onsdag 25 mars 2015
Nuova Cappelletta Barbera Monferrato SSA 500 2013..
Förtjänar Nuova Cappelletta Barbera Monferrato SSA 500 2013 egentligen någon post? Förtjänar är ju relativt, men nej. Inne i en tråkig sömnperiod, när jag tänker efter har den varat mer eller mindre i snart 7 år men vissa perioder är helt enkelt lite tyngre. Nog för att det finns hopp, den där gula stora saken som hånler en i ansiktet är ju inte så dum och barnen ger, förutom baciller och sömnbrist, en livskraft utan dess like.
Hållå, vart tog du vägen nu? Ja just ja, vinet. Nej den förtjänar egentligen ingen post, men nu när jag ändå sitter vid köksbordet kl 05:00 kan jag ju ändå nämna att jag druckit biodynamiska Cappellettas "vanliga" barbera innan och att SSA 500 är varianten utan tillsatt svavel.
Ur minnet rotar jag fram att det aldrig riktigt släppte till, trots ett idogt vispande över dagarna två. Kort sagt så berör vinet aldrig, det har varken en skönsjungande frukt, struktur som övertygar eller balans som briljerar. Det är egentligen inget fel, slankt, lite tufft och italienska tjurigt men det finns ingen själ.
Så varför skriva någon rad? Det kanske finns någon annan som testat som har en annan uppfattning, det kanske var en dålig dag, en liten påminnelse till framtida köp eller ett sätt att hålla sig vaken mellan snortorkningar. Hursom fyller skrivande många funktioner, det här vinet inte lika många.
Tills nästa gång. Idag avgörs framtiden, eller nåt i den stilen...
Pst. Påtal om vin som berör, vet inte om det framgick riktigt så tydligt som det kändes. Sydafrikanska Reyneke Reserve Red 2012 kanske inte är störst, bäst eller vackrast men när jag drack det med frun tidigare slog det an hos både henne och mig. Varför dricker man egentligen något annat än skitbra saker? Ja varför kan man fråga sig.
torsdag 19 mars 2015
Tenuta delle Terre Nere Etna Rosso 2013..
Då var det dags, gräsänkling. Har fastnat ganska ordentligt för Alf Tumbles utmärkt nördiga podcast, Dela en flaska. Fungerar faktiskt riktigt bra till tunga marklyft också, tro det eller ej. I samtalet med europamästaren Arvid Rosengren nämner Alf i förbigående att han brukar öppna flaskor som hans sambo gillar mer. Precis! Min bättre hälft uttrycker det snarast rent ut, hon vill inte ha sånt där konstigt naturligt, slankt och syrligt. Lika bra att dricka det när man är själv med andra ord.
Speciellt konstigt är väl kanske inte Tenuta delle Terre Nere Etna Rosso 2013 (nr 99338, 139 kr) men nog är det slankt och sirligt allt. Doften har en sådan där härlig balans mellan småskitigt och flörtig bärighet. Bären drar åt lingon björnbär och det skitiga är inte smutsigt utan snarast mörkt och inbjudande. I munnen är det bra utmanande, gott om syra och riktigt fast grepp på tanninerna. Tankarna drar inte allt för långsökt till en ung piemontesisk skapelse. Ett dygn i vila gör faktiskt inte susen denna gång. Fortfarande bra utmanande men med stoppning och en rustik balans som lovar gott för framtida bruk.
Det här måste nog vara den mest krävande Etna Rosso från Terre Nere som jag smakat som ung. Ska ni dricka idag rekommenderas ett ordentligt matsällskap, nog för att jag gillar det som det är men det säger nog mer om mig än om vinet. Resterande flaskor får gott vänta in lite till mognad, jag har lite annat att testa nästa gång frun är borta.
Tills nästa gång. Ni vet den där, borta bra men hemma bästa, så sant...
lördag 14 mars 2015
Reyneke Reserve Red 2012..
Ja ä int bitter! Jo jag är bitter, bittrare än den värsta j*vla bittermandel. Men lugna er, snart går det över. Fast först måste jag få raljera lite över det mörker som stavas småbarn. Eller rättare sagt deras sovovanor och sjukdomar. Hade någon förklarat, verkligen förklarat hur uppstyckat och omkullkastat livet blir såfort man går in genom dörrarna på BB vette katten om jag hade haft lika lätta ben när jag passerade lådan för gratispåsar. Eller jo det vet jag, tre vändor senare vet jag att det inte finns något bättre på denna jord. Men att få sova, eller rättare sagt vakna minst en gång i timmen torka, ta hand om, trösta, vara den bästa version av homofuckingsapiens som går att uppbåda när kroppen ropar SOV! Bestämma vem som ska vabba, ha dåligt samvete för att man faktiskt är den som drar längsta strået och går till jobbet som en livingdead och till råka på allt få ställa in en middag som jag sett fram emot i typ ett halvår. Nej nu rann bitterhetens bägare över. Jag är så JÄVLA bitter! Ja jag nyper mig själv i näsan, det är det värt att få svära någon gång per år.
Sådärja, dags att gå vidare. Firar inombords att det orala läget blev ganska lugnt denna gång. Firar det med att vakna 03:20, en lugn natt för att sedan få en blöt napp i ansiktet 04:55 med följande kommentar, -nu gå vi up. Lugnt konstaterande 04:45 att det inte är läge att försöka somna om längre eftersom det är någon, inte samma person, som legat och småpratat med sig själv från ska vi säga 04:45. Wohoo, jag har ju ändå en tvättmaskin att köra och en diskmaskin att plocka ur. Men jag är väldigt tacksam över att att inte behöva duscha funderandes vilka sängkläder jag ska använda nu när ALLT är dränkt av gårdagens rester.
Tacksam, kanske inte rätt ord men ändå. Försöker styra bort tankarna från kvällens middag, DEN middag som skulle vidga mina vinösa vyer till tidigare outforskade höjder. Med värdens ord, -Ujuj...vilken otur, Ja du kommer missa en riktig rekordprovning! De kommer bli överraskade av vad som ställs på bordet..klingades som ett öronbedövande eko i hjärnbalken. Äsch, sånt är livet, försöker jag intala mig. Det kommer nya tillfällen, vad är väl en bal på slottet. Ingenting jämfört med denna middag.
Tur att jag faktiskt HAR världen bästa familj och att barnen, i det stora hela, är friska och frodiga. Att vi faktiskt har två jobb vi vill gå till och att det finns vin 12 trappsteg ner som också pockar på uppmärksamhet. För att inte tala om att det finns nya upptäckter bakom varje hörn, lika bra att hugga något nytt, kanske något sydafrikanskt?
Ne jag skojar inte, om det är något som ska få mig på andra tankar är det lite fottrampat spontanjäst biodynamiskt tjut från andra sidan jordklotet. Reyneke Reserve Red 2012 (nr 92613, 359 kr) består i 2012 års upplaga enbart av Syrah, tidigare årgångar har även haft en varierande del Cab S i sig.
Direkt vid plopp är doften expressiv utan att vara för mycket, balanserad härlig frukt, enbär, lite kåda och en minimal sväng ut på stallbacken. Uttrycket är snarare elegant än kraftfull med en kittlande floral ton. I munnen kliver det in och tar plats, ungt, elegant och kraftfullt. Även här finns det en floral ton med en liten sväng ut på stallbacken. Avslutet snörper verkligen upp och tanninerna är härligt utmanande och lovar gott för framtiden. Eftersmaken sitter i ett bra tag och det är en riktigt mersmakande första sipp.
Efter några timmar i karaff består de första intrycken men allt har smält samman, kan inte beskriva helheten annat än helgjutet, tanninerna har satts på plats och allt både andas och smakar världsklass. Ibland är det helt enkelt underbart att ta ett litet snedsteg från den upptrampade stigen.
Tills nästa gång. Nu är jag inte bitter längre, ok kanske lite...
onsdag 11 mars 2015
Domaine Pouderoux Maury 2012..
Det finns inte så gott om ekologiska dessertvinsalternativ i den svenska flaskfloran. Ibland kan det vara bra att kunna spontanhugga något om tillfället så kräver. När tillfället väl dyker upp är det lika bra att ta ett smakprov. Förväntar mig inga stordåd men till en chokladpreppad småkaka kanske det kan funka.
Här kan man snacka om att kombinationen lyfte helheten, Domaine Pouderoux Maury 2012 (nr 7806, 101 kr) själv är en ganska söt, fruktspäckad historia som landar hyfsat nära port utan att riktigt ha dess tyngd och komplexitet. Faktiskt riktigt bra balans och väger man in priset är det ett solitt köp om än kanske lite småtråkig på egen hand. Samma sak med kakan, barn och mormorbakad med aningen för mycket mjöl och aningen för lite kärlek men tillsammans, mumma. Gick två kakor och ett litet glas av bara farten och då är jag absolut inget gottemonster.
Så, till en dessert, gärna med chokladinslag kommer en varm sådär mellansvensklagom rekommendation att gå förbi en butik med grön skylt och hugga en flarra i farten, eller rent av beställa hem. Jag kan nästan lova att svärmor och svärfar kommer att tacka dig för att efterrätten aldrig varit lika god, för att inte tala om att om du misslyckats kan man alltid skölja ner det med ett litet glas till.
Tills nästa gång. Pollen, skojar du med mig...
torsdag 5 mars 2015
Le Cinciole Chianti Classico Petresco Riserva 2009..
Då ska vi se, ekologiskt odlat, de bästa druvorna, bästa läget, spontanjäst i betong, sedan fat och en längre tid på flaska. Trots allt det goda har jag mina tvivel, 15% känns aningen i överkant.
Direkt vid plopp bjuds näsan på en mörk turboladdad bärladdning. Det är verkligen ett mustigt första möte men en aning alkoholstick. Det är inget snack om att det är högkvalitativt raket bränsle, äsch, lika bra att ta en sipp.
Ohejochå! Här var det mycket av allt, otroligt tryck i den mörka chokladdoppade frukten, snygga småbittra rostade fat, syra och tanniner i överflöd och ett träbittert avslut. Nja, det här var faktiskt i mesta laget. Det är helt enkelt för mycket av allt i dagsläget. Lika bra att korka igen resten och se vad en dags vila kan ge.
Sådärja! Nu snackar vi, det burdusa har växlat ner och fram har det smugit än mer komplexitet. Samma sak har händer i munnen, det är fortfarande bra ös men allt har smällt samman och bjuder på en riktigt härlig åktur. Le Cinciole Chianti Classico Petresco Riserva 2009 (köpt på atomrea för 199 dkk) är när allt kommer omkring ett underbart vin i fullgasstil som kräver sin tid för att riktigt komma i takt. Tur att jag har fler flaskor, för här kommer det bli åka av i framtiden.
Tills nästa gång. Å du underbara sol...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)