Las Flors de La Pèira 2008. Goda mellandagar bådar gott inför nytt år..

Tidens tand

Ett tydligt tecken på sin egen ålderdom är att omgivningen, den unga alltså, inte vet vilka filmer man pratar om. Men när det hände filmen med stort M, filmen som visade att man faktiskt kunde filma runt en person med flera kameror och dessutom göra ett skärmregn av diverse tecken som fick fantasin att svindla. Filmen som gjorde att man innerst inne önskade att någon kunde komma fram och be dig välja på två godisar. Jo nog vet ni vilken jag menar? I vilket fall bidrog det säkerligen till att Rob Dougan var vid stadd kassa när han bestämde sig för att börja göra vin. När Matrix landade i mellandagsblickfånget fanns det ingen återvändo, Las Flors de La Pèira 2008 (nr: N/A, kostade 299 kr hösten 2011) i glaset och Neo på skärmen, en riktigt skön kombo skulle det visa sig.

Mörk, djup doft med portvinsvibbar, lite smörkola och vaniljstång. Mustigt, vågat och kniväggsbalanserat på den yttersta randen till svulstigt landar den på fötterna. En härlig, varmblodig sniff med en diskret källarton och ett litet stick alkohol, inget för den ek och frukt farhågade alltså.

I munnen beter det sig aningen annorlunda. Mustig mörk frukt även här men med en piggare svalare ton som väger upp. Ok att det är både aningen runt, extraherat med tydliga vaniljkola inslag men det vilar samtidigt något oförlöst och lovande i all generös internationell drickbarhet. Avslutet biter till en aning med smått kännbar alkohol och en förnimmelse av tanniner. Eftersmaken är lång, mjuk, fruktig med bara en aning körsbärskärnor. (91-92p)

Ibland är det bra underligt, det som först möttes med viss avighet och skepsis övergick ganska fort i en varm, mjuk och öppensinnad omfamning. Där filmen har tappat en aning övertygar vinet desto mer, fast det är klart, skadar inte att man är lite sådär mellandagsmjuk i sinnet.

9 år mellan film och dotter, himmel

Tills nästa gång. 2013, ja jag säger då det...