jag kräver är att få laga lite extra god mat, och dricka lite extra gott. Varför då inte slå till på en halvflaska av ett vin som bjöd på en riktigt åktur förra gången jag hälsade på, då i årgång 2008. Idag luftar vi och smakar ett första smakprov av ett vin som på intet sätt gjorde oss besvikna, trots höga förväntningar.

Keller Kirchspiel 2009 är ungt, ja egentligen är det nog lite för ungt. Doften är friskt fruktig med en härlig substans som leder tankarna både till vaniljkräm och fruktkompott. Förföriska toner av krusbär, stenfrukter, honung, persika och mandarin med en påtaglig vaxartad krydda i bakgrunden. Så ungt men ändå så förförisk.


Smaken är inte sämre, snarare tvärt om. Fylligt med gott om frisk frukt och en avslutande grapekrydda som kommer smygande och aldrig vill lämna gommen. Det råder en skön balans mellan syra, fuktighet och krydda. Ett vin som bara väntar på att utvecklas, för i dagsläget är det mer okomplicerat rakt på än komplext och eftertänksamt. 


Eftersmaken vill som sagt inte ge sig och lämnar syrliga gula äpplen, persika och en skön krydda. Fasiken va gott detta är. (92-94p)

Hustrun lämnar kvällens kommentar: Varför kan man bara inte dricka sådant här vin? Jag kan bara hålla.

Tills nästa gång. Imorgon lever jag i illusionen att det är min dag...

lördag 2 oktober 2010

Poliziano Vino Nobile di Montepulciano 2005. Riktigt så farligt är det väl inte, eller..

Har varit mycket snack om hur jobbigt det är att vara tvåbarnsförälder, låt mig klargöra en sak. Det är minst dubbelt så härligt att ha barn än att inte ha barn, det finns helt enkelt inget som går upp mot att få följa utvecklingen hos två små egenpersonliga avbilder av mig och min livskamrat. Eller inget som går upp mot, jag har mig veterligt aldrig smakar en 100 poängare..

Vad ligger närmast sanningen, tanken eller verkligheten? Låt mig förklara, om du tänker på blåbär vad tänker du då? Kanske formen, färgen, hur blåbärsris ser ut, färgen på fingrarna när du plockat, rent av smaken och konsistensen när du smakar. Det är både en och två gånger som jag associerar till någon frukt när jag luktar eller smakar på ett vin. Men vad är en association egentligen mer än en tanke på hur det möjligen kan smaka om man mins rätt.. Ja ja nu ska jag inte slingra mig in i ett resonemang som jag inte är filosofisk nog att ta mig ur, låt mig bara konstatera att ibland får jag en klockren association till något som jag i efterhand ifrågasätter och ibland handlar det snarare om en tanke om hur något kan smaka än en snar liknelse av hur det verkligen smakar. Hoppas att ni har förståelse för min mänsklighet..

Kvällens vin doftar moreller, vad är moreller? Min tanke om moreller är stora saftiga 
körsbärsliknande frukter som är något mörkare än de körsbär som vi har i trädgården. Vidare återfinns mörkchoklad, en antydan till ek men framförallt frukt i dagens läge. Doften är sammansatt, ganska blyg men ändå inte liten. Långt från nyavärlden burdus, men ändå tillräcklig för att väcka mersmak.


Smaken är aningen blyg även om det på intet sätt går att ta miste på vare sig de röda bären (körsbär, vinbär) eller den mörka chokladen. Munkänslan är stram och mellanfyllig med ett finkornigt uttorkande slut och kännbara tanniner som mynnar ut i en medelkort eftersmak. Frukten befinner sig på gränsen mellan färskt fruktig och uttorkad. I dagsläget fungerar det absolut bäst till mat, då avslutet rundas till och bristen på nyanseringar inte märks. (87p)

Jag hade förväntat mig mer av det nobla vinet från Toskana men samtidigt så är det inget som jag verkligen kan vara besviken på. Är det så att vintypen inte riktigt tjusar eller har jag rent av blivit för analytisk i mitt vindrickande. Jaja blir nog bra med den saken..

Tills nästa gång. Ny månad, nya utmaningar...