Chateau de Nages Cuvee JT Rouge 2012..

Om jag ska vara ärlig blir jag inte riktigt klok på Chateau de Nages Cuvee JT Rouge 2012 (nr 90157, 179 kr). Först tyckte jag att det var klumpigt med aningen för mycket alkoholkänning, sedan ok, för att följas av ytterliggare en svacka. Det tog sista glaset av andra flaskan, ok inte konsumerade i följd för då tror jag att det mesta smakar gott, innan poletten trillade i, eller gjorde den verkligen det?

Som sagt, det finns något lockande i doften, ett fång örter, lakrits, bär och gummi. Ja faktiskt i smaken också, en kärna av stramare sydfransos fångar mig. Men vänta nu, ökad temp gör inte susen, inte heller allt för mycket dissekerande. Jag kommer inte riktigt överens med alla superlativ som jag förnimmer mig i pressens falnande glöd, inte oäven, men inte något att göra allt för mycket väsen av. En flaska kvar, får se om den åldras med behag eller om den möter en tidig död.

Tills nästa gång. Sjukstuga, igen...

Château la Nerthe Châteauneuf-du-Pape 2006..

Nja, det här var ju ingen dans på rosor. Trots att Château la Nerthe Châteauneuf-du-Pape 2006 (nr 90082, 299 kr) var perfekt ackompanjerad av en grym oxfile från lokala Karlsrogård, rotgrönsaker och en fläskig bea upplevdes den lite bränd och alkoholmärkt. Senare när maten var uppäten var den bättre men fortfarande trött och lite tråkig. Såhär vill jag inte ha min Ch9dp, ja inget annat vin för den delen heller. En flaska kvar, hoppas att det bara var en tillfällig formsvacka annars kvalar det in som sämsta köp på länge, den ekologiska skötseln till trots.

Tills nästa gång. VAB...

Gemtree The Phantom 2011..

Du vet den där känslan av nyfikenhet och förväntan, flera flaskor på instegsnivå som levererat grym njutning, i pluralis. Du börjar fundera hur det smakar när vinmakaren har lagt lite mer krut, lite mer kärlek på innehållet. Blir det för mycket eller är det helt enkelt underbart? Jag fick dessa tankar tidigt, både Gemtree Shiraz 2013 och Cinnabar GSM 2013 har konsumerats flitigt denna sommar. Biodynamiskt, lättsamt, fylligt men med nerv och en fräschör som förvånar med tanke på pris och hemland. Bara att skicka iväg ett mail till importören och fråga när de tyngre doningarna kan tänkas anlända. Så nu är den här, Gemtree The Phantom 2011 (varuprov, nr 72824, 225 kr) är en salig blandning mellan cab, mourvèdre, petit verdot och merlot. EN månad utan vare sig alkoholhaltiga drycker, sockerspända bakelser och allmänt hurtande har inte gjort suget efter ett redigt rödtjut mindre, skulle tro att allt smakar gott nu, eller? Och ja, av ofrånkomliga skäl blev månaden lite kort, men jag lovar, de 29 dagar som passerat har varit en pärs.

Knockout! Som en rak höger inlindad i silke. Mörk mustig frukt, en ekkyss, fräsch mint och salt salmiak. Doft och smak följder i samma spår, det är helt omöjligt att värja sig, slagserien formligen matar in den ena fullträffen efter den andra, ung, balanserat, småbusigt, bastant och över det hela dansar en svalare ton. Och om inte det var nog, det mineralsalta avslutet och den långa lättsamt mustiga eftersmaken hade nästan räckte för att få mig på fall idag.

Glaset räcker hela kvällen och ska nog bäst inmundigas i små sippar eller till en redig köttbit. Möjligen är jag aningen för positiv just nu, i vanliga fall kanske jag hade klagat på att det är lite för mulligt. Nu är är jag dock svårt påverkad av suget efter ett mustigt rött, tur att det finns vin för olika tillfällen. Och tur att Augusti är slut, ja nästan i alla fall.

Tills nästa gång. Ett lyckat misslyckande...

Pst. Dag 2, källarsval (ca 15 grader), är det löjligt gott, komplexare, följsammare, utan lika mycket turbo men med lite mer örter och svalka.

Gemtree Cinnabar GSM 2013..

Gemtree Cinnabar GSM 2013

Biodynamiskt, nyhet på de flesta SB hyllor, 45% Grenache, 40% Shriaz, 15% Mourèdre, odlat i McLaren Vale, Austrailen.

Gemtree Cinnabar GSM 2013 (nr 4624, 119 kr) har gott om busig ung frukt, tankarna drar åt Frankrike men det finns något varmare som tillslut landar i nya världen. Intagande på alla sätt och vis. Munkänslan är precis, gott om syra, ung frukt, även här något busigt och vitalt. Finns inget tungt eller överextraherat så långt tungan kan nå, snarast lite utmanande i all härlig drickbarhet. Avslutet är piggt, kanske lite aggressivt med mer syra än tanniner. Va skönt det känns när vinet infriar precis varje förhoppning, lättsamt, generöst men med den där vitala biodynamiska nerven som närmast kan beskrivas som dansant. För att låta som en gammal skiva som upprepat sig, ett klockrent val till en blandad grilltallrik, sådeså!

Med tid blir det mer homogent, saftigare och allmänt lenare. Jag misstänker att de tre flaskor som fick följa med hem kommer ta slut i ett nafs, alltså köp mer och bjud fler.

Tills nästa gång. Ännu ett vin som frun gav tummen upp, I'm on a roll...

Domaine de Fondrèche Fayard 2012

Domaine de Fondrèche Fayard 2012

Domaine de Fondrèche Fayard 2012 (nr 75392, 149 kr)  är en riktig fröjd i näsa och gom, lätt, läskande, balanserat, lakrits, örter, peppar och blåröd frukt. Direkt men inte burdust, enkelt men inte banalt, stor men långt från tung. Det finns något floralt, nästan dansant som tar med på en riktig svängom. En sipp till, bara en sipp till eller varför inte en sipp till. Känns som ett vin gjort för att svepas svalt i stora klunkar. Ett vin som skapar mersmak, vilket bevisas av att flera flaskor fått sätta livet till under den senaste tiden, ett vin som gjort att drickas ung. Helt enkelt ett ärligt sydfranskt rödtjut som varken kräver allt för mycket uppmärksamhet eller sällskap. Större syskonet Nadal 2011 är en helt annan historia, samma utmärkta balans men mer av allt, framförallt komplexitet.  

Tills nästa gång. Kära frun börjar dock bli aningen less på allt surtjut som hällts på sistone..

Bonny Doon Le Cigar Volant 2009. Synd att storstan inte ligger nästgårds..

Bonny Doon Le Cigar Volant 2009

I jämförelse med den direkta och generösa 08:an som slank ner i somras känns Bonny Doon Le Cigar Volant 2009 (nr 5386, 301 kr) till en början snarast som ett småtjurigt småsyskon. Inte dålig eller oäven utan snarast lite ofärdigt. Ingenting i den stora småjästiga chokladdoppade mörka frukten, de franska örterna eller den allmänt Ch9dp aktiga doften skvallrar om vad som komma skall. Det är i munnen som det visar att jag var aningen tidig med att skruva av korken, helt klart åt det stramare hållet trots mycket mörk frukt. Syran är riktigt uppiggande och de svalare sydfranska inslagen av gummi, örter och lite kött håller sinnet på "fel" sida av Atlanten. Fast det är främst i sluttampen som det visar varför det kan vara bra att vänta, en pikant beska tillsammans med en lätt känsla av att precis ha tuggat på vindruvskärnor gör att jag återkommer till resten av innehållet nästkommande dag.

Sådär ja, dag 2 är det fortfarande högvilt i glaset, doften formligen skriker sval södrarhônetjut av klass och smaken följer i samma spår. Det finns fortfarande gott om motstånd kvar, syran, de svala örterna, den mörka mustiga frukten och det strama uppsnörpande slutet viskar fortfarande om att det kan luras fram mer med tid men nu är helheten mer balanserad, för att prata klarspråk, skitgott helt enkelt.

Tills nästa gång. Riktigt synd faktiskt...

Semestern 2013, inte riktigt slut än..

Svarta vinbär

Äpplen

Krusbär

Päron

De sista skälvande dagarna på den gemensamma semestern, själv tänker inte jag gå tillbaka till jobbet förrens tidigast Januari 2014, men det är en helt annan historia. Denna semester måste betecknas som riktigt bra, hunnit snickra en hel del, bra väder, bra umgänge och bra utflykter, skulle inte kunna blivit bättre egentligen. En av fördelarna med att ha egen trädgård, en gammal sådan ska tilläggas, är de skatter som bara väntar på att skördas. Förutom att vi snaskat rabarber, smultron, jordgubbar, körsbär och nu hallon i överflöd ska det skördas äpplen, vinbär, krusbär och päron. Mina barn, i alla fall valda delar, har visat sig ärva moderns bärplockargener. Själv tar jag hellre hand om än plockar och snaskar, med andra ord kompletterar vi varandra utmärkt, även här.

Keller Kirchspiel och Nierstein 2011

Det har druckits en del bra också, syskonen från Keller kan nog räknas till det bättre. Tänk att det tog nästan en vecka för att visa sitt rätta anlete men den som väntar, väntar tydligen på rieslingnirvana. Ren frukt, överlass av mineral, Kirchspiel 2011 aningen fetare och maffigare, Nierstein 2011 laservass och elegant. Om ni inte provat riktigt bra riesling är det verkligen på tiden.

À Fleur de Pampre 2012

Lite grill har det också blivit, aningen besviken på À Fleur de Pampre 2012 (nr 71776, 99 kr). Lite för mjuk, fluffig frukt och intetsägande. Ok, inte dåligt på något sätt men ibland kan viner slå halvnelson på sig själv när förväntningarna är för höga.

La Bastide Blanche 2010

Vin från Bandol

Semesterns överraskning bjöd La Bastide Blanche 2010 (nr 2262, 139 kr) på. En rejäl dos mörker, mustigt men med gott om svala örter och en släng bonnagård i doften. Smaken går i samma stil, men hallå, nog för att jag har gillat tidigare årgångar av detta vin men detta måste vara den som passat mig klart bäst. Pigg, sval och mustig mörk, lite starkvinsvibb, bra uppsnörpande tanniner, löfte om en ännu mörkare komplexare framtid, ett långt, saftigt och ekkantat avslut. Efter någon dag öppnad har vi traskat ut på landet och ner i jorden på riktigt. Smack, här ska fyllas på. (89-90p)

Annars funderar jag mest på vilka projekt hösten ruvar på, kanske skulle köra igång matbloggstjuvandet igen, lite lokalproducent besök kanske, springskorna förtjänar att dammas av ytterligare, professionellt hobbygörande och en resa till Italien blir det också ja. För att inte tala om att spendera mer ensamtid med Macka Packa, smeknamn på yngsta, livet är inte fel, inte fel alls.

Tills nästa gång. Amerikanskt ska det va, gärna syrah...

Guigal Côtes-du-Rhône 2009. Frun väntar en vecka till..

Guigal Côtes-du-Rhône 2009

Finns inte många stabila trotjänare kvar, Telia kastade in handduken för länge sen, SJ likaså, Systembolaget ska vi inte prata om, inte ens vädret håller jämn kurs nu för tiden. Vad kan man egentligen lita på? Lika bra att vända blicken ner i glaset, tre miljoner flaskor per år och en given plats på landets alla hyllor och i min, Guigals Côtes-du-Rhône (nr 2011, 99 kr, nuvarande årgång 2010) kan man lita på. Intrycken är nästan som sist, aningen mer mognad och rondör bara, precis som sig bör efter ett år på rygg.

Påtal om ett år, inte så mycket när allt kommer omkring men den lilla som låg i fruns mage då, kryper nu omkring i ett hissnande tempo.

Tills nästa gång. Semester, en annan typ av jobb...

Pst. 2010:an är inget undantag, svalare med härlig följsamhet. Helt enkelt urbota bra.

Pesquier Gigondas 2010 o 2011. Ständigt dessa trädgårdsprojekt, jag bara älskart..

Domaine du Pesquier Gigondas 2010 och 2011

Då var det dags igen, två årgångar, samma vin, låter dem sakteliga vandra upp från 15 grader till rumstemp (ca 20). De tjockbottnade brillorna är på, den oberoende experten är inkallad, sa jag att jag gillade 2010:an skarpt förra gången.

2010:an sparar inte på krutet, öser på med en mörk bastant fruktmatta blandat med örter, lite gummi och trots ett svalt anslag vet man att man hamnat i en solig sydfransk sluttning. Med lite tid murrar det på sig en aning, lite mer alkohol märks och det känns blommigare. 2011:an är elegantare, lättare rödare frukt, slankare men ändå långt från tunn. Växer också på sig med ökad temp, kralligare men bibehåller en elegantare, slankare framtoning.

I munnen visar båda vinerna vart skåpet ska stå, 2010 lägger i en högre växel, mer krävande, köttigare med mörk mustig frukt, gott om örter, som nästan upplevs lite småbittra, tanniner och ett bitigt småbittert avslut. Hela skapelsen säger med ganska bestämd röst att jag är för snabbt på, lufta eller låt ligga ett tag. 2011:an är något helt annat, upplevs nästan söt i jämförelse. Rödare mer polerad frukt, direkt njutbart på ett helt annat sätt, även denna har en släng av örtbitterhet men på intet sätt i jämförelse med 2010:an, mer balans och elegans. Kan säkert växa någon storlek i komplexitet med tid men dricks med fördel idag.

2011, klart bäst idag

Någon dag senare får jag det bekräftat, båda blir följsammare, mer mot motten, dock behåller 2010:an en ganska påtaglig örtbitterhet. Ingen tvekan om vilket som presterar bäst, frun håller med.

Tills nästa gång. Den där latmasken kan nästan göra lite ont ibland...

Pst. 2011:an kan du hitta på bolagets hyllor för rättvisa 145 spänn.

Las Flors de La Pèira 2008. Goda mellandagar bådar gott inför nytt år..

Tidens tand

Ett tydligt tecken på sin egen ålderdom är att omgivningen, den unga alltså, inte vet vilka filmer man pratar om. Men när det hände filmen med stort M, filmen som visade att man faktiskt kunde filma runt en person med flera kameror och dessutom göra ett skärmregn av diverse tecken som fick fantasin att svindla. Filmen som gjorde att man innerst inne önskade att någon kunde komma fram och be dig välja på två godisar. Jo nog vet ni vilken jag menar? I vilket fall bidrog det säkerligen till att Rob Dougan var vid stadd kassa när han bestämde sig för att börja göra vin. När Matrix landade i mellandagsblickfånget fanns det ingen återvändo, Las Flors de La Pèira 2008 (nr: N/A, kostade 299 kr hösten 2011) i glaset och Neo på skärmen, en riktigt skön kombo skulle det visa sig.

Mörk, djup doft med portvinsvibbar, lite smörkola och vaniljstång. Mustigt, vågat och kniväggsbalanserat på den yttersta randen till svulstigt landar den på fötterna. En härlig, varmblodig sniff med en diskret källarton och ett litet stick alkohol, inget för den ek och frukt farhågade alltså.

I munnen beter det sig aningen annorlunda. Mustig mörk frukt även här men med en piggare svalare ton som väger upp. Ok att det är både aningen runt, extraherat med tydliga vaniljkola inslag men det vilar samtidigt något oförlöst och lovande i all generös internationell drickbarhet. Avslutet biter till en aning med smått kännbar alkohol och en förnimmelse av tanniner. Eftersmaken är lång, mjuk, fruktig med bara en aning körsbärskärnor. (91-92p)

Ibland är det bra underligt, det som först möttes med viss avighet och skepsis övergick ganska fort i en varm, mjuk och öppensinnad omfamning. Där filmen har tappat en aning övertygar vinet desto mer, fast det är klart, skadar inte att man är lite sådär mellandagsmjuk i sinnet.

9 år mellan film och dotter, himmel

Tills nästa gång. 2013, ja jag säger då det...

Bastide Blanche 2009, långkört köttlass och Pesquier Gigondas 2010. Idag står måndag på schemat..

Mörkt och köttigt

2008 var bra men då efterlysta jag lite mer frukt, nu med facit i hand vette katten om inte La Bastide Blanche 2009 (varuprov, nr 2262, 139 kr, ser att det redan står 2010 på SBs hemsida) har aningen mycket av densamma. Vi får väl se om jag har lika mycket att göra när 2010 provas, för sanna mina ord, det här tåls att testas om och om igen.

Mörkt, köttig med fylligt nästan len ogenomtränglig frukt, lagerblad och andra sydfranska kryddor. Gott om extraaktion med ändå med hyfsad fräschör  en liten besk kant annars är det förvånansvärt tillgängligt, vart tanninerna taget vägen vette katten. Aningen svårmatchat i dagsläget, det fylliga, smårunda uttrycket gör att det nästan passar bäst utan något tillbehör men då ska man absolut ha en fabläs för fylligt rött. Personligen passade 08:ans något kargare uttryck mig bättre, även om denna flaska på intet sätt skämmer ut sig. Välgjort, mustigt med turbotrycket på övre halvan, bara att tuta och köra. (87-88p)

Kött o vin, ja tack!

Den gjorde sitt bästa för att möta upp det köttlass jag hade långkört, men inte ens med mors lättsockrade lingonsylt funkade det speciellt bra, aningen övertungt. Maten däremot var helt enkelt extraordinärt bra, kanske därför vinet upplevdes aningen sämre än tidigare på egen hand. Något recept blir svårt men följande låg med i grytan i de dryga 7 timmar som den stod i ugnen.

Långkört köttlass - picked pork style.
I bit revbenspjäll
1 bit karré
1 bit rådjursdel med ben
Vitt vin
Flädersaft
Lök
Soja
Balsamvinäger
Färsk Chili
Björnbärsmarmelad
Rött vin
Balsamvinäger
Peppar och salt

Ja ni förstår va? Tog det som fanns i frysen för att göra plats för en kvarts närdöd ko. Körde allt så många timmar möjligt. Reducerade ner vätskan samtidigt som jag kokade med alldeles för lite morötter och potatis, tog bort överflödigt fett, smakade av med rött vin, vinäger och björnbärsmarmelad. I med liiten skvätt grädde och bokstavligt sleva upp på tallrik.

Ett, av många, ljus i höstmörkret 

Hade jag kunnat åkt tillbaka i tiden hade jag, tillsammans med en och annan medhavd lotto kupong, istället ställt fram Domaine du Pesquier Gigondas 2010 (varuprov, nr 2836, 145 kr, aktuell årgång på SB 2011, men pass på tror att 10:orna finns kvar ett litet tag till). Följsam, läcker i en ursprungstypisk mörk skrud. Gott om sydrhônska markörer, örter, lite rått kött och allt blandat tillsammans i en mörkfruktig, smårund, mustig men pigg, sval och farligt lättdrucken skepnad. Om jag ska hitta något att klanka ner på förutom en viss brist på komplexitet så har någon trampat lätt på bromsen i mittpartiet, eftersom jag hellre friar än fäller skyller jag detta på ungdomen. Förutom att man med all säkerhet kommer att vinna en del på några års tålamod, finns här i dagsläget en utomordentlig sparringpartner till mycket eller i två redigt fyllda kupor en ljusfylld murrig höstkväll. (89-90+)

Tills nästa gång. Ny vecka, mums...

Domaine Santa Duc Gigondas Prestige des Hautes Garrigues 2009. Allt har sin tid..

Ju mer desto bättre?

Undrar just vart han tog vägen? Den baginbox dickande ynglingen som drack mer Whiskey än vin, som köpte hem en treliters bara för att det var så smidigt, ja för att inte tala om prisvärt. Samma yngling som sedan valde viner efter AoMs fyndmässiga tabell. Lite fick han stryka på foten när flaskor blev intressantare än papp, för att inte tala om när en flaska blev två bara för att det är bra att ha en extra om tillfället gavs vid ett senare tillfälle? För att slutligen dö en stillsam död vid första köpet av fyra lika flaskor som inte skulle drickas upp omgående. Till skillnad från vad vissa tror var det inte allt för längesedan intresset skenade iväg även om det själsligt känns som en evighet sedan.

Fast det är klart, det gnisslar fortfarande till ganska rejält i plånkan när en flaska kostar lika mycket som tre paket blöjor. Men är det värt det? Långt ifrån alltid men denna gång absolut. Varför? Jo därför att, i mitt tycke, är Domaine Santa Duc Gigondas Prestige des Hautes Garrigues 2009 (nr 95093, 299 kr) en av de viktigaste anledningarna att lyfta blicken från papphyllan. Hur ska du annars få uppleva ett vin som är så inninorden gott, spännande, eggande, skepnadsändrande, turboladdat och nyanserat på samma gång. Det finns fler av samma sort, men ikväll träffar detta helt rätt för mig.

Helt underbart

Ja, ojoj. Doften är ung men ändå härligt sammansatt. Gott om mörkt röda fruter och bär, lakrits, örter och lite gummi om vartannat. En härligt mustig doft men med gott om struktur. Ja där hade något dött djur kommit och blodat ner lite också, jaså en skopa blommvatten? Ja jag säger då det.

Smaken är grym, instmickrande, krävande, mörkfruktig, småsträv, fyllig, uppiggande, köttig och len på samma gång. Munkänslan smeker gommen samtidigt som den får alla skrymsen och vrår att arbeta på högvarv. Att det finns lagringspotential råder det ingen tvekan om, men attan va gött detta är just nu.

Eftersmaken vill inte riktigt ge sig, gott om småbittra mörka bär, lakrits, småbrända örter, mer kött och röda äpplen. För att nämna några saker av vad som dröjer sig kvar. (93-94+p)

Vete tusan om inte varje sipp bjuder på en ny skepnad, trots att det är otroligt drickbart redan nu, ännu bättre lite lätt svalt och med mycket luft, blir man ständigt påmind av den pigga syran, den mustiga följdsamma frukten och de småbitiga torra tanninerna att detta med all säkerhet vinner på att väntas ut en aning.

Mycket luft

Tills nästa gång. En tvätt, dammsugning och diskmaskinsurplock innan frukost, check...

Påsken, inte bara bilder..

Kan rymma mer än snaps

Ja, vad kan man säga. Fiasko, sammanfattar det ganska väl. Tebax till början, jag är i likhet med många lite väl överkänslig mot prebjörkbarn. För att ändå få en påsklivlig stämning med lite ris och pynt plockades kala grenar, lämnades ute över natten, och pyntades sedermera med färdigmålade ägg och dyligt. Döm av vår förvåning när grenarna var fulla med löss, löss på kala grenar? Jotack, snabbt som tusan fick den lilla pyntbusken flytta ut. Fjädrarna var redan ute då vår katt löper amok vid åsynen.

Men, påsken sitter varken i fjädrar eller pynt. För mig handlar det främst om god mat, goa viner och gott sällskap. Hm, som de flesta högtider om jag tänker närmare på saken. Lagade en grymt god och enkel laxgryta till långflunch, lite sen men mycket efterlängtade kom fruns syster med familj. Ett inferno av barn, hittils fem och två till väntar, och gemenskap varade i ett intensivt dygn. Undrar hur det blir när familjerna blir fulltaliga? Ojoj, hursom frodas gemenskap och värme av mat o dryck. Något ugnen fick känna på, den fick endast vila någon timme mellan den långlagade skinksteken och lördagens perfekt stekta kalkon.

Drick nu

Till skinkan öppnades La Ferme du Mont Châteauneuf-du-Pape "Côtes Capelan" 2008 (köpt hos Atomwine på rea för ca 250 kr, slut nu). Inte alls lika instensiv och charmig som 07:an men fullfjädrad drickbarhet redan nu, något årgångsmärkt med lite obalans och aningen alkoholkänning. Inget att spara på även om luftning är att föredra, vid närmare eftertanke var uttrycket slimmat och uttrycksfullt på samma gång. Som svågern uttryckte det, smaken var som en puckel. En topp på mitten men dog ut ganska fort. När alkoholen dämpades av gräddig rotgrönsaksgratäng och den rostade vitlökssåsens söta coh småkryddiga drag hade gjort sitt var vinet riktigt bra.

Helt rätt

Döm av min förvåning när Sartori Amarone della Valpolicella 2007 (varuprov från The Wine Company, kostar 249 kr) var desto charmigare. En ytterst trevlig Amarone i en slank mer matorienterad stil. Gott om mogen, välavvägd frukt, inge direkta övertagande ekfatstoner, trevlig inbäddad syra som hjälpte till med balansen. Intressant hur olika vin kan upplevas beroende på tillfälle, ett vin som i vanliga fall möjligen skulle upplevt något anonymt och tillrättalagt var just denna kväll perfekt. Inget som tog överhanden, tillräckligt bra för att inte tröttna och dessutom helgjutet till parmesan, fikonkaka och torkad skinka. Ibland ska det vara precis så enkelt.

En första förrätt

Liite snaps blev det

En av två

21 är bra

Aftonen var bra mycket lugnare då vi tog in på helpension hos päronen, en härligt mysig god kväll tillsammans med systerfamilj. Förutom allmänt mys, godisstinna barn och en underbar lekfarbror kan nämnas, två überpyntade tårtor på en och samma dag, en perfekt avvägd aptitretande guinness, påskobordsfavoriterna paj och laxtårta, samt en med hedern åldrande 21årig Glengoine.

Tills nästa gång. Hemma igen...