Huré Frères Mémoire Extra Brut N.V. Borta bra..

Huré Frères Mémoire Extra Brut N.V

För ett tag sedan, faktiskt någon månad ser jag nu, slängde jag iväg en fråga till Kåre Halldén, som bland annat driver siten Spruce Up och har skrivit boken med det passande namnet Champagne - Din guide till bubblornas värld, om han månne hade en upplevelse som jag inte borde vara utan. En beställning senare var Huré Frères Mémoire Extra Brut N.V redo att hämtas ut i närmaste butik.

Huré Frères ligger i Premier Cru byn Ludes, mitt i hjärtat av Montagne de Reims. Firman grundades i början på 1980-talet och producerar årligen ca 85 000 flaskor. Idag är det François Huré som står vid rodret och vid hans styre har huset fått bättre anseende. Själv har han hyllats som en av åtta vinmakare i Champagne som utgör "nya dreamteam" i tidskriften L'Equipe.

Mémoire Extra Brut N.V (nr 73854, 430 kr) är något så ovanligt som en solera Champagne, basen utgörs av sammanlagt 28 årgångar där den första är startsatsen anno 1982. Man tar alltså ut lite och pytsar i lite nytt allt eftersom. Blandningen av 45% Pinot Meunier, 45 % Pinot Noir och 10 % Chardonnay får vila ett år på ekfat och sedan tre år på flaskan innan det extra torra "minnet" är färdigt.

Doften är minst sagt intagande, småmogen men underbart fräsch på samma gång, färska champinjoner, gula äpplen, nötter, citrus och kanske lite honung, varav inget egentligen spelar någon roll egentligen för när det doftar såhär är det bara att luta sig tillbaka, tacka och ta emot.

Eget, det är det första som dyker upp när jag tar en första sipp, lite skog, svamp, aningen oxidativ, sherry kanske, pigg syra som riktigt biter tag i gommen, fruktig också. Om starten formligen öser över munnen med intryck, syra och en vägg av mousse blir mittenpartiet kanske aningen tunt. Avslutet snörper dock upp med en rund syrlighet som mynnar ut i en lågmäld men hyfsat lång ton av citrus och gula äpplen.

Om hela uttrycket hade haft samma intensitet och komplexitet som doften och starten hade jag varit vrålimpad, nu stannar det ändå vid en småknasigtkomplex personlig och helgjuten upplevelse.

Till nästa gång. Men fru hemma är klart bäst...

Pst. Efter tre dagar öppnad är den fortfarande vid god vigör, känns nästan fräschare än när jag öppnade och hela uttrycket är mer homogent om än att det egna också är aningen nertonat. Förbaskat gott är det i alla fall.