Nomine-Renard Special Club 2008. Det sa inte plopp men ändå..

Club Trésors de Champagne

Nomine-Renard Special Club 2008

Jakten går vidare, fick en fråga om jag fortfarande är inne i Champagne och då framförallt anno 2008. Förutom att min äldsta föddes gick jag och blev äkta man samma år, så nog finns det anledning för ett upprepat firande. Men förutom det, inte är det ekonomisk överflöd, snarare tvärt om i föräldraledighetstider. Nej, det handlar främst om att hitta mina egna smakpreferenser, veta vad jag ska köpa framöver, fördjupa mina kunskaper, utforska en stil som jag inte helt och fullt dragit jämt med tidigare och allt detta i en årgång som förståsigpåarna uttalar till en av de bästa i närminne. Och där är jag inte riktigt än, så ja, fokuset är kvar.

Nu har turen kommit till Nominé-Renard Special Club 2008 (nr 99387, 397 kr). Förutom att jag smakat en Special Club tidigare kan jag ärligt erkänna att inte har en aning om vad som väntar. Det är också lite av tjusningen med just Special Club, små odlare som gör sitt egna men buteljerar i samma flaskform och till i sammanhanget ytterst humana priser. Nominé-Renard håller till i byn Villevenard söder om kända Côte des Blancs. Familjen producerar ca 100 000 flaskor från sina 20 hektar fördelat på druvor från byarna Étoges, Charly, Passe, Broyes, Allemant och såklart Villevenard. Årgång 2008 består av 80% Chardonnay och 20% Pinot Noir från rankor med en medelålder på 35 år, vilket måste anses vara en ansenliga ålder i Champagne. Nog rabblat med siffror, ner med snoken och foten upp.    

Fräsch och tajt som ett skruvstäd vid öppnandet, behövs inte lång tid i glaset innan det rundar till sig och ett fång gula äpplen och päron bjuds. Något stenigare lurar i bakgrunden tillsammans med något exotiskt. Doften är till en början varken stor eller överdrivet komplex men desto mer salivframkallande. Första smutten känns förvånansvärt mogen, moussen är mjuk, nästan len och man får en ganska direkt känning av de gula mogna päpplena som avslöjades i doften och några milda kex. Syran är fräsch och påtaglig men varken aggressiv eller direkt salivframkallande som jag upplevt i andra 08:or, avslutet snörper upp och mynnar ut i en lång ganska stram samklang av äpplen och sten.

När det första stinget av besvikelse över utebliven komplexitet och munbrytande syra lagt sig slås jag om och om igen över hur balanserat och rent ut sagt förj*vligt gott det är, lockar dock inte till merköp och merparten blir kvar till dag 2.

Nuså! Elegant och finstämd doft, vanilj, mjölkchoklad och mild kokos har växt fram, äpplen och päron gått tillbaka. I munnen får man en munfull chokladkaka med apelsinkrisp, en vägg av mjuk mousse, piggt och fräsch på alla sätt. En klart stänk stenig mineral, smått krävande och definitivt personligt. Eftersmaken sitter som en småsyrlig smäck av mer röd kompromisslös citrus. Det här var en helt annan skapelse än den päppelcharmör som först visade sitt insmickrande anlete, nu har jag en fullmatad matchampagne i glaset som mättar och skapar mersmak i varje smutt. Var det någon som sa mer?!?

Tills nästa gång. I borta, bara 19 kvar...

Bernard Hatté Champagne Special Club 2004. Snart var det dags..

Bernard Hatté Champagne Special Club 2004

Special Club, Club Trésors de Champagne om man vill bara fransk, är en samling odlare i Champagne som helt sonika tog saken i egna händer, allt för att öka kvalitet och medvetenhet. Resultatet blev årgångslanseringar i den karakteristiska "feta" flaskan, missta er ej att tro att allt är lika bara för att flaskan ser lika ut, nej här handlar det om enskilda odlare som tolkar sin egen jord och tro men som sprids gemensamt i samma förpackning. För mer ingående läsning styr jag er direkt till Champagnehuset, Sveriges enskilt största importör av denna speciella Champagne.

Nu låter jag kanske som en frekvent club besökare men Bernard Hatté Champagne Special Club 2004 (nr 77684, 329 kr) är min första bekantskap. 50% Pinot och 50% Chardonnay bådar för en fylligare matigare champagne, mer än så har jag inte en aning om, lika bra att testa.  

Och vilken smakstart, bjuder upp direkt från kylskåpskallt med en småmogen inbjudande doft av solvarma gula äpplen, briosche och blött hö. I munnen brer den verkligen ut sig, moussen är riktigt mjuk och njutbar, äpplena är gula och göttigt mogna. Brödigheten i doften kommer igen tillsammans med en uppstramande pikant grapebeska i slutet samtidigt som det porlar en bäck av mineralvatten genom hela uttrycket. Eftersmaken är hyfsat lång, mjuk med en rundare bördigare touch.

Fy attan vad inställsamt och gott, samtidigt som det har en egentvist som gör att det aldrig blir tråkig. Stilmässigt är det en klockren matchampagne, passar nog faktiskt till det mesta i matväg.

Sedan en otroligt oväntad överraskning, har blivit, i übergott sällskap ska nämnas, nominerad till bästa foto i matbloggspriset. Ett pris som förövrigt ska vinnas av Helena eller möjligen min kumpan Fredo. När vi ändå är inne på självklara vinnare så finns ingen mer given än Johan-P i dryckeskategorin. När du, Johan, får ihop den efterlängtade boken fotar jag gärna.

Tills nästa gång. Måtte hals och näsa hålla en dag till...

Pst. Både Elvis och J-C har varit och tullat på samma flaska.

Psst. P-O har lite extra fokus på Special Club, håll utkik det kommer säkert flera tips.