Gemtree Uncut Shiraz 2011..

 

Charmad efter att ha druckit Cinnabar GSM 2013, Bloodstone Shiraz 2013 och senast The Phantom 2011, frågan är snarast hur bra Gemtree Uncut Shiraz 2011 (nr 72403 225 kr, varuprov) är, för dåligt kan det knappast vara, eller?

Nejdå, det var finfina grejor det här. Ingen tvekan om att vi befinner oss i ett varmare klimat. En kryddig fruktpräglad doft med otroligt diskreta fatinslag. I munnen är det en fyllig mjuk följsam fröjd, mustig frukt, en nypa orientaliska kryddor och ett härligt uppstramade avslut, nästan lite tanninkänning. Eftersmaken sitter i ett bra tag och helheten känns muskligt balanserad med en touch av mintig fräschör. Om jag rannsakar mig själv efter något mindre bra, kanske det känns aningen anonymt, men ändå långt från tråkigt.

Biodynamiska Gemtree lyckas verkligen leverera en stil som passar mig perfekt när jag är sugen på något varmare och muffsigare, det är småfläskigt, flörtigt men med spänst och nerv.

Tills nästa gång. Nu väntar gymnastik, långkok och städning, söndag alltså...

Passione Italiana..

Kul med en ny aktör som skickar från dörr till dörr, att de sedan siktar på italiensk mathantverk med inriktning på småskalighet gör att radarn pejlas in och låses. När jag fick en förfrågan att testa lite grejjor var kravet från min sida ekologiskt, sedan damp det ner ett paket, 2 viner, en grumlig olja, en "arg" tomatsås och en liten mindre burk apelsinmarmelad.

Det börjar bra, både marmeladen och tomatsåsen från Bottega 39 har en köttig och bra konsistens. Kan tänka mig att det faktiskt skulle smaka såhär om man lagade själv med solmogna bra produkter. Inga onödiga tillsatser, vad jag kan läsa ut i alla fall och dessutom en riktigt god smak. Tomatsåsen kommer inte riktigt upp i Agrinittis nivå, men det är knappast konstigt, finns ingen som gjort det ännu.

Maremmalta Micante Vermentino 2011 är dock ingen hitt i min gom, lite anonymt, småklumpigt med en viss smörighet samt en störande avslutande beska. Det finns något intressant i doften, en blandning mellan skumbanan och blomvatten, fast på ett bra sätt. Nej, här blir det definitivt pass på flera köp.

Jasci o Marchesani Montepulciano d'Abruzzo Rudhir 2008 har däremot en lekfull, bärig och potent doft. Lite godistoner, busigt men balanserat. I munnen åker det lite berg och dalbana, först upp med en nästinpå attackerande syra följt av en fullproppad bärkorg sedan ner i en ektunna och ganska markerade tanniner. Nej, det här var aningen för skruvat och obalanserat för min smak, även här blir det pass på framtida köp.

Olio Extra Vergine D'Oliva har en fräsh gräsig doft och en fylligare nötigare smak, den är mild och väldigt fyllig, kanske aningen intetsägande men helt ok.

Jaha ja, det var lite blandad kompott. Ska i ärlighetens namn säga att jag inte är särskilt imponerad av mitt smakpaket från Passione Italiana, men vadå, det finns ju många andra produkter i deras sortiment. Har ni smakat något som funkar bra i er gom, tipsa gärna.

Tills nästa gång. Ahhh, måtte sommaren aldrig ta slut...

Lagarada Reserva 2011. Vitt, vitt, vitt..

Lagarada Reserva 2011

Det har bitit sig fast, en romantisk nagel i ögat som jag varken vill eller kan ta bort. Åk två, betala för en, lät perfekt för en studerande nykär inneboende. Off season men fortfarande varmt nog för linne, på den tiden man faktiskt tyckte sig komma undan med att bara ett linne. Reseledaren undrade om vi tillhörde gruppen, vilket vi inte gjorde i charterns rätta mening. Tåg, buss och ben tog oss dit vi ville inte en färgglad minibuss. Där och då blev jag förälskad i Portugal, inte vinerna ska medges även om det är förvånande att man faktiskt kan få någorlunda drickbara saker för runt 1 euro. Nej, det var först senare jag insåg att Portugal även hittat fram till vinhjärtat. Därför känns det inte mer än rätt att försöka dela med mig av min kärlek, kanske nästa fokusområde blir det lilla men stora vinlandet med över 500 lokala druvor.

Tills dess blir det någon ströflaska här och där, alldeles för få egentligen. Inte undra på att hjärtat hoppade till en extra gång när varuprovspaketet innehåll mer än "bara" vin. Boken En upptäcksresa i vinlandet Portugal skriven av Håkan Nilsson ger i ärlighetens namn bra mycket mer njutning än Lagarade Reserva 2011 (nr 3036, 91 kr). I glaset bjuds en riktig fruktsmäll, inte alls så sval och finstämd som bättre portugisiska exemplar kan visa upp. Nej här gås på knock, men vänta, trots mustiga mörka bär, nästan åt sylthållet och en bredsida av något örtigt visas något småpersonligt upp. Samma sak händer i munnen, gott om mörk varm och extraherad frukt, inte syltigt men nog är det farligt nära gränsen till vad min generösa gom klarar av. Avslutet stramas dock upp en aning, gott om örter även här och eftersmaken är fruktig med en ganska ordentlig dos torrt ekträ, lite som att slicka på en gammalplanka, om man nu skulle få för sig det. Lite svalare är hela uttrycket bättre, mer balans men den där torra plankan i slutet skulle jag kunna vara utan.

Nej tyvärr, hur mycket jag än vill pusha för Portugisiskt vin finns det bättre, personligare och de som framförallt smakar bättre i min gom än det här. Däremot är Håkans personliga guide till Portugal en mycket trevlig bekantskap, sitter som en varm kopp choklad efter en dag på fjället, mersmakande, mjukt och precis vad som behövs för att få den den varma härliga känslan i magtrakten.

Tills nästa gång. Äntligen ett riktigt vinterland...

Ricossa Barbaresco o Barolo. Jahaja..

Ricossa x 2

Är något för bra för att vara sant, är det oftast så. Därför kändes det inte mer än rätt att testa denna devis när tillfälle gavs. För seriöst, Barbaresco för en Linné och Barolo för ytterliggare en Lind till kan inte vara bra? eller? Sedan handlar det ju såklart om vad man upplever som bra och bra, bra kan vara att det står en Barbarolo på bordet som inte kostar en förmögenhet men som ändå lyser upp med hyfsad struktur och drickvänlighet. Bra kan också vara att få ett trevligt vin som funkar i rätt sammanhang och med sin närvaro ger lite extra glitter till tillställningen. Men sedan har vi hela biten med obra saker, något säljer mer för att det står ett förnämt och känt namn på etiketten som egentligen inte har så värst mycket mer innehållet att göra. Variationer av obra har jag råkat på vid flertal tillfällen och sanna mina ord, det gagnar varken mig, producent eller försäljare/importör.

Ricossa Barbaresco 2010

En sniff av Ricossa Barbaresco 2010 (nr 76369, 101 kr) och pang så är jag i Piemonte, riktigt skön balanserad doft med volymen på medel. Smaken följer i samma spår, ursprungstypisk utan några kladdiga klumpiga översteg, takten som innehållet försvinner i talar sitt tydliga språk, påfyllningen också. Eftersmak, komplexitet och personlighet kanske kommer på efterkälken men inte är det särskilt lång. Spelar ingen roll om det står Langhe Rosso, Langhe Nebbiolo eller Barbaresco på etiketten, kostar det 99 kr och smakar såhär förtjänar det nästan en hyllplats på närmaste utlämningsställe. Men å andra sidan finns det bra mycket som är intressantare som också förtjänar hyllplatser men det är en helt annan sak. Efter ett tag blir det i syrligaste laget för att funka på egen hand.

Ricossa Barolo 2009

Mörkare, mustigare, bättre? 50 kronor bättre? Jo faktiskt så känns Ricossa Barolo 2009 (nr 76367, 151 kr) just det. Seriöst bra mycket intressantare. Om Barbarescon är drickvänlig så är Barolon drickvänlig med en intressant knorr. Det finns ett mörker och djup som intresserar, dessutom känns syra och tanniner i bättre schack om än något opolerade vilket osökt leder mig in på vad som skulle kunna hända med lite lagring. Kan inte lova att jag köper detta igen, men om det fanns där framför näsan på mig när jag skulle ha ett passande tjut till risotton, Osso bucon eller bara till en charktallrik och utan närhet till min egna källare, ja då skulle jag lätt haffa en i farten. Förtjänar definitivt en hyllplats på ditt lokala bolag.

Tills nästa gång. Tillbaka till vardag...

Pst. Anders och J-C har också testat, har ni?

Mumm, Mata Grande vs Champagne. Pumpen, pumpar som den ska..

Skumpa o praliner

Inspirerad av Ost-Fredde, för ni har väl läst hans eminenta påbörjade genomgång av Champagne och ost, om inte är det bara att gört. Eftersom det är dumt att ge sig på mästaren i hans egen sport tar jag en lätt vänstersväng, Champagne och choklad. Husfavoriten Mata Grande från Gefle Chocolaterie mot uppstickaren Champagne och mitt i smeten klämmer jag in den oprövade Champagnen Mumm Cordon Rouge (varuprov, nr 7543, 339 kr), och nej det blir ingen följetång i bästa copycatstil, har tyvärr varken uthållighet, plånbok eller nerver för det.

Först skumpa

60% Pinot, 30% Chardonnay och 10% Meunier kommer i en lätt, frisk, aningen brödig doft med orange citrus, gula äpplen och lite skaldjur. I munnen är det åt det medelfylliga hållet, frukten är mer gul än grön, ganska mogen, lite bröd/nötter och en avslutande uppstramande pikant beska. Helheten känns bekväm, välkomnande med en betryggande tyngd. Eftersmaken är bra lång, smakfullt stram, fruktig med stenigare mineralkänsla och brödighet. (87-88p)

Sammantaget väldigt gott i en fylligare, mognare och matigare stil. Inte alls tung utan snarare fylligt följsam. En ytterst trevlig ny bekantskap, ska bli intressant att se hur det funkar till det söta.

sedan tillsammans

Mata Grandens fylliga mörka choklad blandar sig väl med den fylligare champagnen, de små söta friskare kornen möter syra och frukt på ett angenämt sätt. Riktigt gott även om helheten knappt blir bättre än delarna, inget dåligt betyg och helt klart kvällens bäst möte i munnen.

och igen

Champagnenpralinerna är en helt annan skapelse, lätt, fruktiga med en krämig vit kärna blir de som en enda mjuk omfamning, till drickat blir det dock ingen sensation. Känns som att drycken faktiskt är lite för tung för att bära upp den lättare pralinen. Istället blir de som ett gammalt välbekant par på styrdansen, sansat, bra men ingen riktig svängom.

Även Champagne kan behöva kläder på vintern 

Jaha ja, den riktiga kärleken uteblev, men vadå? Sämre kan man ha det en kväll när barnen somnat. Ja just, om ni vill ha den röda termorocken till flaskan kan det vara på sin plats att beställa. Tror faktiskt att det får lov att bli någon flaska till, inte för den prydliga klädseln eller tillhörande nyckelring!?!, utan för det högst angenäma innehållet. Lär nog bli några till praliner också, fast det är en helt annan historia.

Tills nästa gång. Det är alltså så här värme känns...

Pst. Personligen hade jag föredragit ett något lägre pris istället för den flådiga förpackningen, men man kan inte få allt.

Herrenhof Pinot 2011 med eller utan köttfärslimpa. Först snö sedan kyla..

Av med hatten för skruvkork

Ibland känns vinvalet förutbestämt. Solsken, köttfärslimpa i ugnen och en kvart över i dagsljus. Bara att stilla nyfikenheten som hade ökat lavinartat sedan Herrenhof White charmade smaklökarna tidigare i veckan. Var det ett lyckodrag eller skulle Herrenhof Pinot 2011 (varuprov, finns hos handlavin.se för 199 kr) vara lika bra? Inte så mycket att fundera över, bara att skruva av och testa. Förresten, skruvkork, hur bra är inte det!

Solsken ute och i glas

En lätt läcker och ytterst bärig doft på en mörkare komplexare grund. Den känns ung och charmig men ändå med balans och inneboende kraft. I munnen är det slankt, med härliga unga bär ackompanjerat av lite tuffare, småkryddiga drag. Ett ytterst välstrukturerat bygge som trots avsaknad av söta runda drag är riktigt följdsamt, nästan inställsamt, balanserat med matorienterad syra. Avslutet snörper upp aningen och i eftersmaken stannar en ung bärighet och en hint av ek kvar riktigt länge. (87-88p)

Aningen kallt, 15-16 grader är perfekt

Ännu en österrikisk fröjd signerat Gottfried Lamprecht. Möjligen inte lika personlig och eget som det förra vita utan mer lättförståelig och tillgänglig. För att inte tala om hur bra det passade med köttfärslimpa, gräddsås, lingon och mos. Skulle säkert kunna lura fram en och annan komplex ton till men varför? Är ju så trevligt lättsippat i dagsläget.

Ett gediget bygge, om jag får säga det själv

Tills nästa gång. Undrar om det är jag eller barnen som tycker att det är roligast att leka i snön?...

Pst. Recept på köttfärslimpa hittade jag här, signerat Nettan Olausson. Liten modifikation bara, aningen större limpor, täck med bacon och innertemp 80-85 grader. Grymt saftigt, milda smaker och en fluffigt fin gräddsås.

Herrenhof Weiss 2011, Le Saucisson Sec o Gruyère. Tänk va lite som behövs..

Ett inspirerade glas

Inspirationen har varit dalande och jobbet tagit allt större tuggor av tid och tanke. Möjligen kan den stundande hysteriska högtiden också ha en påverkan, nästa år ska jag börja planera, strukturera och spara 25:e december, i år alltså. Däremot fick lusten en puff i rätt riktning när jag äntrar hemmet och tre lådor österrikiskt står innanför dörren. Bara att sprätta och prova, släng fram en schyst korv och gammal ost så har du en helkväll. Eller som postkillen så, -det här borde väll ändå räcka fram till jul, han skulle bara veta..

Herrens vin ikväll

Herrenhof Buchertberg Weiss 2011 (varuprov, finns hos handlavin.se för 209 kr) har en fräsch fruktig doft med tropiska frukter, en fetare ton, lite vanilj och en aning krydda. Det är en personlig ekfatsskvallrande sniff som landar riktigt lätt, snyggt, balanserat och inbjudande. I munnen beter det sig något märkligt, första känns det åt det medelfylliga hållet, fetare tropisk frukt, aningen vanlij och honung sedan stramas det upp med syra och krydda. Helheten blir på något sätt både fylligt, stramt och eget på en och samma gång. Eftersmaken är riktigt lång, fruktstram, aningen fet och småkryddig. (88-89p)

Det här är inget jag i vanliga fall skulle köpa, fatlagringen och mixen av alla druvor skulle skrämma bort mig. Jag borde såklart veta bättre, trots att jag först pendlar mellan nja och ja blir jag fullständigt övertygad när temp och tid gör sitt, vilket härligt vin. Välbyggt, personligt, lent och supercharmigt, tack för det.

Rediga skivor ska det vara

Till grottlagrad gruyère och den grymt goda Le Saucisson Sec från Franska Matkomaniet känner jag att inspirationen flödar, orkar till och med ta en liten skvätt till. Ja just, höll på att glömma. Se till att slå upp i rediga kupor och låt vinet smyga upp mot 13-14 grader, är klart bäst så.

Tills nästa gång. Tror att det behövs lite inspiration ikväll också...

Zalto la vista, baby. Denna vecka lägger jag i turbon..

Munblåst, is tha shit!

Jag är den första att erkänna en viss besatthet vid glas, förutom dess innehåll förstås, är i grund och botten trogen mina Orrefors difference men finner mig själv allt som oftast svängandes och klämmandes på ett nytt glas så fort chansen yppar sig. Ni kan vara lugn, händer oftast i affärer men har ni en härlig kupa hemma kan jag inget lova. Frun, som för övrigt inte delar min tro att det finns några bättre/snyggare glas än diff serien tittar ängsligt och nedlåtande på mina utsvävningar. Ibland tycker jag mig höra hennes tysta mummlande, -äsch han kommer snart till sans. Och jo, hittills har jag inte hittat några som har fått byta plats med maturekupan som hemmets glas nummer ett, kan säkert ha något att göra med att jag inte "får" byta men det är en helt annan sak

Jag är också den första att inse att det säkerligen finns flertalet som skulle hävda motsatsen, ja att våra kära "skålar" inte är det bästa glaset. Men som med så mycket annat är glas en känslofråga, förutom just drickupplevelsen ska det uppfylla flera syften där estetik såklart är avgörande. Så när Peder tycker att jag borde prova Zalto, ett munblåst Österrikiskt glas av högsta kvalité kan jag inte motstå. Maken till extrema glas tror jag att man får leta efter dessutom vinklad i enlighet med jordaxeln, jo jag tackar ja. Vet inte om det bidrar till upplevelsen men den otroligt smala halsen och det, för Burgundy kupan, abnormt stora huvudet gör att det nästan känns som att glaset är elastiskt när man snurrar runt vinet. För att inte tala om kontakten när man tar en sipp, tunt är bara förnamnet. Tänker inte försöka mig på någon direkt smakjämförelse men form och hantverk ihop bidrar verkligen till en upplevelse som borde upplevas. Efter att ha snurrat glasen några gånger är jag fast, trodde aldrig att diff serien skulle kännas "klumpig" men det här är i en klass för sig, nu gäller det bara att övertala frun om detsamma. Glasen och mer info hittar du här.

Schysta former

Tills nästa gång. Vinprovning och köttpåfyllning, för att inte tala om hur farligt bowling är...

Pst. Aningen svårt att få samma schwung i snurren som i en rundare kupa.

Psst. Aningen nervöst att diska, nog för att det pallar maskindisk men där går gränsen.

Undurraga T.H. Pinot noir 2011. Från blött, till snö, till blötsnö..

Ett kyligt glas,

Nyss ändrat November, nog för att det fanns en del som lockade i det tillfälliga släppet på Bolis, men vana trogen ligger jag lite lågt. Finns så mycket bra vin som man inte behöver köa för att köpa, å andra sidan ska man aldrig säga aldrig. Om det finns någon flaska kvar en bit in i månaden brukar det kunna slinka ner en eller två i den virtuella varukorgen. Nu har jag dock fått möjligheten att prova en nyhet i december, gäller att vara ute i tid, även om jag inte kommer att köa för Undurraga T.H. Pinot noir 2011 (Varuprov, lanseras 1:a december, nr 90464, 139 kr) finns det en överhängande chans att jag kommer att få med mig en eller två flaskor hem, om det finns kvar vill säga.

För jag blev ganska tjusad av den stora körsbärs/vinbärsstrama doften på mörkare botten. Den trevliga örtkryddiga, sammansatta och hyfsat tillgänglig doft profilen. Munkänslan med sin matstrama men ändå rundare touch, den friska fruktkompott av småsyrliga röda och blå bär. Hur det, sina generösa drag till trots, ändå lyckas ge ett småsvalt, kryddigt och balanserad intryck. Även om tanninerna är lite småtorra och kännbara blir de inte för utmanande. För att inte tala om den bra långa friska bäriga eftersmaken som bara har ett uns ekkrydda. (86-87+)

i svalt klimat

Jag är som sagt glatt överraskad av denna flaska , inte en skymt av några kemiska toner, som jag annars kan hitta i chilenska viner. För att inte tala om vad som händer efter några dagar öppnad, förvarad i kylskåp.  Nu har tanninerna slipats ner, frukten blivit bärigare och hela uttrycket har blivit följdsamare. Bättre? Jo faktiskt, mer i harmoni och med en lovande säg 1-3 års utveckling, kanske mer. Osökt kommer jag att tänka på en bättre enklare chianti, frisk, fruktig och härligt matorienterad.

Tills nästa gång. Vänt kompost, ställt in grill och låst lekstuga, nu kan vintern komma...

Test av Bosch MSM7700 blev jordgubbsfluff med mandelhack. Lekland kan verkligen leka musten ur en..

Ett paket kommer lastat

Det finns en elektrisk ansluten mojäng, ja förutom spis, som jag har svårt att klara mig utan i köket, stavmixern. Den ska vara stark, snabb och uthållig, lite som en arbetshäst på steroider. Den jag haft har varit grymt bra, en 600 watts Phillips, men den har saknat en sak, nämligen visp. Ok det är inte ofta men varje gång jag har tagit fram visp, el eller hand, har jag svurit lite tyst för mig själv. Har faktiskt gått så långt att jag sneglat på reservdelsmarknaden för att se om det fanns någon visptillsats till min trotjänare, men icke. Döm av min förvåning när en vitvaruförsäljare! slänger ut en förfrågan om jag vill testa en stavmixer. Hm, vad är haken liksom? Kanske är jag väl naiv men det här känns onekligen som en bra deal. Jag får testa en Bosch MSM7700 (kostar 710 kr på whiteaway.se, vilket i dagsläget är delat lägst, inklusive frakt, på prisjakt.se) bara att provköra och delge intrycken. Självklart behåller jag mixern efter testperiod.

Hack, hackeli hackhack

Först test av medföljande knivar och behållare. Gedigen och bra känsla, mandlarna hackades utan nåd och inte ett spår av trött gnissel eller motstånd för den delen. Känns som att mina mindre hackbehov alla gånger kan tillfredsställas. Bra så.

Från fryst till smet

Sedan elddopet, mixa frysta jordgubbar. Alla som har provat att mixa frysta jordgubbar vet att det, inte funkar. Så i med en nypa socker och lite grädde och nu gick det som smort. Ok att man får trixa lite men maskinen varken lät särskilt plågad eller luktade bränt för den delen. Även här, bra så.

Döm av min förvåning när testet var klart

Sammantaget är jag mer än nöjd, en stabil, stark och ergonomiskt duglig mixer som fick min gamla att kännas, just gammal. På köpet fick jag en enkel, god och framförallt snabb jordgubbsdesert/mellanmål som verkligen inte skämdes för sig. Fast helt ärligt vete katten om jag känner mig kvalificerad som vitvarutestare, särskilt vetenskapligt kan jag verkligen inte påstå att testet var i all fall. Men en sak är säker, min gamla trotjänare har förpassats till källaren och då har jag inte ens behövt använda vispen än.

Tills nästa gång. Tyvärr kom inte rödtjutsulf, får väl nöja mig med lite vitt bubbel istället...

Pst. Har aldrig handlat tidigare av whiteaway.se men på papperet låter fraktfritt, prisgaranti och brett utbud bra. Är det någon annan som har erfarenhet av sidan?

Castello di Ama Chianti Classico 2006. Härligt med höst..

Ljust och skirt

Varför slår vin det mesta på fingrarna i dryckesväg? Finns flera skäl men Castello di Ama Chianti Classico 2006 (varuprov, årgång 2007 finns hos ewine.dk för 255 kr, halvan finns dessutom som TS på SB för 129 kr)  demonstrerar på ett nästan överpedagogiskt sett en av dem.

Vid öppnandet bjuds skira surkörsbär, viol och eneträ på en mörkare men ytterst elegant botten. Munkänslan bliter tag i gom och tanninerna är närmast brutalt torra och läppsmackande. En skir, ursprungstiskt slimmad Chianti med mörkare tryck i botten, mild fatbehandling och ytterst matkrävande.

Mörkt och komplext

Efter tre dagar öppnad i rumstemp har vinet bytt skepnad, mörkt, lite småmuriigt, soja, tomatsås, svamp och höstlöv. Munkänslan är nu snarast polerad, tanninerna skickligt tämjda och hela uttrycket är följsamt med en underliggande frukt och en "smutsigare" känsla. Inte trött, bara aningen brådmoget.

Vilket jag föredrar? Ung skir frukt, mörk murrig komplexitet, bitiga svårtämjda tanniner, lent luxiöst och följsamt, hmm. Diggar båda uttrycken skarpt men om någon skulle hålla en korkskruv mot strupen föredrar jag, i skrivande stund, komplexiteten dag tre. Det intressanta är dock hur det gått från att ha varit ett exemplariskt matvin till något du snarast snurrar i kupan utan tilltugg. Fascinerande är bara förnamnet.

Tills nästa gång. Igår rusk, idag sol, eller va det tvärt om...

Anselmo Mendes Alvarinho Contacto 2011. De tre musketörerna och jag..

Fler som fått span på Anselmo Mendes

Hade fått korn på flaska och producent hos Niklas, du vet han som har koll på Portugal, också. Eftersom tanke och handling tyvärr inte sitter ihop blev jag desto gladare när importören påminde mig om att jag borde prova Anselmo Mendes Alvarinho Contacto 2011 (varuprov, nr 6707, 119 kr). Ibland är livet inte svårare än så.

Blommor

lite gräs

Och det tackar jag för, den enda risken är att jag på detta sätt även kommer att fylla på självmant för det här var goa grejjor. Friskt, fräscht med en tropisk citruskrispighet ackompanjerad av gräsiga inslag. Men låt dig inte luras av den ytterst tillgängliga charmen det finns en inneboende struktur och stramhet som inte släpper fokus för en sekund. Det känns lätt och ledigt med en egen, personlig, småbångstyrig känsla som biter sig fast och fortsätter länge i den långa balanserat skalbeska eftersmaken. (88-89p)

Tänkt tilltugg

En apitetretare när den är som bäst, kan säkert kombineras med mycket men just den fräscha känslan, den subtila men ytterst närvarande steniga mineralen och det egna uttrycket gör sig nog bäst lagom svalt, till bredden fyllt i goda vänners sällskap. Till den tänkta laxburgaren hade den drunknat, fick bli vatten.

Tills nästa gång. Första hela dag som ensampappa, jag önskar mig själv lycka till...

Pst. Ringde en klocka långt bak, nog hade Uffe nallat på en flarra i somras?? Jorå, han gillade också.

Bastide Blanche 2009, långkört köttlass och Pesquier Gigondas 2010. Idag står måndag på schemat..

Mörkt och köttigt

2008 var bra men då efterlysta jag lite mer frukt, nu med facit i hand vette katten om inte La Bastide Blanche 2009 (varuprov, nr 2262, 139 kr, ser att det redan står 2010 på SBs hemsida) har aningen mycket av densamma. Vi får väl se om jag har lika mycket att göra när 2010 provas, för sanna mina ord, det här tåls att testas om och om igen.

Mörkt, köttig med fylligt nästan len ogenomtränglig frukt, lagerblad och andra sydfranska kryddor. Gott om extraaktion med ändå med hyfsad fräschör  en liten besk kant annars är det förvånansvärt tillgängligt, vart tanninerna taget vägen vette katten. Aningen svårmatchat i dagsläget, det fylliga, smårunda uttrycket gör att det nästan passar bäst utan något tillbehör men då ska man absolut ha en fabläs för fylligt rött. Personligen passade 08:ans något kargare uttryck mig bättre, även om denna flaska på intet sätt skämmer ut sig. Välgjort, mustigt med turbotrycket på övre halvan, bara att tuta och köra. (87-88p)

Kött o vin, ja tack!

Den gjorde sitt bästa för att möta upp det köttlass jag hade långkört, men inte ens med mors lättsockrade lingonsylt funkade det speciellt bra, aningen övertungt. Maten däremot var helt enkelt extraordinärt bra, kanske därför vinet upplevdes aningen sämre än tidigare på egen hand. Något recept blir svårt men följande låg med i grytan i de dryga 7 timmar som den stod i ugnen.

Långkört köttlass - picked pork style.
I bit revbenspjäll
1 bit karré
1 bit rådjursdel med ben
Vitt vin
Flädersaft
Lök
Soja
Balsamvinäger
Färsk Chili
Björnbärsmarmelad
Rött vin
Balsamvinäger
Peppar och salt

Ja ni förstår va? Tog det som fanns i frysen för att göra plats för en kvarts närdöd ko. Körde allt så många timmar möjligt. Reducerade ner vätskan samtidigt som jag kokade med alldeles för lite morötter och potatis, tog bort överflödigt fett, smakade av med rött vin, vinäger och björnbärsmarmelad. I med liiten skvätt grädde och bokstavligt sleva upp på tallrik.

Ett, av många, ljus i höstmörkret 

Hade jag kunnat åkt tillbaka i tiden hade jag, tillsammans med en och annan medhavd lotto kupong, istället ställt fram Domaine du Pesquier Gigondas 2010 (varuprov, nr 2836, 145 kr, aktuell årgång på SB 2011, men pass på tror att 10:orna finns kvar ett litet tag till). Följsam, läcker i en ursprungstypisk mörk skrud. Gott om sydrhônska markörer, örter, lite rått kött och allt blandat tillsammans i en mörkfruktig, smårund, mustig men pigg, sval och farligt lättdrucken skepnad. Om jag ska hitta något att klanka ner på förutom en viss brist på komplexitet så har någon trampat lätt på bromsen i mittpartiet, eftersom jag hellre friar än fäller skyller jag detta på ungdomen. Förutom att man med all säkerhet kommer att vinna en del på några års tålamod, finns här i dagsläget en utomordentlig sparringpartner till mycket eller i två redigt fyllda kupor en ljusfylld murrig höstkväll. (89-90+)

Tills nästa gång. Ny vecka, mums...

Loch Lomond 17 Years o Appleton Estate Extra 12 Years. Frisk, tills vidare..

Viss skillnad i mängd och innehåll

Uscha, vilken pina det är när näsan är inte släpper igenom ett uns doft. Fast det är klart, när den väl gör det blir det desto roligare. Av de kommande elva rom- och whiskynyheterna som släpps den 1 Oktober har jag smakat hälften, vilket någonstans måste vara ett omedvetet personbästa. Den största besvikelsen var den 18 åriga Laphroaigen, hade helt enkelt förväntat mig mycket mer men det är som att tiden slipat bort personlighet och bångstyrighet som jag gillar i de yngre buteljeringarna.

Highlander

Ne, då gillade jag Loch Lomond 17 Years (varuprov, släpps 1:a Oktober, nr 464, 529 kr) desto mer. En förhållandevis mild rökig doft med väl avvägd citrus/tropisk frukt och färskt trä. Beståndsdelarna är härligt integrerade och ger ett solitt intryck. Munkänslan har ett aning sött anslag, fyllig, bastant, med en fyllig blötare rökighet. Överlag är känslan frisk och helheten har en övertygande tyngd. Eftersmaken sitter i riktigt länge med torv, rök och hyggligt ungt trä och frukt.

Det här gillar jag, en humant prissatt rökig sak med tillräckligt ålder för att inte upplevas som allt för enkel och stickig. Riktigt bra rent av och ett bra alternativ om du tröttnat på rökbomberna från Islay, den grövsta generalisering i mannaminne jag vet, men ändå.

Jamaica man

Tycker du att Whiskey kan bli aningen för starkt, krävande eller om du har sällskap som föredrar sötare saker kan Appleton Estate Extra 12 Years (varuprov, släpps den 1:a Oktober, nr 517, 369 kr) vara ett alternativ. Här kommer ett lass med söta gosaker, doften formligen osar av desertbord, torkad tropisk frukt, vanilj och en angenäm ton av målarpyts.Smaken följder upp med ett lass sötma, bra integrerad alkohol och ett komplexare ton av trä och kryddtoner. Eftersmaken klingar av hyfsat fort men lämnar en småsöt, mjuk känsla.

Personligen tycker jag att det blir aningen sött, nog för att det finns struktur och komplexare toner som lockar men det här blir i mesta laget. Om man som jag vill ha ett sötare komplement till whisky och cognac då tycker jag att man hittar ett personligare och bättre alternativ i Diplomático Reserva Exclusiva 12 Años (nr 356, 435 kr)

Tills nästa gång. Dags att damma av korkskruven...