Nuova Cappelletta Barbera Monferrato SSA 500 2013..

Förtjänar Nuova Cappelletta Barbera Monferrato SSA 500 2013 egentligen någon post? Förtjänar är ju relativt, men nej. Inne i en tråkig sömnperiod, när jag tänker efter har den varat mer eller mindre i snart 7 år men vissa perioder är helt enkelt lite tyngre. Nog för att det finns hopp, den där gula stora saken som hånler en i ansiktet är ju inte så dum och barnen ger, förutom baciller och sömnbrist, en livskraft utan dess like.

Hållå, vart tog du vägen nu? Ja just ja, vinet. Nej den förtjänar egentligen ingen post, men nu när jag ändå sitter vid köksbordet kl 05:00 kan jag ju ändå nämna att jag druckit biodynamiska Cappellettas "vanliga" barbera innan och att SSA 500 är varianten utan tillsatt svavel.

Ur minnet rotar jag fram att det aldrig riktigt släppte till, trots ett idogt vispande över dagarna två. Kort sagt så berör vinet aldrig, det har varken en skönsjungande frukt, struktur som övertygar eller balans som briljerar. Det är egentligen inget fel, slankt, lite tufft och italienska tjurigt men det finns ingen själ.

Så varför skriva någon rad? Det kanske finns någon annan som testat som har en annan uppfattning, det kanske var en dålig dag, en liten påminnelse till framtida köp eller ett sätt att hålla sig vaken mellan snortorkningar. Hursom fyller skrivande många funktioner, det här vinet inte lika många.

Tills nästa gång. Idag avgörs framtiden, eller nåt i den stilen...

Pst. Påtal om vin som berör, vet inte om det framgick riktigt så tydligt som det kändes. Sydafrikanska Reyneke Reserve Red 2012 kanske inte är störst, bäst eller vackrast men när jag drack det med frun tidigare slog det an hos både henne och mig. Varför dricker man egentligen något annat än skitbra saker? Ja varför kan man fråga sig.

Reyneke Reserve Red 2012..

Ja ä int bitter! Jo jag är bitter, bittrare än den värsta j*vla bittermandel. Men lugna er, snart går det över. Fast först måste jag få raljera lite över det mörker som stavas småbarn. Eller rättare sagt deras sovovanor och sjukdomar. Hade någon förklarat, verkligen förklarat hur uppstyckat och omkullkastat livet blir såfort man går in genom dörrarna på BB vette katten om jag hade haft lika lätta ben när jag passerade lådan för gratispåsar. Eller jo det vet jag, tre vändor senare vet jag att det inte finns något bättre på denna jord. Men att få sova, eller rättare sagt vakna minst en gång i timmen torka, ta hand om, trösta, vara den bästa version av homofuckingsapiens som går att uppbåda när kroppen ropar SOV! Bestämma vem som ska vabba, ha dåligt samvete för att man faktiskt är den som drar längsta strået och går till jobbet som en livingdead och till råka på allt få ställa in en middag som jag sett fram emot i typ ett halvår. Nej nu rann bitterhetens bägare över. Jag är så JÄVLA bitter! Ja jag nyper mig själv i näsan, det är det värt att få svära någon gång per år.

Sådärja, dags att gå vidare. Firar inombords att det orala läget blev ganska lugnt denna gång. Firar det med att vakna 03:20, en lugn natt för att sedan få en blöt napp i ansiktet 04:55 med följande kommentar, -nu gå vi up. Lugnt konstaterande 04:45 att det inte är läge att försöka somna om längre eftersom det är någon, inte samma person, som legat och småpratat med sig själv från ska vi säga 04:45. Wohoo, jag har ju ändå en tvättmaskin att köra och en diskmaskin att plocka ur. Men jag är väldigt tacksam över att att inte behöva duscha funderandes vilka sängkläder jag ska använda nu när ALLT är dränkt av gårdagens rester.

Tacksam, kanske inte rätt ord men ändå. Försöker styra bort tankarna från kvällens middag, DEN middag som skulle vidga mina vinösa vyer till tidigare outforskade höjder. Med värdens ord, -Ujuj...vilken otur, Ja du kommer missa en riktig rekordprovning! De kommer bli överraskade av vad som ställs på bordet..klingades som ett öronbedövande eko i hjärnbalken. Äsch, sånt är livet, försöker jag intala mig. Det kommer nya tillfällen, vad är väl en bal på slottet. Ingenting jämfört med denna middag.

Tur att jag faktiskt HAR världen bästa familj och att barnen, i det stora hela, är friska och frodiga. Att vi faktiskt har två jobb vi vill gå till och att det finns vin 12 trappsteg ner som också pockar på uppmärksamhet. För att inte tala om att det finns nya upptäckter bakom varje hörn, lika bra att hugga något nytt, kanske något sydafrikanskt?

Ne jag skojar inte, om det är något som ska få mig på andra tankar är det lite fottrampat spontanjäst biodynamiskt tjut från andra sidan jordklotet. Reyneke Reserve Red 2012 (nr 92613, 359 kr) består i 2012 års upplaga enbart av Syrah, tidigare årgångar har även haft en varierande del Cab S i sig.

Direkt vid plopp är doften expressiv utan att vara för mycket, balanserad härlig frukt, enbär, lite kåda och en minimal sväng ut på stallbacken. Uttrycket är snarare elegant än kraftfull med en kittlande floral ton. I munnen kliver det in och tar plats, ungt, elegant och kraftfullt. Även här finns det en floral ton med en liten sväng ut på stallbacken. Avslutet snörper verkligen upp och tanninerna är härligt utmanande och lovar gott för framtiden. Eftersmaken sitter i ett bra tag och det är en riktigt mersmakande första sipp.

Efter några timmar i karaff består de första intrycken men allt har smält samman, kan inte beskriva helheten annat än helgjutet, tanninerna har satts på plats och allt både andas och smakar världsklass. Ibland är det helt enkelt underbart att ta ett litet snedsteg från den upptrampade stigen.

Tills nästa gång. Nu är jag inte bitter längre, ok kanske lite...

Nuova Cappelletta Barbera del Monferrato 2011..

Röd skir doft, nästan lite jordgubbsvibb, smått eterisk med en skopa mörk jord i botten. Riktigt förförande i en blyg och sammanhållen gestalt som blinkar mer åt pinot än barbera.
I munnen är det rustikt, bra med syra, mörkt utan att bli murrigt, ett riktigt bra uppstramande avslut med en lätt smaksam bitterhet. Avslutet är bra långt.

Det här var rediga saker, varken jolmigt eller inställsamt, snarast lite utmanade i en enkel och rustik stil. Trots det hittar Nuova Cappelletta Barbera del Monferrato 2011 inte ända fram i dagsläget. Får nog ge den en chans till framöver, svårt att låta bli när producenten varit eko sedan det magiska året 1981.

Tills nästa gång. Snart är det påsklov...

Pst. Såg precis att de gör en vingårdsvariant utan tillsatt svavel, den får det bli nästa gång.

BattenfeldSpanier Frauenberg Riesling GG 2013..

Vilket vin! Först tillknäppt, aristokratiskt med mer mineral, syra och underliggande komplexitet än frukt. Två dagar senare har det blommat ut, den som väntar på något gott, vidöppen rieslingtypisk doft med sval tropisk frukt, citrus och ett stenrös i bakgrunden. Smaken är fokuserad utan att bli allt för knivvass, frukten är åt det topiska hållet men stringent. I munnen kommer uttrycket smygandes, först ganska generös, aningen ihålig men sedan kommer en våg av balanserad citrussyra, komplexitet, sten och en blyg pikant beska. Eftersmaken är lååång, syrlig och ytterst läppsmackande.

BattenfeldSpanier Frauenberg Riesling GG 2013 (köpt via Atomwine för 349 dkk) känns fortfarande rasande ung men till skillnad från direkt efter plopp går det utmärkt att dricka nu. Det här kommer med största sannolikhet skänka massor av glädje i många år framöver, känns dumt att inte hoppa på det biodynamiska BattenfeldSpanier tåget, vem vet vart den här turen slutar.

Tills nästa gång. Tänk att det ska gå så fort när man är ledig...

Montecucco Campinuovi Sangiovese 2011..

Hallelejua, precis vad som behövs efter allehanda tunga julsmaker. Eterisk, lätta röda bär, mer Piemonte än Toskana, befriad från all slags övertippande ekinsalg men med övertygande lugn tyngd. Lite orientaliska kryddor på toppen. Munkänslan är precis, slank med mer toskanska drag men med en lätthet som jag inte förknippar med Sangiovese.

Som om inte det var nog, med luft, ok bra mycket luft faller fler Toskanska bitar på plats. Men i en lättare och bekvämare skrud än vad som är kutym för områdets viner. Doften är ganska mörk, mer tyngd än innan men fortfarande en eterisk lätthet. Munkänslan är lika precis som förut men med mer sangiovese karaktär inlindad i salivdrypande dolcettosyror. Avslutet är kryddigt, lätt men ändå övertygande. Det var mig en riktigt fröjdefull dryck.

Med risk för att bli tjatig men det här är ytterligare ett bevis på vinlådans förträfflighet. Kan med största sannolikhet påstå att jag missat detta vin annars vilket skulle vara skam på torra land. För att inte tala om det trevliga informativa blad som medföljer varje leverans, där du bland annat kan läsa dig till att Daniele Rosellini odlar ekologiskt/biodynamiskt i Montecucco som är en relativt okänd DOC i den sydliga delen av Toskana. Att druvorna plockas för hand, får jäsa på dess naturliga jäst i stora slovenska fat, som inte tillför någon eksmak. Och att det passar utmärkt till smakrika pastarätter.

Tills nästa gång. Borta bra men hemma lite bättre...

Pittnauer Blaufränkish Dogma 2013..

På ren svenska, så jävla gott! Pittnauer Blaufränkish Dogma 2013 ( nr 78260, 209 kr) är snarast italiensk i sin framtoning, missförstå mig rätt, det finns gott om Österiskiska markörer och biodynamisk bärig busighet också, men det eteriska, svävande som man kan hitta i bra nebbiolo kombinerat med den höga syran i gott sällskap med den matorienterande lättheten som återfinns i bra dolcetto känns mer italiensk än österrikisk. Fast samtidigt, det är svårt att missta sig på ursprung och det är helt klart en seriöst bra balanserad ung Blaufränkish. Opolerat, lite rått rent av men med allt på rätt plats, framförallt hjärtat. Det råder inget tvivel, köp och drick!

Attans! Verkar som att den inte kan beställas längre, någon som har koll på varför? Synd, men om den dyker upp igen finns det inget att tveka på.

Tills nästa gång. Ledig!...

Querciabella Turpino 2010..

Jag har druckit några versioner av biodynamiska Querciabellas Chianti men aldrig denna. Kanske inte så konstigt heller då det är först årgången, Querciabella Turpino 2010 (köpt via atomwine.dk för 169 dkk) är Cab Franc dominerat med en skvätt Merlot och Syrah, spännande är bara förnamnet.

Vilket fullträff, varm, jordig men ändå floral med precis rätt mängd gröna inslag och en släng tobak. Doften är verkligen en helhärlig mix  av varm generös italienare och mer aristokratisk slotts boende. I munnen händer samma sak, det kombinerar helt klart det bästa av världar.Uttrycket känns modernt utan att vara överextraherat eller tungt. Det florala, lättsamma och rena som jag tycker kännetecknar Querciabellas Chianti går igen men med mer tyngd såklart. Det stadiga bett som avslutar och den långa smackiga eftersmaken gör inte saken sämre. Ska bli riktigt spännande att följda hur det här utvecklar sig, möjligen att det känns aningen ungt i dagsläget, men inte så att det gör ont på något sätt.

Tills nästa gång. Aningen svårt att få ihop vardagen, tur att man har två friska föräldrar...

Pst. Mäkta stolt! Har blivit nominerad till två! kategorier i årets upplaga av matbloggspriset.

La Ferme des 7 Lunes Syrah 2013..

Göm och glöm, ok La Ferme des 7 Lunes Syrah 2013 är ett riktigt klunkvin, det var insidertipset om Delobres viner från vinlådans Pontus. Som prenumerant får man ibland förtur till små allokeringar som skickas samtidigt som vinlådans ordinarie. Nu har jag, förutom höstlådan, klickat hem en trio från Jean Delobres. Biodynamiker som har sitt säte i Saint-Joseph. Hans syrah är en nedklassad St-Joseph och de som jag glömmer är två olika uttryck av St-Joseph. Tydligen är det lite småsvårt att få tag på hans viner, ja honom också för den delen.

Men vad är det för livfull dryck i glaset, ser snarast ut som grumlig fruktjuice. Doftar viol, tranbär, mosade röda bär och lite oxiderad järn. Lite som att lukta på en gammal bärplockare brister frun ut, som inte är lika förtjust i doften som jag. I munnen är en syrlig och bärig historia, bra udda om jag ska vara helt ärlig, lite som tranbärsjuice på steroider med en lätt spritz. Lätt kylt slinker det ner i stora lättjefulla klunkar, en fröjdefull dryck som kanske inte passar alla men får mig att spritta till lite extra.

Till lågtempad nötrulle, tunt skivad med blandade ugnsgrillade rotgrönsaker och en klick rönnbärsgelé sitter den som den berömda. Att den sedan klockar in på 11,5 procent gör att man med lätthet kan dricka ett glas till maten utan att bli vare sig särskilt trött eller uppkäftig.

Tills nästa gång. Det är inte så tokigt med höst ändå...

Eric Texier St-Julien en St-Alban Côtes-du-Rhône 2012..

Eric Texier St-Julien en St-Alban Côtes-du-Rhône 2012 ger ett ungt helbusigt intryck, även efter en dag öppnad. Det formligen sprutar glädje, kärlek, busiga bär ,salmiak och örter ur denna sydrhônska fransos. Munkänslan är full av energi, friska bär och färska örter. Man kan luras att tro att det spretar åt alla håll för att det är så friskt, men helheten känns ändå helgjutet balanserat. Eftersmaken sitter i ett bra tag, som att bita i ett saftigt rött äpple där det samtidigt har smugit sig in en liten mogen kärna.

Har sagt det förut och säger det igen, vinlådan rockar! Och för bövelen, så till att knipa en av höstens lådor.

Tills nästa gång. Våfflor och sovmorgon, det är vi värd...