Brolio 2007. Imorgon är en annan dag..

Jag har nog alltid varit lite lillgammal, men även jag får medge att det ligger en guldkantad medelåldersslöja över att lyssna på P1:s sommarpratare. Synd eftersom det faktiskt är riktigt underhållande att få ta del av och lyssna på andra människors livsåskådning och erfarenheter. Samtidigt som tanken slår mig att fler ungdomar borde uppmärksamma denna kulturella tradition förstärks bilden av en mossig P1:s lyssnare med hår på alla ställen som man inte tidigare trodde att hår kunde växa. Ne inte är jag såå gammal, eller är jag? 

Ett syndrom som samtliga, unga som gamla, verkar ha gemensamt är sökandet efter den bättre morgondagen. Imorgon blir det bättre väder, imorgon mår jag bättre, imorgon, imorgon. Att leva i nuet verkar vara lika svårt som att hitta det perfekta vinet, rätt drickfönster, rätt smakkombinationer men framför allt rätt matpartner. Jag har hittat rätt partner men är lika hopplöst förlorad i den bättre morgondagen som min nästa. En sommarpratare som tillika verkar vara en intressant filur är Micael Dahlén, han sätter fingret på syndromet..

Eftersom dagens göranden blev morgondagens tillbringas ytterliggare en kväll hemma. För att anamma nuets positiva inverkan på vårt liv öppnas en halvflaska Italienskt rödtjut. I ett tidigare vinliv lockade Brolio 2005 eller var det 2006 med FYND! rop och andra köprekommendationer av den etablerade vinjournalist kåren. Kommer inte ihåg mycket från då mer än att vinet var överraskande gott, tilläggas bör att jag då sällan spräckte hundrakronorsgränsen när det kom till vinköp.

Hur står sig upplevelsen från förr med nuet? Brolio 2007 (nr 2705, 69 kr, 375 ml) är rejält fruktdriven, mogna lite småjästiga plommon, körsbärssaft och ek. Nästan lite whiskey varning med all ekinblandning. Doften är rättfram, stor och inte speciellt "typisk", skulle mig vetligen lika gärna kunna komma från något annat håll i världen dessutom med en hel del Merlot vibbar. Inte dålig bara storpublikt.

Smaken följer upp med samma frukt i överflöd, syrorna får kämpa på bra för att vinet inte ska kännas allt för övertungt. Tanninerna märks knappt utan markerar endast med en torr munkänsla i slutet. Eftersmaken är ganska kort med lite körsbärskärnor och fat. (84p) 

Vad som skulle kunna bli en sågning jäms med fotknölarna bli istället en hyllning. Möjligen inte till vinet allena utan till nuet och spontaniteten. Hur skulle jag annars blivit en upplevelse rikare, tagit fram ett vin som hittade min partners swetspot och sitta i efterdyningarna med lite anteckningsklotter som blir ännu ett i raden av minnesbetor som kan läggas i glömskans logg för att dammas av vid ett senare tillfälle.

Tills nästa gång. Imorgon gäller det...

Château Mont-Redon Châteauneuf-du-Pape 2004. Regn i värmen gör det bara fuktigare..

Egentligen undrar jag hur vi är funtade, när det är kallt klagar vi på kylan och när det är varmt svär vi över värmen. Samtidigt ligger det något tabubelagt över att klaga på värmen, nu är sommaren här så njut förfasen. Jo nog kan jag njuta allt om inte livet skulle fortgå i samma überjäkliga tempo som alltid. Den enda skillnaden på nu och förr var att förr när jag var på semester vilade jag upp mig, nu får jag vila när jag kommer hem. Same, same but soo different.

Både jag och min kära tyckte att det var på tiden att ta fram en gammal slagdänga, en flaska Châteauneuf-du-Pape. Har faktiskt blivit en och annan flaska inköpt på senare tid men de känns alldeles för unga för att våga närma sig med skruvkorken. Ångesten är total när budgeten bara tillåter ett fåtal inköp. Men något drickfärdigt borde vi kunna skramla fram. Sagt och gjort.

Det känns inte som att Château Mont-Redon behöver någon närmare presentation. Representerad på nästan samtliga bolag i vårt avlånga land och har så varit i alla år jag kan minnas. Enligt Robert Parker en underpresterare men passar nog många i sin välgjorda, strömlinjeformade och lättgillade stil. Ett "vanligt" vin men med lite extra allt som vinner på att luftas, så har mina tidigare erfarenheter varit.

Ska bli spännande att se om 04:an (inköpt för ca 2 år sedan) har utvecklats och åt vilket håll. Direkt från källaren ges strama röd bär, lakritsbåtar, franska örter och den berömda eken. Integrerat, vitalt och ganska långt från en fruktbomb utan att för den delen ha tappat stinget. En härlig "fransk" doft som lika gärna hade kunnat vara en Côtes-du-Rhône med lite stoppning.

Smaken är slankare än doften anger med gott om intakta syror, tanninerna har sjunkit in och är närmast obefintliga utan lämnar bara ett torrt avstamp i den långa eftersmaken. Frukten är lite torkad men ändå vital med vinbär, hallon, jordgubbar. Lakritsen och örterna återfinns även i smaken. Ett säkert kort till det lilla lammet men fungerar mer än väl på egenhand. 

Jag har inte druckit så många Ch9dP:er och inga med några år på nacken, men även jag blir förvånad vad fort detta har utvecklats. Vinet känns helt drickfärdigt och jag tror inte att det blir så mycket bättre än så här. Det råder en skön balans mellan mognadstonerna i den torkade frukten, de insjunkna tanninerna och den friska syran samt den välgjorda helheten. 

Efter ett tag i öppnad flaska moppsar vinet upp sig med en fylligare mörkare frukt och mer svårdefinierade nyanser och mer kännbara tanniner, men vad som skulle kunna bli riktigt bra sjönk ihop dag två till ett minne av sitt forna jag. Mitt råd blir att dricka nu med lite luftning. (89p)

Hur är era erfarenheter av "mogen" Mont-Redon, tål de att hållas på eller? Har några 05:or i källaren, känns som att de hade lite bättre stoppning för längre lagring, men vem vet..

Tills nästa gång. Utflykt i helgen, vilket ska bort? Mas la Plana, Eckerolinjen, Buffé eller storm... 

Alexandre Bonnet Grande Réserve Brut & Auchentoshan Select. Semester, första men inte sista..

Idag fick vår vän semester, jasså säger du men ta då i beaktning att det är hennes första "riktiga" semester någonsin. Själv har jag varit "ledig" sedan Maj men det är först nu som den riktiga semesterkänslan infunnit sig, miljöombyte, bortasovning och bjuddricka. Härligt!

Vad passar då inte bättre än att skåla in den nya tiden i lite bubbel. Alexandre Bonnet Grande Réserve Brut (nr 7555, 239 kr) innehåller mestadels Pinot Noir (70 %) men även Chardonnay (20%) och Pinot Meunier (10%).  Doften känns fyllig men ganska blyg, gula äpplen och en aning brödighet. Smaken är fyllig näst inpå halvtorr med en blyg gul frukt, smaklig brödighet och en förnimmelse av beska i en avslutande ton av grape. Syrorna finns där men inte alls lika pigga som i de rena Chardonnay champisar jag druckit. Eftersmaken är tyvärr lite för kort för att kännas riktigt bra men en trevlig ny bekantskap i den publika men fylligare stilen. (85 p)

Tills nästa gång. Undrar vad morgondagen har att bjuda på...

Ps. Kvällen avslutas med en Auchentoshan Select. Fruktigt mjuk med marmeladkulor, apelsinskal och honung. Fantastiskt mjuk och lättsam. Eftersmaken är kort vilket kan förklaras med den netta fatlagringen. Men detta är flera resor bättre än vilken blend som helst. Ett hett tips till de som inte säger sig tycka om Whiskey, å andra sidan kan du bjuda på något annat och spara denna till dig själv (83 p). Ds

Château de Tiregand Pécharmant 2007. Poäng, vad är poängen?

Det finns en sak som nästan är roligare än att bjuda på vin, det är att bli bjuden. I alla fall som idag, när värdinnan har lagt ner möda och muskelkraft på att bära hem den pressade druvjuicen hela vägen från dess hemland Frankrike.

Medan min kära nattade vår största flicka fick jag en chans att pracka på ytterliggare en nödtvungen själ lite vinovett. En sak som kom upp var huruvida man kan poängsätta vin. Vad handlar det om egentligen? En påtvingad åsikt av de som kan och vet mer, en egen helt opåverkad absolut sanning eller är det rätt och slätt en ytterst påverkbar skiftande mening om något som egentligen inte kan poängsättas mer än utifrån vald tidpunkt, förutsättning och sinnesstämning. Ni kanske misstänker vad jag tycker..

Eftersom jag precis har lagt över samtliga viner i Cellartracker, en alldelles förträfflig sida skall tilläggas, har jag blivit varse om min egna poängbaserade åsikt. När jag skulle registrera första flaskan som var drucken blev jag varse om de värdefulla poängen som fungerar vägvisare faktiskt ska registreras av någon. I detta fall var någon jag. Eftersom jag mig vetligt aldrig har druckit ett hundrapoängsvin har jag blivit avskräckt tidigare, men nu kändes det både befogat och någorlunda rättvist att faktiskt ge det en chans. Hjälpen blev en kort sammanfattning på sidan, varvid jag gjorde en direkt översättning.

100 poängs skalan

Extraordinärt (96-100 points)

Enastående (90-95)

Väldigt bra till utmärkt (85-89)

Bra (80-84)
Medel (75-79)

Under medel (70-74)

Undvik (50-70)

Skall tillägga att jag inte gillar det stora spannet från 79 och neråt, om jag får bestämma kommer de flesta viner jag inmundigar att ligga från 80 och uppåt vilket borde innebära att en 20 poängsskala skulle räcka. Men men nu är det så att man får ta seden dit man kommer, och om jag vill att folk ska registrera en godtycklig bedömning om hur vinet upplevdes då och där får jag göra det samma.

Tillbaka till värdinnans vin och dagens upplevelser. Faiveley Mercurey Clos Rond 2006 var vinet som hade kvällens förväntningar. Tyvärr för samtliga inblandade var kvällens flaska "korkad". Synd och skam eftersom det som lurade under simbassängen var en härligt röd slimmad frukt med struktur och eftersmak för att förgylla kvällen mer än väl.

Istället åkte korken upp på Château de Tiregand Pécharmant 2007, ur vidöppna glas doftar blandningen av Merlot (54%), Cabernet Sauvignon (23%), Cabernet Franc (18%) och Malbec (5%) stramt men ändå mörkt och generöst. Med handen på hjärtat är det svårt att uppfatta nyanser, men det ligger en oren karamell ton som jag tidigare har hittat i Gnarly Heads Zinfandel, även om den är mindre och renare här. 


Smaken är desto lättare att känna, mörk generös chokladströsslad frukt, svarta vinbär, plommon och en ganska påtaglig fatbehandling tyvärr finns det något orent som ger en småbesk och själkig känsla i slutet. Små knappt kännbara tanniner som dock är bra uttorkade. Eftersmaken är torr och ganska lång med påtaglig ekkänning och mörka frukter. (82 p) Känns i dagsläget för ungt men med potential att bli trevlig när faten lindas in i helheten. Läs mer på producentens hemsida.


Tills näst gång. Högst poäng denna kväll får vännen J, större gästfrihet får man leta efter...

Roagna Langhe Rosso 2003. Tropisk hetta, tack för barnpoolen..

Tropisk värme, eller klockan är halv nio och det är varmare ute än inne. Roagna verkar vara lika het som vädret, usch vilken liknelse men det känns som att detta är en producent som inte behöver presenteras mer ingående.

Åhh vilken doft, direkt från flaskan bjuder Langhe Rosso 2003 (nr 75237, 199 kr) näsan upp till dans. Sirliga solvarma körsbär, romrussin, aningen målarfärg, läder och glöggkryddor för att nämna några associationer. Doften känns sensuellt stor utan att vara burdus. Men egentligen är detta ett sådant vin där doften görs bäst att bara njuta av. Står och får ståpäls, trots närmare 30 grader utomhus.. Undrar just om smaken kan möta upp, i så fall blir det något i hästväg.

Smaken inleder med söta tomater sedan går dofterna igen i en slank och läskande munkänsla, härligt integrerat och drickfärdigt. Syran är riktigt hög och avslutet har rikligt med uttorkande tanniner om än något i vassaste laget med en viss hetta.

Eftersmaken är lång och riktigt torr med körsbärslikör och russin, läder samt en avslutande ekton. Sammanfattningsvis känns det som att det är bättre tryck i doft än i smak. En smak som kan upplevas som krävande och kärv om man är lagt år det moderna fruktstinna hållet. Ett personligt, drickfärdigt och en helt underbar doft gör detta till en av de bättre vin upplevelserna på länge. Om ni vill ha en mer utförlig beskrivning av några med mer erfarenhet läs här.

Först tänkte jag ta köpepotatissallad till den lågtempade och eftermarinerade fläskfilén men när jag smakade vinet kändes det inte rätt. Fick bli en egenkomponerad färskpotatissallad med rikligt av Creme Frâiche, Majonäs och Parmesanost. Fantastiskt gott och helt rätt i sommarvärmen.

Tills nästa gång. Tänk den som alltid fick vara värd, himmelriket...

Ps. Intressant att både Roagnas Dolcetto och denna har Barbaresco kork. Ds

Leitz Riesling 1-2-Dry "3". Ännu en sommarriesling..

Ja vad ska man säga, ännu en gång värmebölja, ännu en gång visar sig rieslingdruvan från sin bästa sidan. Inte halvtorr Moselhärkommande som förra året utan nu utforskar vi den torra sidan av resterande Tyskland. 

Stephan Tanzer och Gault Millau var rörande överrens om att unge herr Johannes Leitz fick till den bästa Spätlese varianten under 2007 års skörd i Tyskland. Vad säger det om producentens instegsriesling? Nja kanske inte så mycket mer än att jag fick upp ögonon för producenten. Johan Lidby är importör, eller om ni vill importera själv från Atomwine.

Härligt kittlande ungt, tropiskt touch, gula äpplen, en viss fet kryddighet, aningen bränd socker. En härlig harmoni mellan frukt och mineralkrydda.

I munnen känns vinet fylligt, det ger ett runt nästan förvillande sött anslag trots dess heltorra etikett. Syran är i överflöd och fungerar både aptitretande och mersmakande. Det är nästan läskigt vad fort glaset blir tomt. Frukten är relativt mogen och spelar förstafiol tillsammans med en personlig smårökig krydda som mynnar ut i en syrlig eftersmak av lime och gula applen.

En lättsamt läskande, personlig och mersmakande första påhällsning hos Weingut Leitz, vilken med all sannolikhet inte blir den sista. Ännu en gång bjuder 2009 i Tyskland på en härlig åktur..

Tills nästa gång. Det går att skriva ett helt inlägg med en hand...

Rully 2005. Sidewayseffekt och vattenkoppor nu hoppas jag på utebliven bältros..

I likhet med många andra fick jag en uppenbarelseliknande känsla när Sidewayseffekten var som värst (några år senare än filmdebut ska tilläggas), in med Pino ut med Merlot. Jag var då i inledningsskedet av min vinifiering och smakade allt som hade Pinot i sig, så här i efterhand inser jag att druvan inte gör sig i det  prissegment som jag rörde mig då samtidigt som generaliseringen var åt det grövsta laget. Nu några år senare när förrådet ständigt fylls med den ena intressantare flaskan efter den andra har Pinot inte hittat tillbaka till inköpslistan, frågan är om det ska bli ändring på detta? Efter att ha läst nyårslöften och bot om bättring från flera med överlägsen erfarenhet av vad vinvärlden kan erbjuda inställer sig tanken, kan så många verkligen ha fel eller fastnar alla tillslut i Pinovärldens förlovade land.

Bästa sättet är att själv bringa klarhet i frågan, ta den äldsta flaskan i källaren och i med korkskruven. Maison Joseph Drouhin har varit i familjens ägor i 130 år. Joseph Drouhin har i likhet med många andra anammat den biodynamiska läran och har en variation av 90 olika vingårdslägen runt om i Bourgogne, både vita och röda. Rully är en kommun i distriktet Côte Chalonnaise, ett distrikt utan några Grand Cru lägen. I ärlighetens namn tycker jag att det är lätt att förvilla sig och bli mer än vilsen i alla vinlägen, ortsnamn och regioner i den här delen av Frankrike, men som med all kunskap måste man börja någonstans. Besök gärna den snyggt gjorda hemsidan för mer info om vinmakare och viner. 

Direkt från källaren känns vinet aningen slutet, tobak, lakrits med en viss kryddighet. Men det tar inte lång tid i sommarvärmen och de vidöppna glasen för att jag ska bli bjuden på fylliga röda vinbär, hallon och något som kan liknas med hjortron. Dofterna är integrerade och ger ett mycket fylligare intryck än vad synen skvallrar om. Efter ytterliggare lite mer värme och tid hittar jag toner av körsbärslikör.

I munnen är vinet överraskande fylligt med en extremt pigg syra och rikligt med uttorkande småkorniga tanniner. Vinbären och hallonen ackompanjeras härligt av tobak, lakrits och lite småskitiga multna toner. Avslutet är kryddigt och ger ett bra avstamp i vad som skulle kunna bli en riktigt trevlig eftersmak, tyvärr är den lite för kort för att verkligen kunna matcha doft och smak. Långt där i bakgrunden finns en förnimmelse av vad 12-15 månader i 10 procent nya ektunnor har bidragit med.

Överlag känns vinet härligt drickfärdigt, personligt och lagomt skitigt för att bli en riktigt trevlig inkörsport till vidare Pinoeskapader. Synd bara att eftersmaken är lite för kort och blyg för att helheten ska bli riktigt, riktigt bra.

Tills nästa gång. Sjukdom och elände, tur att det är såå varmt...

Summer Solstice Summer Wheat & 3 Weingärten Riesling 2008. Så var värmen här..

Ahh sommar! lika förgänglig, som härlig, som nyckfullt retsam, som tryckande het, den svenska sommaren i ett nötskal. Nu känns den nyinköpta AC:n berättigad även om jag inte kan låta bli att känna mig lite feg samtidigt, lakanen ska vara blöta och ihopskrynklade i en hög denna årstid. 

Nog om detta och fram med törstsläckare, all ära i en kall Riesling (har ännu ej insett eller upptäckt charmen med rosé) men även den mest inbitna vinofil måste anse sig övermäktig maltens inverkan på törst och humör. Det var Alsike Mat och Vin som fick upp mina ögon för kvällens smakprov. En sommaröl utan beska men med personlighet som räcker hela kvällen.

Vid första anblicken doftar Summer Solstice Summer Wheat (nr 11419, 19.80 kr) snus, möjligen general, där får mer ruttinerade snusbusar rycka in för en mer precis doftbild. Vidare är det som Alsike påpekar väldigt icke veteölaktigt, fruktigt javist men utan den karakteristiska sötman som är så påtaglig i veteöl. Annars ganska anonym.

Inledningsvis är smaken är som en ljus lager, utan beska och ganska intetsägande. Det är efter ett tag som tjusningen med "midsommar ölen" uppenbarar sig. Både jag och fadern tycker att det blir bättre och bättre, inte på ett avdomnande sätt utan smakerna blir mer framträdande utan att bli för krävande. Helt enkelt en enkel men mersmakande tröstsläckare till varma sköna sommardagar.

Jag ser att det finns ett försvarligt antal kvar i vårt avlånga land. Så passa på och njut av en lätt men ändå personliga veteölslager.

Avslutningsvis kan jag slå ett slag för ytterliggare en prissänkt vara, 3 Weingärten Riesling 2008 (nr 95780, nu 62 kr tidigare 78). Lätt svalkande doft med typiska fruktiga riesling drag. Som så många andra Österrikiska rieslingar finns det en ganska markerad krydda i smaken men inte alls så framträdande som jag misstänkte. Eftersmaken sitter i förvånansvärt länge med gula äpplen och lite citrus. Alltså precis som det ska vara. För att sammanfatta lånar jag ett uttryck från Jörgen Andersson på Billigt Vin, "Ett halvintressant vin till helbra pris kan vara en sjysst kombination ibland"..

Tills nästa gång. Se till att fylla på med vätska i sommarvärmen...

Keller Riesling Trocken 2009. Avledningsmanöver..

Förutom att ha reflexer som catwoman, styrka i höger armen som stålmannen och snabba ben som snurresprätt har jag märkt att det är till sin fördel att träna upp avledningsförmågan. En konstart som tar lång tid att förfina, samtidigt som barnet ska vilja bör sysslan ha ett egensyfte för mig. Aningen djävulusiskt men ack så användbart för att hinna göra annat än läsa, rita och gå till lekparken. Idag fottade vi..

Som jag nämnt tidigare har jag upptäckt nätshoppingens tjusning. Ta ett brett utbud till ett bra pris och släng på lite rabatt om det inte var nog så får du det levererat till dörren och slipper snorkiga kassörskor samt inget köande. To good to be true..

I förra försändelsen kom en enklare variant från en producent som bjöd på en av mina bästa vitvinsupplevelser. Klaus-Peter Keller gör nuförtiden mestadels torra varianter, ingen sorg över det om man för det första aldrig har provat någon halvtorr variant samtidigt som de torra smakar som de gör.

Instegsrieslingen Keller Riesling trocken 2009 (75 dkk från Atomwine) doftar ungjästigt, näst inpå lite ölkänning. Annars är det en väldigt fruktdriven doft, ganska öppen för att vara så ung med gula äpplen, persika och en ganska tydlig grapekrydda. Härligt, ungt och lovande med en underliggande rökighet samt en ton av sten.

Smaken är fantastiskt ren, - som att dricka ur en fjällbäck utbrister någon. Spritsigt med en kittlande känsla. Annars ganska blyg smak men med en balanserad om än markerad syra. Frukten kommer i dagsläget i andra hand där gula äpplen samsas med en avslutande grapekrydda.

Eftersmaken är ganska blyg men sitter i ett bra tag och ger en härlig välbehagskännsla.

Sammantaget ett mycket gott, balanserat om än något blygt i dagsläget. Ska bli mer än intressant att prova Kellers "von der Fels 09:a" som också följde med i lådan från Ups.

Tills nästa gång. Hoppas att alla Tyska 09:or motsvarar förväntnigarna...

Realisation, noll koll..

Av en händelse sammanföll en inplanerad utflyckt med Trissens konsumentupplysning. Kan medge att det var med viss iver som stegen närmade sig utlovad hylla, skulle finnas fem kvar av Dr Loosens tidigare provade sommarriesling. Döm av min förvåning när samtliga var kvar vilket i sig inte var helt otippat utan det var snarare till vilket pris de var listade, ordinare pris. Det enda som skvallrade om att det var något i görninngen var en liten lapp där det stod att varan skulle utgå ur butikens sortiment. Eftersom jag viste att denna var nedsatt fortsatte jakten på andra möjliga offer. Vilka andra skulle utgå och var detta likställt med ett nedsatt pris? Efter lite jagande frågade jag en expedit om denna kunde svara på varför de nedsatta priserna inte var angivna, denna såg väldigt frågande ut och sa tvivlande att så var väl inte fallet. Varpå jag ville få en flaska kontrollerad och hon något motvilligt undersökte priset, jo den säljs till ordinare pris, varpå hon säger: - Vilket tur och går iväg.

Något snopen står jag kvar och fortsätter mitt knappande på mobilen för att få svar på vilka flaskor som är nedsatta och beger mig ut. I kassan är varorna registrerade till det lägre priset och allt är frid och fröjd men maken till service får man leta efter..

Tills nästa gång. Möjligen, möjligen skulle servicen bli bättre om SB inte fanns...