Mitt Kök 2013 - Några godbitar..

Vilket inferno av intryck och smaker, eftersom jag skulle göra mässan på en dag ville jag träffa och smaka så många och mycket som möjligt. Såhär i efterhand känner jag mig både mätt och tömd på intryck. Ska försöka sammanfatta några av torsdagens höjdpunkter, vissa saker känns helt enkelt onödiga att missa på årets mässa.

Scott Zrna, Fox Creek

Ett snack med en livs levande vinmakare, finns flera att prata med på mässan men min höjdare blev den med Scott Zrna på Fox Creek. På ett sprudlande, kunnigt, jordnära och dynamiskt sätt förklaras varför en av mina aussifavoriter, Short Row Shiraz, är så bra. Och att man faktiskt kan få syra och fräschör i vita trots varmt klimat, att favoriten där hemma är en liten plätt Cabernet och vilka huvudslagande dumheter det var att de flesta gamla rankor slets upp pga snabba pengar. För att nämna lite av allt som avhandlades.

Riktigt läskande matvänlig Valpolicella, torr integrerad 17% Amarone och att en poängströdd vingårdsbetecknad Amarone som formligen exploderar i munnen och inte kostar skjortan. Dessa hittade jag hos Staffan Dahlgren på Winemarket. Brigaldara är en av tolv Amaroneproducenter som verkligen har koll på läget och det måste man säga att vinräven Staffan också har.

Emil Persson o Pontus Modig, Vinlådan.nu

Några till som har koll på läget är grabbarna hos Vinlådan.nu. Personliga, smått egensinniga, lättsamma och framförallt mersmakande viner från främst Frankrike och Italien. En klar kvalitetsprägel, känsla för ursprung och metod samlat i en kvartalslåda innehållande 6 flaskor för 895 kr direkt till dörren. Smidigt, enkelt och gott. Dök man in med näsan i torsdags fick man en Proseccoupplevelse utöver det vanliga, grumligt, småbångstyrig och alldeles äkta druvjuice, bara ett exempel på unika upplevelser som Emil, Joel och Pontus sniffar upp åt oss.

Lite mer känd för gemene bolagsbesökare är Faustino, Spanienfrälste Annica på Bibendum skänkte en sammetslen, sömlös och alldeles underbart drickfärdig Riserva från 1981!, vilken tur att jag skickade Uffe till Regeringsgatan för att hämta upp min ranson. I andra ändan hittar man Faustino VII, rödfruktigt i massor, följsam och riktigt matsmakande. För 299 kr respektive 75 kr är båda riktigt givna köp.

Eller dagens sydafrikan, lite grön, inställsamt fruktig, aningen rök men med en grym framtid. Meerlust Rubicon 2008 var en nyttig påminnelse om att jag inte ska avfärda Sydafrika, tack för det Andreas och Tryffelsvinet.

Sist men absolut inte minst, Claes på Ward Wines visade tydligt vart skåpet ska stå. Rent, elegant, förförande och alldeles underbart. Pol Roger Cuvée Sir Winston Churchill 2000 kommer att följa med mig i smakminnet länge.

Tills nästa gång. Helg, nu var det helg...

Pst. En sak sörjer jag och det var att jag inte hann se Roberto laga mat på Robertos ursköna Vacche Rosse. Om ni ser Roberto så hälsa från mig och se för bövelen till att få smaka osten.

Bernard Hatté Champagne Special Club 2004. Snart var det dags..

Bernard Hatté Champagne Special Club 2004

Special Club, Club Trésors de Champagne om man vill bara fransk, är en samling odlare i Champagne som helt sonika tog saken i egna händer, allt för att öka kvalitet och medvetenhet. Resultatet blev årgångslanseringar i den karakteristiska "feta" flaskan, missta er ej att tro att allt är lika bara för att flaskan ser lika ut, nej här handlar det om enskilda odlare som tolkar sin egen jord och tro men som sprids gemensamt i samma förpackning. För mer ingående läsning styr jag er direkt till Champagnehuset, Sveriges enskilt största importör av denna speciella Champagne.

Nu låter jag kanske som en frekvent club besökare men Bernard Hatté Champagne Special Club 2004 (nr 77684, 329 kr) är min första bekantskap. 50% Pinot och 50% Chardonnay bådar för en fylligare matigare champagne, mer än så har jag inte en aning om, lika bra att testa.  

Och vilken smakstart, bjuder upp direkt från kylskåpskallt med en småmogen inbjudande doft av solvarma gula äpplen, briosche och blött hö. I munnen brer den verkligen ut sig, moussen är riktigt mjuk och njutbar, äpplena är gula och göttigt mogna. Brödigheten i doften kommer igen tillsammans med en uppstramande pikant grapebeska i slutet samtidigt som det porlar en bäck av mineralvatten genom hela uttrycket. Eftersmaken är hyfsat lång, mjuk med en rundare bördigare touch.

Fy attan vad inställsamt och gott, samtidigt som det har en egentvist som gör att det aldrig blir tråkig. Stilmässigt är det en klockren matchampagne, passar nog faktiskt till det mesta i matväg.

Sedan en otroligt oväntad överraskning, har blivit, i übergott sällskap ska nämnas, nominerad till bästa foto i matbloggspriset. Ett pris som förövrigt ska vinnas av Helena eller möjligen min kumpan Fredo. När vi ändå är inne på självklara vinnare så finns ingen mer given än Johan-P i dryckeskategorin. När du, Johan, får ihop den efterlängtade boken fotar jag gärna.

Tills nästa gång. Måtte hals och näsa hålla en dag till...

Pst. Både Elvis och J-C har varit och tullat på samma flaska.

Psst. P-O har lite extra fokus på Special Club, håll utkik det kommer säkert flera tips.

Louis Roederer Brut Rosé 2008. Nu laddar vi om..

Roederer

Louis Roederer Brut Rosé 2008

Vissa champagnehus är smått omöjliga att undgå, Roederer måste nog tillskrivas denna skara. Hela historien började 1776 och fortfarande kan företaget stoltsera med att vara helt familjeägt, vilket är aningen unikt med tanke på storlek och för att vara champagne. Några av anledningarna stavas kvalitet, kvantitet och grym marknadsföring. De egna gårdarna täcker hela 80% av den egna produktionen, bascuveée är jämnhög och skrivs upp som en av topparna med jämna mellanrum. Och sedan Cristal, tsarens kristallprydda favorit, husets prestige, bling bling champagnen som dessutom ska ha en stjärnbeströdd smak. Men vadå, i grund och botten handlar det om den egna smaken, lika bra att sätta den på prov med en flaska Brut Rosé 2008 (nr 96111, 495 kr).

Doften är frisk, till en början väldigt sluten, gott om mineral, frukten ligger där i bakgrunden och lurar, ren och allmänt krispig. Oj här var vi tidigt ute, tajt men moussen brer ut sig ordentligt, blir nästan lite smågräddig. Frukten är ung, lite citrusbesk, aningen röda vinbär, gott om sten och en hint skaldjur. Helheten håller ihop exemplariskt, härlig balans och trots sin lite småtjuriga ungdom väldigt njutbar. Avslutet stramar till, syran som finns med från start släpper inte taget för en sekund, eftersmaken är lång, lite vinbärssyrlig och småbrödig.

Har inte smakat någon årgångsrosé från Roederer förut och det är bara min andra champagne från 2008 men oj vilken potential. Känns som att jag är flera år för tidig med att poppa korken, renheten, syran, mineraliteten och balansen gör att det fungerar utmärkt att dricka idag men utdelningen om man väntar?!? Dag 3! är det som bäst. Bredaxlad, mer pondus men samma skärpa och ursköna drickkänsla. Frukten är aningen mer framträdande, mer apelsin än citrussyrlig, toner av chokladnougat har också smugit fram och hela tiden slås jag av hur inninorden gott det är det, bara en liten sipp till, och en till..

Passion, Gefle Chocolaterie

Nu behöver detta egentligen inget sällskap men vadå, har man köpt praliner har man. Passion är en ny bekantskap från Gefle Chocolaterie. Utanpå mild och len vit choklad, inuti en kärna av passionfruktscreme. Oh my fu... det här var slösaktigt gott .Till champagnen funkar det ok, syran och frukten i pralinerna gifter sig hyfsat med dito i champagnen. Efter någon tugga till blir dock pralinerna i syrligaste och fruktigaste laget för att bilda en klockren matchning, bättre lycka nästa gång.

Till nästa gång. På torsdag blir det mässa...

Nicolas Feuillatte x 4. Sömn, äsch vem behöver det egentligen..

Champagne Nicolas Feuillatte

Jakten går vidare i Champagnens tecken, näst på tur är Nicolas Feuillatte. Den svenska importören PhilipsonSöderberg var så vänlig att ställa upp ryggraden av det sortiment som finns tillgängligt på den svenska marknaden. Fyra bubblande flaskor från en av Frankrikes största producenter, ca 10 miljoner producerade flaskor årligen, försett av runt 5000 odlare fördelat på ca 2250 hektar mark. Kanske inte de mest sensuella siffrorna sett i ett småskaligt romantiskt sken men det borde båda för en jämn kvalitet, med tanke på hur mycket druvmaterial man kan välja mellan. Lika bra att doppa ner näsan och göra sig en egen uppfattning, extra roligt då jag inte provat något från denna jätte tidigare.

Brut Extreme

Brut Chardonnay 2005

Brut Reserve (nr 88946, 289 kr) är dagens flörtis, lätt aromatisk, lite skaldjur och trevlig inställsam frukt. Moussen är en smekning, gott om gula lätta frukter, bra struktur, saftig och ett trevligt munrensande avslut. Direkt tillgänglig och möjligen aningen för lättsam i stilen för att verkligen tilltala mig. Borde dock fungerar klockrent i det stora sällskapet, som mingeldricka eller rent av som aptitretare vid matlagandet. Är i mitt tycke aningen för dyr, men sänk den med några tior så kan vi snacka.

Då är Brut Chardonnay 2005 (nr 7592, 299 kr) bra mycket mer pang för pengen, en ren årgångs blanc de blanc och min favorit i uppställningen. Det här kan jag absolut tänka mig att köpa några av. Här möts man av en havsbris, sten, vita blommor, citrus, stabil och balanserad. I munnen beter det sig väldigt lika som doften anger, moussen är mjuk och ger ett drickklart intryck, krita, mer blommor, citrus och äpplen, men det är framförallt de mer kärva och djupa inslagen som tilltalar. Eftersmaken är relativt lång, mer slicka på sten och citrusfräsch. Som sagt, min klara favorit och en solklar matchampagne, borde passa utmärkt till gratinerade skaldjur.

Brut Extreme (nr 7862, 329 kr) är på vissa sätt just extremare, ingen extra dosage, ca 1,2 gram restsocker, borde göra ett kompromisslöst vin, men det är det inte. Den sex år långa jästkontakten i kombination med malolaktisk jäsning ger ett småmoget och mineralstint uttryck. Doften är sammanhållen, tajt, precis med djup och en något svårmodig sida. Moussen är även här mjuk, förvånansvärt drickklar, lite som chablis med kolsyra. Även här en relativt lång och mineralstinn eftersmak. Torde också kräva mat för att komma till sin rätt.

Den jag gillade minst var Brut Rosé (nr 88944, 369 kr) inte dålig på något sätt utan med djup, karaktär och underliggande rödsyrlig frukt. Frågan är bara varför man vill dricka det här när de vita varianterna uttrycker sina stilar så mycket tydligare, möjligen för att det är rosa, vad vet jag.

Överlag är samtliga viner väldigt tillgängliga, trevlig mjuk mousse, mycket mineral, ren frukt och framförallt väldigt stabila. Stilen är lättare, ren med tydlig mineral prägel och väldigt matvänlig.

Johan Edström

För att avrunda det hela ställde jag några snabba frågor till Johan Edström, sommelier och allmänt allvetande om PhilipsonSöderbergs sortiment.

Om man aldrig provat er Champagne tidigare, vilken bör man prova först?
Brut Chardonnay, den har och håller samma stil, krita, blommor, äpplen, väldigt typisk och stabil årgångschampagne.

Hur skulle du beskriva husstilen?
Lättare, stabil och lättillgänglig.

Vad är unikt med er Champagne jämfört med andra?
Allt är kontrollerat till 100%, full kontroll på alla druvor trots storlek. Otroligt jämn stil, här är storleken till favör då man verkligen har mycket druvmaterial att välja mellan. Dessutom är 12 av 17 Grand Cru byar representerade, inte bara storlek utan dessutom hög kvalitet hos odlarna.

Bör man dricka er Champagne omgående eller vinner den på att lagras?
Ska drickas tämligen omgående, fast det är klart några år i vila är nyttigt för all Champagne.

Vilket kombination, Champagne - mat, bör man prova?
Gratinerade ostron och Brut Chardonnay,

Stort tack Johan och PhilipsonSöderberg för att ni tog er tid och för att jag fick möjligheten att prova igenom delar av ert sortiment.

Tills nästa gång. 4 är det nya 5...

Pizza på sten. En låång söndag..

Pizza, svenssonstyle

En liten paus i allt bubbel, tänk att det skulle var så lätt att kränga grymma pizzor. Hemligheten stavas baksten, stort tack för det familjen! Slängde ut en förfrågan på ansiktsboken om bra degrecept, fick flera bra förslag, tack Frederic och Fredrik, fastnade för Jamie Olivers variant, såg så pass enkelt ut att till och med jag som är bakanalfabet skulle klara det. Och jo, efter att första degen hamnade på golvet, gjorde för litet hål i mjölhögen så lyckades jag få till en ok deg som barnen kunde baka ut. På med lite ostslattar, mozzarella är ett måste, lite salami och en färdig tomatsås, allt för enkelhetens skull. Ugnen på högsta temp, se till att stenen får ligga och gosa så att den får samma temp som resten av ugnen. Bakspade och bakplåtspapper är att föredra. Resultatet blev något i hästväg, frasiga, tunna och precis perfekt balans mellan deg och fyllning. Nybörjartur, misstänker det även om jag tror att det är svårt att misslyckas. Kul som attan var det i alla fall och barnen åt lika glupskt som om det vore hämtat från pizzerian på hörnet, bara det är betyg gott nog.

Tills nästa gång. Det här med tid alltså...

Farina Tipo "00"

Pst. Jamie, jepp jag och Jamie är på förnamnsbasis, rekommenderar Tipo "00" flour. Då kan ju inte jag vara sämre och rekommendera något annat, otroligt finmalen och resultatet bli sprödare och fluffigare än med annat provat mjöl, molto bene! Köper mitt mjöl här, direkt från "min" italienska pusher.

En Champagne och annan fin fångst på nätvinsprovningen..

Den gångna veckan bjöd på en hel del vinösa trevligheter. I facket spontant, efterlängtat och ytterst överraskande kommer utan tvekan nätvinsprovningen som jag ramlade in på i onsdags. Hade tänkta att ta det lite lugnt efter två intensiva dagar av nya intryck och men där satt jag med näsan full av flera. Hur ni proffs gör för att sålla, ta in och förmedla ett helt smörgåsbord av läckerheter är för mig ytterst främmande. Men det är klart, övning ger färdighet. Själv, med mitt nyfunna champagnefokus, ställdes siktet mot den enda champagne som fanns representerad.

Ostron, musslor, vad skillnad är vetekatten men gott om dem är det, bra sammansatt, lite bröd och gul lätt frukt letade sig också fram i den medelfylliga doften. I munnen är det syrligt fräscht, direkt och lätt. Riktigt gomrensande, möjligen aningen aggressiv mousse men överlag bra sammanhållet och saftigt läskande, lite som syrlig lemonad med en tvist. Väger man in priset på ytterst humana 225 kr så får det bli en klar rekommendation av Charles Montaine Brut N.V (Ewine, 225 kr).

Av övriga 50-talet viner, fördelat på näthandlarna Ewine, Idala, Italienska magasinet, Roberson Wine och Winefinder, kan sägas att grundkvaliteten var jämn och bra, det finns en del som är smått slätstruket men det mesta bjöd upp till prislapp eller över. Av det som lämnade störst intryck så här i efterhand kan nämnas Reverdito Barolo La Morra 2009 (Winefinder, 198 kr), riktigt trevlig saftig Barolo i en mer generös varmfruktig stil. Fanti Brunello di Montalcino 2008 (Idala, 329 kr), härligt sammansatt, elegant i sirligare skrud som nog vinner en hel del på att ligga till sig lite. Och den skönt parfymerade Vivera Etna Rosso 2009 (Italienska Magasinet, 230 kr), sötrödfruktig, flörtig i en personlig välstrukturerad och ursprungstypisk stil.
Sedan om jag hade haft obegränsad budget skulle trissen i Montrachet från RobertsonWine fått flera platser i källaren, aj ok om jag ska välja en så passar Tomas Morey Chassagne-Montrachet "Les Baudines" 2010 (Roberson Wine, 425 kr) mig bäst, otroligt spelbar redan nu med fetare tropisk frukt, syrliga karameller och djup med lager på lager. Att den dessutom säkerligen bjuder upp flera år framöver skadar inte heller.

Tills nästa gång. Nu tar vi helg tycker jag...

Tsarine Brut Premier Cru N.V. Gräsänkling..

Tsarine Brut Premier Cru N.V

Tror att ni vet vad jag tycker om det lokala lantutbudet vid det här laget. Föga upphetsande, trots världens bästa sortiment, tyvärr har vi till viss del oss själv att skylla, hur gärna jag än vill måste medges att gemene svensk inte vill lägga särskilt mycket på sina dryckesintag, landets storlek och glesbygd spelar också in för att inte tala om att systembolaget faller på eget grepp, det strömlinjeformade allmänutbudet gör att små producenter och små lanseringar oftast faller bort pga av tillgänglighet. I all denna vinösa missär har vi dock möjligheten att beställa det mesta i sortimentet, ett system som tyvärr fungerar mer sällan än bra, nej monopol faller inte inom de företeelser som jag tycker särskilt mycket om. Champagne är dock den vinsort över hundra som stoltserar med flest olika producenter. Inga mängder såklart och jag har, trots få provade champagner, testat de flesta buteljeringar som finns på gemene lantbolag. Klart att alla, oavsett storlek och blandningskonst skiftar över tid men husens grundkoncept ska väl vara hyfsat beständigt, eller? Tsarine Brut Premier Cru (nr 7890, 309 kr) är en ny bekantskap, och jo, lite avskräckt blev jag av flaskan som nästan viskade "jagvillgärnavararyskchampagne" .

Ja det är var ju inte särskilt roligt, ganska dov doft, lite rök och gula äpplen. Smaken är äppelsyrlig med en ganska tydlig grapebeska, ändå hyfsat lättsamt med en hint vårblommor. Kort och småtråkig eftersmak. Vilket tur att det här inte skulle drickas direkt utan två timmar senare, då visades nämligen en helt annan sida, charmigare, mognare och mer harmoniskt. Kvar är de gula äpplena, blommorna har blommat ut, beskan har tagit ett steg tillbaka, moussen är mjuk, helheten är allmänt småmogen och lite inställsam. Fortfarande inte överbra, men mycket njutbart och en nyttig påminnelse om att även Champagne mår bra av lite luft.

Hummertoast

Till hummertoast innehållande, förutom hummer, västerbottenost, chili, persilja, vitlök, citron och en rejäldos smör, fungerar det klockrent.

Tills nästa gång. Borta bra, men hemma så mycket bättre...

Palmer o Co Millésime 2008. Champagne i fokus..

Palmer o Co

Årgång 2008

Inspirerad av den smått vetenskapliga och småtokiga dedikation som vissa projekt och dess upphovsmakare uppbringar funderar jag på att starta ett eget. Champagne, med extra fokus på årgången 2008, kan det vara något, är det ens möjligt med en hyfsat begränsad budget? Allting beror väl på omfattning, dedikation och målmedvetenhet? Således, upp till bevis, dags att bege sig ut i skyttevärnet för en första dust. Varför kanske någon frågar sig? Champagne har pockat på uppmärksamhet ett tag nu, först funderingar kring huruvida det är alldeles för dyrt, sedan någon finfin flaska generöst hällt av rödtjuts Uffe, en återkommande knockout rosé, sedan en stilla tanke att det kanske inte alls är dyrt, sett i ett större napabordeauxbourgogne perspektiv. Dessutom lovas, vart jag nu har snappat upp det, en toppenårgång perfekt tajmat med min äldsta dotterns födelse.

Palmer o Co, borde vara lite småkändis i de svenska folkhemmen. Kooperativ som bildades 1947, idag ingår flera hundra odlare som tillsammans förfogar över 400 ha, ett högteknologiskt vineri och hel del lovord på senare år. Har själv testat flera årgångar, och varianter, med idel positiva erfarenheter, framförallt om man väger in pris och lyckas lägga undan någåt år. Inget stort men ytterst habilt. Palmer o Co Millésime 2008 (nr 7867, 269 kr) orde vara, om jag inte misstar mig, den billigaste årgångschampagne som man hyfsat lätt kan få tag på i vårt avlånga land. Även om jag inte tror att just denna kan ligga i 15+ år så kanske magnumvarianten kan det.

Så hur smakar det då? Jotack riktigt fräscht, tackar som frågar. Direkt från kylskåpet känns det som att någon kört in en fryst äppelbit i näsan, lite stickigt, ungt och lite återhållen krutrök. Sedan växer det på med lite bröd, färsk mild svamp, lite musselskal där på botten och pigg frukt. I munnen är det först en riktigt attack, syra griper riktigt tag, men moussen skyndar in och brer ut en mjuk matta som skydd, frukten är purfärsk, äpplen och citrus, sedan kommer syran igen och allt mynnar ut i en relativt lång lemonadsyrlig eftersmak. Där i bakgrund finns något djupare, en havsbris, elegant och riktigt läskande. Inte det mest komplexa men absolut inte dåligt, kan nog vara den elegantaste, syrligaste och bäst sammansatta unga Palmer o Co som jag smakat, säger inte mycket, men det avskräcker inte heller.

Larssons potatischips

Tjatat om det tidigare men det tåls att upprepas, riktiga potatischips kan vara det godaste, ja åtminstone det enklaste, tillbehör som finns till Champagne. Larssons potatischips, från gården i Stubbarp Skåne, är ett riktigt potatissmakande chips med en rejäl dos rapsoljan. Vet inte om det är inbillning men jag tycker nog att chipsen i påsen smakar olika, i vilket fall funkar de krispiga feta härligheterna bättre till än utan, det är något med syra och fetma som helt enkelt blir enastående.

Tills nästa gång. In success you deserve it and in defeat, you need it, jaja vi får väl se...

Koppitsch Blaufränkisch Neuburg 2011. Dags att fokusera..

Koppitsch Blaufränkisch Neuburg 2011

Jahapp, då var det snart dags igen, att lägga kameran i ide för att sakteliga dammas av när dagsljuset kommer tillbaka någon gång i April. Ok, inte riktigt så illa, men nästan. Ni som inte är hemma om dagarna och måste passa på de få timmar av solljus som passerar mellan jobb och kvällsmat, om det finns några, vet vad jag menar. Än ger jag dock inte upp, ibland sammanfaller anda och ljus, då är det bara att släppa tvätt, barn och annat väsentligt för att försöka fånga en strimma ljus.

Med mig ut har jag en flaska biodynamisk blaufränkisch, på något sätt vill jag försöka fånga essensen av vad jag tror att Koppitsch Blaufränkisch Neuburg 2011 (köpt hos handlavin.se för 209 kr) ska ge mig senare under kvällen, det sista ljuset fångat i en vaxförsedd flaska flytande glädje. För hur ska jag annars förklara den otroligt flörtiga örtiga doften, svalt och dansant letar det sig upp i näsan och vidare till lustcentrat. Så långt ifrån tung och tråkig man kan komma men ändå med tyngd och pondus. Beter sig precis lika ärligt och härligt i munnen, börjar redan vid källarsvala 13 visa upp sin bästa sida. Ungt, balanserat med en svävande lätthet och betryggande tyngd på samma gång. Örter och bär, det där mörka, smått bläckiga, som jag tycker är karakteristiskt för blaufränkisch, något floralt, mer pigg örtighet. Allt samlas i en saftig, bärig och framförallt lång eftersmak. När tempen stiger smälter saker och ting ihop, men kvar blir den pigga, dansanta örtigheten, balansen och glädjen.

Tills nästa gång. Champagne, kan de va nåt?...

Pst. Alltid roligt att bli omnämnd, hur oförtjänt det än må vara, superhärligt faktiskt!.

Berlucchi Palazzo Lana Brut Satèn 2004. Städdag..

Palazzo Lana Brut Satèn

2004

Mer italienska bubbel, svårt att låta bli när mina två andra smakprov från Berlucchi föll mig så i smaken. Palazzo Lana Brut Satèn 2004 (nr 76332, 379 kr) är en av Berlucchis toppar, 100 procent chardonnay, allt från den egna gården och mestadels frirunnen must. Som en italiensk vän skulle uttrycka det, the best of the best!

Till en början blir jag lite besviken, nog för att doften är otroligt finstämd och elegant men aningen återhållen. Det som letar sig fram är dock rasande läskande. Tur att den beter sig så mycket bättre i munnen. Smekande, otroligt len moussen, homogen, lite honungsrunt, inte ett stickspår åt något tråkigt håll utan sammanhållen harmoni. Som doften skvallrade om känns uttrycket väldigt ungt, trots nästan 10 år från skörd. Fast det är klart, inte direkt så att jag lider i dagsläget, se dock till att låta temperaturen stiga från kylskåps kallt för att verkligen njuta av den flörtiga fräscha frukten och de djupare komplexare tonerna av rök, sten och skaldjur. Behöver jag säga att det är det godaste italienska bubbel jag sippat på, för att inte tala om det dyraste. Den där riktiga wow-känslan som infann sig när jag provade 61:an uteblir dock, trots att det är "the best"!

Zalto sweet

Blev aningen besviken när jag provade mina nya bubbelglas, Zaltos sötvin. Jag trodde verkligen att kupan skulle vara perfekt för lite mer moget bubbel, trots att det "egentligen" ska snurras sött i dessa. Troligtvis var denna för ung, för drycken kom inte riktigt till sin rätt i näsan, däremot bredde drycken ut sig förträffligt i munnen tack vare den generösare öppningen.

Tills nästa gång. Alla dagar smakar inte lika gott...

Pst. Både Magnus och Per-Olof har smakat.