Charles Heidsieck Champagne Brut Réserve N.V (2008)

Det har varit ett himla snack om Charles Heidsieck på sistone. Lyckad marknadsföring, bra vin eller mest troligt, en kombination. Hursom spelar det ingen roll, det är glaset som snackar. Och som det snackar.

Så jäkla njutbart, snacka om det bästa från båda världar. Friskt, saftiga gula äpplen, citrus, smått aggressivt och direkt från toppenårgången 2008. Nougat, nötter, krämig komplexitet från reservvinet. Allt blandat i ett sammelsurium av njutning. Och glöm för all del inte balansen, mineraliteten, den förledande moussen och den superlånga eftersmaken. Vid start kanske det är aningen aggressivt. Men vana trogen tar jag ett litet glas första dagen, på med stopper och in i kylen. Vilket verkligen lönar sig i detta fall, dag två har mycket fallit på plats, fortfarande samma fräschör och komplexitet men mer sammansmält. Men hallå, dag 3. Nu sitter den som den berömda smäcken. Len, förförisk, balanserad, pigg och framförallt komplex med härliga friska mognadstoner. (92p)

Ibland ska man ha tur, papsen skulle ut och åka då jag fick syn på denna till kampanjpris. Lika bra att smälla till på ett sexpack direkt. Alla flaskor visade sig ha 2008 som basårgång. Blir du nyfiken?  Mer utförlig info hittar du hos Vintomas, där kan du även ser hur du utläser vilken årgång som just dina flaskor baseras på.

En mer polerad och påkostad blänkare hittar du hos Livets Goda.

Tills nästa gång. En tupplur i solen, jo jag tackar ja!

Château Bouscassé 2012

Man kan inte bara dricka Brunello, eller tja kan och kan men det är svårt skadligt för plånboken även om det smakmässigt säkert går. Lika bra att ta en titt på senaste årgången av Alain Brumonts trotjänare Château Bouscassé 2012. Inte nog med att den stod där så passande mitt framför ögonen vid ett spontanbesök, den har dessutom fått 94 kraftfulla pinnar av WineEntusiast. Lika bra att göra saken kort, ner med snoken.

Mmm det är verkligen en intagande doft, mörk djup polerad frukt, hanterbara integrerade fat som drar mot modern lyxig Bordå, balanserad och kraftfull. En mustig doft med en liten spritkant i slutet. I munnen är det full fart, mörk nästan söt frukt (trots att det är helt torrt och utan restsocker), fat, kraft och raketbränsle i sluttampen. Men vänta nu, det finns en pigg trevlig syra som balanserar upp och tanninbettet är blygt men ändå klart kännbart. Eftersmaken är dov och sitter i ett bra tag. Här har det inte sparats på krutet men i all turbo så finns det en balans och friskhet som det inte går att ta miste på. Ska man dricka detta i dagsläget så är det matsällskap som gäller och/eller en fetisch för übermustigt rött med lite alkoholhetta. Personligen tycker jag att det blir aningen mycket men jag ska alla gånger lägga undan några i källaren, för det här kommer att utvecklas åt rätt håll. Och för pengen, ja vad ska man säga? Vrålbra!

Men vänta lite nu, vet inte om det är vinet eller om det är jag, men nu börjar jag känna mig hemma i denna goa kram av kalops, lagerblad och mysig generositet. Med luft blir det ju riktigt bekvämt, fortfarande med framtiden i sikte och inget för den svaghjärtade men mums. (89+)

Tills nästa gång. Moi mukulat...

Château La Nerthe Châteauneuf-du-Pape 2006

Efter regn kommer solsken men vad kommer efter hög feber, magsjuka och allmän förkylning? Tja, lite mer förkylning tydligen. Ska i ärlighetens namn säga att näsan fortfarande är aningen dysfunktionell vilket förtar intrycken en del. Istället konstaterar jag att doft och munkänsla landar mer i det mogna än yngre, följsam men bra struktur. Lite sälta och kirschiga drag, mörkt men inte murrigt. På det hela taget smaskigt och väldigt lättsippat! Frun instämmer nickande och lägger till att det är jättegott! Vilket är än gott nog.

Tills nästa gång. Tänka att vi överlevde även denna gång...

Champagne J-M Seleque Solessence Brut Nature (2011)

Ibland är det skönt att ha flera, ganska ofta om jag ska vara helt ärlig. Men i det här fallet är det snarast syndigt trevligt. Det har gått några flarror och det är sannerligen inte sista för att inte tala om priset, en spottstyver i sammanhanget.

Mums! Finstämd och frisk äppelcitrus med mineral i form av både skaldjur och lite smårökig stendam. Rakbladsvass knastertorr balansgång mellan überpigg syra, bred småkornig mousse, gula omogna äpplen och mineralsalt rökig komplexitet. Det är så jäkla snyggt och försvinnande gott. Eftersmaken är riktigt läskande med drag av orange citrus, sten och tandbitande syra. Komplexitet och fräschör personifierad. Kanske i yngsta laget men ack så intagande.

Förutom att vara välsmakande har Champagne J-M Seleque Solessence Brut Nature en föredömlig baksidestext där man kan utläsa att det handlar 50% chardonnay, 40% pinot meunier och 10% pinot noir. Allt har en bas i 2011 års skörd, 50% reservvin, deggad Juni 2016 och zéro dosage, alltså inget tillsatt socker i dosagen. Förutom det så odlar J-M Seleque mestadels ekologiskt och en del biodynamiskt. Bara att ta av hatten och bocka djupt!

Som om inte det var nog, sippar på det här under flera dagar och det är hela tiden så förbaskat gott. Lite lugnare, lite gulare men samma fokus och skärpa.

Tills nästa gång. Post nationella prov och gräsänkling, lika bra att göra det enda rätta och slockna i soffan...

Soulevé de Terre 2015

Som slavisk lyssnare och följare till träningssveriges roligaste och intressantaste duo fanns det egentligen bara en sak att göra. Beställ. Hur kan man göra annat när de släppt sitt egna "kändisvin". Kändisvin är nog att ta i från tårna, enligt egen utsago har Alex och Andreas skapat detta "pro bono". Återstår att se om det är "till godo för samhället"..

Mörk, potent och inbjudande. Det finns något dovt och vilt som river tag i en med småskitiga järnklor. Flera lager med örter, frukt och ljusare övertoner. Och det mina damer och herrar finns enkom i doften. Trots att munkänslan är följsam, lättsamt grenache kirschig har det gott om tyngre tyngd och det är helt klart åt det mörkare seriösare hållet. Det här är rent ut sagt skitgott! Avslutet snörper upp med en pigg lång eftersmak.

Det här var seriöst super! Lite utmanande i dagsläget på egen hand men jag gillart skarpt. Kommer säkerligen att överleva flera år i ryggläge. På många sätt kommer det säkerligen bli bättre men idag är det sådär flörtigt, rivigt, utmanande och direkt. Precis som ett pangtjut från Frankrike ska vara. 2015 levererar ytterligare ett övertygande bevis på att bunkra är enda alternativet.

Och ja, det är bara att kapitulera. De här är till godo för samhället. Och namnet sedan, jag kan inte mycket franska men det är vackert!

Tills nästa gång. En redig köttbit till så är dessutom proteinet säkrat...

Château Rollan de By 2009

Ömsom vin, ömsom vatten. Eller snarare ömsom hagel, ömsom sol. Det är tur att man är en inbiten grillare annars kanske man hade fallit till föga och stekt köttet, fy skam. Efter några dagars allmän frossa var tanken att den sista dagen av ledighet skulle ha dragen av en viss asketism. Men ännu en gång, skam den som ger sig. Soja- och honungsmarinernad karré på grillen, skogschampisar, filé bakad i parmesan, hasselback i ugnen och slösaktiga mängder stekt lök och kål. Lika bra att plocka fram en bättre Cru Bourgeois ur källaren. Château Rollan de By 2009 torde göra jobbet. Precis när jag skulle smutta på de första dropparna i solen framför grillen slog haglet till.

Bibehållen fräschör men med framkrypande förmultnad, komplexitet och en kyss från faten. Det här är gott, direkt, okomplicerat, välgjort och smask in i sidan njutbart. Till vårens, hmf vår och vår, första seriösare grill satt det såklart som en tjottablängare mellan lysmaskarna men på egen hand blir det kanske lite endimensionellt. Ingen brådska med nästa flaska.

Tills nästa gång. Ledigt till oledigt, som en raket...

Domaine Matassa Cuvée Romissa 2011

Alltså färgen, sicken jädra färg! Vissa viner slår an i doften, det här slår an redan när jag häller upp det i glaset. Transparent, lite smågrumligt och alldeles gyllene. Ok, solskenet kom i precis rätt vinkel men wow. Väl i glaset behöver det luft, mycket luft. Till en början ryms en hel bondgård och avslutet känns lite tvärt och torrt. Men efter ett tag, ok en hel dag i flaskan börjar det hända saker. Bondgården är nästan borta, nu är det bara lite småskitigt. Intrycket varierar under tiden, kanske inte riktigt den topp som jag hade förväntat men väldigt gångbart till rustik mat. Viker inte ner en tum under de tre dagar flaskan står öppnad utan blir snarare bättre, piggare och snyggare. Man ska nog ha en fabläs för lite naturligt skit under naglarna för att gå igång på detta. Hursom är det personligt så det förslår.

Tills nästa gång. Vart är världen påväg???

Chateau Carbonnieux 1981

I sann narcissistisk anda slår hjärtat ett extra litet slag när jag kommer i kontakt med flaskor som pryder samma födelseår som undertecknad. De där små siffrorna på flaskan kan och har all betydelse. Ett bra år, ett dåligt år eller rent av ett fantastiskt år. 1981 är på intet sätt ett toppenår i ett vinöst sammanhang. Vissa kanske rent av skulle säga att det var ett dåligt år. För mig, som ni har förstått, är det ett speciellt år. Såå, när ska jag dricka dropparna från denna rara årgång? För några år sedan kom det perfekta tillfället. Ett gäng 81:or, både flaskor och personer, perfekt. Men sedan dess, nja. Lika bra att göra slag i saken. Söndag, däckbyte, bra väder, hamburgare på grillen. Let's do it!

Ohh puh, inte korkat. Direkt vid plopp doftar det faktiskt helt underbart. Sammansatt med en klar cassiston, lite kött, nypon och rosor bolmar upp. Det finns en liten pikant rökighet som bara bidrar till personligheten. Det är helt otroligt egentligen att ett 36-årigt vin håller ihop så bra. Munkänslan är såklart slank men även här håller frukten ihop helheten som ett skruvstäd. Det finns en viss mognad, konstigt annars, men annars hade jag aldrig gissat på den här åldern om jag fått det blint. Det är absolut inget stort vin men ojoj så drickbart och gott. Ska bli intressant att se om det viker ihop eller håller ihop.

Några timmer senare.. Jajemen, det håller ihop. Och inte bara det, nu finns det en välkomnande värme i frukten. Inte söt men solmogen och moget inbjudande som bara kan upplevas i vin med "lite" ålder.  

Tills nästa gång. Jag behöver skaffa mig en bladkorkskruv...

Leclerc Briant Divine 2004

Det ska va gött att leva annars kan det kvitta..

Och ja det är gött att leva. Ta en helt vanlig onsdag, släng in en spontan hotellnatt, några underbara människor, en femrätters smakmeny på Svartengrens och sparka igång allt med en flaska Leclerc Briant Divine 2004. Doften har en skön mix av begynnande mognad och friska gula äpplen. Det finns helt klart komplexare nötiga toner som säkerligen kommer att växa fram ännu mer med lite tid. Munkänslan är krämig, lättsam med ändå med spets. Det är roligt med personlig champagne som bjuder på sådan drickglädje utan att kosta skjortan. Mer än så hinner jag inte registrera då innehållet i flaskan försvinner i ett rasande tempo och Ubern står redo för att ta oss vidare på kvällen äventyr.

Som alltid när det ska snabbkylas bubbel har jag med mig min trogna vinkylare i plast. Inte den snyggaste att ställa fram på bordet men den gör jobbet. Förut hade jag faktiskt med mig glas också men nu har jag blivit bekväm på gamla dar och förlitar mig på hotellets utbud.

Tills nästa gång. Hur kan det vara annat än gött att leva en kväll som denna...

Montirius Vacqueyras Garrigues 2015

Precis, precis så här ska det smaka. Igenkänningsfaktorn är hög, precis som det ska vara. Mörk inbjudande frukt, stramt och generöst på samma gång, örter och den där biodynamiska blommigheten. Välklädda syror, saltstänk och en grusgång som ringar på länge i eftersmaken. Möjligen att det är liite utmanande i dagsläget, något år till i ryggläge kommer säkerligen inte att göra ont. Som en välkomnande kram av en gammal vän. Vi är och kommer nog alltid att förbli kompisar jag och Montirius Vacqueyras Garrigues. Nu är det 2015 som gäller och den går verkligen inte av för hackor. Precis som föregående år dricker jag ändå den här gärna ung, eller det är snarare så att jag har märkt att jag förbaskat svårt att spara flaskor, oavsett hur många jag köper.

Tills nästa gång. Sol, snö, regn, sol man kan i alla fall inte klaga på variationen...

Mont-Redon Côtes du Rhône Réserve Rouge 2015

Ibland behövs det ett saftigt och strukturerat vardagstjut. Ni vet något som funkar till mycket, inte blir tråkigt och inte gör värst stora hål i plånboken. Eftersom vi dras med monopol, nej jag gillar det inte, så underlättar det om det finns på många ställen. Just av den anledningen fick det följa med hem en ynka flaska Mont-Redon Côtes du Rhône Réserve Rouge 2015 när jag var förbi för att hämta lite andra godsaker. 2015 ska ju, näst efter 2010, vara bra i södra Rhône även om det verkar vara 2016 som man ska satsa stort på. Hursom, vinet gör nog ingen besviken. Inte stort men balanserat, piggt och fruktansvärt användbart. Kommer inte att bli stapelvara hos mig men om jag spontant måste rycka något har jag en solid kandidat. Tillsammans med Guigals Côtes-du-Rhône så är det tryggt att ha några säkra kort i monopolhyllan.

Tills nästa gång. Efter årets första handtvätt kommer snö, det är sedan gammalt...

Château Mont-Redon Châteauneuf-du-Pape 2010

Fördelen, kanske den enda, med ett litet bolag på en liten ort är att folket på orten sällan går på de dyrare grejjorna. Om det inte börjar med Ama och slutare på rone, med andra ord finns det möjlighet att hitta sådant som man egentligen inte borde hitta. Och med sådant, menar jag årtal som egentligen borde vara borta från hyllorna men som finns kvar pga av dålig åtgång. Så var nu fallet med klassikern Château Mont-Redon Cndp 2010. Det här var faktiskt min första vinkärlek, lite trevande, lite dyrt men helt klart högre kvalitet än vad jag va van. Det var ungefär 13 år sedan och mycket har hänt sedan dess. För att citera en annan klassiker, åren gick, jag glömde bort min vän.. Men nu stod de där, några ensamma 2010 i havet av 2011:or. Lika bra att göra processen kort, redan samma kväll åkte korken.

Plopp, källarsval, direkt ur flaskan. Jäklars, vilket potent vin. Mörkt och polerat med en bukett franska färska örter spelandes i bakgrunden. Det här är faktiskt seriöst gott, jag skriver faktiskt för jag kommer inte ihåg att det var så här uttrycksfullt. Kanske att den finfina årgången gör sitt men det här är ett riktigt bra rödtjut. Ta bara det salta lite sträva avslutet, den långa eftersmaken eller det småtuffa mörka som bara ropar efter lite tid i källaren. Och glöm inte balansen, uttrycket och det ursprungstypiska. Nej, nu tycker jag synd om mig själv som inte hann lägga några magnumflaskor i källaren innan de bytte årgång.

Tills nästa gång. Nackdelen med äldre barn stavas M E L L O...

Pol Roger Brut Vintage 2008

Det här är skitsnyggt! På alla sätt och vis. Syran sitter som en 08:a smäck, frukten är mogen utan att bli oxiderad, moussen är sådär härligt krämig och helheten andas klass, balans och elegans. Och mitt i allt firar jag och frun Linnebröllop. Jepp, var tvungen att googla, och jepp kommer hädanefter enbart att hänvisa till olika metaller, tyger, stenar och förhoppningsvis ädelstenar. Att fira, nej, konstatera 9 underbara år med min själsfrände, bästa vän och drömkvinna är något få förunnade. Men jag är lycklig lottad. Pol Roger Brut Vintage 2008 kommer inte i närheten av den kärlek, personlighet och temperament som min fru visar. Men vadå? Det finns det inget som gör. Nästa flaska delar vi vid Galon. För även om det saknar lite personlighet i vinet, finns det gott om framtidspotential. Både för vin men framförallt för äktenskap.

Tills nästa gång. Om ett år då j*vlar...