Vinha da Urze Reserva 2011..

Om förra vinet var en tjusig uppvisning i den lättare klassen är Vinha da Urze Reserva 2011 (nr 6832, 97 kr, varuprov) dess motsats, Välgjort, skruvarna på rätt plats men jag har svårt att gå igång på detta. Stilen känns helt enkelt aningen för extraherad och ektung för min smak. Synd, gillar verkligen att det finns ekologiskt odlade alternativ under hundringen. Frun däremot ger tummen upp och hon har ju onekligen visat prov på god smak tidigare

Tills nästa gång. Då var det sjukstuga igen...

Tenuta La Favola Karos 2012..

Flörtigt, friskt med en förbaskat fin drickbarhet, för att inte tala om en personlig tvist och en stark känsla av ursprung. Kan egentligen beskriva samtliga viner från sommarens vinlåda, Tenuta La Favola Karos 2012 inget undantag. Om ni inte har märkt det så är sommaren slut så varför inte rafsa hem en höstlåda, efter sommarens övertygande smakprov känns det dumt att låta bli.

Tills nästa gång. Tänk att sommaren känns så långt bort...

Pst. En till anledning att prenumerera på vinlådans viner är de små bonusar som dyker upp då och då. Senast var det... ne just ja, de är ju redan slutsålda.

Gérard Bertrand Naturae Syrah 2013..

Naturligt från storproducent? Jo vist sörru, Gérard Bertrand har några buteljeringar som är hållbart odlade, ska spegla druva och växtplats lite extra, utan tillsatt svavel och andra kemikalier. Tack vare Vinpunkarn fick jag upp ögonen för Gérard Bertrand Naturae Syrah 2013 (nr 71312, 99 kr), för ynka 99 kr var det lika bra att knappa hem några flaskor för egen testkörning, nu och någon tid framåt.

En ung ren fruktplymstår ur glaset, varken burdust eller flabbigt, utan stringent och lustfyllt. Samma sak i munnen, ung utfyllande frukt i massor, nästan lite utmanande med sin påtagliga syra och de kännbara uttorkande mjuka tanninerna. Eftersmaken sitter i ett bra tag med svarta oliver som främsta signum.

Det här är nog den roligaste bekantskaperna på länge, ungt, busigt, rent och lättklunkat med något som skulle kunna kallas sval balans. För knappt en hundring råder det ingen tvekan, prova! Sedan att det säkert sitter som en smäck om något/några år eller till köttbullar med brunsås och en lingonklick gör inte saken sämre.

Med lite tid försvinner såklart en del av det ungbusiga men det finns fortfarande gott om glädje och frukt kvar. Smyger in lite oliver i smaken också men håller ihop finfint.

Tills nästa gång. Beställning nummer två, check!...

Yann Chave Crozes Hermitage Le Rouvre 2012..

Götta! Yann Chave Crozes Hermitage Le Rouvre 2012 (nr 92119, 199 kr) är syrah typiskt så det hette duga, ung sval frukt, enbär och lite kött. Doften är precis vad man kan önska i en ung nordrhonare utan för mycket fläsk. I munnen är det direkt, njutbart med härlig struktur, åt det slankare håller. Piggt och lättillgängligt direkt från start, avslutet stramas upp och lämnar en saftig björnbär och enbärsmakande eftersmak. Ja inte vet jag, det här var väldigt lätt att begripa i dagsläget, ser egentligen ingen anledning att spara men om man har fler flaskor, varför inte. Själv nöjer jag mig med min spontanryckta flaska och glädjer mig åt en ny mersmakande bekantskap.

Tills nästa gång. Idag gör jag ingenting, ingenting...

Gemtree Uncut Shiraz 2011..

 

Charmad efter att ha druckit Cinnabar GSM 2013, Bloodstone Shiraz 2013 och senast The Phantom 2011, frågan är snarast hur bra Gemtree Uncut Shiraz 2011 (nr 72403 225 kr, varuprov) är, för dåligt kan det knappast vara, eller?

Nejdå, det var finfina grejor det här. Ingen tvekan om att vi befinner oss i ett varmare klimat. En kryddig fruktpräglad doft med otroligt diskreta fatinslag. I munnen är det en fyllig mjuk följsam fröjd, mustig frukt, en nypa orientaliska kryddor och ett härligt uppstramade avslut, nästan lite tanninkänning. Eftersmaken sitter i ett bra tag och helheten känns muskligt balanserad med en touch av mintig fräschör. Om jag rannsakar mig själv efter något mindre bra, kanske det känns aningen anonymt, men ändå långt från tråkigt.

Biodynamiska Gemtree lyckas verkligen leverera en stil som passar mig perfekt när jag är sugen på något varmare och muffsigare, det är småfläskigt, flörtigt men med spänst och nerv.

Tills nästa gång. Nu väntar gymnastik, långkok och städning, söndag alltså...

Äppelmos, kryddat med dåligt samvete..

Förra helgen, finväder, överfullt med mogna äpplen, dåligt samvete, mos. Ungefär så kan det sammanfattas, receptet på världens godaste och enklaste mos. Fullständigt recept ser ut som följer, ta så mycket mogna äpplen som du förmår, skala och kärna ur, häll i en minimal skvätt syltsocker (ekologisk såklart), koka och mixa med stavmixer. Häll på burk och frys in. Så har du frysen full av god mos och ett tillfredsställt samvete, två mycket trevliga flugor i samma smäll.

Tills nästa gång. Undrar just vad som händer i helgen...

Montirius Vacqueyras Le Clos 2012

Den väntan blev inte särskilt lång. När Montirius Vacqueyras Garrigues 2012 kändes juvenilt, busigt och lättsamt är Montirius Vacqueyras Le Clos 2012 (nr 90044, 209 kr) en annan varelse. Många av dragen går igen, bärigheten, örterna, de typiska sydrhônska markörerna men här finns det mer tyngd, något helgjutet och samtidigt mer krävande. Lite luft gör såklart susen men riktigt utdelning tror jag man får om man väntar minst ett halvår/år innan man börjar tulla på resten. Frun ger tummen upp, till båda ska tilläggas, och det är bara att hålla med. Det är två riktigt bra viner i en ärlig, direkt och mersmakande stil, att de är förhållandevis billiga gör ju inte saker sämre.

Tills nästa gång. Då var det klart, Montirius har kommit för att stanna, i alla fall i min källare.

Montirius Vacqueyras Garrigues 2012..

 

Inte nog med att man skulle vara utan vin i nästan en månad, när man väl får dras man ner i förkylningsträsket. Det är synd om människan och ännu mer om den förkylda mannen. Hursom, lite vinfilosoferande kommer man inte undan. Montirius, tänk vad många gånger jag hört namnet prisas, utan att själv ha lyckats bärga särskilt många smakprov. Christine och Eric Saurel känns av någon anledning som sinnesbilden av biodynamisk odling, de har ju ändå hållit på i närmare 20 år. Aja, dags för bättring, när Vacqueyras Garrigues 2012 (nr 92296, 179 kr) och Vacqueyras Le Clos 2012 (nr 90044, 209 kr) släpptes i August knappade jag hem några flaskor av varje. Nu när nästäppan släppt var det svårt att inte prova. Med orden "It is up to us to hear the needs of the wine and to allow it reveal itself so as its tasting is a magic experience  to be shared." (citat från Montirius hemsida) klingandes i bakhuvudet tar jag mig an an en första sniff.

Vacqueyras Garrigues 2012 har en lättsam pirrande nerv, intrycken passerar svalget, förbi hjärnan, för att stanna och gotta sig i lustcentrat. Utan tvekan hamnar den svala örtbäriga doften i södra Rhône. Den mörkare tonen i botten lägger till tyngd, pondus och det blommiga ger det en lekfullhet som förstärks av de unga busiga likörsdricka dragen. I munnen lever det verkligen livet, den ungbusiga frukten är en fröjd i munnen, som bara förstärks av den vitala syran och de runda örterna. Det finns något floralt i smaken och tillsammans med det salmiakbittra avslutet bildar det en personlig och mersmakande dryck som försvinner i ett nafs.

Det här var verkligen lättbegripligt, lekfullt, direkt och charmigt och med ett litet löfte om framtida njutning. Av någon mindre konstig anledning dras korkskruven mot Le Clos hals, men den får vänta, ok i alla fall ett litet tag till.

Tills nästa gång. Skolstart, lika med sjukstuga...