Tenuta Grillo Pecoranera 2003. Fullt ös!..

Tenuta Grillo Pecoranera 2003

Jag är den första att sörja, hösten börjar göra sig påmind. Nog för att det innebär en hel del trevligheter, italienresa, vuxenplugg och lite annat smått o gott men vart är värmen, de ljusa kvällarna och de immiga glasen? Äsch, inget ont som inte medför något gott, nu nalkas ju de murriga rödtjutens tid.

Letar du, som jag, efter en drickfärdig personlig italiensk slank upplevelse med båda fötterna i den Piemontesiska (undrar om det ordet finns?) myllan? Lägg till handplockat, lång skalkontakt, naturlig jäst och annat som får det att mysiga så där gott i magtrakten. Tenuta Grillo Pecoranera 2003 (finns hos terradelvino.se för 213 kr innan frakt och annat tjafs) har allt och lite till för att tillfredsställa behovet, inte provat? Då är det banne mig på tiden.

Börjar längst in i en gammal källare, sakta men säkert kliver det fram en underbar varelse, fortfarande i mörk kostym, lite skit under naglarna, lätt på foten och sådär svårmodigt komplicerad. Nyponrosorkörsbärjordorientaliskakryddorpåstallbacken för er som vill dissekera, jag skippar det den här gången.

In i munnen sköljer en slank, munutfyllande, rödlätt våg av njutning. Igen, inget för den som inte gillar slanka viner och igen, inget för den som inte tycker om när det munhålan torkas ut föredömligt. Men oj vad jag njuter, inte samma komplexitet som doften men fortfarande ruggigt njutbart, nypon, rosor, lätt mognad, mörkt nedslag på stallbacken, syra och tanniner som känns och torkar upp samt mynnar ut i en lång, torr och träfruktigt stram eftersmak.

Tills nästa gång. Så gott som medvetslös...

Pst. Om ni mot förmodan inte kan fylla en låda från Terradelvino kan ni alltid göra som jag och lägga i I Clivi Friulano San Pietro 2010 och Tenuta Grillo Tornasole 2004 förutom Pecoraneran, ruggigt bra alla tre.

Psst. BKwine har en utmärkt redogörelse för hur man går till väga när man vill ta hem vin från producent/handlare i EU som inte är registrerad som distanshandlare.

Köttfrimånd... nja ok onsdag..

Salig matveteröra med blandade bönor

Renée Voltaires Lantbuljong
Citrongräs & Chili

Vem har sagt att det måste vara köttfritt just på Måndag? Inte jag i alla fall. Här hemma utgick vi från köttfrimåndag som sedermera blev köttfritt minst en gång i veckan. Vem hade kunnat ana att denna köttälskare skulle dra ner på kött! Kanske just för att jag älskar bra kött och för att kunna äta bra kött måste både plånbok och natur få lite vilorum ibland. Ja, jag vet att det inte är en vidare värst stor insats men något är bättre än inget, eller hur?

Så onsdagslunchen blev upphottade rester, ett lass med matvete, ärtor och majs fick utgöra basen. Stekte på vitlök och blandade bönor i olja, brände av med Renée Voltaires Lantbuljong Citrongräs & Chili när allt fått fin färg. Härlig kryddblandning som funkar lika bra till buljong som torr smaksättare. I med resterna, några klickar crème fraîche, toppa med parmesan och grönt. Done!

Tills nästa gång. Tänk att de små aldrig lär sig, uppe före tuppen igen...

Pst. Uppskattades lika mycket av ettåringen, för att inte tala om att det var perfekt mat att äta själv. Alltså lika mycket på golvet som i mun.

Domaine Cauhapé Sève D'Automne 2011. Börjar närma sig nu..

Domaine Cauhapé Sève D'Automne 2011

Zalto Burgundy

Varför ska det vara så svårt? Att ta ett litet kliv snett utanför uppsatta ramar och smakpreferenser. Ge sig ut på upptäcktsfärd utan att riktigt veta vad som kommer att leta sig upp i näsa och gom. Ta Domaine Cauhapé Sève D'Automne 2011 (nr 70545, 179 kr) till exempel, ser ut som ljust kiss men smakar nektar. Hur ska jag annars återge den fylliga intressemättade doften med persimon, nötter, lite våt ylle och örter. Eller den medelfylliga, fräscha, uppiggande och läskande munkänslan med smaker av mer gul tropisk frukt, lite nötter toppat med just en aning smör. Eller det uppstramande, uppsnörpande slutet som mynnar ut i en lång eftersmak med munskrynklande citrus, örter och lite mer pälsdjur. (88-89p)

Jag gör det enkelt för mig, några natchos, lite ost och stora svala klunkar av det tropiska men ändå strama fruktträd som bjuds. Kommer säkert inte ha något liknande i glaset inom en överskådlig framtid, vilket är synd, tänk att jag aldrig lär mig.

Tills nästa gång. Snart går jag in i den italienska dimman...

Artisan Halbturn red 2008. Paarty!

Artisan Halbturn red 2008

Zalto Bordeaux

Det hela började egentligen på ett helt annat sätt, något i stil med:
Hjälp! från tonåring till övergångsålder på ett år. Flaskvariation i all ära men inte var det väl så här jag mindes vinet från förra året? Missförstå mig rätt, det handlar verkligen inte om någon dissning, snarast tvärt om, mycket av det som charmade mig för ett år sedan finns kvar. En vidöppen sval men mörkbärig doft, ett uttryck som inte har någon speciell tillhörighet men samtidigt är så egen att det blir speciellt. Kanske en aning mycket ek i smaken och kanske lite slappt men fortfarande ett ytterst välkomponerat vin i en mjuk stil som passar många. Så, se det snarast som en uppmaning att våga prova något nytt, varför inte ett Österrikiskt vin? Fast det är klart, om du har någon Artisan Halbturn red 2008:a (finns hos handlavin.se för 259 kr) kvar kan det vara läge att dricka upp.

Och sedan: Fortfarande samma mörka och lockande bärighet i doften men smaken har vuxit på sig, de något påklistrade känningarna från eken är som bortblåst, kostymen har stramats till och lite höstlöv och jordhög tillkommit istället. Helheten är följsam, insmickrande men med svalka och komplexare personlighet. Avslutet gör sig nu påmind istället för att ta ett steg tillbaka och utvecklingen är precis så bra som jag hade hoppats på. Det enda! som krävdes var att flaskan stod öppen i ett dygn, så vi som har några 08:or kvar behöver inte skynda till korkskruven, åtminstone jag ska nog försöka lura ut någon till mognadston ur mina.

Nu när jag får en känsla för hur det utvecklas känns det extra roligt att jag stoppat på mig några magnumflaskor av både 2010 och 2011. En rolig detalj med vin och vinmakare, de magnumflaskor som görs får man förbeställa och magnumflaskorna är dessutom billigare än två enkelflaskor. Det kallar jag kundservice.

Tills nästa gång. 13 femåringar, kan gå hur som helst...

Burlotto Langhe Nebbiolo 2011. För fem år sedan..

Burlotto Langhe Nebbiolo 2011

Orrefors Mature

Det är inte dig utan mig det är fel på, hur förklarar jag annars att det inte uppstod någon riktig kärlek till Burlottos nebbiolo från finaste Barolomarker, superårgången 2006 och hanterat varsamt i stora fat. Försökte gjorde jag verkligen, tre gånger faktiskt, men nej det klickade aldrig på riktigt. Fem år senare, vet inte om det är för att de unga stockarna har vuxit på sig en aning, preferenserna kanske har förändrats eller att det helt enkelt är ett bättre vin men nu finns det känslor för Burlotto Langhe Nebbiolo 2011 (Finns hos Atomwine för 140 kr plus frakt). Och nej, det började inte bra denna gång heller. Men snurr, snurr och lite till snurr så lossnade det. Fortfarande farligt slankt för att passa alla men huja vilken underbar varelse. Totalt befriad från betungande ek, hallon och salmiakpastill dansar ikapp med surkörsbär, apelsin, rosor och någon färskare trävariant. Farligt lätt men med betryggande botten som säkert kommer växa både ett och två snäpp med lite tid på rygg. Läskande syror, förförande, elegant med ett avslut som torkar upp, piggar upp och lämnar en färsk känsla av nytuggad träpinne och röd sirlig frukt. (88-89p+)

Ett vin som måste andas, ett vin att andas med, ett vin som behöver sin smak, ett vin som smakar, ett vin som behöver sällskap, ett sällskapsvin. Vet inte hur ni gör men jag dricker och sparar, med största glädje och tillfredsställelse. Fruns ansiktsuttryck visade klart ett annat sätt att se på saken, surt och ofärdigt, jahaja lite mer åt mig alltså.

Tills nästa gång. I helgen blir det party, inte att förväxlas med förra årets kalas...

Mount Gay Rum Extra Old. Ska vi sitta ute? Mmm ok då..

Mount Gay Rum Extra Old

ISO-glas

Jag har inte någon dignande sprithylla, har nog faktiskt större mångfald i vinäger och olivoljediton. Men några stående inslag kan man allt hitta, whisky givet, en och annan cognac, kanske en tequila, någon obskyr gin eller rent av en armangnac om man har riktig tur för att inte tala om någon likörflaska som brukar stå och bli dålig. Och förstås, en av mina personliga favoriter, romen. Den gyllene regeln, som jag självklart inte lyckas hålla, försöka hålla antalet öppnade flaskor på ett minimum. Till skillnad från vad många tror tappar även sprit lite av sin själ om den står öppnad för länge. Något av ett problem då spriten inte har någon skriande åtgång här hemma. Men skam den som ger sig, eller hur? Romen ska vara lagrad, gärna komplex och inte allt för söt i stilen. Till skillnad från många andra är jag inte något fan av Ron Zacapas Gran Reserva (nr 500, 599 kr), vill gärna ha min rom rivigare och personligare i stilen. Diplomático Reserva Exclusiva 12 Años (nr 356, 435 kr) är en favorit där Diplomático Ambassador (nr 86463, 1950 kr) har en given plats på smaktronen. Men då snålvargen och äventyrslustan allt som ofta slår till brukar det hamna lite annat i skåpet. Mount Gay Rum Extra Old (nr 86649, 499 kr) är en ny bekantskap.

Det är en otroligt intagande doft, ödesmättad, med precis rätt dos sötma, frukt och rivigare målarträtopping. Näsan får en riktig åktur, genom tid och rum, från rom, via konjak till armagnac, fascinerande och en utmärkt start. Tyvärr kan smaken inte mäta sig med doften, aningen endimensionell, nästan lite tunn i mitten, lite rivig, inte lika balanserad sötma som doften angav utan mer pang på rödbetan. Eftersmaken är lång, dov med murknande trä och piggare frukt.

Tänk om, tänk om smaken kunde mäta sig med doften då jäklar anamma, nu landar det på ok. Enligt mer insatta källor fungerar det möjligen bättre att använda i rombaserade drinkar, kanske får ta och återkomma i den frågan.

Tills nästa gång. Kräftor-paj, 0-1...

Pst. Mer info om romen och lite smaknoteringar hittar du här.

Psst. Har fått supertrevliga kommentarer och feedback på några av mina favoritbilder från det gångna året. Om du är nyfiken så kan du dessutom får några fototips på köpet, stort tack till Per och BKwine.

Bocelli Prosecco Extra Dry. Nog för i år..

Bocelli Prosecco Extra Dry

Spiegelau Sparkling

Än är sommaren inte slut, hoppas jag i alla fall. I ett försök att fördröja det oundvikliga, långbyxor och annat trams, häller jag upp ännu en Prosecco. Det porlande guldet från Italien har förgyllt både en och två sommarkvällar

Å tänka sig, det är precis så lätt, friskt och fräscht som jag önskade. En mild parfym av moscato, fläder och kabom så förflyttas jag till ännu en ljummen sommarkväll. Smaken följer i samma spår, okomplicerat, lätt, svalt, sten och frukti. Inte stort, inte påträngande utan följsamt, lent och gemytligt. Avslutet gör sig knappt påmind men lämnar en fruktpust som bara gör suget efter nästa sipp desto större.

Ibland kan man undra vad som får en att välja ett vin, kändisvin går bort i min värld, de har sin beundrarskara och behöver verkligen inte en till som hejjar på. När jag så ramlar på det mindre okända namnet Bocceli dras mungiporna snett nedåt, men vänta nu, en snabb sökning gör det klart att familjen Bocceli har gjort vin långt innan Andreas stämma gjorde sig hörd. Min enda kvarvarande invändning blir således priset, 109 pickadoller är aningen för mycket, och med tanke på den takt flaskan försvinner finns det en klar risk att sommaren tar slut alldeles för fort.

Tills nästa gång. 2 dagar avklarat, vi syns igen nästa år...

Conde de Valdemar Gran Reserva 2005. Slaktbänken nästa..

Conde de Valdemar Gran Reserva 2005

Bodegas Valdemar

En riktigt hyggligt prissatt Gran Reserva i ordinarie kan de va nåt? Jag tyckte det sist, frågan är hur årets modell ter sig. Men vänta nu, jag har för mig att Conde de Valdemar Gran Reserva 2005 (nr 12601, 119 kr) kostade en tjuga mer för två år sedan. Trevlig prisutveckling, minst sagt.

Och nog får man valuta allt, doften har klivit in i en begynnande mognad, inte alls så mycket kräftspa och gammalt trä utan mer målarlåda, eterisk och faktiskt riktigt händförande. Vet inte vad jag väntade mig, men inte det här, personligt, begynnande mognad och bibehållen frukt, skulle nästan kunna vara i Italien vid en blindbocksgissning.

I munnen är det först smått krävande, nästan lite hårt och kantigt, syra och rödfrukt slåss så det ryker om det. Slankt, snipigt kanske någon skulle säga, men med mörkare inslag som ger tyngd och som säkerligen tittar fram ännu mer med lite tid. Tanninerna torkar upp ordentligt, inte hårt eller bryskt bara ihållande och övertygande. Eftersmaken är bra lång, frukt, färskare trä och lite mer torkad frukt. Med tid och luft sätter sig allt tillrätta en aning och träet känns aningen torrare. (87-88+)

Inte alls lika tillgänglig och flörtigt som jag upplevde 01:an utan mer jäklar anamma, personligare och framförallt intressantare. Det känns nästan dumt att inte stoppa ner någon i källaren för att se vad något års vila kan göra. Kanske, bara kanske, kan smaken följa doften utan att tappa allt för mycket spänst, hoppas kan man alltid.

Tills nästa gång. Igår box, idag ont...

Berlucchi Cellarius Brut 2007. Då var ja tebax på banan, nästan..

Bubbel från Franciacorta, Berlucchi

Jag har sagt det förut, allt som bubblar behöver inte vara champagne för att vara gott. Finns inte mycket som är lika befriande som en lättsam prosecco eller crémant en varm sommardag, ett glas källarsval lambrusco till lite plock eller varför inte flera munnar söt moscato till bärdesserten. Fast det är klart, när det kommer till kvalité är det inte mycket som slår riktig champagne på fingrarna, möjligen en riktigt bra sekt, något brittiskt eller varför inte något från Franciacorta, i Italien?

Cellarius 2007

Berlucchi Cellarius Brut 2007 (nr77866, 239 kr) från producenten Guido Berlucchi, en av de som startade inriktningen mot kvalitet i Franciacorta, doftar minst sagt intagande med en frisk fläkt av citrus och skaldjur. När jag sniffar ett tag slås jag av vilken harmoni, balans och fyllighet som intar varje skrymsle i näsan.

Munkänslan följer samma spår, frisk, syrlig men med en betryggande botten. Inte särskilt utvecklad men härliga hanterbara bubblor, ett spår av skaldjur, mer citrusbetonad frukt som stöds av ett litet rundare inslag. Avslutet är citrussyrligt, nästan lite grape, med en lång munsmackande eftersmak. Lite mandarin tittar fram i svansen. (87-88p)

Direkt njutbart i dagsläget men kan säkert utveckla någon till komplexare ton. Riktigt gott och ta mig tusan om det inte slår de Champagner jag provat i samma prisklass på fingrarna.

Tills nästa gång. 10års uppehåll verkar ha gjort susen för motivationen, golf kan de va nåt?...

Ojai Santa Barbara County Syrah 2010. Skynda, skynda..

Ojai Santa Barbara County Syrah 2010

Ojai vineyard

Förra året bannade jag mig för att inte ha köpt tillräckligt, i år höll jag på att missa när Ojai Santa Barbara County Syrah 2010 (nr 90029, 269 kr) landade på hyllorna. Tack vare Johan-Ps uppmärksamma signalerande landade några säkert i kassen, om ni mot förmodan har missat hur man kombinerar redig mat och fläskigt vin, eller var det kanske tvärt om, ta en titt igen hos någon som får snålvattnet att formligen forsa, i alla fall hos mig.

Å vilket vin, härlig varmblodig doft, jo det finns det en del blod, järn, mörkare kryddor och gott om mogen mörk röd frukt. Efter ett tag tittar en liten smörkola fram, trots allt det varma och gosiga infinner det sig en behaglig svalka. Doften formligen skriker efter att få smakas på, lika bra att göra slag i saken.

Men mums, mitt i all varm mustig frukt ringlar en svalare örtigare ton. Munkänslan är minst sagt omfamnande, balanserad, mustig, mersmakande och alldeles underbar. En skaplig kyss från ett varmare klimat, en hel del syrah karaktär och det där pigga svalkande mitt i ,det bästa av alla världar kanske? Avslutet snörper upp en aning med tanniner, som känns en aning, men är varken torra, kantiga eller tråkiga. Eftersmaken sitter i ett bra tag med saftig varm frukt och liten färskare träton. (91-92p)  

Grillade revbensspjäll

Vet inte vad jag gillar mest, att det är försvinnande gott på egenhand eller minst lika försvinnande till mina hemmagrillade revbensspjäll. Påtal om ribs, kan nog vara en av mina absoluta favoritdetaljerna på grisen, när gnagaren i mig börjar vet man aldrig vart det slutar. Denna gång körde jag dem några timmar simmandes i öl på lågtemp innan jag kokade ihop tomatpuré, chili, honung, soja, balsamico och worcestersås som fick agera skydd för grillens grymma glöd. Annars är det bara att hålla med Johan, enda felet han hittar på vinet är att det tas in för få flaskor till Sverige, jag tillägger att det är galet ett det finns så många flaskor kvar.

Tills nästa gång. Nu är det läge att njuta, se så!...

Semestern 2013, inte riktigt slut än..

Svarta vinbär

Äpplen

Krusbär

Päron

De sista skälvande dagarna på den gemensamma semestern, själv tänker inte jag gå tillbaka till jobbet förrens tidigast Januari 2014, men det är en helt annan historia. Denna semester måste betecknas som riktigt bra, hunnit snickra en hel del, bra väder, bra umgänge och bra utflykter, skulle inte kunna blivit bättre egentligen. En av fördelarna med att ha egen trädgård, en gammal sådan ska tilläggas, är de skatter som bara väntar på att skördas. Förutom att vi snaskat rabarber, smultron, jordgubbar, körsbär och nu hallon i överflöd ska det skördas äpplen, vinbär, krusbär och päron. Mina barn, i alla fall valda delar, har visat sig ärva moderns bärplockargener. Själv tar jag hellre hand om än plockar och snaskar, med andra ord kompletterar vi varandra utmärkt, även här.

Keller Kirchspiel och Nierstein 2011

Det har druckits en del bra också, syskonen från Keller kan nog räknas till det bättre. Tänk att det tog nästan en vecka för att visa sitt rätta anlete men den som väntar, väntar tydligen på rieslingnirvana. Ren frukt, överlass av mineral, Kirchspiel 2011 aningen fetare och maffigare, Nierstein 2011 laservass och elegant. Om ni inte provat riktigt bra riesling är det verkligen på tiden.

À Fleur de Pampre 2012

Lite grill har det också blivit, aningen besviken på À Fleur de Pampre 2012 (nr 71776, 99 kr). Lite för mjuk, fluffig frukt och intetsägande. Ok, inte dåligt på något sätt men ibland kan viner slå halvnelson på sig själv när förväntningarna är för höga.

La Bastide Blanche 2010

Vin från Bandol

Semesterns överraskning bjöd La Bastide Blanche 2010 (nr 2262, 139 kr) på. En rejäl dos mörker, mustigt men med gott om svala örter och en släng bonnagård i doften. Smaken går i samma stil, men hallå, nog för att jag har gillat tidigare årgångar av detta vin men detta måste vara den som passat mig klart bäst. Pigg, sval och mustig mörk, lite starkvinsvibb, bra uppsnörpande tanniner, löfte om en ännu mörkare komplexare framtid, ett långt, saftigt och ekkantat avslut. Efter någon dag öppnad har vi traskat ut på landet och ner i jorden på riktigt. Smack, här ska fyllas på. (89-90p)

Annars funderar jag mest på vilka projekt hösten ruvar på, kanske skulle köra igång matbloggstjuvandet igen, lite lokalproducent besök kanske, springskorna förtjänar att dammas av ytterligare, professionellt hobbygörande och en resa till Italien blir det också ja. För att inte tala om att spendera mer ensamtid med Macka Packa, smeknamn på yngsta, livet är inte fel, inte fel alls.

Tills nästa gång. Amerikanskt ska det va, gärna syrah...