Palmer o Co Millésime 2008. Champagne i fokus..

Palmer o Co

Årgång 2008

Inspirerad av den smått vetenskapliga och småtokiga dedikation som vissa projekt och dess upphovsmakare uppbringar funderar jag på att starta ett eget. Champagne, med extra fokus på årgången 2008, kan det vara något, är det ens möjligt med en hyfsat begränsad budget? Allting beror väl på omfattning, dedikation och målmedvetenhet? Således, upp till bevis, dags att bege sig ut i skyttevärnet för en första dust. Varför kanske någon frågar sig? Champagne har pockat på uppmärksamhet ett tag nu, först funderingar kring huruvida det är alldeles för dyrt, sedan någon finfin flaska generöst hällt av rödtjuts Uffe, en återkommande knockout rosé, sedan en stilla tanke att det kanske inte alls är dyrt, sett i ett större napabordeauxbourgogne perspektiv. Dessutom lovas, vart jag nu har snappat upp det, en toppenårgång perfekt tajmat med min äldsta dotterns födelse.

Palmer o Co, borde vara lite småkändis i de svenska folkhemmen. Kooperativ som bildades 1947, idag ingår flera hundra odlare som tillsammans förfogar över 400 ha, ett högteknologiskt vineri och hel del lovord på senare år. Har själv testat flera årgångar, och varianter, med idel positiva erfarenheter, framförallt om man väger in pris och lyckas lägga undan någåt år. Inget stort men ytterst habilt. Palmer o Co Millésime 2008 (nr 7867, 269 kr) orde vara, om jag inte misstar mig, den billigaste årgångschampagne som man hyfsat lätt kan få tag på i vårt avlånga land. Även om jag inte tror att just denna kan ligga i 15+ år så kanske magnumvarianten kan det.

Så hur smakar det då? Jotack riktigt fräscht, tackar som frågar. Direkt från kylskåpet känns det som att någon kört in en fryst äppelbit i näsan, lite stickigt, ungt och lite återhållen krutrök. Sedan växer det på med lite bröd, färsk mild svamp, lite musselskal där på botten och pigg frukt. I munnen är det först en riktigt attack, syra griper riktigt tag, men moussen skyndar in och brer ut en mjuk matta som skydd, frukten är purfärsk, äpplen och citrus, sedan kommer syran igen och allt mynnar ut i en relativt lång lemonadsyrlig eftersmak. Där i bakgrund finns något djupare, en havsbris, elegant och riktigt läskande. Inte det mest komplexa men absolut inte dåligt, kan nog vara den elegantaste, syrligaste och bäst sammansatta unga Palmer o Co som jag smakat, säger inte mycket, men det avskräcker inte heller.

Larssons potatischips

Tjatat om det tidigare men det tåls att upprepas, riktiga potatischips kan vara det godaste, ja åtminstone det enklaste, tillbehör som finns till Champagne. Larssons potatischips, från gården i Stubbarp Skåne, är ett riktigt potatissmakande chips med en rejäl dos rapsoljan. Vet inte om det är inbillning men jag tycker nog att chipsen i påsen smakar olika, i vilket fall funkar de krispiga feta härligheterna bättre till än utan, det är något med syra och fetma som helt enkelt blir enastående.

Tills nästa gång. In success you deserve it and in defeat, you need it, jaja vi får väl se...