Sidor

lördag 25 maj 2013

Berlucchi '61 Brut. Nu fattas det brädor..

'61 Brut, bubbel från Franciacorta
Producent, Berlucchi
Några kalla dagar och tjong så slog solen på charmen och värmen kom som ett efterlängtat brev. Ungarna blir sådär somrigt solmosiga på kinderna och snickarglädjen infinner sig igen. Ploff, lite bubbel senare är sommarlovet skrämmande nära.

Berlucchi '61 Brut (nr 77864, 199 kr) har en lätt citrus/äpple betonad doft, lite krutrök och musselskal ökar på personligheten. I munnen möts man av en bred skön mousse, fräscht, med bra bett i syran, gula äpplen och desto mer citrus. Lättsamt men med aningen hård karaktär i dagsläget, skulle nog inte må dåligt av lite avrundning i källaren. Men det är klart med lite snurr och stigande temp funkar det helfint att sippa redan nu. Lång citrusgrapesur eftersmak med ett stänk hav.

Klockrent sätt att välkomna sommaren på, bubblande från Franciacorta fick jag upp ögonen för när allas vår yrkesgrävande winelover Magnus gjorde ett personligt nedslag i området. Det var ett tag sedan och helt ärligt föll det lite i glömska. När det sedan damp ner en notis i den elektroniska brevlådan blev suget för stort. Sagt och gjort, ploff, sniff, snurr och klunk. Enkelt, okomplicerat men tillräckligt spännande för att slå de enklaste champagnerna på fingrarna.

Zalto Universal
Tills nästa gång. Vilken härlig dag...

lördag 18 maj 2013

Tenuta delle Terre Nere Etna Rosso 2011. Gräsänkling..

Tenuta delle Terre Nere Etna Rosso 2011
Tack och lov för infriande förväntningar, det är en mörk bärig doft med en lätt orientalisk krydda. Intagande, där jag först fastnar i ett bryderi, hur kan något så lätt ändå ha sådan tyngd. Ju mer jag snurrar desto säkrare blir jag på att det finns något sött där också. Äsch lika bra att smaka.

Lätt och slankt till en början, mörkröda rent polerade bär, sedan kickar hela den där syra tannin grejjen in, mer torra uttorkande tanniner än syra. För trots ett slankt och till en början ganska följsamt uttryck finns det gott om kraft i flugviktssmällarna. Inte alls lika charmigt och inställsam som jag minns 2010:an utan mer av allt, mörkare och personligare. Eftersmaken sitter i ett bra tag, torr frukt, krydda och lite stjälk.

Det här var gott, men sanna mina ord, det kan alla gånger bli godare. Lägg till lite mognadstoner, nedslipade tanniner och ett mer integrerat uttryck till dagens charm, salmiaksten och polerade nästan runda frukt så har du en riktigt slagstark kombo. Bättre än 10:an? -Ajajaj, ok låt bli att vrida armen ur led, jag erkänner, nästan. Med tid och luft slipas tanninerna ner men fram kommer mer surkörsbär och vulkanrök, me like.

Körsbärsblommor och Zalto Burgundy
Och ja, körsbärsblommorna i vårt jätteträd är helt och hållet underbart vackra.

Tills nästa gång. Bara att hoppas på en lugn kväll, åtminstone tills frun är tillbaka...

Pst. Finns ett antal ströflaskor kvar på gröna skylten för 137 pix, skynda, skynda.

fredag 17 maj 2013

Pesquier Gigondas 2010 o 2011. Ständigt dessa trädgårdsprojekt, jag bara älskart..

Domaine du Pesquier Gigondas 2010 och 2011
Då var det dags igen, två årgångar, samma vin, låter dem sakteliga vandra upp från 15 grader till rumstemp (ca 20). De tjockbottnade brillorna är på, den oberoende experten är inkallad, sa jag att jag gillade 2010:an skarpt förra gången.

2010:an sparar inte på krutet, öser på med en mörk bastant fruktmatta blandat med örter, lite gummi och trots ett svalt anslag vet man att man hamnat i en solig sydfransk sluttning. Med lite tid murrar det på sig en aning, lite mer alkohol märks och det känns blommigare. 2011:an är elegantare, lättare rödare frukt, slankare men ändå långt från tunn. Växer också på sig med ökad temp, kralligare men bibehåller en elegantare, slankare framtoning.

I munnen visar båda vinerna vart skåpet ska stå, 2010 lägger i en högre växel, mer krävande, köttigare med mörk mustig frukt, gott om örter, som nästan upplevs lite småbittra, tanniner och ett bitigt småbittert avslut. Hela skapelsen säger med ganska bestämd röst att jag är för snabbt på, lufta eller låt ligga ett tag. 2011:an är något helt annat, upplevs nästan söt i jämförelse. Rödare mer polerad frukt, direkt njutbart på ett helt annat sätt, även denna har en släng av örtbitterhet men på intet sätt i jämförelse med 2010:an, mer balans och elegans. Kan säkert växa någon storlek i komplexitet med tid men dricks med fördel idag.

2011, klart bäst idag
Någon dag senare får jag det bekräftat, båda blir följsammare, mer mot motten, dock behåller 2010:an en ganska påtaglig örtbitterhet. Ingen tvekan om vilket som presterar bäst, frun håller med.

Tills nästa gång. Den där latmasken kan nästan göra lite ont ibland...

Pst. 2011:an kan du hitta på bolagets hyllor för rättvisa 145 spänn.

måndag 13 maj 2013

Vale D. Maria Rufo 2010. Den tiden på året..

Vale D. Maria Rufo 2010
En mörk sval bärkompott, helheten är mustig men helgjuten med en väl avvägd eknärvaro. Det andas Portugal på ett lite småsalt, behagligt och balanserat personligt sätt. I munnen beter det sig exemplariskt denna kväll, mogna mörka bär, svalt och varmt på samma gång, mustigt men piggt och följsamt. Finns en grön örtkvist som skänker precis rätt krydda för att balansera upp frukten. Avslutet möter upp med just en aning beska, nej inte beska, snarare innbäddade tanniner som stramar upp men ändå inte känns. Avslutet är en bärig, mjuk men stramt smackig historia. Helheten känns helgjuten, behaglig men samtidigt sådär familjärt lättsam som jag tycker är så befriande i bra men inte övergjorda portugisiska viner. (88-89p)

Det här är bra, riktigt bra, kanske ett av årets roligaste överraskningar för 85 spänn, svårslaget blir det i alla fall. När Portugal bjuder till har jag svårt att värja mig och varför? Här har alla hundratals hyllmeter under hundra något att lära.

Douro, Portugal
Tills nästa gång. Det man inte klarat av på 9 månader kan man ju alltid göra på tre veckor...

fredag 10 maj 2013

Becker Spätburgunder 2009 o Délice de Bourgogne. Full fart mot kalas..

Kvällens ostbricka
Det här med att köpa ost är en hel vetenskap, det också. Osten i likhet med vin utvecklas ständigt, har man otur får man en bit som varit skuren och sakteliga traskat in i ammoniakträsket. Det är något av ett vågspel, enklast torde vara att lukta eller rent av smaka biten som ska köpas, något man bör insistera på när möjlighet ges. Väljer man en välsorterad ostdisk brukar det inte vara något problem men snabbdisken hos storhandlaren eller rent av färdigförpackat, är något av ryskroulette. Speciellt om man har en fru vars ostradar slår ner direkt på en stackars mogen ost.

Délice de Bourgogne
Nu vet jag inte om så var fallet eller om Délice de Bourgogne faktiskt ska vara så syrlig och lätt ammoniakskadad som vi upplevde, hursom var det extremt svårt att hitta lämpligt sällskap. Jag trodde att lite chark och den lagomt bonnig Spätburgunder skulle sitta som en smäck, men icke sa nicke. För mycket syra helt enkelt, kanske skulle tagit lite sprattelvatten för att möta upp, men vete katten om det skulle gjort susen heller.

Becker Spätburgunder 2009
Friedrich Beckers Spätburgunder 2009 har jag testat löpande sedan den tjusade näsan av mig för drygt två år sedan. Först aningen mycket ladugård och allmänt reduktivt. Men med tid vädras ladugården ur och en hink mosade smultron och jordgubbar ställs på stallbacken. Ingen tvekan om att vi fortfarande befinner oss på ute på landet men den rena frukten och de mossiga stalltonerna, som hålls på mattan, bildar en skön symbios. Från för trött till riktigt pigg, tur att jag inte vaskade de resterande flaskorna direkt, det här kan nog sköljas ner med välbehag ett tag till.

Tills nästa gång. På söndag smäller det...

tisdag 7 maj 2013

Château Guiraud 2000. Naturen kallar..

Château Guiraud
Vintage 2000
Är det någon annan som hör hur trädgården ropar? Ett långsamt lågmält men rent klingande tjut från knoppande träd, grönskande gräs, lerig jord och pockande stenar. Visst har jag nämnt att är en 110% människa, just nu är det hemtamt jordbruk som lockar. Det tillsammans med en långdragen sjukstuga har gjort att fokus varit på lite annat än det förtärda. Men något har jag lyckats få i mig.

En underbar flaska sött pockar fortfarande på uppmärksamhet. Sauternes liraren Château Guiraud 2000 (uppsnappat från Wein-bastion för 25 euro plus övriga avgifter) skäms verkligen inte för sig. Det hela började med en fruktsöt, intensiv, elegant och ungdomlig mix av aprikos, honung och saffran. Livfull söt nektar, härlig balans, intensitet, lågmäld men kraftfull. Glömdes bort och gav igen med samma inbjudande pigga toner, aningen tajtare, mer sammanhållen och inte ett trötthetstecken eller oxidation så långt ögat når. Ska medge att jag ibland har lite svårt för sött vin, blir helt enkelt aningen för mycket av det goda. Men inte här, det aspirerar aldrig på att vara stort och överkomplext men singdudeldej vilken len, balanserad och smeksam munkänsla. Inte överlång eftersmak men vadå, bara att ta en sipp till, det här kräver en sipp till.

Orrefors Difference Sweet
Tills nästa gång. Nä nu går jag ut igen...