Domaine Santa Duc Gigondas Prestige des Hautes Garrigues 2010

Domaine Santa Duc Gigondas Prestige des Hautes Garrigues 2010

Domaine Santa Duc Gigondas Prestige des Hautes Garrigues 2010 ( köptes för 349 kr våren 2013) glänser med en uppvisning i balans och komplexitet, ungt absolut, inte en mognadston i sikte, rent med gott om mustig mörk frukt, örter och saltlakrits. Det som kanske imponerar allra mest, förutom slösaktigt mycket av allt gott som personifierar ett grymt vin, är det extremlånga salta avslutet som verkar ringla kvar på tungan i en evighet.

Om jag ska försöka mig på en jämförelse med den löjligt goda 09:an så är detta aningen tuffare, kanske inte lika harmoniskt, mer tillknäppt, men med än större lagringspotential. Och vist ska det bli intressant att prova 11:an som står på slaktbänken. Det här är i sanning ett redigt rödtjut som passar min gom som en smäck.

Som om inte det var nog, alla löften om framtida storhet infriades dag 2 och 3, mörkare, mer polerat, köttigare och än mer njutbart.

Tills nästa gång. Tänk va mycket gott vin det finns...

Pesquier Gigondas 2010 o 2011. Ständigt dessa trädgårdsprojekt, jag bara älskart..

Domaine du Pesquier Gigondas 2010 och 2011

Då var det dags igen, två årgångar, samma vin, låter dem sakteliga vandra upp från 15 grader till rumstemp (ca 20). De tjockbottnade brillorna är på, den oberoende experten är inkallad, sa jag att jag gillade 2010:an skarpt förra gången.

2010:an sparar inte på krutet, öser på med en mörk bastant fruktmatta blandat med örter, lite gummi och trots ett svalt anslag vet man att man hamnat i en solig sydfransk sluttning. Med lite tid murrar det på sig en aning, lite mer alkohol märks och det känns blommigare. 2011:an är elegantare, lättare rödare frukt, slankare men ändå långt från tunn. Växer också på sig med ökad temp, kralligare men bibehåller en elegantare, slankare framtoning.

I munnen visar båda vinerna vart skåpet ska stå, 2010 lägger i en högre växel, mer krävande, köttigare med mörk mustig frukt, gott om örter, som nästan upplevs lite småbittra, tanniner och ett bitigt småbittert avslut. Hela skapelsen säger med ganska bestämd röst att jag är för snabbt på, lufta eller låt ligga ett tag. 2011:an är något helt annat, upplevs nästan söt i jämförelse. Rödare mer polerad frukt, direkt njutbart på ett helt annat sätt, även denna har en släng av örtbitterhet men på intet sätt i jämförelse med 2010:an, mer balans och elegans. Kan säkert växa någon storlek i komplexitet med tid men dricks med fördel idag.

2011, klart bäst idag

Någon dag senare får jag det bekräftat, båda blir följsammare, mer mot motten, dock behåller 2010:an en ganska påtaglig örtbitterhet. Ingen tvekan om vilket som presterar bäst, frun håller med.

Tills nästa gång. Den där latmasken kan nästan göra lite ont ibland...

Pst. 2011:an kan du hitta på bolagets hyllor för rättvisa 145 spänn.

Bastide Blanche 2009, långkört köttlass och Pesquier Gigondas 2010. Idag står måndag på schemat..

Mörkt och köttigt

2008 var bra men då efterlysta jag lite mer frukt, nu med facit i hand vette katten om inte La Bastide Blanche 2009 (varuprov, nr 2262, 139 kr, ser att det redan står 2010 på SBs hemsida) har aningen mycket av densamma. Vi får väl se om jag har lika mycket att göra när 2010 provas, för sanna mina ord, det här tåls att testas om och om igen.

Mörkt, köttig med fylligt nästan len ogenomtränglig frukt, lagerblad och andra sydfranska kryddor. Gott om extraaktion med ändå med hyfsad fräschör  en liten besk kant annars är det förvånansvärt tillgängligt, vart tanninerna taget vägen vette katten. Aningen svårmatchat i dagsläget, det fylliga, smårunda uttrycket gör att det nästan passar bäst utan något tillbehör men då ska man absolut ha en fabläs för fylligt rött. Personligen passade 08:ans något kargare uttryck mig bättre, även om denna flaska på intet sätt skämmer ut sig. Välgjort, mustigt med turbotrycket på övre halvan, bara att tuta och köra. (87-88p)

Kött o vin, ja tack!

Den gjorde sitt bästa för att möta upp det köttlass jag hade långkört, men inte ens med mors lättsockrade lingonsylt funkade det speciellt bra, aningen övertungt. Maten däremot var helt enkelt extraordinärt bra, kanske därför vinet upplevdes aningen sämre än tidigare på egen hand. Något recept blir svårt men följande låg med i grytan i de dryga 7 timmar som den stod i ugnen.

Långkört köttlass - picked pork style.
I bit revbenspjäll
1 bit karré
1 bit rådjursdel med ben
Vitt vin
Flädersaft
Lök
Soja
Balsamvinäger
Färsk Chili
Björnbärsmarmelad
Rött vin
Balsamvinäger
Peppar och salt

Ja ni förstår va? Tog det som fanns i frysen för att göra plats för en kvarts närdöd ko. Körde allt så många timmar möjligt. Reducerade ner vätskan samtidigt som jag kokade med alldeles för lite morötter och potatis, tog bort överflödigt fett, smakade av med rött vin, vinäger och björnbärsmarmelad. I med liiten skvätt grädde och bokstavligt sleva upp på tallrik.

Ett, av många, ljus i höstmörkret 

Hade jag kunnat åkt tillbaka i tiden hade jag, tillsammans med en och annan medhavd lotto kupong, istället ställt fram Domaine du Pesquier Gigondas 2010 (varuprov, nr 2836, 145 kr, aktuell årgång på SB 2011, men pass på tror att 10:orna finns kvar ett litet tag till). Följsam, läcker i en ursprungstypisk mörk skrud. Gott om sydrhônska markörer, örter, lite rått kött och allt blandat tillsammans i en mörkfruktig, smårund, mustig men pigg, sval och farligt lättdrucken skepnad. Om jag ska hitta något att klanka ner på förutom en viss brist på komplexitet så har någon trampat lätt på bromsen i mittpartiet, eftersom jag hellre friar än fäller skyller jag detta på ungdomen. Förutom att man med all säkerhet kommer att vinna en del på några års tålamod, finns här i dagsläget en utomordentlig sparringpartner till mycket eller i två redigt fyllda kupor en ljusfylld murrig höstkväll. (89-90+)

Tills nästa gång. Ny vecka, mums...

Domaine Santa Duc Gigondas Prestige des Hautes Garrigues 2009. Allt har sin tid..

Ju mer desto bättre?

Undrar just vart han tog vägen? Den baginbox dickande ynglingen som drack mer Whiskey än vin, som köpte hem en treliters bara för att det var så smidigt, ja för att inte tala om prisvärt. Samma yngling som sedan valde viner efter AoMs fyndmässiga tabell. Lite fick han stryka på foten när flaskor blev intressantare än papp, för att inte tala om när en flaska blev två bara för att det är bra att ha en extra om tillfället gavs vid ett senare tillfälle? För att slutligen dö en stillsam död vid första köpet av fyra lika flaskor som inte skulle drickas upp omgående. Till skillnad från vad vissa tror var det inte allt för längesedan intresset skenade iväg även om det själsligt känns som en evighet sedan.

Fast det är klart, det gnisslar fortfarande till ganska rejält i plånkan när en flaska kostar lika mycket som tre paket blöjor. Men är det värt det? Långt ifrån alltid men denna gång absolut. Varför? Jo därför att, i mitt tycke, är Domaine Santa Duc Gigondas Prestige des Hautes Garrigues 2009 (nr 95093, 299 kr) en av de viktigaste anledningarna att lyfta blicken från papphyllan. Hur ska du annars få uppleva ett vin som är så inninorden gott, spännande, eggande, skepnadsändrande, turboladdat och nyanserat på samma gång. Det finns fler av samma sort, men ikväll träffar detta helt rätt för mig.

Helt underbart

Ja, ojoj. Doften är ung men ändå härligt sammansatt. Gott om mörkt röda fruter och bär, lakrits, örter och lite gummi om vartannat. En härligt mustig doft men med gott om struktur. Ja där hade något dött djur kommit och blodat ner lite också, jaså en skopa blommvatten? Ja jag säger då det.

Smaken är grym, instmickrande, krävande, mörkfruktig, småsträv, fyllig, uppiggande, köttig och len på samma gång. Munkänslan smeker gommen samtidigt som den får alla skrymsen och vrår att arbeta på högvarv. Att det finns lagringspotential råder det ingen tvekan om, men attan va gött detta är just nu.

Eftersmaken vill inte riktigt ge sig, gott om småbittra mörka bär, lakrits, småbrända örter, mer kött och röda äpplen. För att nämna några saker av vad som dröjer sig kvar. (93-94+p)

Vete tusan om inte varje sipp bjuder på en ny skepnad, trots att det är otroligt drickbart redan nu, ännu bättre lite lätt svalt och med mycket luft, blir man ständigt påmind av den pigga syran, den mustiga följdsamma frukten och de småbitiga torra tanninerna att detta med all säkerhet vinner på att väntas ut en aning.

Mycket luft

Tills nästa gång. En tvätt, dammsugning och diskmaskinsurplock innan frukost, check...

Perrin & Fils Gigondas La Gille 2008. Sol och sömnlöshet..

Undrar vad som lurar där bakom

Efter en heldag med solhäng vid päronens hemmasjö, traktoråkning, fyrhjulsdito och korvgrillning över öppen eld var jag och battingarna möra, för att inte säga kallrökta. Väl hemma igen försvann orken och kvällen genomleds ovanligt orkeslös. Fick till en kvällsträning och sedan var natten ett faktum. En natt kantad av sömnlöshet, lägg till uppstigning i ottan och dagen har minst sagt startat sömndrucket. En del av mig undrar om det är farligt med frisk luft i stora doser? Lätt värt det i så fall men det borde komma förpackat med varningstext. När kroppen är vaken men sinnet sover, sonen fått sin välling och Mollys vänner tjattrar på, sitter det på sin plats med lite slösurf. Favoritämnet? Viin.

Att köpa vin på nätet är riktigt smidigt, men hur blir det när något går fel? Ärligt talat har jag inte så mycket erfarenhet av den sidan, om jag haft tur eller om näthandlarare sällan gör fel vet jag inte. Men nu smög det sig in ett litet misstag, 2007 blev 2008. Litet kanske någon säger, något snöpligt säger jag. Efter lite mailkontakt kom vi fram till en kompromiss, eftersom det är dyrt att skicka tillbaka flaskorna och sagda årgång dessutom var slut fick det bli en halvering av ordervärdet och alla parter blev nöjda. Således blev jag med en "felbeställning" som resulterade i några halvt oönskade flaskor till ett pris som blev så litet att de gott kan trängas med de andra i källaren. Bara att ta tjuren vid hornen eller bättre, ta korken ur flaskan. Således öppnades första flaskan Perrin & Fils Gigondas La Gille 2008 (kan köpas hos gourmondo.de för 18.90 euro plus frakt).

Stram vinbärsfrukt, örtig grön med mörkare inslag av laritsrot och något obestämbart. I nuläget är doften åt det tunnare hållet, ungt och med en liten spritskjuts i slutet. Hm då var vi där med tempen igen, sabla källare att vara sval. I "rätt" temp känns utrycket fortfarnade åt det tunnare hållet men inga alkoholstick.

Munkänslan är slank och stram med mer vinbärsfrukt, mörkare drag av lakrits och även här en örtighet. Uttrycket balanserar på bitterhetens rand och något smågrönt poppar upp lite här och där. Inte riktigt i balans och möjligen i snipigaste laget.

Avlsutet stramar upp med torra något kartiga tanniner och eftersmaken är bra lång, torr, med mer stram frukt, brända örter och lite kärnbitterhet. (86-87+ efter en rejäl luftning, se nedan)

Men hallå, efter att ha korkat igen och lämnat det öppet i tre dagar sjunger vinet på en helt annan vers, fortfarande slankt i uttrycket men komponenterna har landat och integrerats på ett ytterst kvalitativt sätt. När det sista åker ur flaskan dag 5 sjunger vinet vidare på den matvänliga, slanka linjen. Det mörka ligger och mullrar i bakgrunden och balanserar den smidiga småprimära frukten. Helheten sjunger skönsåg till skinkstek, skysås och potäter.

Det här vinet gör mig nyfiken, först vid öppnandet så afärdade jag det som tunt och ogint, något som det skulle rynkas både en och annan näsa åt. Tre dagar senare, finns det en inneboende styrka och charm som trots sina gröna och tunna drag väcker frågan om det finns mer att hämta här med lite tid.

Snabbmat

En liten extra notis om maten, eller rättare sagt lergrytans förträfflighet. Att långkok kan gå så snabbt, 10 minuter till förfogande och inte en sekund att förlora.
Gör så här: Fram med skinksteken, gnid in i salt och peppar. Ner med lök, äpple, honung, en skvätt vittvin (gärna halvtorrt), några lagerblad och chiliströ. I med steken, in i ugnen på 175 grader, klart. Låt stå någon timme och någon lite till på eftervärme. Betyget meja, meja från minsta och en skriande köttåtgång är mer än godkänt.

Tills nästa gång. Var hamnar du när slösurfandet kickar igång?...

Välkommen tillbax för en till titt i källaren..

Strax före middagstid anländer kombin, kombin? Jo stadsmänniskan tar landet med storm i en lantisfamlijebil. Härligt, nu kan racet börja. Racet började i och för sig klockan 06:00 men nu fick jag börja tulla på vinet.

Tur att det finns mer Keller i källaren

Först en liten rundvandring med ett sprakande glas vitt, frisk härlig syra och balanserad tropisk frukt. Gårdagens sprits har lagt sig och kvar finns fyllighet, mineral och charm i massor. 2010 års upplaga av Kellers Von der Fels gör ingen besviken och seglar upp på en favvo plats bland kvällen vita. Inte illa pinkat men så är Keller lite av en husgud här hemma. (91-92p)

Du är ingen riesling, tyvärr

Snackar man prisvärde så ligger Breuers Orleans Rüdesheim 2009 (nr 90331, 479 kr) illa till, trots att det bara kom 36 flaskor till Sverige av den nästinpå utdöda druvsorten blev det ingen påfyllning. Blöta textilier, klöver, lite återhållen frukt blandat i en fyllig och frisk doft. Smaken är fyllig och len men lite intetsägande dessutom räcker inte syran till för att balansera upp. Avslutet är lite beskt med hyfsat lång fruktig eftersmak. Tack för upplevelsen Ulf. (88-89p)

Min upphälda GG var inte heller så mycket att hänga i julgranen. Wittmann Aulerde Riesling GG 2009 bjöd på en fyllig men smått livlös gestaltning. Det finns lovade grejjor här men saknar stuns för att vara riktigt bra, kanske skulle prova någon annan av Wittmanns GG lägen. (89-90p)

Matvin, i dess bästa bemärkelse

Nu var det dags för en tur ner i källaren, klart att vi måste komma i stämning och sippa på något samtidigt. Lite kärvt, solmoget, lingonsyrlighet och syrliga körsbär. Smaken är Italienskt fyllig med undervegetation och rejält tuggbara tanniner. Avslutet är långt och även det lite småkärvt. Efter lite irrfärder landar vi i barololand, Schiavenza Barolo Vigneto Broglio 2003 känns traditionellt kärv och växer till mat. En skön flaska att ha hemma, hederligt gött. (91-92p, 92-93p till maten)

Tur att jag har fler i källaren

Andra källarglaset lurar upp Ulf på läktaren, vilket på sätt och vis var tanken. Shaw and Smith Shiraz 2006 är stiligt, ren men slösaktigt generös. Shiraz när den, enligt mig, är som bäst. Inte så mycket sylt eller övermogna bär utan mer europeisk elegans fast fortfarande med turbotryck i uttrycket. Avslutet är allt annat än krävande men stannar kvar bra länge. Ett vin att dricka precis som det är eller till ett glas till. (91-92p)

Nu är barnens tid förbi och grillens börjar, försöker mig på en inspirerande eltändning men istället blir det en överjäst glöd. Ljusets vara eller icke vara tog överhanden och det var knappt att glöden levde, men köttet lyckades ändå bli lite för välstekt. Konstigt det där.

Den höll ändå in på småtimmarna, och längre ändå

Ur folien kommer en härligt varm och generös frukt, körsbär, läder och topptoner av målarlåda. Vi måste vara i Italien, en härlig balans mellan mognadens begynnande och primärfruktens tillbakagång tyder på några års flasktillvaro. Drar till med 2004 vilket var fullträff. Spänsten i syror och tanniner tillsammans med charm, undervegetation och körsbär bär iväg ännu en gång till barololand. Ulf hade tagit med en kändis, Fratelli Revello Barolo Vigna Gattera 2004 finns även i mina gömmor. Inte provad tidigare men oj va roligt, Ostfredde tog med en flaska till mig också och det tackar jag verkligen för. (91-93p)

Efter maten fortsatte flaskornas dans, men nu känns återgivningar mer fingervisningar än sanningar.

Sweeet

Sött och überkoncentrerad men en kavalkad av persika, vuxengodis på hög nivå. Ingen alkohol känns och knappt någon syra. Mullineux Family Wines Chenin Blanc Straw Wine 2009 (nr 99356, 189 kr) till Saint Agur och hjortronsylt var riktigt gott.

Förhoppningsvis smakar det bättre i någon annans mun

Ta vad du vill, hör jag mig själv säga. Något måste man ha efter en tripp på tjugo plus mil, en tysk Pinot blir svaret. Deutzerhof Spätburgunder Caspar C 2007 var inget som vi ville ha i glasen särskilt länge denna kväll, murrigt, källare och överlag lite små mysko. Nej fram med en annan flaska.

Sent, men lika bra för det

Nu så, koncentrerat med en något småjäst vinbärsfrukt. Domaine Santa Duc Gigondas 2007  (nr 2732, 195 kr) återkommer jag gärna till, både i framtid och närtid

Nu kastar småbarnspappan in handduken och sveper den kring de diskade glasen, vill inte frästa på fruns välvilja allt för mycket med kvarvarande disk också.

Tack ännu en gång Ulf, riktigt trevligt och lika generöst som alltid. Nästa gång får vi lura med några till, inte allt för svårt att hitta till the big bay.

Tills nästa gång. Fullt med halvfulla flaskor i källaren, ett tufft jobb men någon måste hälla i sig det... 

Domaine du Pesquier 2009. Varuprov och livets prövningar..

Till helgen väntar Syrah/Shiraz provning med kollegor samt tillhörande vänkrets. Har en del godbitar i källaren som det ska bli roligt att ta tempen på. Men samtidigt är det lika nervöst, ska vinerna vara hela ( alltså inte korkade), ska de tas emot med jubel eller bespottande (blir väl bara jag som spottar iofs) eller händer något annat oförutsett. I vilket fall ska det bli riktigt roligt att få dela sina erfarenheter och diskutera vin. Är väl ändå det som livet går ut på, eller? 


För en gångs skull är familjen frisk och det känns faktiskt som en välsignelse, ibland blir tillochmed ateisten i mig lite troende. Men, observera att det nästan alltid kommer ett men, nu står vi inför andra sorters prövningar. Att fostra en mer och mer egensinnad 2,5 åring som redan nu argumenterar för sin sak och ibland släpper kommentarer som gör att man baxnar och kapitulerar i ren häpnad. Kan inte låta bli att undra hur det blir när de blir äldre? Ojoj. Den egna viljan är underbar men ack vad svårt det är att vara förälder, för att inte tala om att vara barn.


Mitt i allt dimper ett varuprov ner med inte mindre än sex olika buteljer av varierande ursprung och kvalitet. Företaget, har tidigare använt sig av lite nätfiskning på diverse andra bloggar och jag sa då till mig själv att aldrig köpa något av densamma. Men nu, när det kommer en förfrågan om regelrätta varuprov, kan utforskaren i mig inte motstå. Rätt eller fel får andra avgöra. Om något så påverkar mina, om än nu väldigt vaga, förutfattade meningar mig i en än mer restriktiv hållning.


Första flaskan, Cameleon Malbec 2010 (nr 6581, 72 kr), är på alla sätt korrekt i sin unga fruktspäckade skrud. Här kan man säkert hitta sin fanclub, och då främst som sällskap till eldade kötträtter, men mitt bulls eye prickar den inte. 


Näst ut är Domaine du Pesquier Gigondas 2009 (nr 2836, 145 kr). Vinet som i 2007 års upplaga gick på knock out med en imponerande svit av, 91p WS, 91p WA och 90p IWC. För att inte tala om hyllningar från våra egna vinguruduett.  En tungviktare om man räknar in pris och tillgängligheten.  2009 har däremot tagits emot lite svalare och mig vetligt så har ingen i min roll smuttat på detta, åtminstone inte skrivit någon rad. Så det är upp till bevis.   


Riktigt stor mörkrödbärig ungdoft men utan påklistrad jästighet, riktigt inbjudande med sedvanlig sydfransk värme och charm. Den strama örtigheten (basilika, oregano) finns där likväl den söta salmiaken möjligen mot fänkålshållet, lite gummi och mörk choklad spär på intrycket. Smaksens nu är vi hemma, och det med bravur.

I munnen är det riktigt fylligt, lite sötfruktighet och på gränsen till lite alkoholstickig. Syran är dock exemplarisk och de übermörka bären skiner i kapp med drickbarheten. Fänkål, lite gummi, peppar och bitter mörk choklad samsas i den unga och rejält tilltagna smaken. Avslutet snörper upp riktigt rejält med aningen beska och gott om uttorkande men mjuka tanniner. Eftersmaken är lång med mer örter, salmiak och en fin träkant.

Ojoj det här är nästan på gränsen till vad jag tål. Frun skrynklar lite lätt på ansiktet och glaset tar sin tid att tömma. Utan sällskap kan det nästan bli för mycket men, lätt kyld, till sommarens grillade karé, eller varför inte till en hård ost sitter det säkert som en smäck.


Dag två blir det nästan värre (fast ändå på ett bra sätt), smakerna intensifieras och blir aningen mörkare. Det här är inget för den krässmakade, mer fullgas än elegans men ändå med personlighet och en begynnande komplexitet. (89-90p) 

Tillsammans med en mogen (om de nu ska vara mogna, hjälp Fredrik!) manchego och trögflytande balsamvinäger sitter den som en fläskläpp. Och i takt med att flaskan töms, efter flertalet dagar ska tilläggas, kan jag inte låta bli att undra vart det här kan ta vägen med lite lagring.  


Tills nästa gång. Imorgon må vara en annan dag...