Sidor

lördag 26 juni 2010

Hattenheimer Pfaffenberg Riesling Spätlese 2000. En god midsommar..

Mycket mat, mycket folk, mycket dryck ta en eller flera komponenter och du har summerat de flestas högtider. Lägg till mycket trevlig stämning och lite småsjuka barn och föräldrar så har du satt pricken på vår midsommar. Det är för underbart med en "stor" familj.

När det ges tillfälle att införskaffa mogen riesling med en tillstymmelse av klass samtidigt som priset är mer än rimligt hugger jag gärna en eller flera flaskor, sett eller osett. Nu blev det en flaska som smått glömdes bort som så många andra ensamma flaskor i min eskalerande samling. Som tur var fick min minnesbank en återkoppling när första rätten avslöjades, silltårta. Vad dricker man till en blandning av sött, salt, krämigt med en något suraktig botten? Något gjort på malt, humle, jäst och vatten var min kärestas spontana tanke. Nog för att den kombon säkert skulle vara den bästa men nu är det några som föredrar något mer vinöst. En halvtorr med begynnande uttorkande sötma samtidigt som det finns frukt och syra kvar. Tyvärr inget som växer vare sig på träd eller återfunnes i riklig mängd i min källare. Konstaterade lite trumpet att detta var en av de sista, något som måste kompletteras.

En smak av historia är inte dum, inte så gammal denna gång men ändå en försvarlig mängd år som passerat. År 2000 var ett bra, gick ut gymnasiet med hela framtidens vuxenliv framför mina fötter, samma år kallade värnplikten och jag svarade, för att inte tala om det antiklimax som skiftet 1999/2000 innebar. Men i Rehingau var det andra bullar, enligt Robert Parker presterar detta år under medel med en angivelse på 69 av hundra, systembolaget är mer moderata med 3 av 5. Inte ett toppenår men samtidigt känns det som att 651 års vinmakande hos Schloss Schönborn borde kunna resultera i ett fullt drickbart alternativ.

Som alltid när det handlar om singulära flaskor med en viss ålder höjdes pulsen några slag när korken drogs. Då korken var hel och utan några synbara ålderskrämpor kunde jag med en viss lättnad förnöjt stoppa näsan i ett virrevarv av sten, krutrök och blyga dieseltoner, sekundärt fanns frukten där med, stenfrukt, persika och en avslutande citruskrydda. En relativt svag men karaktärsfull doft med ingalunda likheter med de fruktpackade ynglingarna som har avhandlats i närtid.

Smaken hos Schloss Schönborns Hattenheimer Pfaffenberg Riesling Spätlese 2000 (då 92 kr) var såklart halvsöt med förvånansvärt mycket sötma och syra kvar, även här var frukten ganska blyg. Integrerat fanns även lite honungstoner och en viss känsla av mineral. Eftersmaken var ganska lång med gul mogen frukt. Sammantaget gav vinet ett integrerat, sammansatt men samtidigt blygt intryck. Som sällskap till silltårtan fungerade det mer än väl och jag slogs ännu en gång av hur användbar riesling i alla dess former är till den "svenska" maten.

Läs mer om producenten här.

Tills nästa gång. Nu hoppas jag på ett snabbt tillfriskande av familjen...

lördag 19 juni 2010

Château Bernadotte 2002. Grattis eller n(å)t..

Oj, oj undrar hur många som har gjort denna matchning dagen till ära. Trots det är jag så långt från ultramonarkist som man kan komma, även om jag har tjänat hans majestät konungen med bravur i ett tidigare liv. Nej det är övriga familjen, och då främst den kvinnliga sidan hos oss som kan se och känna tjusningen med lite glitter och glamour. Å andra sidan vilka behöver inte lite glitter och glamour. Bordeaux är glitter och glamour nog för mig, eller rättare sagt så får namnet att kittla till lite extra i vinnerverna.

Vi  fokuserar på det svenska konungariket med dess franska härkomst. Intressant att Aftonbladet inte kände samma starka dragning åt det monarkiska den 21:a Juni 1976, nu känns det som att de flesta blaskor är ute och cyklar.

Men, men ett vin är ett vin och om det har några år på nacken, kommer från Bordeaux och prismatchas väl kan jag säkert ta det till mitt hjärta. Även om det nu besudlas med ett anrikt namn, å andra sidan känns det som att anrika namn står som spön i backen från den här delen av Frankrike. Här kan du läsa mer om producenten.

Château Bernadotte 2002 (nr 94079, 139 kr) lanserades som nyhet någon gång under våren, 2001:an finns i BS för det facila priset av 269 kr. Nog snackat här kommer intrycken, begynnande mognad i form av integrerad ek, svarta mogna vinbär och plommon. En inbjudande utfyllande men ändå åt det slankare hållet. Lite topptoner av likör som förvillande nog gör att tankarna går mot något Italienskt i inledningsskedet. Efter ett tag landar det dock pladask i Cabernet Land.

Smaken är av det slankare slaget, gott om läskande syror och ännu mer småkorniga uttorkande tanniner. Ett drag av sura körsbär tillsammans med en blåröd frukt gör att tankarna ännu en gång går mot den avlånga stöveln. Men även här landar vi sannerligen i svartvinbärsbusken efter lite luft under vingarna.

Eftersmaken är torr med ett stänk av något grönt, sedan kommer plommon och vinbär tillsammans med de sedvanliga ektouchen

Gott, ja faktiskt riktigt gott efter ett tag. Fullt vital frukt och en utvecklande drickfärdighet gör att nästa flaska får vänta lite. Första gången på länge som jag villrådigt letade efter mer när glaset var tömt. En ganska redig bottensats tillsammans med fyra törstiga strupar hade en förvinnande åtgång på den stackars flaskan.

Tills nästa gång. 10, 9, 9, vad nu det är värt...

torsdag 17 juni 2010

Massé Brut. Ny husskumpa?..

Den tar jag, en ny husstil för en rimlig peng. Det är sällan jag spontanköper vin, men denna fick slinka med i korgen vid ett tidigare besök. Någon månad senare var en vardagsskumpa behövlig och där låg den med guldkantat hals och väntade.

Nu går jag händelserna lite i förväg, först ut kan jag tala om att jag och O har haft vår första farochsonhemma ensamma stund. Riktigt, riktigt trevlig med ett något lugnare tempo än när tjejerna är hemma. Rättelse, det kunde vara lugnare och jag inte for omkring som ett yrväder för att hinna städa och plocka samtidigt som jag skulle tajma in mat, sovning och blöjbyte. Tur att vi hann med lite mys också..

Tillbaka till Massé Brut (nr 7865, 129 kr, 375 ml). Ibland behövs det helt enkelt lite flärdfullt bubbel en vardagstrött kväll. Jag och min kära har botaniserat lite i standardsortimentet för att hitta något lätt, tillgängligt, reltivt billigt bubbel som ändå har karaktär så att man inte tröttnar på efter första sippen. Massé Brut besitter i vårat tycke alla dessa attribut.

Doften är riktigt frisk, citrus och grön äpplighet. Efter ett tag tillkommer ett uns brödighet men inte alls så påtaglig. Syltad pumpa brister T ut och efter ett tag en djup nyans av salmiak. Gott om än inte alls speciellt stor doft.

Smaken är som att sätta tänderna i ett riktigt besprutat, "färskt" Granny smith. Det riktigt snörper till i munnen av läskande syra. Frisk frukt såklart med en avslutande grapeskalbitterhet. Inte störande utan uppfriskande och aptitretande.

Eftersmaken är ganska lång med en relativt mogen knorr, uppenbara gula äpplen och en mer svårtfångad association som slutligen lutar åt palsternackor. Känns i dagsläget möjligen något spretig men ändå gott, lätt utan att vara för lättsam. Tilläggas bör att vi drack halvflaskan, möjligen något mer mogen än hel. Så nu ska vi köpa och lägga undan både hel och halv. Läs mer om vinet här.

Tills nästa gång. Sökandet fortlöper, dock något mindre febrilt nu...

tisdag 15 juni 2010

Seghesio Sonoma Zinfandel 2008. Kvällens vin(n)are och min personliga favorit..

Nästan slut på måsten och en examination för såväl lärare som elever. Med bravur godkänt och en kvällslig urladdning. I ett socialt kollegialt sammanhang kändes en vinprovning lika behövlig som uppskattad. Grillkväll och vad passar då inte bättre än ett grilltema. Tack alla medverkande för en väldigt trevlig och behövlig afton.

Först ut vill jag påpeka att detta inlägg sånär som på det berömda håret höll på att förläggas till minnenas bank långt ner i en skrivbordslåda. Varför? Kanske någon frågar sig.  Brist på tid, ork och passande tillfälle mellan blöjbyten, trilskande trotsiga barn, husliga göranden och måsten var alla bidragande faktorer. Men här är dock en högst komprimerad sammanställning av mina intryck. Intryck samlade direkt efter korkdragning och i ett socialt sammanhang där vinet trots dess mångfald inte riktigt var i fokus. För merläsning följ länkarna till producenternas hemsidor.

Först ut denna afton var en av kvällens minst hyllade vin, Mayu Reserva Syrah 2006 (nr 6699, 89 kr). Efter att Vintresserad gjorde mig uppmärksam på de uppseendeväckande 19/20 i Decanter var förväntningarna måttligt för höga. Doften är kraftfull men sammansatt, gummi, svartavinbär och en dill ton. Smaken är ganska tunn med en trevlig syra, finns gott om mörka frukter och en smått överjäst ton. Faktiskt inte alls speciellt trevlig. En klar besvikelse och inget merköp för min del. Läs mer här.
Finare Vinare gjorde mig uppmärksam på nästkommande vin, Hermitage Marquise de la Tourette 2006 (nr 95731, 298 kr). Doften känns på gränsen till övermogen, parfymerad, jästig vanlij, stor, burdus, gummi och tjära. Efter ett dygn öppnad i flaska lugnade det ner sig markant och var riktigt härligt integrerad. I inledningsskedet känns smaken nästan burdus, övermogen frukt, pigga syror, svarta vinbär, björnbär, komplext och smått kännbara tanniner. Ganska kort eftersmak med björnbär och lite fatighet. Vid första anblicken var detta inget alls att hänga i julgranen, även om ett dygn i öppnad flaska förbättrade intrycken levde detta inte upp till prislappen. Läs mer här.

Penfolds är en stabil producent, några snäpp upp på prislistan hittar vi Penfolds Kalimna Bin 28 Shiraz (nr 16320, 159 kr) Sluten, sammansatt med lite likörövertoner, aningen gummi men känns ändå komplex. Smaken har väldigt livlig syra, vinbär, inte så markerade tanniner känns lite återhållet men ändå sammansatt. Svårt att urskilja nyanser. Lång eftersmak med björnbär och vinbär. Senare öppnade det upp sig fint och blev damernas favorit i Shiraz/Syrah trion. Kan definitivt tänka mig en till påhällsning. Läs mer här.

En liten paus sedan var det dags för kvällens favorit, Seghesio Sonoma Zinfandel 2008 (nr 22562, 175 kr). Mörk aningen jästig, varm och en påtaglig alkoholhetta, överkokt drottningsylt men härligt integrerad och mullig. Väldigt inbjudande doft i all dess prakt. Smaken är slankare än doften anger, näst inpå syrlig men kraftfull, blåröd frukt, bra bett i tanninerna utan att bli allt för krävande. Lång eftersmak med björnbär, plommon och en aning sötma. Utfyllande smak, kraftfullt sammasatt och gott. Detta ska jag köpa igen, absolut. Läs mer här.

Syrlig, lätt själkig, oren karamell ton, jordgubb, bränd gummi och tobak. Smaken är lika illa, några sköt ifrån sig glaset i ren vämjelse. Nej och fy detta var absolut ingen hitt. Eftersmaken sitter i ett tag men vad gör det när vinet inte alls lockar till mersmak. Mitt och de flestas andra råd blir att hålla sig borta från Gnarly Head Old Vine Zinfandel 2008 (nr 6597, 89 kr), det fanns dock en som hade denna som favorit. Smaken är som sagt som baken.. Läs mer här.

Robertson Shiraz Mourvèdre Viognier 2009 (nr 2062, 59 kr) doftar drottningsylt, lite övermogen frukt, vanlij, aningen "kladdigt" intryck med en viss alkoholmättnad. Burdus, endimensionellt trumpetar den ut sin närvaro. Smaken är Varm alkoholsöt, endimensionell, lite tråkig men ändå ganska korrekt. Ett relativt långt avslut och inga störande moment gör vinet mer än gångbart i den svenska grillsäsongen. Sydafrika verkar ju dessutom vara ganska populärt hos gemeneman. Läs mer här.

Sammanfattningsvis kan jag säga att det är med viss besvikelse jag lämnar min första Hermitage bekantskap och med omvärderad syn som jag närmar mig Amerikas stolthet.

Tills nästa gång. Skickar en tanke till mina partajande kollegor...

söndag 6 juni 2010

Shotfire Shiraz 2007. Grillvinsökandet fortsätter..

Sökandet efter rutiner fortsätter, möjligen för mycket begärt att en treveckors ung man ska veta vad han vill. Rättelse han vet vad han vill, nu gäller det bara att få med föräldrarna på samma tåg. Storasyster har hittat flera sätt varav det mest drastiska innebär att lägga sig ner på backen och skrika ut sitt budskap. Fungerar ungefär lika bra som det går snabbt att göra ett inlägg med en hand samtidigt som övriga kroppen befinner sig i rörelse för att verka sövande på lillkillen..

I ett försök att undvika fjolårets uteblivna grillande har jag lagt om strategin, nu är det snabbgrillning som gäller. På med något som går fort, lätt och ändå smakar fantastiskt. Ta något med ganska mycket fett insprängt i köttet, salta, peppra och släng på. Krydda med någon hemmakomponerad glace och du är hemma hos oss.

Som jag utlyste tidigare fortgår sökandet efter det optimala grillvinet, finns det? Jag fick fina zin rekommendationer av Johan P, varav en flaska Seghesio väntar på rätt tillfälle, tack för det. Men ikväll vänder jag mig till ett annat hörn på vår sfäriska yta.

Med det västernklingande nämnet Shotfire Shiraz 2007 (nr 94162, 149 kr) befäster kvällens vin tillståndet varvid mitt fotograferande kan liknas. Och trots mina själsliga associationer med en hårdför Marlborotuggande revolverman kan knappast mina gurkstavar eller ihärdiga sniffanden kvala in som vare sig speciellt precisa eller dödliga. Däremot skjuter detta vin mitt i prick denna afton, trots dess icke amerikanska ursprung. Kompakt, djuprött och kraftfullt äntrar Thorn Clarkes Barossa Shotfire Shiraz årgång 2007 scenen. Möjligen något avskräckande i dess prakt till en början. Doften är tät, mustig med massor av varm söt rödblåfrukt en ekbetonad, kryddig men ändå en integrerad helhet som förstärks efter ett dygn öppnad i kylskåpet.
Trots detta är det i smaken som vinet träffar i mitt bullseye denna kväll, mindre burdus än vad doften slår an men ändå massor av mörk och mullig frukt med en pigg syra och en fräsh mintighet som möjligen kan liknas med eukalyptus. Tanninerna är små och väldigt finkorniga och ger ett drickfärdigt intryck trots dess ungdomliga ålder och kraftfulla yttre. Eftersmaken sitter i riktigt länge med körsbärskärnor, plommon och mörk choklad. I en svalare serveringstemp kan jag även skönja en örtigkryddig ton. Riktigt gott.

Samtidigt blir jag inte riktigt klok på kvällens uppenbarelse. Från den icke australienska korken till den mulliga fasaden med det mogna innanmätet. Frågorna hopar sig i takt med att den svenska allokeringen minskar och mitt sug efter mer ökar. Tilläggas bör att det inte föll frun på läppen samt att det inte passade speciellt bra till det grillade köttet. 

Tills nästa gång. Inlägget är aktuellt idag, igår eller i övermorgon...

Ps. Merläsning om vinet kan ni hitta här. Ds

fredag 4 juni 2010

Moscato d'Asti Prunotto 2009. 09 är inte det nya 08..

Förra året svetptes jag bort på päronlätta Moscatto moln. Ville jag förföra mitt sällskap med bubblig blommig sötma med en syrlig fräsh undertoner av allehanda druvafrukter viste jag vad som skulle hämtas från källaren. Ett säkert kort men ändå nytt och spännande vare sig det handlade om jordgubbar doppad i vitchoklad eller mol alena. Det blev både en och två påfyllningar från sedvanlig leverantör.

Så det var med raska fingrar årets beställning knappades in, eller rättare sagt talades in till den lokala kassörskan. Två dagar senare fanns årets version av Prunottos söta bubbel att hämta.

Möjligen är det de höga förväntningarna, ett vidgad vinsinne, årgångsvariationer eller som så ofta en kombination av alla tre som gjorde att fjolårets skörd upplevdes som en besvikelse. Moscato d'Asti Prunotto 2009 (nr 98040, 99 kr) avger de karakteristiska tecknen för ett Moscato vin men med volymen nerskruvad och en tvist av tvål. Inte helt oangenäm men inte alls förföriskt sommarlätt som jag hade förväntat mig. Smaken landar någonstans mittemellan tråkigt intetsägande och sötsyrligtläskande, känns svårmatchat och ganska trist. Eftersmaken är kort och ja kort. Efter ett tag i öppnad flaska luftas tvålen bort, som anmärkningsvärt både fanns i doft och smak, kvar blir ett helt ok vin men inget som väcker mersmak.

- Det här är som en lyxig läsk, sammanfattar och summerar en annars ganska småbarnsbluesig kväll..

Tills nästa gång. En tillbaka och en ny...