Sidor

måndag 24 mars 2014

Avignonesi Vino Nobile di Montepulciano 2007. Jesus är en superstar..

Avignonesi Vino Nobile di Montepulciano 2007
Ibland behövs det bara lite tid, lite tid för att förlåta, smälta samman och ge ett mer solitt förhållande. Tid för att Avignonesi Vino Nobile di Montepulciano 2007 (köpt sommaren 2010 för 165 kr) skulle få aningen mer sting helt enkelt. Tid för att locka fram lite undervegetation, rosblad och tryffel, för att hela uttrycket skulle bli charmigt italienskt med en självklarhet och charm. Smaken är fortfarande åt det slanka hållet, men tiden har gett det aningen mer pondus och en helhet som är balanserad, sirlig med precis rätt dos italienska surkörsbär för att göra det så där pastapizza vänligt. Glaset försvinner i takt med den fetare animaliskt smakrika salsiccian uppstekt med tomatpuré, soltorkade tomater, haricots verts och hantverksgjord fusilli toppat med en näve kapris, både mat och dryck är i samspelt harmoni och avslutas samtidigt. Men vänta nu, lite luft gör den eleganta gentlemannen än mer morrig, bären i smaken mörknar, hela uttrycket blir mer barololikt och tanninerna börjar naffsar mig i hälarna. Får helt plötsligt en känsla det kan ge ännu mer aningen till tid och maten till blir helt plötsligt onödig. Nu är det mer än fullt njutbart på egen hand.

Tills nästa gång. Och Judas kan verkligen rocka loss...

onsdag 19 mars 2014

Shaw and Smith Shiraz 2006. Meeeen..

Shaw and Smith Shiraz 2006
Dags att göra plats i källaren, stämma av smaklökar och form hos några av offren som passerat under årens lopp. Först ut är Shaw and Smith Shiraz 2006 (köptes 2010 för 142 kr). Som jag har letat efter nyare årgångar av detta vin, förgäves, utan att öppna plånboken allt för brett ska medges. Kan vara den sentimentala sidan som snackar, men vete katten om det inte är ett av de bästa vin-kvalitet-smak-pris köp genom tiderna. Som det har tjusat, vid ung ålder var det en uppvisning i spänstig sval fruktbomb för att sakteliga bli än mer balanserat, inställsamt och tjusigt.

Det är väl för väl när önskningar uppfylls. Om vi ska börja med doften bjuder den verkligen på en riktig uppvisning. Mörk varm polerad frukt möter ekfatsmarsipan och sval eukalyptus i bästa omfamnande manér. Småmoget, inte överkomplext men maxad njutning. Pigg, sval, len sensuell frukt, begynnande mognad, mint, trä och ett allmänt "kom och ta mig" mitt i pannan. Fy attan så gott! Ok att det inte är det mest komplexa men tamigensipptill så njutbart. Eftersmaken sitter i och hinner helt ärligt inte försvinna innan nästa sipp äntrat munnen.

Det här var, är och förblir ett vinköp som har en given plats i vinköpens hall of fame. Hur kan man inte vilja ta in det här vinet till Sverige, eller snarare hur var det möjligt att vi fick ta del av det så billigt när det begav sig. Vet att jag slängde iväg ett mail till importören och att anledning försvann i takt med att flaskorna tog slut. Spelar egentligen ingen roll, glad åt att jag njutit detta flera gånger och faktiskt fortfarande har en flaska kvar lutar jag mig tillbaka och hoppas att nästa flaska har gått samma fina väg till mötes.

Tills nästa gång. Det är ju som snöstormen i Bullerbyn, dottern har så rätt...

söndag 16 mars 2014

Grongnet Special Club 2008. Vad gör man inte..

Grongnet Special Club 2008
Suget efter något gott blev för stort, skulle egentligen väntat till näsan är frisk men vadå, sämre kan man ha det. Grongnet Special Club 2008 (nr 99593, 396 kr) lanserades nu i Mars. Grongnet har sedan 1885 odlat sina 14 hektar, verkar vara 18 i dagsläget, i byn Etoges, strax söder om mer kända Côte de Blancs. Med Cécile vid rodret produceras årligen 70000 flaskor där toppen utgörs av årgångsblandningen Carpe Diem och den årgångsbetecknade Special Club. Special Club 2008 innehåller 57% Pinot Noir och 43% Chardonnay och har lagras med jäst på flaska fem år innan den sedermera kom i min ägo.

En superfrisk pust av gula äpplen, stjärnfrukt och en citrustvist. Gott om bubblor som formligen väller fram när man häller upp. Trots ett idogt snurrande möts munnen av en frisk vägg av munfyllande mousse, blir nästan som en gräddig matta av välsmak, följt av den frukt som inledde doften. Syran är såklart superfrisk, 08 frisk men inte lika gastkramande som i vissa andra årgångsbarn. Men vänta nu, när tempen sjunker, otålighet och ishink är kanske inte bästa kombination för att önskad temp, ökar syrans intensitet avsevärt trots längre kontakt med luft. Avslutet snörper upp, beska är att ta i men något tar tag i gommen ganska ordentligt och lämnar en lång frisk fruktpastill.

Supersmarrigt, till en början med betoning på lättdrucket och balans, med lägre temp och ökad syra går dricktakten ner och övergår i ett försiktigt men fullt lika angenämt sippande. Inte överkomplext i dagsläget men den ökande intensiteten, syrorna och det gräddiga inslaget skvallrar definitivt om att det finns mer att hämta med lite tid. Och kom ihåg, näsan är inte vad den brukar vara, så det är nog bäst att ni testar själv.

Special Club, är det någon mer än jag som är fast? Ok att jag fortfarande inte smakat någon som golvat mig totalt men vadå, för samma pris som de större husens standardblandningar får man ett personligt årgångsvin från en liten odlare som dessutom gått igenom Club Trésors de Champagnes vakande öga. Hittills har jag följt och inte ångrat Richard Juhlins råd om att köpa allt jag kommer över, den där biten med att vänta fem år har jag däremot haft större problem med.

Tills nästa gång. Helt klart rätt medicin...

torsdag 13 mars 2014

Goedhart Family Bel' Villa Vineyard Syrah 2010. Sjuk, sjukare, sjukast..

Bel' Villa Vineyard Syrah 2010
Inget snack om att doften skvallrar om ett varmare klimat, eller? Nog för att frukten är rund, smått inställsam med ett stänk marsipan, en fylligare träton och en helhet som formligen skriker soffmys. Men balansen, balansen är helskön, samtidigt som det varken blir syltigt eller för övermäktigt. Det finns till och med något svalt i den direkta och lustffyllda helheten.

Munkänslan, ja hur är den egentligen? Mörk polerad frukt i massor? absolut. Syra? Absolut, inte aggressiv men definitivt närvarande. Sval? Jotack, örter, lite sten. Avslut? Lite bittert till en början men slätas ut en aning med tid. Eftersmak? Lång bärigt stram med en lätt uppiggande träton. Helheten? Sval, följsam och balanserad med musklerna på rät ställe, inget under av komplexitet i dagsläget men tar igen det på direkt charm och balans. Pris? Skulle inte känna mig lurad om jag fått ge 50-100 spänn till, nu köper jag istället flera Goedhart Family Bel' Villa Vineyard Syrah 2010 (nr 71749, 199 kr), för när det kommer till kritan är det något speciellt med svala varmblod som dessa.

Tills nästa gång. Inte vabruari utan marssjukan...

söndag 9 mars 2014

Vilmart o Cie Grand Cellier d'Or 1er Cru 2008. Anledning att fira..

Grand Cellier d'Or 1er Cru 2008
6 år, inte bara dottra som fyller det i år utan även vårt äktenskap. Värt att fira? Klart! Eller snarare fira att jag funnit min själsfrände och att detta är de första åren i raden på många fler. Hur firar man då? Vi skulle ta tillflykt till grannstaden, hotell, egentid och lite bubbel på kvällskvisten. Som alltid är det skakigt innan, ska någon bli sjuk och får vi barnvakt? Som tur är rycker mina föräldrar in mer ofta än sällan och så även denna gång. Och barnen, ja det var ju bara den lilla detaljen kvar. Vattkoppor och en förkylning, där flög den övernattningen bort.

Lika bra att göra det bästa av situationen, bubbel på hemmaplan funkar ju det också. Fast vad ska jag ta? Har inte övermycket att välja på men några flaskor har smugit sig ner sedan champagnefokuset började i höstas. Att det blir en 2008 står utan tvivel, känns inte mer än naturligt eftersom det är året vi firar och kommer förhoppningsvis att fira långt framöver. Men vänta nu, skytteltrafik till skrikande barn och två mycket sletna småbarnsföräldrar senare, äsch firande blir vad man gör det till.

80% Chardonnay och 20% Pinot Noir Premier Cru druvor behandlade med biodynamikens alla regler från Rilly-la-Montagne och Villers-Allerand samsas i Vilmart o Cie Grand Cellier d'Or 1er Cru 2008 (kostade 498 kr på Bolaget och 398 kr från Franska vinlistan). Av det jag tror mig veta i förväg kan sägas att odlaren är grymt bra, gärna använder fat, både små och stora, stilen är klart lagringsduglig och husets toppcuvée Coeur de Cuvee 1999 smakade alldeles förträffligt i somras. Av det jag kan läsa mig till kan nämnas att Vilmart producerar runt 110 000 flaskor årligen, biodynamisk odling utan att vara certifierad, grundades 1890, "trollar" under vinifieringen vilket resulterar i grymt bra resultat trots bristen på Grand Cru druvor och en förkärlek till fat gjorda i Allier. Lika bra att smaka.

Oj vilken intagande doft, dov lite syrastinn till en början men släpper fram en skön komplex mix av bland annat gul frukt, sten och lätt bröd, för att nämna något. Det är framförallt dissonansen mellan de lättare fruktigare inslagen och de tyngre brödiga som ger ett gott och intressant intryck.

Munkänslan är superfräsch, en våg av mousse slår som en vägg mot gommen, den vid det här laget så karakteristiska 08:a syran går som ett sylvasst spjut genom hela uttrycket, blir faktiskt lite svettig på näsan, gula äpplen, stenig mineral, bastantare toner av bröd virvlar runt och samlas upp i ett citrussyrligt avslut som bara fortsätter i den långa karamellsyrliga eftersmaken.

Måste säga att det är direkt lustframkallande i dagsläget även om jag är övertygad att det kommer bli en helt annan varelse med tid. Jag gillar verkligen balansen, elegansen, kombinationen av lättare och tyngre, för att inte tala om den gastkramande syran. Det ska blir ett sant nöje att återvända om något år och nog blir man sugen att prova Coeur de Cuvee 2008 när den kommer.

Tills näsa gång. Lätt överkörd av småbarnslivet, igen...

tisdag 4 mars 2014

Bonny Doon Le Cigar Volant 2009. Synd att storstan inte ligger nästgårds..

Bonny Doon Le Cigar Volant 2009
I jämförelse med den direkta och generösa 08:an som slank ner i somras känns Bonny Doon Le Cigar Volant 2009 (nr 5386, 301 kr) till en början snarast som ett småtjurigt småsyskon. Inte dålig eller oäven utan snarast lite ofärdigt. Ingenting i den stora småjästiga chokladdoppade mörka frukten, de franska örterna eller den allmänt Ch9dp aktiga doften skvallrar om vad som komma skall. Det är i munnen som det visar att jag var aningen tidig med att skruva av korken, helt klart åt det stramare hållet trots mycket mörk frukt. Syran är riktigt uppiggande och de svalare sydfranska inslagen av gummi, örter och lite kött håller sinnet på "fel" sida av Atlanten. Fast det är främst i sluttampen som det visar varför det kan vara bra att vänta, en pikant beska tillsammans med en lätt känsla av att precis ha tuggat på vindruvskärnor gör att jag återkommer till resten av innehållet nästkommande dag.

Sådär ja, dag 2 är det fortfarande högvilt i glaset, doften formligen skriker sval södrarhônetjut av klass och smaken följer i samma spår. Det finns fortfarande gott om motstånd kvar, syran, de svala örterna, den mörka mustiga frukten och det strama uppsnörpande slutet viskar fortfarande om att det kan luras fram mer med tid men nu är helheten mer balanserad, för att prata klarspråk, skitgott helt enkelt.

Tills nästa gång. Riktigt synd faktiskt...