Castello di Brolio 2007 vs Castello di Fonterutoli 2007. Tar igen förlorad tid..

Castello vs Castello

Friska, Check! Kastar oss iväg för att träffa och uträtta så många och mycket det bara går när vi, vad vi vet, inte är en veritabel smittohärd. Kanske på detta sätt som man blir sjuk igen, strunt samma nu finns det ingen morgondag.

Ett av samtalen härom kvällen var huruvida man ska ta med sig presenter när man åker iväg. Ett rungande ja, och mitt samvete fick sig en törn. De smås klander har ännu inte nått mig men fruns desto mer. Skämt och sido, det är roligt att få och ge presenter. Tur att jag hade en som lurade runt hörnet. Eller rättare sagt, runt källardörren.

Både jag och frun i huset har ett gott öga till Castello vinerna fårn Chianti, nog för att vissa är moderna på gränsen till strömlinjeformade men de är välgjorda och levererar nästan alltid mycket njutning. Jag hade förberett en miniprovning frun till ära.

I ena glaset Castello di Brolio 2007 (nr 94711, 174 kr, 375 ml) och i det andra Castello di Fonterutoli 2007 (nr 32130, 147 kr, 375 ml står 2006 på hemsidan med det är bevisligen 2007 på min flaska), båda i halvformat och båda tagna direkt efter poppet. Dessa två återfinns nästan ständigt i det ordinarie sortimentet och priset för helflaskan ligger runt trehundringen. Inga billiga viner men å andra sidan brukar man få vad man betalar för. Upp till bevis.

Brolio

Aningen småjäst till en början, när det luftas bort så kommer ett fång med riktigt mörka mogna körsbär. En aning vinbär som får tankarna mot en bordåblandning. Faktiskt att detta är förvillande likt något mordernt franskt. Över hela uppenbarensen vilar dock något eteriskt Italienskt, målarpyts, även om det är väldigt blygt i dagsläget. Vidare finns det lite läder, mocca och en hint av kokos. En helproffsig, tilltalande doft som trots viss strömlinjeformad profil får oss att dra på smilbanden.


Munkänslan är fyllig, det är bra drag i frukten som är åt det mörkare röda hållet, mocca, läder, lite skitigare inslag. Lite småkantiga opolerade tanniner som i dagsläget känns riktigt uppsnörpande. Avslutet är framförallt torrt med lite frukt och en del murrigt trä. Eftersmaken är lång.


Det här känns överlag ganska krävande, även om det inte behövs mycket för att polera ner intrycket i dagsläget så tror jag på vidare lagring av detta. (90-91p)

Fonterutoli

Här ges ett stramare intryck, mer av vinbärskaraktär än körsbär. Frukten är skinande röd och tilltar med luft.  Faten är snyggt inbäddade och ger en lyxig inramning. Inte lika mörkt och faktiskt inte lika komplext som Brolion. Med mer luft tilltar frukten och även detta känns inte heller direkt ursprungstypiskt. Men ändå en skön doft som är mer fruktigt skönsjungande än komplext och murrigt.


I munnen är det som silke, lent, runt och med en ren röd frukt som riktigt skiner och sticker ut i dagsläget. Syran är inbäddad och ger bara en smått sirlig känsla. Avslutet är lite mörkare med mocca och en liten del läder som mynnar ut i runda lena tanniner.  


Eftersmaken är ganska lång med röd frukt som främsta attribut, ok det finns en ett lyxiga träinslag men färskt och nyhyvlat.


Jäklar i mig vad detta var findrucket, en len kyss från doften till eftersmaken. Inget som sticker ut, inget som stör, inget som är spektakulärt. Ok inte en stor upplevelse men lyxigt, rent och snyggt. (89-90p) 

Två riktigt snygga Italianos, en lite ruffigare och en mer polerad. För mig så står Brolion som en klar vinnare. Gillar allt från den mer komplexa doften, den lite "skitigare" profilen och det smått oborstade intrycket som Brolion har. Hursom är det två proffsigt, moderna Chiantis som inte skämmer bort sig på något matbord inom den närmaste framtiden även om jag tror att Brolion kan vinnar på lite lagring.

Tills nästa gång. Får se vad dag 2 erbjuder, förhoppningsvis mer av allt...