La Spinetta Langhe Nebbiolo 2009. Varför?..

Dags för tur till returen, nuigen

Sjuk, sjukare, ja du, fortfarande sjuk. Va är det här? Var det inte nyss jag beklagade mig över sakernas tillstånd och nu är vi här igen. Kanske inte så konstigt att jag för tillfället är i vad som milt sagt skulle kunna kallas svacka när det det kommer till allt vad vin och mat har att göra. Å bättre blir det inte av att jag har en hel del nyinkommet i källaren som pockar på uppmärksamhet. Gör ett försök till självhjälp, ett litet inlägg som skulle iväg innan sjukdomsomtag. Vi får se om det är vad doktorn skulle ordinerat.

Efter en viss förvirring angående vilket bolag som hade vad i metropolen Västerås, blev valet ganska enkelt. Åkte helt sonika till fel bolag, det som ligger i stan, och upptäckte att utbudet var väl begränsat. Men en flaska kom jag ut med. Tror inte att La Spinettas Langhe Nebbiolo behöver någon vidare presentation, första Mars äntrade 2009 års upplaga hyllorna.

I doften finns det gott om mörk mullig frukt, bra mycket ekattribut och en köttigare ton. En generös, öppen, varmblodig modern tappning, hyfsat balanserad men en småskev bild av ursprung, eller det kanske beror på vem man frågar.

Smaken följer samma spår, men vänta nu, inte lika generöst faktiskt riktigt trevligt stramt. Frukten och eken mullrar på men inte klumpigt utan riktigt grassiöst för att vara ett så stort djur som etiketten skvallrar om. Syran gör ett förträffligt jobb i balansakten tillsammans med de torra minimala tanninerna blir det en riktigt skön generös svängom.

Eftersmaken är torr, lite mörkmurrig och träbetonad. (88-89p)

Trots min ringa erfarenhet av La Spinettas viner va detta precis vad jag förväntade mig, välgjort i en mörk skrud, bra mycket fat men ändå generöst balanserat och en tydlig modernitalensk touch. Egentligen handlar det bara om tycke och smak för ett dåligt vin är det verkligen inte. Men se till att lufta ordentligt, började komma på plats dag 2 och var nog allra bäst dag 3.

Två saker till jag blev påmind om när vi var iväg:

Tack, men nej tack

Ett, vikten av vettiga glas. Nog för att glasen på resande fot absolut inte behöver ha "hemma kvalitet" men så bedrövliga som hotellets får man leta efter. Finns flera bra glas, några riktigt bra och fantastiskt många som gör slarvsylta av alla doft och smakintryck som möjligen kan frigöras ur en dryck.

I ren förtvivlan inköptes glas

Två, Pata Negra på Coop har två ansikten. Det ena är vakuumförpackat med välarbetad kartong och den andra ligger i disken i vårt lokala Forum. Trots högre pris på ettan väljer jag nummer två alla dagar i veckan.

Icke att förväxlas med diton i disken

Tills nästa gång. I ren desperation dödas näsan med Otrivin Menthol, undrar om jag lyckas återuppliva den något mer i år...

La Spinetta Ca' di Pian Barbera d'Asti 2007. Vad ska vi äta ikväll då?..

Undrar vad den röda fläcken är?

Fiskdamm, guldvaskning, små elaka hästar, hemmagjorda marmelader och sylter i förbannelse. Jo bygdemarknad var ett faktum. Överlag riktigt trevligt, och framförallt trevlig sällskap, men lite småklent med snaskigt åt de vuxna. Mer närproducerade ost och köttprodukter tack. I vilket fall fick barnen sitt lystmäte och jo det slank faktiskt med en kartong med kokosbollar hem också. Hem för lite middagssovning och fritt fram för lite allmän slötid.


Igår skördade vi frukten för ett tidigare spontanköp. För en tid sedan, som känns som en evighet nu, var vi på besök i Sundsvall. Med hem i packningen var La Spinetta Ca' di Pian Barbera d'Asti 2007 (nr 92156, 182 kr). Barbera hör inte till vänligheterna här hemma och efter en första påhälsning undrar jag varför.

Doften bjuder på riktigt mustigt frukt med gott om fatinslag. Bigaråer, riktigt mogna körsbär och jordgubbar trängs med mörk lite småtsöt choklad. Uttrycket är ungt och generöst med en solid ryggrad och något som med lite tid skulle kunna bli trevliga målarfärgstoner. Italienskt, generöst och inbjudande så det förslår.


Munkänslan är rund och riktigt generös. Frukten är riktigt solmogen med körsbär i första led och jordgubbar och plommon i andra. Trots något slösaktiga frukt och ganska påtagliga ekbehandling finns det syra som balanserar upp och som tillsammans med en påtaglig dos torra inbäddade tanniner i slutet gör det hela riktigt trevligt. Eftersmaken är lång med lite småbitter mörk choklad, rund mogen frukt och en släng småmurket trä. (89-90p)

Ett riktigt schyst vin och ett toppenval om man gillar fruktiga, varma, generösa och ekbehandlade viner från stövelland. Men framför allt börjar jag undra vad man kan åstadkomma med barbera, i det här uttrycket känns det förvillande likt en IGT blandning och cabdragen är riktigt påtagliga. Men utan den "moderna" behandlingen, vad händer då?

Tills nästa gång. Igår var det sommar, idag höst...

Ramón Bilbao Finca Valpierre 2006, Bricco Quaglia Moscato d'Asti 2009 och Sommerwind 2009. Alla mödrars dag med tillhörande handgnuggande handlare..

Besök på förmiddagen och en första övernattning borta med de båda små, detta var tillräckligt för att framkalla en och annan sakta rinnande droppe från pannfästet. Tur att sällskapet både på för och eftermiddagen var så trevliga för att inte prata om den förfärligt goda och mättande kvällsmaten. Tack kära mor för ett alldeles utmärkt sällskap till kvällen viner.

Ramón Bilbao Finca Valpierre 2006 (nr 3071, nu 127 kr förr 159 kr) har jag provat tidigare med ungefär samma intryck. Något syrliga nu men med samma mörka mulliga chokladströsslade röda frukt. Möjligen att träanslaget var något mindre framträdande men fullt fungerande till den grillade oxén. Min sista flaska och ett välsjungande farväl. Togs dessutom emot med öppna armar av sällskapet.

I provpaketet från Tyskland anlände Sommerwind 2009 från firman J Koegler. Vinet kostar 5.5 Euro vilket måste anses vara ett kap för denna friska, fruktdrivna sommarbris. Päron utmärker sig i ett annars ganska tropiskt anslag. Ingen beska och krydda som stör och frågan är om det är torrt eller halvsött. Lutar nog åt det första. Eftersmaken är överraskande lång för att vara ett så okomplicerat och lättgillat.

Kvällens absoluta höjdare i min gom var det godissmaskiga söta bubblet Bricco Quaglia Moscato d'Asti 2009 ( nr 94169, 119 kr) från La Spinetta. Ni vet de där som brukar ha noshörningsprydda flaskor.  Måste säga att Moscatoviner är slående lika, dock utmärker sig denna med lite mindre sötma och desto mer syra. Mer gråpäron än piggelin. En sakta avklingande eftersmak och en ypperlig smakkombo i form av jordgubb och rabarberskum gjorde kvällen och vinet mer än lovligt minnesvärd. Ska tilläggas att mina erfarenheter är att Moscato d'Asti sällan smakar bra i billigare format och då menar jag från runt 90 kr och neråt.

Tills nästa gång. I morgon är det Juni, nyhetens behag..