Philipponnat Clos des Goisses 1996. Imorgon är det Mars..

Philipponnat Clos des Goisses 1996

Jaha då var man lätt golvad igen, ännu en gång är det Ulfs fel. Philipponnat Clos des Goisses 1996 är helt enkelt oemotståndlig. Tänk att juice från druvor plockade för närmare 20 år sedan kan upplevas så fräscha. Nog för att det finns en del som vittnar om ålder, lite nötter, en fylligare djupare komplexitet både i doft och smak men helhetsintrycket som lämnar mitt anteckningslösa minne är stenig, komplett, följsam fräschör med en ryggrad av högsta kvalitet och löfte om mer. Helt plötsligt känns det inte helt orimligt att lägga runt tusenlappen på en flaska vin, fast det är klart, sedan ska man vänta i bra många år för att slutligen önska att man köpt flera. Äsch lika bra att fortsätta gotta sig åt minnet av denna ett tag till, sämre kan man absolut ha det.

Clos des Goisses är också namnet på den 5,5 hektar stora vingården belägen i Mareuil-sur-Ay som Pierre Philipponnat köpte 1935, 25 år efter att han öppnat portarna till huset. Av de 650 000 flaskor som produceras årligen är CdG deras dyraste och klart bäst ansedda. Årgång 1996 innehåller 50% Pinot Noir och 50% Chardonnay även om vingården är planterad med 70% Pinot och 30% Chardonnay. Vinifieringen sker delvis på ståltank även om merparten fortfarande ligger på ek, dosagen är på ca 4 g/l och vinet får ligga i källaren upp till 11 år innan det släpps på marknaden. Enligt utsago ska vinet helst dekanteras före dess 20 års dag vilket inte låter allt för otroligt med tanke på hur denna 18åring betedde sig.

Tills nästa gång. Vad tänker ni knipa av det kommande bubblet? Jag har mina aningar...

Pommery Cuvée Louise 2002. HD skärm, jo jag tackar ja..

Pommery Cuvée Louise 2002

Zalto White wine

Finfrämmande i helgen, Ulf med son kom på en efterlängtad visit. Det var ta mig tusan på tiden! Eftersom jag vet att Uffe alltid har något stort med sig och fokus ligger på champagne fick det bli att slå på stortrumman här också. Först inhandlades det lite nya glas, det kan man ju inte ha för mycket av, eller? Och sedan rök korken ur den enda "nya" Champagne som bolaget lanserade i Februari, nämligen Pommery Cuvée Louise 2002 (nr 91106, 999 kr)

Men först några ord om glasen, jag har ständigt radarn uppe för de "optimala" champagneglasen, redan i benämningen ligger motsägelsen, optimala. Eftersom intet vin är det andra likt, ålder, druvor, vinifikation osv, finns det inget glas som passar alla vin, men försöka duger ju. Fick för ett tag sedan nys om att Wine Spectator (hittar tyvärr inte länken) hyllade Zaltos White wine glas och som tur är känner jag killen som tar in dessa till Svedala. En beställning fattigare och några glas rikare fick de bekänna färg. Som alla Zaltos glas var de smäckra och nästan läskigt tunna, måste nog säga att dessa dock tar priset i utförande, till och med frun som annars är lite skeptiska till formen på Zalto gjorde tummen upp. Smak- och doftmässigt var de klockrena, inte lika snipiga som flöjtar, bra snurr i kupan och en övergripande elegant framtoning. Sedan att vi hade ovan nämnda och Philipponnat Clos des Goisses 1996 i glasen gjorde ju inte saken sämre. Får återkomma med ett mer ingående test framöver men hittills är jag såld.

Pommery ingår i den större Vranken gruppen, huset bildades 1856 och snart var de en av de största i Champagne. Pommery är fortfarande en av de firmor som äger mest Grand Cru mark i Champagne, förutom sin egna mark köper de in ungefär 70% för att årligen kunna producera ca 5 miljoner flaskor.

Cuvée Louise 2002 är Pommerys crème de la crème. Såg dagens ljus 1986, 65% Chardonnay och 35% Pinot noir från enkom Grand Cru rankor i Ay. Namnet är taget från grundaren och grundarens dotter som i likhet med vinet ska vara ett slags mirakel. Den andra jäsningen på flaska görs svalt, ca 10 grader, vilket ska ge ett elegant, rent och fräscht vin med delikat mousse. Så långt låter allt bra, dags att smaka.

Ultra elegant doft, liljekonvalj, färsk persika, blöta stenar och något svårgripbart som lurar i bakgrunden, nötter kanske, hurusom är volymen ganska nedsänkt men det som kommer fram är ljuvligt. I munnen är det ett smeksamt monster, moussen är superlen och riklig, insmickrande nästan, sedan kickar nötter och något fylligare in, följt av stenig mineral och gul småtropisk frukt, för att slutligen mynna ut i en syra kick och en smeksam beska som slutligen blir en lång elegant och syrligt balanserad eftersmak. Med tid i glaset blir det hela en kavalkad av honung, stjärnfrukt och följsam balans. Håller tyvärr inte ihop lika bra till dag 2 då Ulf kom men med ökad temp var den fortfarande ytterst njutbar.

Inte ofta jag kommer i kontakt med högdjur som dessa och i ärlighetens namn vete katten om det är värt runt tusenlappen, eller jo. Någon gång ibland, allt för sällan egentligen, kan man få skämma bort sig själv med bubblor ljuvliga som dessa.

Tills nästa gång. Blogger gör verkligen slarvsylta av bra bilder...

Artisan Halbturn Red 2009. Ja se de snöar..

Artisan Halbturn Red 2009

För er som har missat har Peder på handlavin.se lagt om sina rutiner lite, nu åker Peder själv ner och hämtar godbitarna från Österrike, fyra gånger per år dessutom så det gäller att passa på när han väl har öppet. I senaste nyhetsbrevet var det lite extra fokus på en av mina favoriter, nämligen Franz Schneiders Artisans Wines. En nyhet som jag uppskattar i "nya" butiken är att det finns flera årgångar av några viner, däribland ett säkert kort, nämligen Artisan Halbturn Red. Eftersom jag har källaren full av både vanliga och magnumbuteljer, som faktiskt brukar vara billigare än två vanliga, galet jo jag vet, blev suget för stort. Korken rök ur en 2009:a, bra att kolla läget och eventuellt fylla på nu när det så lägligt finns kvar.

Öppnar upp med järn, blod och lite mustigt mörk trä. Det finns dock gott om mörk frukt kvar men den håller sig i bakgrunden, det är en aning svårmodig men balanserat och njutbart av attan. Munkänslan är förvånansvärt fräsch, inte för att jag väntade mig något lik, men den är väldigt pigg och inte alls så utvecklad som jag misstänkte. Stram, bärig, mörk, örtig, lite trä och ett skönt uppstramande slut som mynnar ut i en lång bär och ekstram eftersmak. Den stora skillnaden från sist är att det känns personligare, stramare och faktiskt intressantare. Lite som en Bordeauxklon fast med ett uttalat Österrikiskt språk. Med tid blir uttrycket ännu intressantare, mognare men behåller sin fräschör. Det här är verkligen ett vin som jag önskar att fler kunde hitta, i den mening att det finns kvar åt mig också såklart. Det blir till att fylla på, helt klart.

Tills nästa gång. Skotta tung blötsnö, det var väl roligt hurra!...

Brunello di Montalcino Fattoi 2008. Ingen dag den andra lik..

Brunello di Montalcino Fattoi 2008

Jag tror att man måste vara vinnörd själv för att verkligen förstå vad trevligt det är när någon av de nära och kära köper vin åt en. Till skillnad från vad vissa tror är det varken svårt, konstigt eller händer särskilt ofta. Så när jag minst anar står jag plötsligt med en okänd Brunello i handen. Tack hjärtat, du kan konsten att överraska en make på kärlekskommersialismens största dag.

Brunello di Montalcino Fattoi 2008 (nr 3097, 201 kr) torde vara en av Sveriges billigaste och lätt tillgängligaste Brunellos. Men låt dig inte avskräckas av det, firman har varit i familjens ägor i generationer, vinet i fråga får ligga 4 år innan försäljning, varav två år på fat. En snabb koll på wine-searcher visar att vinet är bra mycket dyrare ute på den fria marknaden. Varav inget egentligen säger något om hur vinet smakar, lika bra att testa själv.

Ahh, vällust ända in i benmärken, mörk härligt följsam frukt, balanserat, välkomnande och med precis mycket italienskt klister/lösningsmedel på toppen. Följer precis samma spår i munnen, allt sitter på precis rätt plats, varmt, välkomnande, stort utan att vara burdust, ek utan att vara ett monster, mjuka tanniner som torkar upp svalget på ett föredömligt sätt och en eftersmak med precis rätt dos körsbärskärnor för att inte verka allt för generöst eller snipigt.

Direkt tillgänglig, välgjord, välkammad med precis så mycket l'italiano för att känna sig välkommen men inte påflugen. Struktur och uttryck formligen hojtar merköp, om du är lagt åt det hållet. Ikväll nöjer jag mig med en stor kupa och ett stort leende på läpparna. Ok, jag köper mer, sådetså.

Tills nästa gång. Eller hur är det egentligen?...

Huré Frères Mémoire Extra Brut N.V. Borta bra..

Huré Frères Mémoire Extra Brut N.V

För ett tag sedan, faktiskt någon månad ser jag nu, slängde jag iväg en fråga till Kåre Halldén, som bland annat driver siten Spruce Up och har skrivit boken med det passande namnet Champagne - Din guide till bubblornas värld, om han månne hade en upplevelse som jag inte borde vara utan. En beställning senare var Huré Frères Mémoire Extra Brut N.V redo att hämtas ut i närmaste butik.

Huré Frères ligger i Premier Cru byn Ludes, mitt i hjärtat av Montagne de Reims. Firman grundades i början på 1980-talet och producerar årligen ca 85 000 flaskor. Idag är det François Huré som står vid rodret och vid hans styre har huset fått bättre anseende. Själv har han hyllats som en av åtta vinmakare i Champagne som utgör "nya dreamteam" i tidskriften L'Equipe.

Mémoire Extra Brut N.V (nr 73854, 430 kr) är något så ovanligt som en solera Champagne, basen utgörs av sammanlagt 28 årgångar där den första är startsatsen anno 1982. Man tar alltså ut lite och pytsar i lite nytt allt eftersom. Blandningen av 45% Pinot Meunier, 45 % Pinot Noir och 10 % Chardonnay får vila ett år på ekfat och sedan tre år på flaskan innan det extra torra "minnet" är färdigt.

Doften är minst sagt intagande, småmogen men underbart fräsch på samma gång, färska champinjoner, gula äpplen, nötter, citrus och kanske lite honung, varav inget egentligen spelar någon roll egentligen för när det doftar såhär är det bara att luta sig tillbaka, tacka och ta emot.

Eget, det är det första som dyker upp när jag tar en första sipp, lite skog, svamp, aningen oxidativ, sherry kanske, pigg syra som riktigt biter tag i gommen, fruktig också. Om starten formligen öser över munnen med intryck, syra och en vägg av mousse blir mittenpartiet kanske aningen tunt. Avslutet snörper dock upp med en rund syrlighet som mynnar ut i en lågmäld men hyfsat lång ton av citrus och gula äpplen.

Om hela uttrycket hade haft samma intensitet och komplexitet som doften och starten hade jag varit vrålimpad, nu stannar det ändå vid en småknasigtkomplex personlig och helgjuten upplevelse.

Till nästa gång. Men fru hemma är klart bäst...

Pst. Efter tre dagar öppnad är den fortfarande vid god vigör, känns nästan fräschare än när jag öppnade och hela uttrycket är mer homogent om än att det egna också är aningen nertonat. Förbaskat gott är det i alla fall.

Faustino I Gran Reserva 2001. Äntligen..

Faustino I Gran Reserva 2001

Jag blir så glad, i hyllan på mitt lokala bolag står det ett hederligt gammaldags vin. Det är ingen tillfällig lansering, det är inget köp som blivit över utan står där till allmän beskådan i pluralis. Kanske inte årets vin som Decanter Magazine utnämnt det till, faktiskt inte ens månadens om jag tänker efter men utan förutfattade meningar, kanske taget för den igenkännande etiketten, den blästrade flaskan eller som i mitt fall ren nyfikenhet, bjuder Faustino I Gran Reserva 2001 (nr 2678, 156 kr) på en bekväm resa, en liten nostalgitripp, till vad som möjligen kan anses vara oföränderlig, nämligen spansk Rioja i sirlig läderbiten stil.

Doften är helskön, begynnande mognad, balanserat, lite läder, marsipan, något eteriskt och mörkt. Allt samlat i en ursrpungstypiskt lätt skrud med volymen på mellan. Munkänslan är verkligen åt det syrligare hållet, nästan lite småsnipigt men ändå bra pigg rödsirlig frukt, gott om ekmarkörer och ett torrt lite småträigt slut med minimala uttorkande tanniner. Eftersmaken har en liten slagsida över i ek även om den lätta rödfrukten även här gör sitt bästa. Med luft och tid växer det fram lite mer mörker och uttrycket blir än mer lättsippat.

-Ska jag hälla något annat i ditt glas?
-Nej, det är riktigt gott.
Behövs egentligen inte tillägga mer, ett fullgott betyg med tanke på att alla inte har samma fabläs för "snipiga" viner som en annan.

Tills nästa gång. Fredag it is...

Heidsieck o Co Monopole Blue Top N.V. Hallå, försvinn nu inte..

Heidsieck o Co Monopole Blue Top N.V. 

Nog för att det inte är ett vrakfynd men Heidsieck o Co Monopole Blue Top N.V på halvfalska (finns endast på SB i det något udda formatet 200 ml) är en lättsippad rackare, inställsamt mycket dosage, hyfsat generös och en del snabbmognad tack vare flaskstorlek. Inte en söm så långt ögat når och härligt direkt gör att denna skapelse tar slut i ett nafs. Frisk frukt, lätt mousse, inte allt för mycket mineral och skulle säkert passa till mat är några saker som vi hastigt noterar innan flaskan är slut och tankarna går vidare till intressantare skapelser från Champagne. Noterar också att det fanns några fåtal magnumflaskor kvar i vårt avlånga land för humana 499 kr, men de verkar ha passerat gå.

Om jag ska rabbla lite siffror så äger företaget 112 hektar i bland annat Verzeney, Bouzy, Verzy och Ambonnay. Resten köps in för att sammanlagt kunna producera ca 5 miljoner flaskor årligen, företaget grundades 1834, eller var det 1824??, och ingår numera i den större Vranken gruppen som också har Pommery under sitt beskydd. Har kanske nutid blivit mest känd för sina flaskor från 1907 som fiskades upp från skeppet Jönköping i Finska Viken.

Tills nästa gång. Och ja, det är fortfarande snön jag snackar med...

Olio Intini, vilket trevligt besök..

Gaah, blev påmind å det grövsta vad trevligt jag hade på förhösten 2013. Ja alltså svensk förhöst, i Apulien var det snarast sensommar, varmt och gott. Framförallt gott, det mesta är redan summerat av Fredo, men lite till bilder från samma besök kan jag bjuda på. Och komihåg det bästa av allt, Intinis oliv oljor finns att köpa i Svedala, närmare bestämt hos Apulienssmak. Varför man vill ha Intinis oljor, förutom att de har en fräschör och smak som är svårslagen? För att de passar så förträffligt bra till alla slags vegetariska alternativ man kan hitta på, sa jag att mister Intini himself är vegetarian. Även den tråkigaste broccoli blir riktigt häftig med några droppar Bio eller Cima di Mola, bara för att nämna en kombination.

Tills nästa gång. Nu ska här rullas snö...