Champagnedagen 2014..

Ett gammalt inlägg som blev liggandes i lådan, dessutom dåligt fokus på ekologiskt, äsch lika bra att skjuta när det ändå ligger, nåja, i rännan.

Sommartid, tvätt, disk, göra ordning två barn till dagis, en småsjuk dotter ska hållas vaken, några ärenden i stan, en snabb lunch och sedan ska det klämmas in en resa till storstan och slurpa Champagne, på tåget hem undrade jag om det fortfarande va måndag? Ibland, eller snarast ofta, är livet ett pussel med för många bitar och för litet bord. Men underhållande är det i överflöd.

Nere i stan mötte Uffe upp och sedan några raska steg till vad som skulle bli mitt andra besök på det anrika Grand. I spegelsalen möts vi av ett hav av människor och Champagne.

Jag är långt från erfaren när det kommer till att prova flertal viner under hyfsat pressade former, lägg till champagnes munkramande syra och elegans och du får ett flertal noteringar som ung, pigg syra, elegant, balanserat, korrekt, god, äpplen, citrus, mineral, brioshe, champinjoner, tropisk frukt, blommor och mandelmassa och såklart även en del obalanserat, orent, vattnigt och mondänt. Nej, istället fokuserade jag lite extra på tre kriterier, "supergott!" (smak), "borde köpas hem" (prisvärde) och "hade förväntat mig mer" (för dyrt/dåligt). Trots att vi gjorde ett tappert försök att prova så mycket som möjligt fick vi och våra tandhalsar se oss besegrade, tid och ork räckte helt enkelt inte till för allt. Med det sagt provades mycket, det mesta var korrekt men inte direkt upphetsande, lite var rent av dåligt och några var lysande exempel på vad som kan åstadkommas i ett av världens mest hajpade distrikt. 

Supergott!
Dehours vingårdsvarianter, personligt, nyskapande och otroligt mersmakande.

Laurent-Perrier Grand Siecle satt som en gräddbakelse

Drappier GS 2005 okompromisslös charm.

Roederer Rose 2008, helt enkelt strålande, fick rysningar.

Roederer Cristal 2006, så jävla bra.

Philipponat Cuvée 1522 2004, attans så häftigt.

Diebolt FdP 2006, ekfatsmassage på bästa nivå.

Gosset Celebris 2002, vet inte om det blir så mycket bättre än så här.

Bollinger GA Rosé 2004, Va! Sa du rosé? Nej jag sa lysande champagne

Borde köpas hem

Pierre Peters Magnum med huvudsak 2008 som grund, köp innan årgång byts. 

Clouet Silver, typisk husstil och driv i mineraliteten.

Drappier Brut Nature, hela Drappiers linje är bra men denna hade en renhet som verkligen slog an.

Allt Roederer med

Roederer Rose 2008 som en av de bästa minnena från denna afton.

Philipponat CdG 2002, storhet i vardande

Launois 2008 08 syra och allmän charm i massor.

Diebolt-Vallois Prestige Brut, light versionen av FdP till helbantat pris. 

Diebolt FdP 2006 är helt enkelt lysande till i sammanhanget litet pris, i alla fall om man knep i TS släppet som jag gjorde.

Allt Gosset med 

Gosset Grande Reserve som en riktigt prisvärd pärla, för att inte tala om den självklara Rosén, men det visste jag ju redan-

Allt Bollinger med Bollinger GA Rosé 2004 som den starkast lysande stjärnan

Hade förväntat mig mer.
Pierre Peters LC 2006, har några flaskor själv, hade hoppats på mycket mer. Ska bli intressant att prova på hemmaplan framöver. 

De Saint Gall Orpale 2002, väldigt knutet och låg volym, kan alltid hoppas att tid låser upp.

Och sist några tips till nästa gång, om det blir någon nästa gång.
1. Se över i förväg vad du vill testa, jag gick in förbehållslöst vilket resulterade i ett irrande. I och för sig så testade jag en del som jag kanske hade skippat annars.
2. Kom i tid, gärna tidigt. Kom in någon gång vid 14:30, vilket var aningen sent, en del var slut och en del hanns inte med.
3. Bygg upp tänderna i förväg. Vet inte om det är möjligt men någon/några dagar innan utan så mycket syra angrepp hade nog inte skadat. Tänderna gör oont efter en sådan här dustning och då har jag ändå grymma tänder.  

Tills nästa gång. En otroligt lärorik dag...

Drappier Brut Nature Pinot Noir Zero Dosage..

För 359 spänn kan det ha varit den intressantaste nya bekantskap som gjordes på Champagnedagen för några månader sedan. En dag jag tydligen inte delgett trots dess tydliga spår i form av nya bubblande bekantskaper och onda tandhalsar. Aja vi får väl se, det kanske dyker upp något.

Hursom, några flaskor inhandlades som följd och en sammanfallande födelsedag och gräsänklingskväll senare poppas korken på Drappier Brut Nature Pinot Noir Zero Dosage (nr 77236, 359 kr)

Precis lika härlig som jag minns den, doften är fräsch med en lätt nötighet, åt det medelfylliga hållet,gulröda äpplen, mineralkrita och en kittlande nerv. I munnen är det torrt, kompromisslös utan att vara varken ben eller munknäckande. Det är friskt, sjungande syra men redan från start finns det tyngd, något som bara tilltar med tid. Det här gör säkert inte ont att spara några/något och lyckas jag hör jag av mig.

Tills nästa gång. Får se vad frun säger imorgon...

Pst. Tydligen blev det här inlägg 600, ytterligare en anledning att fira!

Champagne, rött tjut och platt riesling..

 

Augusti, nytt jobb, nya rutiner och allmänt hurtande på agendan. Men först, de sista självande dagarna av Juli, ett kärt återseende av Ulfmannen och Timpan. Såklart fördes inga noter och såklart står man på läktaren och kikar ner på sin egna förödmjukelse, tur att man inte står där ensam. Att nämnas bor dock att A Christmann Idig 2009 är sjuk, ingen druvkaraktär, tillhörighet eller syra för den delen. Platt livlöst och allmänt tråkig. Tillsammans med Guigals Côte-Rotie Brune et Blonde 2009 var det besökets bottennapp. Den sistnämnda var inte dålig bara allmänt tråkig och själslös. Tur att vi drack en del annat som fick hjärtat att slå ett slag extra, Castello dei Rampolla Sammarco Toscana IGT 2009 hade en skön mix av slank supertoskan, balanserad surkörsbärskompott och stallbacke. Klart bättre dag 2 så resterande flaskor får gott vänta. Andreas Gsellmans Traminer 2011 var precis lika god och personlig som när jag testade den sist tillsammans med Peder, som sagt, bara att beklaga att det inte är lika lätt att få tag i framöver för det här är bra på alla plan. Besökets fyndvarning kan mycket väl vara Eric Rodez Blanc de Noirs Grand Cru, för 331 kr får man ekologisk odlad pinot, delvis fostrad på fat med väldigt mycket personlighet, supergod helt enkelt. Ja just ja, Bartolo Mascarello Dolcetto d'Alba 2009 kan mycket väl vara den mest barololika dolcetto jag smakat, eller godaste för den delen. Ett inte helt misslyckat slut på Juli med andra ord.

Tills nästa gång. Undrar just om den där rödtjutsrieslingen har slutat blogga eller...

Grongnet Special Club 2008. Vad gör man inte..

Grongnet Special Club 2008

Suget efter något gott blev för stort, skulle egentligen väntat till näsan är frisk men vadå, sämre kan man ha det. Grongnet Special Club 2008 (nr 99593, 396 kr) lanserades nu i Mars. Grongnet har sedan 1885 odlat sina 14 hektar, verkar vara 18 i dagsläget, i byn Etoges, strax söder om mer kända Côte de Blancs. Med Cécile vid rodret produceras årligen 70000 flaskor där toppen utgörs av årgångsblandningen Carpe Diem och den årgångsbetecknade Special Club. Special Club 2008 innehåller 57% Pinot Noir och 43% Chardonnay och har lagras med jäst på flaska fem år innan den sedermera kom i min ägo.

En superfrisk pust av gula äpplen, stjärnfrukt och en citrustvist. Gott om bubblor som formligen väller fram när man häller upp. Trots ett idogt snurrande möts munnen av en frisk vägg av munfyllande mousse, blir nästan som en gräddig matta av välsmak, följt av den frukt som inledde doften. Syran är såklart superfrisk, 08 frisk men inte lika gastkramande som i vissa andra årgångsbarn. Men vänta nu, när tempen sjunker, otålighet och ishink är kanske inte bästa kombination för att önskad temp, ökar syrans intensitet avsevärt trots längre kontakt med luft. Avslutet snörper upp, beska är att ta i men något tar tag i gommen ganska ordentligt och lämnar en lång frisk fruktpastill.

Supersmarrigt, till en början med betoning på lättdrucket och balans, med lägre temp och ökad syra går dricktakten ner och övergår i ett försiktigt men fullt lika angenämt sippande. Inte överkomplext i dagsläget men den ökande intensiteten, syrorna och det gräddiga inslaget skvallrar definitivt om att det finns mer att hämta med lite tid. Och kom ihåg, näsan är inte vad den brukar vara, så det är nog bäst att ni testar själv.

Special Club, är det någon mer än jag som är fast? Ok att jag fortfarande inte smakat någon som golvat mig totalt men vadå, för samma pris som de större husens standardblandningar får man ett personligt årgångsvin från en liten odlare som dessutom gått igenom Club Trésors de Champagnes vakande öga. Hittills har jag följt och inte ångrat Richard Juhlins råd om att köpa allt jag kommer över, den där biten med att vänta fem år har jag däremot haft större problem med.

Tills nästa gång. Helt klart rätt medicin...

Vilmart o Cie Grand Cellier d'Or 1er Cru 2008. Anledning att fira..

Grand Cellier d'Or 1er Cru 2008

6 år, inte bara dottra som fyller det i år utan även vårt äktenskap. Värt att fira? Klart! Eller snarare fira att jag funnit min själsfrände och att detta är de första åren i raden på många fler. Hur firar man då? Vi skulle ta tillflykt till grannstaden, hotell, egentid och lite bubbel på kvällskvisten. Som alltid är det skakigt innan, ska någon bli sjuk och får vi barnvakt? Som tur är rycker mina föräldrar in mer ofta än sällan och så även denna gång. Och barnen, ja det var ju bara den lilla detaljen kvar. Vattkoppor och en förkylning, där flög den övernattningen bort.

Lika bra att göra det bästa av situationen, bubbel på hemmaplan funkar ju det också. Fast vad ska jag ta? Har inte övermycket att välja på men några flaskor har smugit sig ner sedan champagnefokuset började i höstas. Att det blir en 2008 står utan tvivel, känns inte mer än naturligt eftersom det är året vi firar och kommer förhoppningsvis att fira långt framöver. Men vänta nu, skytteltrafik till skrikande barn och två mycket sletna småbarnsföräldrar senare, äsch firande blir vad man gör det till.

80% Chardonnay och 20% Pinot Noir Premier Cru druvor behandlade med biodynamikens alla regler från Rilly-la-Montagne och Villers-Allerand samsas i Vilmart o Cie Grand Cellier d'Or 1er Cru 2008 (kostade 498 kr på Bolaget och 398 kr från Franska vinlistan). Av det jag tror mig veta i förväg kan sägas att odlaren är grymt bra, gärna använder fat, både små och stora, stilen är klart lagringsduglig och husets toppcuvée Coeur de Cuvee 1999 smakade alldeles förträffligt i somras. Av det jag kan läsa mig till kan nämnas att Vilmart producerar runt 110 000 flaskor årligen, biodynamisk odling utan att vara certifierad, grundades 1890, "trollar" under vinifieringen vilket resulterar i grymt bra resultat trots bristen på Grand Cru druvor och en förkärlek till fat gjorda i Allier. Lika bra att smaka.

Oj vilken intagande doft, dov lite syrastinn till en början men släpper fram en skön komplex mix av bland annat gul frukt, sten och lätt bröd, för att nämna något. Det är framförallt dissonansen mellan de lättare fruktigare inslagen och de tyngre brödiga som ger ett gott och intressant intryck.

Munkänslan är superfräsch, en våg av mousse slår som en vägg mot gommen, den vid det här laget så karakteristiska 08:a syran går som ett sylvasst spjut genom hela uttrycket, blir faktiskt lite svettig på näsan, gula äpplen, stenig mineral, bastantare toner av bröd virvlar runt och samlas upp i ett citrussyrligt avslut som bara fortsätter i den långa karamellsyrliga eftersmaken.

Måste säga att det är direkt lustframkallande i dagsläget även om jag är övertygad att det kommer bli en helt annan varelse med tid. Jag gillar verkligen balansen, elegansen, kombinationen av lättare och tyngre, för att inte tala om den gastkramande syran. Det ska blir ett sant nöje att återvända om något år och nog blir man sugen att prova Coeur de Cuvee 2008 när den kommer.

Tills näsa gång. Lätt överkörd av småbarnslivet, igen...

Philipponnat Clos des Goisses 1996. Imorgon är det Mars..

Philipponnat Clos des Goisses 1996

Jaha då var man lätt golvad igen, ännu en gång är det Ulfs fel. Philipponnat Clos des Goisses 1996 är helt enkelt oemotståndlig. Tänk att juice från druvor plockade för närmare 20 år sedan kan upplevas så fräscha. Nog för att det finns en del som vittnar om ålder, lite nötter, en fylligare djupare komplexitet både i doft och smak men helhetsintrycket som lämnar mitt anteckningslösa minne är stenig, komplett, följsam fräschör med en ryggrad av högsta kvalitet och löfte om mer. Helt plötsligt känns det inte helt orimligt att lägga runt tusenlappen på en flaska vin, fast det är klart, sedan ska man vänta i bra många år för att slutligen önska att man köpt flera. Äsch lika bra att fortsätta gotta sig åt minnet av denna ett tag till, sämre kan man absolut ha det.

Clos des Goisses är också namnet på den 5,5 hektar stora vingården belägen i Mareuil-sur-Ay som Pierre Philipponnat köpte 1935, 25 år efter att han öppnat portarna till huset. Av de 650 000 flaskor som produceras årligen är CdG deras dyraste och klart bäst ansedda. Årgång 1996 innehåller 50% Pinot Noir och 50% Chardonnay även om vingården är planterad med 70% Pinot och 30% Chardonnay. Vinifieringen sker delvis på ståltank även om merparten fortfarande ligger på ek, dosagen är på ca 4 g/l och vinet får ligga i källaren upp till 11 år innan det släpps på marknaden. Enligt utsago ska vinet helst dekanteras före dess 20 års dag vilket inte låter allt för otroligt med tanke på hur denna 18åring betedde sig.

Tills nästa gång. Vad tänker ni knipa av det kommande bubblet? Jag har mina aningar...