Ravenswood Zinfandel Lodi 2007. I väntan på..

Plogbladet får gott vila

Hur stor del av livet använder vi inte till att vänta på något, bussen, maten, tomten. Å andra sidan, hur många gånger blir man inte påmind om att man borde ta vara på livet, på bussen, vid maten, kanske inte av tomten. Nja, båda förblir självklarheter lika givet som att bussen är sen, maten inte passar alla och att tomten finns. Min äldsta dotter tycker i alla fall att det är för mycket väntan just nu, ja min fru också om jag ska vara ärlig. Själv är jag lugnet själv, sitter på min meditativa pedestal och blickar lugnt ut över disharmonin, ja eller kanske inte. Har omedvetet lagt omotiverat mycket tid i väntat på rätt ljus på sistone.

Annars har det blivit en del lergrytekok, pepparkakor, köttbullsmackor och annat som passar extra bra i mörka tider av väntan. Ravenswood Zinfandel Lodi 2007 ( 2008 kostar lite mer än en hundring, här eller här) har jag också lyckats klämma in.

Inte än va?

Doften är stor, varmblodig med gott om mogen mörk frukt. Faten bidrar med en stor mustig kryddighet, det finns en viss eldighet där också. Samtidigt som det finns en ton av enbarr och mint som stramar upp.


Munkänslan är absolut åt det fylligare hållet, mogen mörk fruk formligen forsar fram och syra får arbeta på bra för att balanserar upp. Uttrycket är följsamt, runt, nästan lent med frukt och fat som främsta attribut, i sluttampen kommer en aning alkoholkänning och något som skulle kunna liknas med en gnutta skal eller kärnbeska som stramar upp en aning. Annars är det inte en tannin så långt tungan kan nå.


Eftersmaken är lång med mer barr av något slag, rund frukt och en viss torrhet. (86-87p)

Detta är inget som jag dricker i vanliga fall men samtidigt är det på inga sätt dåligt. Det kommer inte upp till Seghesios mer uttrycksfulla zin utan landar mer i mellanlandet lagom. Till allehanda husmanskostliknande rätter med lite söta inslag som lingonsylt eller gelé passar det utmärkt. Till köttfärslimpa, brunsås och potäter var det bra, faktiskt gjorde sig riktigt bra till pepparkakan med hårdost också. Kvällens kombo var däremot, något otippat, köttbullemacka med rötbetssallad.

Tills nästa gång. Biljetter bokade, inga sjuka barn, nu är det bara att vänta...

Seghesio Sonoma Zinfandel 2009 & Baron-Fuenté Grand Millésime Brut 2002. En titt i backspegeln, tydligen kan man bli för mätt..

Kvällens vin och alla dagars pöjk.

Avslutet på förra året gick i stilla tempo, nu när jag ser tillbaka på dagen är det två saker som slår mig. Ett, att det var som vilken annan dag som helst. Två, att jag tänkte tanken på att välja bort kött och vin av en sådan bagatell som lite mättnad. Än är undrens tid inte förbli.

Nu kom det sig så att vi tvingade, ja för det handlar verkligen om att tvinga i sig, perfekt tempererad oxfilé med plommonkompott, persiljesmör och ett rött mustigt vin. Tillbehören fick dock se dig besegrad av mättnaden som infunnit sig tre timmar tidigare då vi startade kvällen med blandat plock.

För en gångs skull fick jag den mindre andelen i flaskan, roligt med tanke på att jag hade valt vinet utifrån de andras preferenser. Vinet? Seghesios Sonoma Zinfandel 2009. Jag hade provat 08:an tidigare och måste medge att det var ett riktigt härligt tjut i den mulligare klassen. Intressant att se vad 09:an har att bjuda på, vet inte vart jag läst det men 2009 ska tydligen vara ett bra år..

Doften är som sig bör fyllig, björnbär och andra mörkblå frukter samsas i en fruktkavalkad som ändå lyckas hålla sig från att bli flabbigt vulgärt. Det finns en ung jästighet, som drar åt jäst drottningssylt, men som tillsammans med en del örter ännu en gång håller sig på rätt sida av syltträsket. Riktigt stor och i dagläget mer lovande än härligt sniffbar.


Det är i smaken det händer, stort, krävande med en aning starkvinston kliver den in och tar för sig. Efter ett tag lugnar den ner sig men är fortfarande störst, bäst och vackrast. Mitt i allt råder en skön balans och framtidslöftet svävar där som en gloria. Även om det i dagsläget finns en omedelbar drickbarhet, vilket visar sig av tempot som flaskan töms i, är det framtiden som jag ser ljusast på.


Till skillnad mot den något slankare, mer mognare och nyanserade 08:an så är detta en mörkare och kraftfullare uppenbarelse med potential och löfte om mer. Tona ner alkoholen lite och kläm fram några till nyanseringar så är jag fast. Hoppas att jag lyckas lägga undan några, åtminstone ett kort tag, tror att detta är riktigt bra till den grillade köttbiten i sommar eller varför inte nästa ändå. (89-90p)

I den kavalkaden av smaksamt plock som lade grunden till den gedigna mättnaden stack en nykomling ut. Vana till trogen burkar jag sonika komponera "nya" smakkonstellationer utifrån mottot: Vad tycker jag om och vad passar ihop, se sedan till att blanda allt i samma tugga. Nu var det dags för lufttorkad skinka, parmesan, fikonmarmelad, créme fraiche, peppar och lantchips. En i mitt tycke sensorisk fullträff som jag med all säkerhet kommer att återkomma till flera gånger. Till plocket dracks bubbel, är det nyår så är det, Baron-Fuenté Champagne Grand Millésime Brut 2002 reades ut någon gång i slutet på 2009. Efter en inledande lägesrapport från FV om trevligt bubbel till behändig peng så slog jag till. Slog till och slog till, jag köpte en flaska. Det var vad som tilläts i efterjulklappstidens sargade ekonomi.

Kvällens kameleont

Under kvällen genomgick denna dryck någon form av metamorfos från, i mitt tycke, bättre till sämre. Varför? Första glaset hälldes upp för att lufta några timmar innan, efter fotografering och sedvanliga icke planerade tidskrävande hinder så var doften underbart sublim med apelsin marmelad, aningen mineral, småblyg citrus och en rund ton av mogna äpplen. Smaken var inte sämre, förutom att bubblorna nästan var obefintliga, med frisk frukt och en antydan till mognad, len, fyllig och nästan lite gräddigt följsam. Avslutet var hyfsat långt med en blandning av lite sträv citrusfrukt och gräddig nougat. Mums va gott det var och folkets allmänna konsensus var att detta var en riktigt härlig skumpa. 


Men efter några timmar, till plocket, var vinet ungt och bångstyrigt. Bubblorna var massiva i sin attack och smaken var oförlöst och stickigt ung. Inte alls samma komplexitet och härliga drickbarhet. Så här med facit i hand var jag dum som inte dekanterade hela flaskan när vi satt oss till bords men jag trodde att det skulle räcka med en glasluftning. (87p)


Tills nästa gång. Tidig morgon och snöoväder, nej jag är inte en skiva som hakat upp sig men lite variation skulle inte skada...

Seghesio Sonoma Zinfandel 2008. Kvällens vin(n)are och min personliga favorit..

Nästan slut på måsten och en examination för såväl lärare som elever. Med bravur godkänt och en kvällslig urladdning. I ett socialt kollegialt sammanhang kändes en vinprovning lika behövlig som uppskattad. Grillkväll och vad passar då inte bättre än ett grilltema. Tack alla medverkande för en väldigt trevlig och behövlig afton.

Först ut vill jag påpeka att detta inlägg sånär som på det berömda håret höll på att förläggas till minnenas bank långt ner i en skrivbordslåda. Varför? Kanske någon frågar sig.  Brist på tid, ork och passande tillfälle mellan blöjbyten, trilskande trotsiga barn, husliga göranden och måsten var alla bidragande faktorer. Men här är dock en högst komprimerad sammanställning av mina intryck. Intryck samlade direkt efter korkdragning och i ett socialt sammanhang där vinet trots dess mångfald inte riktigt var i fokus. För merläsning följ länkarna till producenternas hemsidor.

Först ut denna afton var en av kvällens minst hyllade vin, Mayu Reserva Syrah 2006 (nr 6699, 89 kr). Efter att Vintresserad gjorde mig uppmärksam på de uppseendeväckande 19/20 i Decanter var förväntningarna måttligt för höga. Doften är kraftfull men sammansatt, gummi, svartavinbär och en dill ton. Smaken är ganska tunn med en trevlig syra, finns gott om mörka frukter och en smått överjäst ton. Faktiskt inte alls speciellt trevlig. En klar besvikelse och inget merköp för min del. Läs mer här.

Finare Vinare gjorde mig uppmärksam på nästkommande vin, Hermitage Marquise de la Tourette 2006 (nr 95731, 298 kr). Doften känns på gränsen till övermogen, parfymerad, jästig vanlij, stor, burdus, gummi och tjära. Efter ett dygn öppnad i flaska lugnade det ner sig markant och var riktigt härligt integrerad. I inledningsskedet känns smaken nästan burdus, övermogen frukt, pigga syror, svarta vinbär, björnbär, komplext och smått kännbara tanniner. Ganska kort eftersmak med björnbär och lite fatighet. Vid första anblicken var detta inget alls att hänga i julgranen, även om ett dygn i öppnad flaska förbättrade intrycken levde detta inte upp till prislappen. Läs mer här.

Penfolds är en stabil producent, några snäpp upp på prislistan hittar vi Penfolds Kalimna Bin 28 Shiraz (nr 16320, 159 kr) Sluten, sammansatt med lite likörövertoner, aningen gummi men känns ändå komplex. Smaken har väldigt livlig syra, vinbär, inte så markerade tanniner känns lite återhållet men ändå sammansatt. Svårt att urskilja nyanser. Lång eftersmak med björnbär och vinbär. Senare öppnade det upp sig fint och blev damernas favorit i Shiraz/Syrah trion. Kan definitivt tänka mig en till påhällsning. Läs mer här.

En liten paus sedan var det dags för kvällens favorit, Seghesio Sonoma Zinfandel 2008 (nr 22562, 175 kr). Mörk aningen jästig, varm och en påtaglig alkoholhetta, överkokt drottningsylt men härligt integrerad och mullig. Väldigt inbjudande doft i all dess prakt. Smaken är slankare än doften anger, näst inpå syrlig men kraftfull, blåröd frukt, bra bett i tanninerna utan att bli allt för krävande. Lång eftersmak med björnbär, plommon och en aning sötma. Utfyllande smak, kraftfullt sammasatt och gott. Detta ska jag köpa igen, absolut. Läs mer här.

Syrlig, lätt själkig, oren karamell ton, jordgubb, bränd gummi och tobak. Smaken är lika illa, några sköt ifrån sig glaset i ren vämjelse. Nej och fy detta var absolut ingen hitt. Eftersmaken sitter i ett tag men vad gör det när vinet inte alls lockar till mersmak. Mitt och de flestas andra råd blir att hålla sig borta från Gnarly Head Old Vine Zinfandel 2008 (nr 6597, 89 kr), det fanns dock en som hade denna som favorit. Smaken är som sagt som baken.. Läs mer här.

Robertson Shiraz Mourvèdre Viognier 2009 (nr 2062, 59 kr) doftar drottningsylt, lite övermogen frukt, vanlij, aningen "kladdigt" intryck med en viss alkoholmättnad. Burdus, endimensionellt trumpetar den ut sin närvaro. Smaken är Varm alkoholsöt, endimensionell, lite tråkig men ändå ganska korrekt. Ett relativt långt avslut och inga störande moment gör vinet mer än gångbart i den svenska grillsäsongen. Sydafrika verkar ju dessutom vara ganska populärt hos gemeneman. Läs mer här.

Sammanfattningsvis kan jag säga att det är med viss besvikelse jag lämnar min första Hermitage bekantskap och med omvärderad syn som jag närmar mig Amerikas stolthet.

Tills nästa gång. Skickar en tanke till mina partajande kollegor...

Windsor Private Reserve Zinfandel 2008. Grill eller inte grill det är..

Jahaja fortfarande ingen nedkomst trots idoga känningar. Livet går tydligen vidare även om det känns som att den enda skillnaden mellan mig och en beredskapsklar brandman är pålen som jag skulle behöva klamra mig fast vid. En lika behövlig som trevligt återkommande treveckorstradition är grill och samkväll hos mina föräldrar. Så varför inte ta tillfället i akt och försöka utse sommarens grillvin. Ett inställsamt snällt men ändå personligt mulligt alternativ för karé och spjällsällskap.

Kvällens vin Windsor Private Reserve Zinfandel 2008 (nr 6289, 99 kr) ska åtminstone finnas på SB:s hyllor fram till oktober så sommarens åtgång är säkrad. Doften är fruktig med björnbär, plommon, blåbär och vanilj. Syltflaggan höjs varnande men sänks för att sedan höjjas igen när den jästiga övermogna svartvinbärssaften tar vid. Trots den söta tonen så finns det en del personlighet, få se vad som händer i smaken. Söt mogen frukt med mer syltanlag. Ganska kännbara tanniner och en alkoholvärme som känns mer och mer tilltagande ju varmare vinet blir. Det är i eftersmaken som vinet verkligen tappar, en grönsjälkig ton som följer upp med lite mogen plommon. Hm jo nog var det ganska mulligt och gjorde sig tämligen bra till det grillade köttet med de sedvanliga tillbehören men merköp lockar det inte till. Jakten efter sommarens grillvin går således vidare, har ni någon/några favoriter? 

Tills nästa gång. Tappastävling nästa...