Sidor

fredag 28 juli 2017

Bottega Il Vino dei Poeti Brunello di Montalcino 2012


All Brunello är inte bra. Inte ens om det kommer från 2012. Självklart tillkommer personliga preferenser och allmänt tillstånd men det här går inte hem hos mig. Ok för att det finns spår av både bra och Brunello men både doft och smak har en liten oren ton och en parfymerad ton som jag inte associerar med Brunello. Det är klart, letar man riktigt noga så finns det en ljus röd frukt, elegant munkänsla, lite torr läder och kryddor. Utvecklingen över två dagar är också positiv men inte tillräckligt för att skölja bort det orena. Synd, men det här är ingen brunelloboll jag kommer att springa benen av sig för att nå. Och nej, misstänker inte någon korkdefekt ,det allmänna intrycket är ändå helt ok. Det är det atypiska och orena som jag inte riktigt kommer överens med.

Råkar ni stöta på den, säg på ett kryssningsfartyg mot något av våra östra grannar, är min allmänna rekommendation är att hålla sig borta från just den här flaskan. För den är inte helt gratis heller.

Tills nästa gång. Det är något visst med de svenska fjällen...

Pst.
MP 83 (dag 1)
MP 84 (dag 2)

måndag 24 juli 2017

Charles Heidsieck Champagne Brut Réserve N.V (2008)


Det har varit ett himla snack om Charles Heidsieck på sistone. Lyckad marknadsföring, bra vin eller mest troligt, en kombination. Hursom spelar det ingen roll, det är glaset som snackar. Och som det snackar.

Så jäkla njutbart, snacka om det bästa från båda världar. Friskt, saftiga gula äpplen, citrus, smått aggressivt och direkt från toppenårgången 2008. Nougat, nötter, krämig komplexitet från reservvinet. Allt blandat i ett sammelsurium av njutning. Och glöm för all del inte balansen, mineraliteten, den förledande moussen och den superlånga eftersmaken. Vid start kanske det är aningen aggressivt. Men vana trogen tar jag ett litet glas första dagen, på med stopper och in i kylen. Vilket verkligen lönar sig i detta fall, dag två har mycket fallit på plats, fortfarande samma fräschör och komplexitet men mer sammansmält. Men hallå, dag 3. Nu sitter den som den berömda smäcken. Len, förförisk, balanserad, pigg och framförallt komplex med härliga friska mognadstoner. (92p)

Ibland ska man ha tur, papsen skulle ut och åka då jag fick syn på denna till kampanjpris. Lika bra att smälla till på ett sexpack direkt. Alla flaskor visade sig ha 2008 som basårgång. Blir du nyfiken?  Mer utförlig info hittar du hos Vintomas, där kan du även ser hur du utläser vilken årgång som just dina flaskor baseras på.

En mer polerad och påkostad blänkare hittar du hos Livets Goda.

Tills nästa gång. En tupplur i solen, jo jag tackar ja!

fredag 21 juli 2017

Gaja Pieve Santa Restituta Brunello di Montalcino 2012


Egentligen skulle jag kunna babbla på om hur bombastiskt, parfymerat och lyxigt tillrättalagt Gaja Pieve Santa Restituta Brunello di Montalcino 2012 var direkt vid plopp. Eller att jag både använde understrykning och utropstecken Behöver tid! när det hade fått lite mer tid i glaset. Eller så skulle jag kunna raljera lite över att det känns modernt, välgjort och lyxigt italienskt. Eller att frukten upplevdes näst inpå söt, mörk och mogen.

Istället konstaterar jag att det är dag två det händer, djup, bredd och elegant kraft. Mörk men inte murrig, sammansatt, mums! Med en exemplarisk munkänsla, om man gillar lite kralligare doningar förstås, pigg syra och kännbara torra men ändå runda tanniner. Fortfarande lite krävande men mer tillgängligt än dag 1. Helt enkelt ett bra exempel på ung väldgjord Brunello med lite modernare tryck men ändå med en tydlig härkomst.

Tills nästa gång. Den ena resan överlappar den andra, vart ska det här sluta?...

Pst.
WS 94
MP 90+ (Dag 1)
MP 93+ (Dag 2)

Psst. De flesta känner till Gaja och Piemonte men alla kanske inte vet att han också gör Brunello. Egendomen, Pieve Santa Restituta, ligger alldeles bredvid cultproducenten Soldera strax sydväst om staden Montalcino i närheten av Tavernelle. Gaja gör två vingårdsviner och en basbrunello. 2012 gick dock allt druvmaterial till basbrunellon vilken möjligen kan förklara den höga kvalitet/pris ratio som man ändå bjuds på i denna version. Lagring sker ett år på barrique och ett år på botti. Däremot kommer barriquen sakteliga bytas ut mot större fat för att framhäva Sangiovesen än mer.

tisdag 18 juli 2017

Château Bouscassé 2012


Man kan inte bara dricka Brunello, eller tja kan och kan men det är svårt skadligt för plånboken även om det smakmässigt säkert går. Lika bra att ta en titt på senaste årgången av Alain Brumonts trotjänare Château Bouscassé 2012. Inte nog med att den stod där så passande mitt framför ögonen vid ett spontanbesök, den har dessutom fått 94 kraftfulla pinnar av WineEntusiast. Lika bra att göra saken kort, ner med snoken.

Mmm det är verkligen en intagande doft, mörk djup polerad frukt, hanterbara integrerade fat som drar mot modern lyxig Bordå, balanserad och kraftfull. En mustig doft med en liten spritkant i slutet. I munnen är det full fart, mörk nästan söt frukt (trots att det är helt torrt och utan restsocker), fat, kraft och raketbränsle i sluttampen. Men vänta nu, det finns en pigg trevlig syra som balanserar upp och tanninbettet är blygt men ändå klart kännbart. Eftersmaken är dov och sitter i ett bra tag. Här har det inte sparats på krutet men i all turbo så finns det en balans och friskhet som det inte går att ta miste på. Ska man dricka detta i dagsläget så är det matsällskap som gäller och/eller en fetisch för übermustigt rött med lite alkoholhetta. Personligen tycker jag att det blir aningen mycket men jag ska alla gånger lägga undan några i källaren, för det här kommer att utvecklas åt rätt håll. Och för pengen, ja vad ska man säga? Vrålbra!

Men vänta lite nu, vet inte om det är vinet eller om det är jag, men nu börjar jag känna mig hemma i denna goa kram av kalops, lagerblad och mysig generositet. Med luft blir det ju riktigt bekvämt, fortfarande med framtiden i sikte och inget för den svaghjärtade men mums. (89+)

Tills nästa gång. Moi mukulat...

lördag 15 juli 2017

Poggio Nero Brunello di Montalcino 2012


Klassisk stram och läcker doft som drar tankarna åt det tyglade moderna hållet. Fin körsbärssyrlig frukt, läder, lite tobak och lockande djup. I munnen beter det sig exemplariskt, bra balans, tjusig ung frukt som drar åt det ljusare röda hållet, bra syra, lite komplexare toner av läder, tobak och örter. Elegant och stramt men ändå tillgängligt utan att bli flabbigt. Avslutet snörper upp med ett lätt tanninbätt som klingar ut i en lång smaskig eftersmak. Tappar lite fokus, mer likörstoner, aningen mer krävande och mörkare med luft under vingarna men fortfarande en av de mer tillgängliga 2012 som jag provat hittills.

Det här var riktigt bra, kanske inte riktigt stoppning för att hålla i det långa loppet men vill man ha en lättillgänglig brunellofix idag så gör det jobbet. Ska tilläggas att det här är en av få som finns relativt lättillgängligt genom SB:s försorg. Det finns i skrivande stund på 137 hyllor i vårt avlånga land, bara Col d'Orcia som kan matcha det med hela 236 välförtjänta placeringar. Ska bli intressant att se hur det ter sig efter en dag öppnad.

Ännu lite mer likörstoner, lite tillgängligare, lite tråkigare. Intrycken från dag ett består. En bra brunellofix för de som inte orkar/vågar bege sig utanför SB:s ordinarie. Kommer med all säkerhet att ge ett annat anlete med tid, kanske bättre? Blir inga fler köp för egen del, finns andra bollar att springa på men gott är det i vilket fall.

Tills nästa gång.

Pst.
MP 90 (dag 1)
MP 89 (dag 2)

Psst. Det här är något så udda som en svensk skapelse, det är Oenoforos VD Takis Soldatos som ligger bakom. Första årgången, 2008, kostade fjuttiga 169 kr när det släpptes i Sverige 2014. Vilket i sammanhanget måste anses som ovanligt lågt för en Brunello. Anledningen till detta är tredelad, okänd producent, hyrda vingårdar och inhyrd vinkällare för vinifiering och lagring. I dagsläget har priset smugit upp till 219 kr vilket fortfarande är lågt i jämförelse. Vinet lagras på Botti och stilen ska vara klassisk utan att vara gammalmodig och oxiderad. (källa: BKWine)

torsdag 13 juli 2017

Silvio Nardi Brunello di Montalcino 2012


Plopp, mörk, potent, chokladdoppade körsbär i likör. Trots att det drar åt en modernare skapelse så finns det en elegantare lättare sida i doften. Doften stramas upp väsentligt efter bara några varv i kupan, borta är det småkladdiga och kvar det elegantare. Detta bekräftas i munnen, frukten är röd och åt det varmare och sötare hållet. Syran är inte lika påtaglig som i vissa andra, tobak, löv och kryddor. Helheten är inbjudande, elegant, balanserad och väldigt tillgänglig. Eftersmaken är lång, elegant rödfruktig och smaskigt god. Det här är från start en av de mer tillgängliga 2012 som jag smakat. Inte sagt att det saknar framtidspotential men mums vad gott det är redan redan från start. Gillar framförallt det slankare, elegantare i kombination med den röda varma frukten, tjusigt är bara förnamnet.

Men hej och välkommen tillbaka, näsan formligen omfamnas i en elegant varm kram av frukt, avvägd fatkrydda och likörtopping. Munkänslan har tuffat på sig, det finns drag av samma varma eleganta frukt men inte lika ren och inbjudande, det har dessutom tillkommit lite mörkare fat toner och småtuggiga tanniner. Eftersmaken är lång, lite tuff och smaskigt torr.

Äsch, det är bara att kapitulera igen. En dag öppnad har ännu en gång gjort susen. Svalvärme, ja jag vet låter konstigt men det är det närmaste jag kommer. Lägg till färsk tobak, gott om uppiggande syra, småbitiga tanniner, balans och drickglädje med lysande framtidsutsikter. Igen en Brunello 2012 som levererar. Absolut i den fylligare skolan men ändå på rätt sida av värme och ekhantering. Nu måste jag bara leta reda på Manachiaran också. Det blir således påfyllning även här.

Tills nästa gång. Borta bra men hemma bäst...

Pst.
JS 93
WS 92
WE 91
MP 94 (dag 1 vid plopp)
MP 92+ (dag 1 efter några timmars luft)
MP 94 (dag 2)

Psst. Tenuta Silvio Nardi håller till längst upp i nordvästra delen av Montalcino, nära Castiliglion del Bosco. Man äger dessutom mark längre söderut - Manachiara. Genom att blanda druvor från de båda lägena kombinerar man muskler (söder) och elegans (norr). Egendomens toppvin får man genom en noggrann selektering av de bästa druvorna från Manachiara. Ett vin som såg dagens ljus 1995 och som jag av en händelse faktiskt har provat, med mersmak ska tilläggas. Totalt äger man ca 50 hektar som är dedikerad till Brunello och man producerar ca 160 000 flaskor årligen. Brunellon lagras ett år på botti och ett år på barrique.

fredag 7 juli 2017

Argiano Brunello di Montalcino 2012


Det här är seriöst seriösa doningar. Mörk, komplex och kraftfull. Här går vi på kraft snarare än elegans. Det är förta intrycket som formligen osar fram vid korkdragning. Här känns det överflödigt att gå in på detaljer då det är självklart att luft och tid behövs. Men det är verkligen ingen duvinge vi har att göra med.

Nja, det här gick inte jag igång på. Kraft, mörk frukt, choklad, järn och djup i doften. Riktigt trevlig sniff men det känns inte som en Brunello. Eller i alla fall inte den typen av Brunello som jag gillar. Här är det mer värme, mer kraft, mer fat, mer extraktion, ja mer av allt. Smaken är fyllig, riktigt bit i syran, mörk och mullig. I slutet biter även alkoholen till men lämnar en lång saftigt stram eftersmak.

Inget snack om att det finns framtidspotential men helt ärligt, när det känns mer som ett välgjort vin från nya världen finns det andra Brunellobollar för mig att springa på. Det här belyser också vikten av att prova viner själv trots att det har strötslats med poäng av andra proffstyckare.

Tills nästa gång. Var rädd om er och om varandra...

Pst.
RP 94+
WS 93
JS 96
WE 92
MP 89 (dag 1)
MP 87? (dag 2)

måndag 3 juli 2017

Il Poggione Brunello di Montalcino 2012


Direkt från start är det gott, ja rent av riktigt gott. Slankt men utfyllande. Syran är dock i tuffaste laget, vilket verkar höra till det normala i Brunello 12 fallen. Jaja, lika bra att vänta en dag till.

Nu är doften än mer potent, mörka moreller, lite vild och kraftfull men samtidigt slankt nyanserad och balanserad. Det finns en ton som drar mot ung bra Bordeaux, ceder, tobak och aningen blyerts. Kanske inte spot on den elgegantaste Brunelloversionen men det är  hursom snyggt som attan. Det finns en inneboende kraft som kanske inte riktigt har släppts lös även om det finns gott om umf redan nu. I munnen är syran fortfarande riktigt framträdande även om det lugnat ner sig. Helheten är mörk, komplex, slank och ytterst munutfyllande. Det jag verkligen slås av är att den röda mörka (körsbär/moreller) frukten har en väldigt ren och klar smak. Avslutet snörper upp med torra tanniner,
syra och frisk mörk frukt. Finns en ryggrad av välhanterade fat även här och det är bara att sätta sig tillbaka och njuta av ett riktigt gott hantverk.

En dag öppnad har ännu en gång gjort gott och även här kommer framtiden att se mycket ljus ut. Verkligen ingen expert på Il Poggione men det är en av de mer krävande som jag har druckit ung, ska bli väldigt spännande att se vad som händer med tid.

Tills nästa gång. Det blir inte alltid som man har tänkt sig...

Pst.
RP 95+
WS 92
JS 93
WE 93
MP 90+ (dag 1)
MP 92+ (dag 2)

Psst. Idag tillhör Il Poggione en av Brunellos fem största producenter. Innan familjen delade marken 1958 var det dock ännu större, den andra delen är nämligen det som i dag är Col d'Orcia. Till skillnad från andra producenter har vinmakare Bindocci inga problem att få druvorna mogna, snarare tvärt om. Det handlar främst om att balansera upp så att fräschören bibehålls. Brunellon lagras uteslutande på botti men till skillnad från många andra är det inte slavonsk ek utan fransk. Varje år pysar man ut ca 200 000 flaskor Brunello som håller en otroligt jämn och hög kvalitet trots variationer i väder och förutsättningar. Firman gör också en Riserva som släpps extremt bra årgångar. Druvorna till denna selekteras hårt och kommer uteslutande från en vingård, Paganelli.