Roagna Dolcetto d'Alba 2009. Överraskningar och gamla bekanta..

Ibland räcker det med ett litet glas

Meen snark, då var vi där igen. Allt hopar sig och till råga på det verkar orken ha gått in i vilomode. Jag gör något oväntat, tar tag i problemen och stökar undan. Varför gjorde jag inte det direkt? Kan vara för att problemen inte blir lika stora då och kan skuffas undan som vardagliga trivialiteter. Nej istället ska här målas faan på väggen och gärna kludda över med lite smådjävlar. Lärdom till nästa gång, knappast. Men nu är det gjort i alla fall.

Igår började jag omfamna min lediga vecka, en företeelse som är lika välförtjänt som uppskattat. Ok, kanske inte så mycket det första nu när jag ändå är hemma större delen av tiden men fortfarande lika uppskattat. Varför inte börja med att ta mig an ett trevligt problem, att det smakas så lite spanskt? Nja inget problem kanske utan möjligen mer av ett frågetecken. Blir som jag konstaterat tidigare, lätt att köra fast i samma hjulspår. Det man gillar, gillar man och varför prova något annat?? Jo för att det är så förbaskat roligt. Så under "lovet" ska jag prova något från den iberiska halvön.

Men först något helt annant. Är inne i något som möjligen skulle kunna kallas ett roagnastim. Kan kanske inte kallas stim när det handlar om två påföljande flaskor men lägg till en pluralis beställning och jag simmar omkring i roagnarosa tankar. Det är något speciellt med härliga, ärliga och "ordentliga" viner som visar var skåpet ska stå. Roagnas dolcetto 07 var ett sådant, 08:an inte lika mycket så nu är det upp till bevis för 09:an.

Ibland vill man ha mer

En stor ung doft fomligen sprutar ur glaset, lite gummiartad med gott om ung småjäsig frukt, vinbär, småsyrliga körsbär och en kryddighet som drar åt salmiak. Det finns även en mörkare botten som ger stuns åt uttrycket. Inte alls som förväntat, för ungyvigt och okomplext vad är detta? Med mer luft vädras de yngsta dragen av gummi och jäst bort och de mörkare dragen stärks. Nu så är vi på plats. uttrycket har övergått i mer rustikt, charmigt och inbjudande manér.


I munnen är det som väntat syrligt, lätt och läskande. Inte så mycket syra utan mera torra uttorkande minimal tanniner. Det finns också en ganska läcker bitterhet tillsammans med en lätt men mörk frukt. Med mer luft och tid blir uttrycket än mer homogent, frukten mörkare och rundare. Saftigt charmig med lite bonnaktighet.


Eftersmaken är småkort med frisk frukt, en liten kärnton men saftigt gött. 87-88

Shit happends with air, eller som i det här fallet, bitarna ramlar på plats med luft och tid. Detta var klart bäst, enligt mig, dag tre. I sällskap med en pecorinotoast satt det som en fläskläpp, sältan och fårtouchen va precis vad detta behövde för att spela in ett öppet smakmål.

Tills nästa gång. Spanskt kommer härnäst, eller kanske inte...

Roagna Langhe Rosso 2003. Råfuktig höstvind, tack för braskaminen..

Hm, joråsåatt

Idag fyller min själsfrände tillika fru år. Grattis på din dag, må den fortsätta i gräddfluffets tecken.

Gårdagen var en helt vanlig dag i pappavarandets tecken, dagislämning, öppna förskolan och dagiskompis på besök. Lunch och middan var klar sedan tidigare så det enda jag behövde göra innan frun äntrade scenen var att dra korken ur kvällen vinnare. Jag har haft Roagnas Langhe Rosso 2003 (nr n/a, 199 kr) på lut ett tag, så till kvällens kycklingplock var det dags.

En av anledningarna till nyfikenheten är det antågande årgångsbytet på hyllorna. Tro inte att det handlar om några purfärska doningar. 2003 byter till 2004 (nr 75237, 199 kr), det gäller att hålla på sina saker tills de är drickfärdiga.

Ner med nosen och en klockren träff i lustcentrat. Mörkröda mosade bär, riktigt mogna hallon, körsbär och jordgubbar. detta backas upp av en mörkare bakgrund som leder tankarna till både svampskogen och båthuset. Topptoner av orientaliska kryddor och målarlåda och allt detta ihopvävd av finaste samhetstråd. En riktigt härlig, varmbetonad småmogen doft. Ursprung, jotack det formligen sprutar ut Italien och nebbiolo.


Munkänslan är snutorr, bären är hyfsat intakta men börjar i ärlighetens namn ge upp. Det finns gott om komplexare mörkare toner men återges inte alls lika starkt som i doften. Annars är det en slank, homogen uppenbarelse med otroligt gott om drickbarhet. Avslutet markeras med torra ultrasmå tanniner. Vet inte om det är min läkeroltablett som dröjer sig kvar, jo kan faktiskt kännas efter någon timme, men lite salvi känsla finns också


Eftersmaken är hyfsat lång, riktigt torr och med ett stänk bär och småtjärad planka. (88-89p)

Som förra gången övertygar doften å det grövsat men backas inte riktigt upp av smaken. Har en flaska kvar och den bör nog drickas tämligen omgående. Om det blir påfyllning med 04:an?? Nja, tänker nog satsa på någon seriösare doning från Roagna. För om man kan prestera så här pass på "basnivå" vad ska då inte komma ur en "riktig" Barbaresco eller Barolo. Men det är klart, Lange Rosson är så pass charmig så det kanske slinker ner en i farten.

Tills nästa gång. Nu inväntar vi tårtslukare...

Meyer-Näkel Spätburgunder 2010. Kött och tåg, inte en helt oäven kombination.

Nu är värmen på igen

Tidig på jobbet idag, en uppstigning 05:20 kan ha en positiv inverkan, observera kan ha. Bara att ta tillfället i akt och skjuta iväg några radera från höften. Gårdagen var riktigt skön, en tågresa med de små var en höjdpunkt och 20 kilo renaste finast kött en annan. Vet inte om köttångorna hade stigit mig åt huvudet men när jag sent om sider äntrade hemmet befann sig Meyer-Näkels Spätburgunder 2010 i en ny inbjudande fas. För er som vill läsa mer om vinet så har Vinovativa Meyer-Näkel i sitt stall. Och FV har såklart också provat.

Ljus på "tysk pinot"

Första dagens intryck.
En lätt parfymerad doft, småblommig med röda skinande bär. En lite gummiaktig känsla som vädras bort och lämnar en något mörkare sammansatt krydda kvar utan ett uns av ek. Uttrycket känns lätt men ändå med en tyngd i botten. Inte den mest insmickrande doften men ändå med en småtrevlig personligt.


Munkänslan är lätt, slank med en pigg syra. Frukten är röd och riktigt pigg, hallon, lite lingon, lite lakrits och svartvinbärdrag, det finns något grönt och lite småstramt som möjligen kan tippa över till aningen bittert. Avslutet stramar upp med något som skulle kunna kallas tanniner, eller kanske inte men torrt är det och bra uttorkande i tandkött och tunga.


Eftersmaken är hyfsat lång och balanserar mellan fruktig, kärnbitter och salmiakkrydda.

En svårtbestämd sak, aningen bångstyrig men med bra personlighet. Det här känns helt klart mer lämpat för mat än prat även om jag misstänker starkt att oavsett användningsområde vinner detta på att ligga till sig lite.

Efter ett redigt köttpackande.
Faen jag ska nog sluta uttala mig om vin, eller i alla fall hur de verkar efter en första påhälsning. Dag tre är detta en annan skapelse, lite mer rått kött, lite småmultna toner men med bibehållen fruktkaraktär. Smaken är fortfarande åt det slank hållet och syrorna är fortfarande påtagliga men polerade till mer sällskapligt manér. Efersmaken är mer inställsam och hela uttrycket känns robustare, personligare men ändå mer smickrande. Fungerar nu utmärkt utan matigt sällskap. (86-87p)

Tills nästa gång. Snart är det helg igen, men först en dustning med dagens göranden...

Sottimano Langhe Nebbiolo 2007. Igår korvgrillning, idag världen..

On fire

Igår intogs lunchen ståendes, mellan tuggorna servade jag resten av familjen, och matro var igen ett begrepp som kändes avlägset. Det till trots, finns det inte mycket som är lika mysigt som en live eldning. Problem med tändning, övertändning, svidande rök, illaluktande rök, grillglöd, utebliven grillglöd allt som hör en bra jopphejdi till, lägg till ketchup på kinder, kläder och ett ofrivilligt dopp i bäcken och allt med en överton av glädje.

Idag blev det mer civiliserade former av umgänge, lunch på lokal och ett flängande mellan diverse affärer. Kan egentligen inte säga att något är bättre än det andra, är på sätt och vis ytterligheterna som gör det. Båda dagarnas eskapader underlättades och förgylldes av att vännen J var på besök. Maken till barnvänlig, tålamodsbesittande och snäll människa får man leta efter. Sa jag att hon hade med sig en present till mig, me like alot.
 

Fotogenisk

Till säsongens första, men absolut inte sista, lergryteduvning behövdes ett rejält sällskap. Sottimanos Langhe Nebbiolo 2007 (årgång 2009 finns på SB nr 71544, 190 kr) fick sätta korken till. IV-Patrik har provat 07:an och PR-Niels har satt tänderna i 09:an. Jag förväntar mig bra doningar, någon sa något i stil med mini-Barbaresco.

Men smudars det var väl en härlig doft, röda solmogna bär med mörka jordiga toner, precis avvägt med fat och topptoner av mustig målarfärg. Vidare finns det tjära och mera undervegetation. Och det här är direkt efter att kroken dragits. Doftinslagen är härligt sammanvävda och uttrycket balanserar mitt mellan primärfrukt och mognad, mer av den här varan tack.


Munkäslan är åt det slankare matvänliga hållet men med en mörk mullrande botten. En härlig syra biter tag men låt er inte luras, det finns fortfarande gott om skinande röd frukt och fyllighet för att verka mer fylligt än tunt. Jord, aningen kompost och även här lite målarfärgskänsla bildar en komplex helhet och fantastisk drickbarhet om man gillar lite ruffigare tag. När tempen höjs tillkommer en pikant likörkänsla. Avslutet markeras med gott om tanniner, som trots att de är halvt inbäddade, fungerar rejält upptorkande.


Eftersmaken är lång och torr där frukten spelar ikapp med lite smaksam kärnbeska och andra toner som är mer svårbestämda. Även eftersmaken är balanserad, med alla uttryck som kan önskas för att väcka mersmak.


Å, här var det svårt att sluta "smaka". När något är så här balanserat, klädsamt och komplext har jag svårt att värja mig och varför? Ska bli intressant att smaka 08:an och 09:an. Ah, tänka att det finns så mycket gott vin. Sa jag att tempen låg på ca 16 grader. (90-91p)


Tills nästa gång. Måndag imorn, kom du bara...

De Loach Russian River Valley Pinot Noir 2009. Imorgon får jag elda igen..

Flashlightlight

Jag vet att det låter klämkäckt och aningen mycket "gör så här så når du nirvana mellan förmiddagsfikat och lunch", men det är fasiken så mycket bättre att fokusera på det possitiva än det negativa. Om det dyker upp något som möjligen skulle kunna dra ner humöret ett eller två steg försöker jag dra lärdom av det och lägga det bakom mig så fort som möjligt. Med det sagt så måste jag ändå skriva lite om detta vin, trots att nylanserade De Loach Russian River Valley Pinot Noir 2009 (nr 2222, 199 kr) inte gjorde någon smaklig volt i gommen.

Det hela började med min förestående födelsedag, den nyblivne treåringen i hushållet konstaterar med samma självklarhet och övertygelse, som vissa mindre lyckade erövrare måste haft, att pappa minsann skulle ha fiskdam och att det möjligen skulle sitta en vinflaska på kroken. Dagarna gick och fiskdammen blev mer och mer avlägsen men att pappa skulle kanske ha en vinflaska i paketet mer konkret. Tänka sig att min treåriga dotter känner mig så bra att hon, där andra har bra mycket större problem, hittar hon på en klockren present till sin uppskattande far. Ibland är det inte svårare än så.

Här tar min kära fru vid och konstaterar, med samma självklarhet som dottern, att det passerar väldigt lite amerikanskt vin i hushållets glas. Ja, inte bara i glasen utan även källarens hyllor är skriande tomma av flaskor från over there. Så på med detektivbrillorna och botanisera i +100 segmentet på ett närbeläget stadsbolag. Två napp, nedslående men en flaska är en flaska är en ny upplevelse.

In action

Prestationsmässigt var det ingen vidare rolig historia, ganska stor doft med gott om unga bångstyriga bär, lite beaujolais jästighet och en ganska påtaglig krydda. Men framförallt en störande jästighet. Smaken är medelfyllig med gott om frukt och syra, finns ingen riktig botten och hela uttrycket känns lite små konstlat och opersonligt. Smakerna finns där men passar inte riktigt ihop. Avslutet biter till och lämnar en småbitter, bärigt eftersmak som håller i hyfsat länge. Vet inte om det beror på mig, tillfället eller stilen men det här hittar inte hem i nuläget. Egentligen inget direkt fel men absolut ingen wowfaktor. Och för tvåhundra pix förväntar man sig helt enkelt mer. (86-87p)

Två rätt väger upp ett fel, med råge. Tack kära familj, hoppas på bättre lycka nästa gång jag tar en tur till amerikat.

Tills nästa gång. Inatt ska pöjken sova, banne mig...

Pst. Det är bara att erkänna, inga stordåd men uttrycket är bra mycket mer homogent fjärde dagen. Det finns nu en drickbarhet och följsamhet i uttrycket som är livsbejakande. Upp två pinnar i min bok.

Helgens födelsedagsherre..

I helgen var det dags, då klev jag över tonåren och in i gubbvärlden. Hm, möjligen inte riktigt så enkelt men ändå. I omvärlden är det något magiskt över siffrorna som gör att man bevisligen inte borde vara någon ungdom längre utan mer åt det gubbiga hållet. Kan inte hålla med mindre. Gubbe? Det har jag varit länge, minst lika länge som jag tänker förbli ung.

Vissa dagar kräfva bubbel

Allt som bubblar är inte skumpa

Inledningsvis en släng av bubbel, läcker, lätt, fruktigt, förföriskt med all avsaknad av substantiell personlighet men med charm an masse. Beska? inte, eftersmak? knappt. Terre al Piano Prosecco Spumante DOC Extra Dry gick hem och slank ner. Möjligen den sista slängen av sommar detta år. (84-85p)

Tyskland 2010, hmm

Räkbakelse med lite pepparotstouch, in slänger jag lite halvtorrt. När jag öppnade Weingut Immich-Batterieberg  Riesling Kabinett C.A.I. 2010 var det, för att låna några ord av du vet vem du är, en riktig acidattack. Har nog aldrig hittills varit med om något dylikt, så jag var faktiskt lite rädd att det inte skulle funka. Men efter tre dagar öppnad i flaska hade det lugnat ner sig. Uttrycket var inte lika fruktigt och runt som man kan vänta sig av en Mosel kabinett, utan mer mineral och personlighet. Ett medelfylligt uttryck som riktigt tar tag i slutklämmen. Det jag har smakat av 2010års tyska skörd lovar viner med mycket syra, me like. (87-88p)

Kött o vin, har sagt det förut men öj va gött.

Andra flaskan Domaine Vincent Paris Cornas Granit 30 2003, lite tröttare än första flaskan men fortfarande i full vigör. Härliga portvinstoner blandat med kompost, jord och mörk frukt. I eftersmaken ringlar röda äppelskal kvar bra länge. (88-89p). Hur som är det riktigt trevligt att kunna hala upp en mogen flaska och när den dessutom får sällskap av en mustig gryta. Ok det kan kanske bli bättre men inte mycket.

Fortfarande lika svårt att fotta i motljus.

Till den köpta, jo ni hörde rätt, chokladtårtan blev ett glas I Castei Recioto della Valpolicella Classico 2003 (nr 77207, 195 kr nu årgång 2007) alldeles förträfflig. Ett sött amaroneliknande vin som möjligen hade sett sina bästa dagar. Uttrycket är i dagsläget fint integrerat med relativt pigg rödbärig frukt men framförallt en syra och sötma som balanseras utmärkt. Eftersmaken sitter i hyfsat länge. Denna kväll var det kombinationen med tårtan som lyfte. Ett tjusigt vin att servera till vilken chokladanrättning som helst bara den inte är för sööt. (87-88p)

Morgonstund.

Det är inte helt fel på utsikten hos mina kära päron.

Sist men inte minst

Ahh, småmurket och väldigt mycket dyngvarning med en helgenomblöt kork ändrar Quercecchio Brunello di Montalcino 2005 scenen. Men efter bara lite luft visar den sin allra bästa sida, personligt, mörkt och fortfarande med molto undervegetation sprider sig en luftfylld doft i de stora kuporna. Frukten är vital, mörk och med komplexa attribut. Tanninerna finns där men är redigt nerslipade och ramar in helheten. Eftersmaken vill faktiskt inte ge sig på ett bra tag. Till rotisar, vinkökt lök och meat är det helt makalöst bra. Påfyllning tack, tror nog att detta kan överleva både ett och flera år på en sval mörk plats. Men varför vänta? Korka ur, drick och njut. (90-91p)

Tills nästa gång. Tack för en ytterst tillfredsställande helg...

Pst. Kan nog vänta lite med någon flaska Quercecchio, dag tre är det magiskt. Lent, mörkt, mulligt, komplext och så, så wunderful.

Cognac Guerbé VS, VSOP och XO. Posten ok, SJ inte alls ok..

Olika nyanser av bärnsten

Mamma mia, ett långt inlägg, nogranna smaknoteringar och nu ingenting. Ibland är tekniken helt enkelt oteknisk. Vad göra? Jo som alltid gå vidare.

Ops nu gick jag händelserna i förväg, jag backar.
Det kom ett mail, ett mail med titeln sprit. Några dagar senare kom det ett paket. Ur paketet välde små bruna flaskor med sisådär 3-5 cl flytande vätska i olika bärnstensfärgade nyanser. Sammanlagt nio små bruna flaskor som jag valt att dela in i tre flighter. Första flighten blir en ren Cognac historia. Läs mer om innehållet på Bizlings hemsida.

Först ska jag säga, om jag är obildad och amatörmässig när det kommer till vin så är det inget i närheten av vad jag är när det kommer till Cognac. Har väldigt få, om än några riktigt goda, erfarenheter av destilat i allmänhet och Cognac i synnerhet. Men, som ni vet, ni som känner mig har jag inga problem att tycka till ändå. Ett stort tack till Anders på Bizling som på detta sätt vidgar mina vyer, är ju ändå det allt går ut på.

Cognac Guerbé VS (nr 86054, 479 kr), söt och fruktig i en lite råare och mer direkt stil. Charmig på ett oborstat men absolut inte oinställsam sätt och en klar klassskillnad från det enklare på SB som jag har provat. Blir ännu bättre om man inte gurglar runt det så j*kla mycket utan bara sippar som en "normal" människa. (Usch, svårt med poäng på sådant jag inte provar så ofta men är det bra är det bra. 86-87p)  

Cognac Guerbé VSOP (nr 86075, 498 kr), Mer integrerad men även här gott om frukt och sötma. Inte lika charmig som VS men mjukare. Går säkert bättre hem hos vissa men jag väljer VS mer direkta stil. Även här en klar klassskillnad i jämförelse med enklare doningar som jag provat (85-86p)

Cognac Guerbé XO, (nr 86953, 749 kr) Mjukt, fruktigt, sött och komplext. Det är som en smekning i munnen och mynnar, till skillnad från de båda andra, ut i en lång, torr härlig eftersmak. En riktigt skön smutt som bara lämnar mersmak (90-91p)

Av de tre, lägger jag alla gånger mina slantar på XO alternativet. En helt annan klass än de båda andra och enligt mig värd varje krona det kostar extra.

Mitt sinne har varit något dunkelt, nje jag har varit riktigt förbannad stundtals, inte beroende på tidigare Cognac upplevelser utan baserat på några samtal med SJ. Maken till stelt, icke servicesinnat företag får man leta efter. Ska bli intressant att se hur den fortsatta kontakten fortlöper men om det fortsätter som till dags datum förblir min rekommendation att välja något annan transportlösning än statens järnvägar. Vad som fick mig på andra tankat? Mycket, men efter en morgonstart med frukost på sängen är det svårt att inte känna värme och glädje. Tack kära familj.

Tills nästa gång. Snart bär det iväg för övernattning i hos päronen...

Va vad det för dag sa du..

Hembakt, jomenvisst

Är egentligen inte så mycket för det här med kommersdagar av alla de slag, ända till vi fick barn det vill säga. Nu kommer man, läs jag, inte undan. Och jo, med handen på hjärtat så ska det bli riktigt trevligt att välkomna fem hungriga små med lite götta.

Tills nästa gång. Happy kanelbullensdag på er...

La Spinetta Ca' di Pian Barbera d'Asti 2007. Vad ska vi äta ikväll då?..

Undrar vad den röda fläcken är?

Fiskdamm, guldvaskning, små elaka hästar, hemmagjorda marmelader och sylter i förbannelse. Jo bygdemarknad var ett faktum. Överlag riktigt trevligt, och framförallt trevlig sällskap, men lite småklent med snaskigt åt de vuxna. Mer närproducerade ost och köttprodukter tack. I vilket fall fick barnen sitt lystmäte och jo det slank faktiskt med en kartong med kokosbollar hem också. Hem för lite middagssovning och fritt fram för lite allmän slötid.


Igår skördade vi frukten för ett tidigare spontanköp. För en tid sedan, som känns som en evighet nu, var vi på besök i Sundsvall. Med hem i packningen var La Spinetta Ca' di Pian Barbera d'Asti 2007 (nr 92156, 182 kr). Barbera hör inte till vänligheterna här hemma och efter en första påhälsning undrar jag varför.

Doften bjuder på riktigt mustigt frukt med gott om fatinslag. Bigaråer, riktigt mogna körsbär och jordgubbar trängs med mörk lite småtsöt choklad. Uttrycket är ungt och generöst med en solid ryggrad och något som med lite tid skulle kunna bli trevliga målarfärgstoner. Italienskt, generöst och inbjudande så det förslår.


Munkänslan är rund och riktigt generös. Frukten är riktigt solmogen med körsbär i första led och jordgubbar och plommon i andra. Trots något slösaktiga frukt och ganska påtagliga ekbehandling finns det syra som balanserar upp och som tillsammans med en påtaglig dos torra inbäddade tanniner i slutet gör det hela riktigt trevligt. Eftersmaken är lång med lite småbitter mörk choklad, rund mogen frukt och en släng småmurket trä. (89-90p)

Ett riktigt schyst vin och ett toppenval om man gillar fruktiga, varma, generösa och ekbehandlade viner från stövelland. Men framför allt börjar jag undra vad man kan åstadkomma med barbera, i det här uttrycket känns det förvillande likt en IGT blandning och cabdragen är riktigt påtagliga. Men utan den "moderna" behandlingen, vad händer då?

Tills nästa gång. Igår var det sommar, idag höst...