Monrosso 2008. Tillbaka till verkligheten..

Ett ljust vardagstjut.

Så var det vardag igen, pendeltrafik, middagsstök och dagislämningar. Det finns en trygghet i vardagen som är underskattad, synd att den infinner sig så sällan. Missuppfatta mig rätt, jag trivs hemma oavsett sjukdom eller beviljad ledighet men ibland behöver man arbeta för att verkligen uppskatta ledigheten.

För att inte tala om att det blir extra festligt att korka upp ett vardagstjut. Ni som har läst en eller annan vinblogg på sistone har knappast undgått att uppmärksamma producenten Castello Monsanto. Ni vet de där härligt traditionella vinerna med minst lika traditionell etikett. Vem som importerar denna småskaliga, personliga och traditionella producent belägen bland Chiantis kullar? Bristly vem annars. Signarturen P. gjorde mig varse om denna trevliga instegschianti, hm kanske dags för dig att dra igång ett eget skrivande?

Monrosso 2008 (nr 71655, 99 kr) bjuder på röd skir frukt, elegant och pinotaktig i all sin elegans. Bakom de renaste jordgubbar, körsbär och röda vinbär lurar något mörkare, en småskön släng av gödsel eller något förmultnande fast på ett bra sätt.


I smaken sjunger syran och bärfukten ikapp, ett rent elegant uttryck som balanserar på gränsen av vad som skulle kunna kallas tunt men förblir på rätt sida.  Om inte bären och syran hade hjälpt till att pigga upp så tar det uppstramande slutet och den pikanta kryddan tag och bär upp detta till ett fantastiskt matsällskap.


Eftersmaken sitter i ett bra tag med en rödbärig fräsh frukt i främsta led. (86-87p, ett praktexempel där poängen inte gör rättvisa för maken till fräsht, rent och glädjande tjut var det längesedan jag kom i kontakt med.)

Om det är detta som krävs för att gå igång ekallergikern P. så förstår jag att djungeln är lika stor som svårframkomlig. Jag har mig veterligt aldrig provat på en liknande Sangiovese, den är förvillande lik en pinot men elegantare och lättare än de jag har provat i samma prisklass. Ett fantastiskt mattillbehör som kan verka något tunn och snipig på egen hand. Inget för massorna men ett hederligt, leendeframkallande vardagstjut i den lättare klassen. Just ja se upp så att du har något som balanserar upp, den snudd på aggressiva lingonsyrligheten, annars kan det gå illa.

Tills nästa gång. Tack alla för stöd, inspiration och hjälp...

Castello di Brolio 2007 vs Castello di Fonterutoli 2007. Tar igen förlorad tid..

Castello vs Castello

Friska, Check! Kastar oss iväg för att träffa och uträtta så många och mycket det bara går när vi, vad vi vet, inte är en veritabel smittohärd. Kanske på detta sätt som man blir sjuk igen, strunt samma nu finns det ingen morgondag.

Ett av samtalen härom kvällen var huruvida man ska ta med sig presenter när man åker iväg. Ett rungande ja, och mitt samvete fick sig en törn. De smås klander har ännu inte nått mig men fruns desto mer. Skämt och sido, det är roligt att få och ge presenter. Tur att jag hade en som lurade runt hörnet. Eller rättare sagt, runt källardörren.

Både jag och frun i huset har ett gott öga till Castello vinerna fårn Chianti, nog för att vissa är moderna på gränsen till strömlinjeformade men de är välgjorda och levererar nästan alltid mycket njutning. Jag hade förberett en miniprovning frun till ära.

I ena glaset Castello di Brolio 2007 (nr 94711, 174 kr, 375 ml) och i det andra Castello di Fonterutoli 2007 (nr 32130, 147 kr, 375 ml står 2006 på hemsidan med det är bevisligen 2007 på min flaska), båda i halvformat och båda tagna direkt efter poppet. Dessa två återfinns nästan ständigt i det ordinarie sortimentet och priset för helflaskan ligger runt trehundringen. Inga billiga viner men å andra sidan brukar man få vad man betalar för. Upp till bevis.

Brolio

Aningen småjäst till en början, när det luftas bort så kommer ett fång med riktigt mörka mogna körsbär. En aning vinbär som får tankarna mot en bordåblandning. Faktiskt att detta är förvillande likt något mordernt franskt. Över hela uppenbarensen vilar dock något eteriskt Italienskt, målarpyts, även om det är väldigt blygt i dagsläget. Vidare finns det lite läder, mocca och en hint av kokos. En helproffsig, tilltalande doft som trots viss strömlinjeformad profil får oss att dra på smilbanden.


Munkänslan är fyllig, det är bra drag i frukten som är åt det mörkare röda hållet, mocca, läder, lite skitigare inslag. Lite småkantiga opolerade tanniner som i dagsläget känns riktigt uppsnörpande. Avslutet är framförallt torrt med lite frukt och en del murrigt trä. Eftersmaken är lång.


Det här känns överlag ganska krävande, även om det inte behövs mycket för att polera ner intrycket i dagsläget så tror jag på vidare lagring av detta. (90-91p)

Fonterutoli

Här ges ett stramare intryck, mer av vinbärskaraktär än körsbär. Frukten är skinande röd och tilltar med luft.  Faten är snyggt inbäddade och ger en lyxig inramning. Inte lika mörkt och faktiskt inte lika komplext som Brolion. Med mer luft tilltar frukten och även detta känns inte heller direkt ursprungstypiskt. Men ändå en skön doft som är mer fruktigt skönsjungande än komplext och murrigt.


I munnen är det som silke, lent, runt och med en ren röd frukt som riktigt skiner och sticker ut i dagsläget. Syran är inbäddad och ger bara en smått sirlig känsla. Avslutet är lite mörkare med mocca och en liten del läder som mynnar ut i runda lena tanniner.  


Eftersmaken är ganska lång med röd frukt som främsta attribut, ok det finns en ett lyxiga träinslag men färskt och nyhyvlat.


Jäklar i mig vad detta var findrucket, en len kyss från doften till eftersmaken. Inget som sticker ut, inget som stör, inget som är spektakulärt. Ok inte en stor upplevelse men lyxigt, rent och snyggt. (89-90p) 

Två riktigt snygga Italianos, en lite ruffigare och en mer polerad. För mig så står Brolion som en klar vinnare. Gillar allt från den mer komplexa doften, den lite "skitigare" profilen och det smått oborstade intrycket som Brolion har. Hursom är det två proffsigt, moderna Chiantis som inte skämmer bort sig på något matbord inom den närmaste framtiden även om jag tror att Brolion kan vinnar på lite lagring.

Tills nästa gång. Får se vad dag 2 erbjuder, förhoppningsvis mer av allt...

Château du Grand Mouëys 2006 och Feudi di San Gregorio Taurasi 2005. Tebax efter sjukdom..

Våren kom och försvann under samma dag.

Efter de senaste dagarnas sjukdomsbortfall var det dags för lite rött i glasen igen. Italien mot Frankrike, vad passar bäst till plockmat och vad skulle frun välja om hon halvt visste vad som serverades?

I glas ett:
En dov mörk mullig doft med svartavinbär, plommon, ceder, tobak och lite gräs på toppen. En skön lite småfunkigt stallig ton och skir frukt i behåll. Det är överlag en sammansatt, komplex och inbjudande doft som bjuder både på lite begynnande mognad men framförallt en tilltalande helhet.

Smaken är fyllig men med slanka syror. Frukten är mer röd än mörk, med vinbär och plommon. Du bjuds därefter på lite mörkare skitigare toner, ceder och en pikant krydda. Avslutet är riktigt torrt och hyfsat långt med en samklang mellan frukt och fat. En skön harmoni och en slank drickbarhet som sitter riktigt fint till kött och bea, ett balanserat genuint vin. (87-88p)

Även fast jag vet vad som är i glasen är det inte så svårt att sätta detta i Frankrike, närmare bestämt i Bordå. Château du Grand Mouëys 2006 (nr 90091, 89 kr) kom i höstas men det var först när Anders Öhman tipsade om det i dagarna som jag fick upp ögonen för det röda fyndaktiga bordåvinet.

Skönt sjungande Fransos.

I andra glaset,
Mörka körsbär, plommon, mörk choklad, lite vanilj och andra allehand fatkryddor. Över allt svävar en eterisk ton som drar mot målarfärg. Doften visar upp snygga mognadstoner men har gott om primärfrukt i behåll. En skön sammansatt doft som är inbjudande varm.

Smaken är fyllig, gott om mörka mogna körsbär med lite hallon och lakrits båtar. Finns en del örtkrydda, läder och något moget småmultnande. Syran är pigg och avslutet biter ifrån med gott om mjuka lena tanniner. Eftersmaken sitter i ett bra tag och lämnar ett läskande avslut med röda äppelskal och lite gammal eka.

Mums, riktigt gott och personligt i en, för att låna Ulfs kommentar, klunkvänlig stil. Möjligen att jag väntar ut resterande flaskor i förhoppning om att lite mera småskitiga toner annars måste jag säga att det känns väldigt färdigt att konsumeras omgående. (89-90p)

San Gregorio Taurasi 2005 reades ut någon gång i vintras för 130 kr, ett högst rimligt pris även det. Detta fölll frun bäst i smaken, även fast det andra glaset tog slut fortare.

En harmoniskt darrande Italiano.

Inga konstigheter här inte, två riktigt bra tjut i en personlig men högst tillgänglig stil och både måste man säga presterar bättre än prislapp. En riktigt skön start på en förhoppningsvis friskare tid.

Tills nästa gång. Igår hämtade jag vin och kaffebryggare på posten...

Casa Rivas Brut. En kort återblick så här i sjukdomstider..

Kvällens bubblare

Vid mitt förra besök i stora staden värmde jag och Ulf upp med lite trivsam provning hos Stockholm Winelab. Efter vant guidande, från Ulfs sida alltså, stod vi framför tre välexponerade skyltfönster på en av de mer centralt belägna adresser man kan få i storstaden, i alla fall så kändes det så för den lantbo som jag är. Väl inne välkomnas vi med flertal bubbel och ett rött. Ok handen på hjärtat, inte de mest uppseendeväckande vinerna som jag har provat men väldigt trevliga i segmentet: Lättsamma bubbel som alltid borde finnas hemma i skafferiet för det där spontana tillfället.

Trevligt bemötande och många produktblad

Förutom det tidigare provade Patriarche Crémant de Bourgogne Brut (nr 77310, 85 kr) så var det framförallt ett trivsamt bubbel som stod ut. Casa Rivas Brut (kommer att ha nr 7760, 69 kr) är ett Chilenskt bubbel i lågprissegmentet som ska lanseras i nyhetssläppet 1:a April.

Ganska stor fruktig doft med småsmöriga toner. Druvig och småsöt med en liten ton av mineral och grönt gräs. 


I smaken fås en massiv bubbelatack men när det har lagt sig öser frukten på.  Ganska rund druvig smak, lite som moselriesling med utan sötma och bubblor. En intressant touch av gräs hittar jag också.


Avslutet är förhållandevis långt med frisk frukt och en citrustvist. (84-85p)

Om du vispar runt glaset redigt eller rent av dekanterar detta innan för att få ner den massiva bubbelatacken så är det ett riktigt trivsamt bubbel med lite annorlunda karaktär är vad som vanligen ges. Druvblandningen är 50% Chardonnay, 30% Pinot Noir och 20% Sauvignon Blanc.

Tills nästa gång. Nu laddar jag inför friska tider och nästa storstadsresa...

Glaymond Shiraz " The Distance" 2006. Dessutom har kaffebryggaren pajjat..

Syltvarning, eller?

Sjukdom råder tomt det är i glasen, toomt i glasen. Sömnlösa nätter, indoktrinering med hjälp av barnvisor och tecknade kossor på film. Världen snurrar kring feber, snuva och se till att alla får vätska i sig axeln.

Till råga på allt blir jag rättmätigt beskylld för att ha stuckit iväg med mitt vinintresse på marker där inga andra familjemedlemmar kan eller må följa med. Möjligen dagens underdrift men det gör det inte desto roligare. Hur det än är så blir det minst dubbelt så roligt om man kan dela upplevelserna med sin själsfrände, ok om man har en men jag har två. När dessutom signarturen P. sätter definitivt punkt för en pågående kärleksaffär med Tom kan jag inget annat är resignerat ta mig ner i källaren och utbringa en gemensam kärleks och begravningsskål. Nu behövs något bombastiskt för att få igång sinnet igen.

Sötaktig stor typisk shiraz doft. Förutom den slösaktiga röda frukten med beståndsdelar av övermogna jordgubbar, plommon och lite björnbär finns gott om enbär, vanilj, salmiak och lite mynta. Trots lite alkoholstick och aningen överjästa bär, late harvets är bara förnamnet, så känns doften hyfsat sammansatt. Dock i en storslagen stil förstås. Detta lovar gott om man, som jag idag, är sugen på frukt i storstilat manér.

Smaken är minst sagt krävande, en syra attack i inledningen som övergår i fullmogna röda bär, enbär, lite tallbarr, mynta, salmiak och lite mild peppar och ett för stilen uppstramande slut med pulversmå men kännbara tanniner. Överlag väldigt fylligt där den smått frätande syran inte ger frukten en enda chans att bli syltig bara slösktig med en söt touch. 


Eftersmaken är riktigt långt med aningen beska, mycket frukt, mint, lite sälta och en del enbärsträ.  


Gott damn, det här var jag inte beredd på måste ta en stund och hämta mig. Om man kan stå ut med syraatacken, frukt i överflöd och ett alltigenom Aussie intryck så fasiken vilket vin. Ett av de mer personliga och krävande shirazviner som jag smakat, ok säger inte mycket men en del. Trots, eller kanske tack vare, att jag inte inmundigt vin på ett tag så är jag överväldigad. När syra attacken lagt sig infinner sig en fyllig harmoni, en klunkvänligt sådan om du vill. Hoppas nu att kära frun instämmer, detta borde vara hennes kopp the. (89-90p)

Tills nästa gång. Undrar vem som är på tur nu?...

Psst. Höll på att glömma, först: Angående poängen så kanske den kan anses hög för ett vin som egentligen inte faller mig helt i smaken. Men det går inte att bortse från att det är seriösa bra grejjort. För det andra så kan man läsa mer om vinet på producentens hemsida.

Kerpen Wehlener Sonnenuhr Riesling Spätlese 2007. Kan det få bli vår denna gång..

Halvsött kan vara helgott.

Det är vår i luften och vad passar då inte bättre än ytterliggare en smak av sommaren. Halvsött bersåvin, eller vuxenlemonad om du så vill hör våren, eller möjligen försommaren till. Under den varmare tiden på sommaren får det gärna vara lite krispigare men nu när solen värmer så sällskapet på södersidan tar av sig både flecekläder och vantar kan något småsimmigt, sött och lättsamt vara passande. Eftersom livet som småbarnsföräldrar går i 110 med trixande och fixande får vi nöja oss med att alla korvar inte blev vidbrända mellan sovstunder och ammningar.

Men till kvälls när solen har gett kinderna ett härligt rött skimmer och sinnet är redigt avtrubbat efter flera timmar utanför villaväggarna kan något småsött passa till panerad fisk med chillisås. Förra året beställde jag ett provpaket med blandat godis från Weingut Kerpen. Flaskorna börjar så sakteliga ta slut men maken till fina prestationer till en ytterst rimlig penning har jag sällan skådat.

En spätlese från 2007 borde inte vara något undantag.
En fet stor doft med en skön mix av tropisk primärdoft och begynnande dieselmognad. Söta honungstoner och aningen citrus spär på tillgängligheten. 


Smaken är framförallt söt men med en frisk syra som balanserar upp. En begynnande mognad även här och frukten backas upp av tyngre dieseltoner. I dagsläget är sötman lite för framträdande för att vara riktigt bra men det råder ändå en skön balans mellan vad som komma skall och det som har varit. 


Eftersmaken är lång där en blommig druvighet dröjer kvar längst. Litche om ni vill ha en specifik smakåtergivelse.


Efter ett tag öppnad i flaska kliver syran fram och visar på lagringspotential och tametusan om inte sötman upplevs mindre. (89p)

En riktigt fin singelflaska där den enda nackdelen är att jag var på den lite tidigt, som tur är finns det 07:or kvar att tillgå hos Wein Weber. Hoppas att jag hinner lägga nästa beställning innan de tar slut. För trots att mina preferenser går mer åt det torra hållet är det aldrig fel att ha några säkra halvtorra i källaren.

Tills nästa gång. Ny vecka, nya tag...

Xavier Côtes-du-Rhône 2009. Vad är bra?..

Bra eller för bra?

Har du gått och blivit bortskämd? En fråga som dycker upp titt som tätt i den svenskfostrade hjärna som jag nu lyckligtvis besitter. För det är ett faktum att hur jag än vrider och väder mig i spasmiska försök att undkomma jantelagens bojor så blir jag, trots urspung, till vis del kvar i ett av det svenska samhällets grundstrukturer. I kombination med den andra "vi ska vara duktiga och till perfektion klara av jobb, familj, vänner och hushåll samtidigt som våra fritidsintresssen blomstrar och våra små moln vi svävar på aldrig kolliderar" är det minst sagt körigt i min förhållandevis enkla hjärna. I viss utsträckning kommer jag aldrig kunna leva upp till mitt eget ego.

När är något bra? När är det så bra att man nått målet? När är det egentligen för bra för sitt eget bästa? Om du som enkel Côtes-du-Rhône kammar hem 91 poäng av vinvärldens nuvarande guru, vad som händer med Parkers ryckte när han nu skär ner på sin rapportering kan man bara sia om, befinner man sig i ett dilemma. Du vet att du är bra, men hur bra kan egentligen ett C-r-R vara. Tillslut återstår enbart måluppfyllelse som är ouppnålig och besvikelse. Eller? För en svensk hundring kan det vara värt att prova.

Hallon och lakrits, nästan som fifty fifty klubban men utan den påklistrade sötman. Efter kommer ett redigt knippe franska örter. Det är en klart mustig doft med både lite småjästa stick och en påminnande alkohol. Men jag tycker ändå att det landar i en skön, om än ung helhet.


Smaken är fyllig med gott om mörkröd frukt men även här en påtaglig lakrits känning och örtigkrydda. Syran är relativt pigg och avslutet är torrt och bra uttorkande. Det ger ett saftigt intryck, inte den söta varianten utan mer första tuggan på ett äpple. Eftersmaken är lång med både en småjäst känsla, lite småbitterhet och äppelskal. Smaken känns lite obalanserad och aningen aningen alkoholskadad. Med mer luft och tid tittar det fram en småbesk ton längst bak i munnen som stör mig och drar ner helhetsintrycket ytterliggare. (88p)

Trots mina, i sammanhanget små, negativa påpekanden så är detta ett bra vin som ger utmärkt utdelning för ynka 99 kr. Tyvärr träffar inte detta min sweet spot men det kanske är tur att jag inte älska allt. Tänk va fullt det skulle bli i källaren.

Tills nästa gång. Jag är gärna bortskämd...

Psst. Andra som har druckit här och här.

Lanson Black Label. Jag ger upp..

Chips + bubbel = Gott

Chips + bubbel + räkor + röra = Såå gott

Chips + bubbel + räkor + röra + ljus + laxnittar = Mys gott

En underbar gest och en ny bekantskap i bubbeldjungeln. Julklapparna som uppskattas mest, ja kanske inte mest men mycket, de som kluckar. Bröllopsdag, kvinnodag och semmeldag. Många dagar men jag vet vad som smäller högst i vårat hem.

Vi har provat en del bubbel, både mer och mindre prestigefulla men nu har jag kommit till en konklusion. Inge mer Champagneköp. Ta trehundra och lägg på stilla vitt eller rött och du får något som smäller bra mycket högre än dessa ointetsägande bubbel. Nog för att det kan vara festligt med något bubbligt men då kan jag lika gärna ta en cava, prosecco eller annat utomeuropeiskt. Lite som att svära i kyrkan, men om någon bjuder säger jag inte nej.

Hur Lanson smakade?
Ganska inbjudande doft men lite småblyg, citrus, äpplen och en liten mineralton. Smaken är lätt, krispig med en del grapekrydda men överlag överraskande strömlinjeformad. Eftersmaken är kort med lite äppelskal och citrus. Hm känns det igen? Inga överraskningar här inte. (84-85p)

Tills nästa gång. En natt med en extra timmes sömn och hoppets låga tänds, för att blåsas ut lika fort igen...

Tenuta di Biserno Insoglio del Cinghiale 2008 och Fontannafredda Barbera Briccotondo 2009. Till götet och tebax..

Fynd eller ej, gott är det.

Så bar det iväg, 50 mil enkel resa. Enkel? Jo det gick över förväntan, synd att man inte kan resonera med en niomånaders ung man. Man får helt enkelt vänta tills han behagar somna och sedan hålla tummarna. Destinationen var kära vänner som trots avstånd känns behagligt nära.

Som den törstande lantbo jag är tog jag tillfället i akt när vi passerade Gränby centrum, några flaskor Tenuta di Biserno Insoglio del Cinghiale 2008 åkte ner i varukorgen. Och ja, får nog sälla mig till hyllningskören och ringa i fyndklockan. Det här landade mitt i lustcentra för mig. Doften var ganska återhållen, lite gröna stick mitt i all den mörka frukt tillsammans med tobak och lite fatig choklad bildades en typisk, atypisk bordeauxblandning. Smaken var härligt fyllig med både personlighet och generös drickbarhet. Ingen direkt utmärkande syra eller tanniner för den delen även om den ganska långa eftersmaken bjöd på en viss torr bitterhet. I nuläget kändes intrycket, trots dess omedelbara charm, lite oförlöst och resterande flaskor får nog vila ett tag i källaren. Om detta utvecklas åt rätt håll kan vi nog få flera trevliga framtida bekantskaper (89p-90p)


Bättre förr än senare..
Dag 3 så har vinet dragit på gasen, en mörk mustig plommonbetonad doft, lite gummi, chark och en stram kant svingar sig upp ur glaset, nog för att doften var trevlig innan men nu är alla gröna inslag som bortlåsta. Det har även tillkommit en svag starvinston som ökar på charmen, riktigt skön doft.


Smaken är riktigt härlig, en genuint fyllig mörk gestaltning där den tidigare paprikan endast kan skönjas svagt. Vinet känns fylligt, följsamt nästan köttigt med en omdelebar charm som gör det svårt att vilja urskilja specifika toner, här är det bara att dricka. Avslutet är mindre bittert än tidigare och långt och plommonbetonat med en ektvist. Intressant att det gröna nästan är som bortblåst. Vinner säkerligen en del på lagring men jag misstänker att det inte är något långtidprojekt, lite för lite syra och tanniner. Men varför spara? I dagsläget är det riktigt gott, lufta lite innan bara så att du får njuta av hela kakan. (90-91p)

Stjärthasning med fart

Till den hemmabakade pizzan bjöds på ett vin som jag hade rekommenderat, Fontannafredda Barbera Briccotondo 2009 är ett vin som sällan gör mig besviken även om den inte direkt drar ner stående ovationer heller. Ett helgjutet Italienskt uttryck med gott om småsyrliga körsbär, solsken och slank munkänsla. Denna årgång kändes mycket mer generös med en omedelbar tillgänglighet än föregående som jag provat. Personligen tycker jag inte att det är bättre men jag kan förstå om andra inte håller med. Saknar lite av den syrliga charm som tidigare har varit mer påtaglig. Trots detta skämdes inte min rekommendation och värden tog påfyllining av detta och inte av den mer än dubbelt så dyra Insoglion. Enkelt, rättframt med en känsla av tillhörighet vad mer kan begära av ett vardagstjut? Ok möjligen lite strömlinjeformat men å andra sidan behöver inte det vara negativt om man är fler runt bordet än vinsörplande nördar. (86-87p)


Tills nästa gång. Tröttare efter ledighet än innan...

Vin, foto och ny(a)gamla bekantskaper..

Den mindre pratsamma delen av kvällens sällskap.

Ojoj har nog aldrig känt mig så lantligt lost som vid detta besök i huvudstaden, om jag lidit brist på lokalsinne prebarn så var det ingenting i jämförelse med nu. Om det beror på sömnbrist, ålder eller någon annan obehandlad faktor låter jag vara osagt men lite läskigt är det allt.

I vilket fall så spenderades helgen i goda vänners sällskap, gamla som nya. Började med en gammal bekantskap, - jag kommer och hämtar dig med bil, sa han varvid jag tänkte va skönt så slipper jag kollra bort mig. Men ack, när han inte körde fram bilen precis där jag klev av bussen var jag vilsen. Han fick tillslut in mig i bilen och efter att ha försäkrat lapplisorna, som hovrade likt hungriga gamar, om att han bara skulle stå där ett kort tag och att personen som han skulle hämta var en lokalsinneshandikappad lantbo åkte vi till hans nya tjej med tillhörande lägenhet. Tack för lunch och väldigt trevligt sällskap, hoppas att det inte tar tre år till nästa gång.

Näst ut var ett depåtopp och en träff på Stockholm Wine lab, mer om det senare.

Lite smånervöst väntade så de nya bekantskaperna, men samtidigt hur fel kan det bli när tre nördar träffas.Tydligen hur bra som helst skulle det visa sig. Både Fredrik och Ulf var två riktigt sköna prickar och samtalet under kvällen flöt ikapp med vinet. Eftersom jag inte skriv några noter får det bli en schematisk överblick av kvällen, vissa gånger är det helt enkelt roligare att dricka vin än att skriva om det.

Inte stort denna gång.

Först ut var mitt vin, Keller Kirchspiel 2009 (89-90p), som serverades blint. Ulf visade på riktiga rieslingtakter och var ganska fort i Tyskland efter en liten omtur via Alsace. Fredrik var inne på Chenin blanc och sedan när flaskan avtäcktes bildades mystiskt typiska mineraltoner. Intressant vad som händer så fort man får se etiketten. Själv var jag allmänt besviken, obalanserat, lite alkoholskadat och ett ganska kort slut gjorde att jag undrade varför jag tog med mig denna flaska av alla där hemma. Nästa flaska får vila några år.

Tydligen var den bra mycket bättre dag 2 och dag 3, bra så.

Innan lammfärspastan var klar serverar Ulf nästa blinda, rött så det förslår. Nästan ogenomtränglig med en fruktspäckad doft med gott om fat. I mitt tycke lite för mycket vanlij och dill men ändå mustigt välkomnande. Smaken är fruktbetonad, lite mognad och fat med en elegant fyllighet. Slutet är riktigt torrt med en eftersmak som ringlar kvar ett tag och helheten känns dyr, lite tillrättalagd men tyvärr lite för mycket fat för att träffa mitt i. Gissningarna går kors och tvärs över globen för att sedan avslöjas vara utomeuropeisk. Ganska direkt när Ulf avslöjar att vi är i USA känns Cabernet Sauvignon dragen igen och på något outgrundligt sätt är vi i Nappa Valley. Trefethen Cabernet Sauvignon 2005 (90p) är min första Nappa CS, tack för den.

Näst ut i startblocket, Amerika.

När vi sedan blir tillfrågade om vi vill ha något lika eller något helt annorlunda kvittar det för i vilket fall blir det säkerligen något roligt, men vi svarar något helt annorlunda.

Vid första sniffen känns vinet inte helt annorlunda, den plommonbetonade frukten finns här också men till skillnad från det förra vinet är det framför allt en förförisk komplexitet som bara eskalerar ju längre vinet är i glaset. Svamp, mocca, lite stall och en släng av målarpytsen uha helt underbart. Italien känns givet men sedan? Smaken är i det närmaste perfekt, samhetslen fruk, utfyllande med en begynnande mognad och ett ganska rejält uttorkande slut som viskar längre lagring. Men i dagsläget är det så förbaskat gott så det lyssnar jag inte på. Eftersmaken är lång med både bibehållen frukt och lite cigarrlåda.

Efter ett flertal gissningar, vissa mer galna än den andra landar vi på en IGT. Helt annorlunda? Tenuta dell'Ornellaia Le Serre Nuovo 2004 (92-93p) är flera snäpp vassare, annat land men Cabernet Sauvignon gemensamt. Tur att det var så förbaskat gott, du är förlåten Ulf ;).

Vilket vin!

Moget är gott!

Avslutningsvis dricker vi nästa glas öppet, Louis Jadot Morey-Saint-Denis 1997 (91p) är en förföriskt mogen och klunkvänligt Pinot. Här kan man hitta det mesta från tjärade rep till röd sirlig frukt sig, vilken härligt funkig och komplex doft. Smaken är slank med en perfekt mognad och vid det här laget är det svårt att hejda sig i all vinös iver. Även detta är en första bekantskap och således en fullträff, börjar ana storheten i mogen Pinot. Tänk va mycket gott vin det finns.

Till det sista vinet tog Fredrik fram en skönt funkigt doftande svampliknande sak. Epoisses hette den tydligen och ännu en gång bevisar ostkillen att ost är så mycket mer än det som trängs vakuumförpackat i Icadisken.

Fantastiskt sällskap, fantastiska viner och helt enkelt fantastiskt roligt. Tack!

Tills nästa gång. Uppgång 04:45 var vad som krävdes för att få till ett inlägg, vad som skrivits? Inte en aning...