Massolino Dolcetto d'Alba 2009. Elementen avslagna och plus sex klockan sex..

Innehållet skäms inte för sig

Ja då var vi tillbaka i vardaglig lunk, fantastiskt skönt att orka dra syskonvagnen uppför kullen där vi bor igen. Bara komma igång med träningen igen så är jag redo för nästa sjukdom. fast denna gång kan den gärna få dröja lite. Slog mig igår, som om det skulle vara någon nyhet, att jag kommer bli pappa till en 08:a, en 10:a och en 12:a. Skrämmande men samtidigt helt underbart, nu återstår bara frågan hur 12 blir som vinår? 08 var ju kanske ingen höjdare, 10 verkar kunna bli riktigt bra och då framförallt i Europa. Fast det är klart, spelar egentligen ingen roll. De uppenbara lagringsvinerna har jag ändå inte råd att köpa och helt ärligt hur stor är risken att min vinnördighet sprider sig i rakt nedåtgående led? Stora tankar efter ännu en uppgång i ottan, men om ni har något förslag på mindre kända lagringsviner som håller sisådär 20-30 år lämna gärna en kommentar.  

Medan jag väntar på att förslagen ska hagla in blir det ännu en dolcetto, ni vet det där vinet som alla dugliga, ja och odugliga, piemonte vinmakare dricker till maten istället för de prestigefulla Barolo/Barbaresco som de istället känar sina pengar på. Dolcetto aspirerar sällan på storhet, fast det lär finnas undantag, men dugligare matvin är nog svårt att finna. Tåls att säga en gång till, men SB verkar inte dela min mening. Tyvärr verkar Massolinos Dolcetto  d'Alba 2009 vara lite småsvår att få tag på, jag köpte min för en knapp hundring från Televino men där är det också slut.

Helt enkelt intagande underbar doft, renaste skiraste solmogna hallon och jordgubbar tillsammans med de mörkare druvtypiska dragen. Salmiak kanske någon säger, ganska mycket örter, te, jaja något mörkare är det i alla fall och ganska mycket av de. Har nog inte upplevt så rena kontraster så tydliga i någon annan dolcetto som jag provat.

Munkänslan är nästan lite krävande med all apelsinliknande syra som atackerar. När man väl vant sig, och som jag, fått ett riktigt sug efter mer är drickbarheten given. Frukten är minst lika skinande ren som i doften, de mörkare tonerna något mer dominanta. Med lite tid kommer en köttigare ton, lite torkad skinkaaktish och avslutet markeras med en aning bitterhet och mynnar ut i en bra lång, läskande, fruktrik eftersmak med lite avslutande själkkänning. (87-88p)

Ännu en fullträff, inte stort men ta mig tusan vilket livsbejakande elexir, för att inte tala om att det är farligt bra till mat, eller i mitt fall sedvanlig kvällsplock. Kvällens macka var överlastad med Coppa, har mig veterligen aldrig smakat denna torkade och pressade fläskkarré tidigare men sanna mina ord det ska det bli ändring på.

Inte etiketten heller för den delen

Tills nästa gång. Lite småtjatigt kanske men nu är tamigtusan våren svårstoppad...