Sidor

söndag 31 augusti 2014

Gemtree The Phantom 2011..

Du vet den där känslan av nyfikenhet och förväntan, flera flaskor på instegsnivå som levererat grym njutning, i pluralis. Du börjar fundera hur det smakar när vinmakaren har lagt lite mer krut, lite mer kärlek på innehållet. Blir det för mycket eller är det helt enkelt underbart? Jag fick dessa tankar tidigt, både Gemtree Shiraz 2013 och Cinnabar GSM 2013 har konsumerats flitigt denna sommar. Biodynamiskt, lättsamt, fylligt men med nerv och en fräschör som förvånar med tanke på pris och hemland. Bara att skicka iväg ett mail till importören och fråga när de tyngre doningarna kan tänkas anlända. Så nu är den här, Gemtree The Phantom 2011 (varuprov, nr 72824, 225 kr) är en salig blandning mellan cab, mourvèdre, petit verdot och merlot. EN månad utan vare sig alkoholhaltiga drycker, sockerspända bakelser och allmänt hurtande har inte gjort suget efter ett redigt rödtjut mindre, skulle tro att allt smakar gott nu, eller? Och ja, av ofrånkomliga skäl blev månaden lite kort, men jag lovar, de 29 dagar som passerat har varit en pärs.

Knockout! Som en rak höger inlindad i silke. Mörk mustig frukt, en ekkyss, fräsch mint och salt salmiak. Doft och smak följder i samma spår, det är helt omöjligt att värja sig, slagserien formligen matar in den ena fullträffen efter den andra, ung, balanserat, småbusigt, bastant och över det hela dansar en svalare ton. Och om inte det var nog, det mineralsalta avslutet och den långa lättsamt mustiga eftersmaken hade nästan räckte för att få mig på fall idag.

Glaset räcker hela kvällen och ska nog bäst inmundigas i små sippar eller till en redig köttbit. Möjligen är jag aningen för positiv just nu, i vanliga fall kanske jag hade klagat på att det är lite för mulligt. Nu är är jag dock svårt påverkad av suget efter ett mustigt rött, tur att det finns vin för olika tillfällen. Och tur att Augusti är slut, ja nästan i alla fall.

Tills nästa gång. Ett lyckat misslyckande...

Pst. Dag 2, källarsval (ca 15 grader), är det löjligt gott, komplexare, följsammare, utan lika mycket turbo men med lite mer örter och svalka.

lördag 23 augusti 2014

Vincent Carême Vouvray Le Peu Morier 2012..

Vincent Carême Vouvray Le Peu Morier 2012
Som jag skulle vilja ha ett redigt glas vin, men har man ingått i en alkoholsockerfriochallmänthurtig pakt får man stå sitt kast. Fast jag såhär 23 dagar in frågar mig VARFÖR!, i och för sig gjorde jag det redan dag 3 med en rejäl svacka dag 15,16,17... Nej, särskilt kul är det inte och fråga mig för bövelen inte varför men gjort är gjort, lika bra att ta tillfället i akt och sprida de godas evangelium.

Sagt och gjort, varför inte ge bort en flaska som jag spontanhögg i Augustisläppet. Om jag inte misstar mig helt kommer den landa hyfsat väl, förhoppningsvis mycket väl hos den tilltänkta. Men först ett litet smakprov, något ska man väl ha för all vånda. Och självklart låter jag inget slippa förbi svalget.

Men mums, som en sval fjällbäck träffar doften näsan, sval, stenfrukt, lite slösaktig tropisk frukt, sten och honung i en balanserad och inbjudande subtil ström. I munnen handlar det främst om svalt mineraldriv, sten, lite ylle, aningen svårframkomligt, nästan utmanande, den så påtagliga frukten i doften gör sig mindre påmind och det pikantbeska avslutet mynnar ut i en ganska lång eftersmak där frukten gör comeback. Det här var grejjor det, inte för alla men gillar man stilen får man absolut valuta för pengarna. Känns snarast dumt att inte lägga undan någon flaska för framtida bruk.

Och för er som undrar, Vincent Carême verkar tillhöra den där skaran av unga, dynamiska vinmakare som ärvt en lott eller två och nu försöker söka ursprung och kvalitet i en relativt okänd appelation, någon han verkar ha lyckats riktigt bra med. Vingården är ekologiskt certifierad sedan 2002 och AB certifierad sedan 2010. Druvorna till Vincent Carême Vouvray Le Peu Morier 2012 (nr 99256, 179 kr) plockas för hand, som gårdens samtliga vin, därefter får vinet jäsa på sin naturliga jäst och inget svavel tillsätts.

Tills nästa gång. "Bara" åtta dagar kvar...

lördag 9 augusti 2014

Passione Italiana..

Kul med en ny aktör som skickar från dörr till dörr, att de sedan siktar på italiensk mathantverk med inriktning på småskalighet gör att radarn pejlas in och låses. När jag fick en förfrågan att testa lite grejjor var kravet från min sida ekologiskt, sedan damp det ner ett paket, 2 viner, en grumlig olja, en "arg" tomatsås och en liten mindre burk apelsinmarmelad.

Det börjar bra, både marmeladen och tomatsåsen från Bottega 39 har en köttig och bra konsistens. Kan tänka mig att det faktiskt skulle smaka såhär om man lagade själv med solmogna bra produkter. Inga onödiga tillsatser, vad jag kan läsa ut i alla fall och dessutom en riktigt god smak. Tomatsåsen kommer inte riktigt upp i Agrinittis nivå, men det är knappast konstigt, finns ingen som gjort det ännu.

Maremmalta Micante Vermentino 2011 är dock ingen hitt i min gom, lite anonymt, småklumpigt med en viss smörighet samt en störande avslutande beska. Det finns något intressant i doften, en blandning mellan skumbanan och blomvatten, fast på ett bra sätt. Nej, här blir det definitivt pass på flera köp.

Jasci o Marchesani Montepulciano d'Abruzzo Rudhir 2008 har däremot en lekfull, bärig och potent doft. Lite godistoner, busigt men balanserat. I munnen åker det lite berg och dalbana, först upp med en nästinpå attackerande syra följt av en fullproppad bärkorg sedan ner i en ektunna och ganska markerade tanniner. Nej, det här var aningen för skruvat och obalanserat för min smak, även här blir det pass på framtida köp.

Olio Extra Vergine D'Oliva har en fräsh gräsig doft och en fylligare nötigare smak, den är mild och väldigt fyllig, kanske aningen intetsägande men helt ok.

Jaha ja, det var lite blandad kompott. Ska i ärlighetens namn säga att jag inte är särskilt imponerad av mitt smakpaket från Passione Italiana, men vadå, det finns ju många andra produkter i deras sortiment. Har ni smakat något som funkar bra i er gom, tipsa gärna.

Tills nästa gång. Ahhh, måtte sommaren aldrig ta slut...

tisdag 5 augusti 2014

Jean Foillard Morgon Cuvée Classique 2011

 Jean Foillard Morgon Cuvée Classique 2011
Den här lilla gynnaren försvann verkligen i ett nafs. Det var knappt att hjärnan hann registrera den mörka följsamma bärigheten, balansakten och de sydrhônska blinkningarna. För hur skulle den hinna det när lustcentret helt tog över och gottade sig i all läskande förförisk drickbarhet. Det är ett unikum om resterande flaskor överlever hösten,  Jean Foillard Morgon Cuvée Classique 2011 finns förresten fortfarande kvar, kanske skulle köpa ett sexpack till.

Tills nästa gång. Ahh jag älskar verkligen denna värme!...

fredag 1 augusti 2014

Champagne, rött tjut och platt riesling..

 

Augusti, nytt jobb, nya rutiner och allmänt hurtande på agendan. Men först, de sista självande dagarna av Juli, ett kärt återseende av Ulfmannen och Timpan. Såklart fördes inga noter och såklart står man på läktaren och kikar ner på sin egna förödmjukelse, tur att man inte står där ensam. Att nämnas bor dock att A Christmann Idig 2009 är sjuk, ingen druvkaraktär, tillhörighet eller syra för den delen. Platt livlöst och allmänt tråkig. Tillsammans med Guigals Côte-Rotie Brune et Blonde 2009 var det besökets bottennapp. Den sistnämnda var inte dålig bara allmänt tråkig och själslös. Tur att vi drack en del annat som fick hjärtat att slå ett slag extra, Castello dei Rampolla Sammarco Toscana IGT 2009 hade en skön mix av slank supertoskan, balanserad surkörsbärskompott och stallbacke. Klart bättre dag 2 så resterande flaskor får gott vänta. Andreas Gsellmans Traminer 2011 var precis lika god och personlig som när jag testade den sist tillsammans med Peder, som sagt, bara att beklaga att det inte är lika lätt att få tag i framöver för det här är bra på alla plan. Besökets fyndvarning kan mycket väl vara Eric Rodez Blanc de Noirs Grand Cru, för 331 kr får man ekologisk odlad pinot, delvis fostrad på fat med väldigt mycket personlighet, supergod helt enkelt. Ja just ja, Bartolo Mascarello Dolcetto d'Alba 2009 kan mycket väl vara den mest barololika dolcetto jag smakat, eller godaste för den delen. Ett inte helt misslyckat slut på Juli med andra ord.

Tills nästa gång. Undrar just om den där rödtjutsrieslingen har slutat blogga eller...