Seghesio Sonoma Zinfandel 2009 & Baron-Fuenté Grand Millésime Brut 2002. En titt i backspegeln, tydligen kan man bli för mätt..

Kvällens vin och alla dagars pöjk.

Avslutet på förra året gick i stilla tempo, nu när jag ser tillbaka på dagen är det två saker som slår mig. Ett, att det var som vilken annan dag som helst. Två, att jag tänkte tanken på att välja bort kött och vin av en sådan bagatell som lite mättnad. Än är undrens tid inte förbli.

Nu kom det sig så att vi tvingade, ja för det handlar verkligen om att tvinga i sig, perfekt tempererad oxfilé med plommonkompott, persiljesmör och ett rött mustigt vin. Tillbehören fick dock se dig besegrad av mättnaden som infunnit sig tre timmar tidigare då vi startade kvällen med blandat plock.

För en gångs skull fick jag den mindre andelen i flaskan, roligt med tanke på att jag hade valt vinet utifrån de andras preferenser. Vinet? Seghesios Sonoma Zinfandel 2009. Jag hade provat 08:an tidigare och måste medge att det var ett riktigt härligt tjut i den mulligare klassen. Intressant att se vad 09:an har att bjuda på, vet inte vart jag läst det men 2009 ska tydligen vara ett bra år..

Doften är som sig bör fyllig, björnbär och andra mörkblå frukter samsas i en fruktkavalkad som ändå lyckas hålla sig från att bli flabbigt vulgärt. Det finns en ung jästighet, som drar åt jäst drottningssylt, men som tillsammans med en del örter ännu en gång håller sig på rätt sida av syltträsket. Riktigt stor och i dagläget mer lovande än härligt sniffbar.


Det är i smaken det händer, stort, krävande med en aning starkvinston kliver den in och tar för sig. Efter ett tag lugnar den ner sig men är fortfarande störst, bäst och vackrast. Mitt i allt råder en skön balans och framtidslöftet svävar där som en gloria. Även om det i dagsläget finns en omedelbar drickbarhet, vilket visar sig av tempot som flaskan töms i, är det framtiden som jag ser ljusast på.


Till skillnad mot den något slankare, mer mognare och nyanserade 08:an så är detta en mörkare och kraftfullare uppenbarelse med potential och löfte om mer. Tona ner alkoholen lite och kläm fram några till nyanseringar så är jag fast. Hoppas att jag lyckas lägga undan några, åtminstone ett kort tag, tror att detta är riktigt bra till den grillade köttbiten i sommar eller varför inte nästa ändå. (89-90p)

I den kavalkaden av smaksamt plock som lade grunden till den gedigna mättnaden stack en nykomling ut. Vana till trogen burkar jag sonika komponera "nya" smakkonstellationer utifrån mottot: Vad tycker jag om och vad passar ihop, se sedan till att blanda allt i samma tugga. Nu var det dags för lufttorkad skinka, parmesan, fikonmarmelad, créme fraiche, peppar och lantchips. En i mitt tycke sensorisk fullträff som jag med all säkerhet kommer att återkomma till flera gånger. Till plocket dracks bubbel, är det nyår så är det, Baron-Fuenté Champagne Grand Millésime Brut 2002 reades ut någon gång i slutet på 2009. Efter en inledande lägesrapport från FV om trevligt bubbel till behändig peng så slog jag till. Slog till och slog till, jag köpte en flaska. Det var vad som tilläts i efterjulklappstidens sargade ekonomi.

Kvällens kameleont

Under kvällen genomgick denna dryck någon form av metamorfos från, i mitt tycke, bättre till sämre. Varför? Första glaset hälldes upp för att lufta några timmar innan, efter fotografering och sedvanliga icke planerade tidskrävande hinder så var doften underbart sublim med apelsin marmelad, aningen mineral, småblyg citrus och en rund ton av mogna äpplen. Smaken var inte sämre, förutom att bubblorna nästan var obefintliga, med frisk frukt och en antydan till mognad, len, fyllig och nästan lite gräddigt följsam. Avslutet var hyfsat långt med en blandning av lite sträv citrusfrukt och gräddig nougat. Mums va gott det var och folkets allmänna konsensus var att detta var en riktigt härlig skumpa. 


Men efter några timmar, till plocket, var vinet ungt och bångstyrigt. Bubblorna var massiva i sin attack och smaken var oförlöst och stickigt ung. Inte alls samma komplexitet och härliga drickbarhet. Så här med facit i hand var jag dum som inte dekanterade hela flaskan när vi satt oss till bords men jag trodde att det skulle räcka med en glasluftning. (87p)


Tills nästa gång. Tidig morgon och snöoväder, nej jag är inte en skiva som hakat upp sig men lite variation skulle inte skada...

Les Verrieres Clos des Soutyères 2006. Spontant är bra..

Lurad? Gärna om det smakar så här.

Ibland fattar jag inte hur de gör, eller så fattar jag alldeles utmärkt men det är så lockande lätt att gå i den ena fällan efter den andra.
Vad jag menar? Vinhandlare som vädjar till en blandning mellan:
- Det här är för bra för att vara sant
- Det här är speciellt just nu, passa på innan det tar slut.
- Andra likasinnade som dig tycker att det här är det bästa som de har druckit på länge
osv.. listan kan göras lång men fakta kvarstår. De lyckas pricka min vinköparnerv alldeles för bra.

Men med handen på hjärtat, är det så himla fel? När de flesta viner som rekommenderas på detta sätt är :
1) Förhållandevis billiga
2) De som tycker att det är bra brukar veta vad de pratar om.
3) Vinerna är faktiskt så JÄVLA bra som de påstår.

Nej jag låter mig gärna luras, mer lur tack. Les Verrieres Clos des Soutyères 2006 var ett sådant vin.

Inledningsvis kommer frukten i andra hand, nu är det framförallt järn och lite blod som dominerar. Efter lite luft är det istället frukten som spelar första fiol. Det är en stor, småstram och inbjudande varmblodig doft med ett stänk örter. Vissa liknelser med bättre Côtes-du-Rhône eller rent av Ch9dP. Utan att för den delen kännas stöpt i mainstreamen.


Smaken är härligt läskande, aningen sött anslag men på intet sätt störande, med en skön drickbarhet. Det ringlar en bäck någonstans i munnen och frukten följer med och driver på i stil som bästa vallhund. Jäklar vad gott detta är, det finns något inställsamt som ändå inte blir tråkig utan bara omedelbart lättgillat.  


Avslutet är hyfsat långt med den porlande känslan som består tillsammans med lite örter, salmiak och vinbär/hallon.


Om man letar efter något direkt drickbart men inte på något sätt tråkigt eller strömlinjeformat så har du hittat rätt. Allting ska inte behöva ligga till sig i källaren även om jag för det mesta må plädera för det. Om det finns något som drar ner så är det möjligen en liten brist på komplexitet och en liten ton av smörkola i doften men det tycker jag uppvägs av dess charm. (90 p)  


Döm av min förvåning när jag:
1) Märker att det inte är slut utan finns kvar i BS.
2) 05:an finns också, dessutom en 10:a billigare.
3) Mitt finger darrar lite när jag lägger en beställning på 05:an..

Billigt vin har också provat 06:an, är det någon som provat 05:an? Om jag inte missminner mig helt så var det 04:an som fick Garyvee att jubla..

Tills nästa gång. Du skall inte förakta impulser, de leda dig i fördärvet men på ett bra sätt...

Barolo Cerrati "Vigna Cucco" 2005 & Campagnola Valpolicella Classico Superiore Caterina Zardini 2007. Gräsänkling och vad gör jag? Flyttar in hos mor & far..

Barologodis från Carlo Merolli

Det är hektiskt när vi två samspelta föräldrar har hand om de små men ensam, ok inte ensam utan med backning från mina föräldrar men det är inte samma sak. Hur som, har dagen ändå gått riktigt bra och lite gott har vi hunnit få i oss.

En överbliven kalkon som "måste" ätas upp och en doft som är så härlig att den borde finnas på flaska. Vi äter för lite stor fågel, så är det bara. Det enda negativa är att det verkligen osar kalkon i hela huset så en riktig återgivning av vinet är i det närmaste omöjligt.

Kvällens tröstpris till den hemmavarande pappan blev Barolo, närmare bestämt Barolo Cerrati "Vigna Cucco" 2005.

Doften förtas som väntat något av den fylliga kalkondoften men det som tränger igenom är en mörk morellbaserad doft med rosor, lite parfymerat läder och ett målarfärgsstick. Vete tusan om det inte ligger lite tjära och lurar också. Om det är något negativt så känns den något sluten, trots några timmars luftning är mute knappen något tillknäpt.


I munnen känns vinet slankt med vital syra och framförallt rikligt med krävande tanniner. Helhetsintrycket är överlag väligt krävande och något slutet. Det som kommer fram är surkörsbär, lite chark och även här tittar den mörka mulliga sidan fram


Eftersmaken är torr, stram och rejält sträv med körsbärskärnor som främsta attribut.


Efter några timmars luftning till har tanninerna släppt greppet något men det är fortfarande rejält seriöst krävande grejor, men nu anas potentialen något mer. (Svårt att betygsätta men utifrån dagsformen ger det inte mer än 85-87, kommer dock med all säkerhet att bli bättre när tanninerna tuktas och släpper fram lite fler aromer.)

Jaha det här var lite trist, inte för mig kanske men för sällskapet som ska dela flaskan. Jag hade väntat mig något krävande men detta är inte i närheten av den insmickrande och direkt charmiga by Barolon från Cucco som jag provade tidigare.

Är det Campagnolas eller Caterinas Valpolicella?

Vad göra? Bara att öppna en till flaska. Direkt från förrådet är Valpolicellan som tur är, desto charmigare. När jag inledde mitt utforskande kring denna flaska blev det först tvärnit, flaskan som inhandlades på Ålandshavet var outgrundligt svårfunnen. Problemet var att jag sökte på Caterina Zardini och inte producenten Campagnola, men med lite tålamod så fann jag den. Mer info hittar du här.

Det här var en mörk uppenbarelse, kaffe, mocca, ett drag av körsbär, lite trämurket. Skulle troligtvis inte placera detta i Italien om jag fått det blint, inte sagt att det är dåligt. bara lite atypiskt. Fast det är klart det är något med den varma mustiga tonen med körsbärstopping som skulle kunna härledas till stövelland.


Smaken är rund med ett initialt sött anslag. Frukten är mörkt röd med lite syrliga körsbär, faktiskt rejält med syra i all generös drickbarhet. Lite murket trä och kaffe slår igenom, men luftas bort efter ett tag. Trots dess lättsamma anslag så finns det gott om uppstramande tanninerna och löfte om mer. Helheten kan sammanfattas med vitalt, lättdrucket med löfte om mer men lite för strömlinjeformat för att verkligen väcka mersmak. (87p)

Till maten överraskade Barolon med en fantastisk drickbarhet, jäklar anamma vilket härligt tillbehör till kalkonen med den gräddiga skysåsen. Så om ni har en flaska hemma som pockar på uppmärksamhet. Lufta länge, ha rätt tillbehör men det säkraste tipset är nog att vänta. Det tänker jag göra med resterande flaskor.

Tills nästa gång. Nu ska jag bara se till att överleva natten också...

Diplomático Reserva Exclusiva 12 Años. Ett mellanspel som heter duga..

Mörk rom, inte att förväxlas med dess ljusa namnlike. 

Ett inlägg från minnenas bank, men till skillnad från den flyktiga bekantskap som vin oftast är så består innehållet i denna flaska något längre. Även om det är förrädiskt sött och lättsippat.

Det doftar härligt sött av arrak, mörk choklad, vanilj, ett uns julkrydda och kanel. Möjligen att spriten slår igenom en aning, om endast en aning, Smaken är densamma som doften, mörk lite bitter choklad, något fylligare smaker än doften anger och det hela avslutas med en lång eftersmak där arrak, russin och kanel samsas. Om det är något negativt så känns det lite endimensionellt. Å andra är detta ett mycket trevligt sällskap till chokladdeserten och ett smuttvänligt alternativ i vintermörkret. Om jag däremot vill drömma mig bort i sinnesvärlden blir det nog en Whisky med några år till på nacken. (90p)

Egentligen hade jag tänkt låta denna post passera men när jag såg att flaskan åter ståtar i hyllan så kändes det aktuellt. Då gav jag 399 kr, nu kostar den 435 kr och är fortfarande en stark köprekommendation som alternativ till andra små starka.

Tills nästa gång. Ombyte förnöjer..

Allmänna funderingar, vintage 2010 kontra 2011..

Korkade summeringar, några glömda, några gömda..

Som alltid när kalendern ska bytas ut så träffas filosofen och matematikern i mig för en sista uppgörelse inför det stundande skiftet, vad har 2011 i sitt sikte och vad var det egentligen med 2010 som var så fantastiskt? För att inte tala om den direkta och indirekta påverkan som dessa historiska årgångar har på mig och mitt liv? För misströsta ej, i varje årgång finns det toppar och dalar oavsett vad en och annan kritiker säger.

Dåtid
Förra året plitade jag ihop en lista med förhoppningar om nya bekantskaper och för mig outforskade hörn i vinvärlden. Föga anade jag att intresset skulle eskalera och fortgå vilket i sin tur har gjort att samtliga punkter på den listan nu är avbockad, vilka punkterna var? Kommer inte ihåg då listan i sig blev mig övermäktig, tyngd av måsten samt befriad av lust hamnade den i papperskorgen. Men i korta drag kan jag bara konstatera att allt jag önskade mig då har gått i uppfyllelse.

Närtid
I nuet är det främst de likasinnade, oliksinnade och främmande och ofrämmande människor vars kontakt frodas av bloggande, spottande och pratande. Ett stort tack till alla som gör sig till känna, inget mer befriande och krävande än en kommentar, oavsett forum. Den eskalerade skara läsare är inte heller helt fel, ska inte sticka under stolen med att ni driver lusten att delge mina upplevelser framåt men lämna gärna ett spår i cyberrymden om så endast för att klanka ner på mina taffliga försök till skriftligt återskapande av upplevelser för eteriska att egentligen fångas på papper. Oavsett vilken du är, Tack.

Framtid
Når det kommer till bloggandet och då främst utvecklandet av det drickande jaget hoppas jag på två saker, att få möjlighet och tillfälle att träffa någon/några av de bekantskapen som jag har gjort tack vare det världsomfattande vida nätet samt att få möjlighet att fördjupa mina kunskaper och förmedla dessa genom att sprida njutningen och upptäcks lustans bägare i min omgivning.

Vad gäller mer ingående listor där främsta upplevelse, framtida upplevelser och önskade upplevelser trängs i fina rader på ett excelark så får jag passa i år. Skulle mer än gärna skriva någon sådan men risken för att den helt sonika skulle hamna i papperskorgen, tyngd av dess egen otillräcklighet och storlek, är för stor. Så jag får hålla till godo med ett enkelt konstaterande i form av några högst opretentiösa rader, jag bloggar alltså finns jag.

Tills nästa gång. Gott nytt år och hoppas att året som snart är till enda var gott...

Ps. Glömde nästan det viktigaste, ett extra GOTT år till alla ni andra som delger era upplevelser. Ni visar en lust, kunskapskälla, generositet och upptäckarlusta, för att nämna några, som samlat gränsar till det oändliga. Ds.

Conde de Valdemar Gran Reserva 2001. Det här gör vi om flera gånger..

Conde de Valdemar Gran Reserva 2001

Det var en gång ett par belägna utanför ett litet systembolag någonstans i Sverige.
Mannen sade:
- Ta en flaska vilken som helst.
Kvinnan sade:
- Är det någon speciell önskan?
Mannen sade:
- Den skall kosta från 100 kr och uppåt.
Kvinnan sade:
- Jo det förstod jag..
Föga anade mannen vad som skulle komma men kvinnan som var vis och kände sin man valde efter smak och tycke så mannen var lugn i övertygelsen om att det blir det en trevlig överraskning. Och nog var det trevligt, vinet? Inte mindre än en Gran Reserva från det uppskattade året 2001. Överraskningen? Jo att något så bra finns på i stort sett samtliga bolag runt om i vårt avlånga land.

Ibland är det givande att inte ha all kontroll på vad som skall serveras, eftersom frun ändå skulle göra en avstickare in på det lokala köpcentret så kändes det helt rätt att hon skulle bestämma. Egentligen bestämmer hon mer ofta än sällan eftersom det i mångt och mycket är hennes smak som ska tillfredsställas men det är en annan historia.

Det har blivit en och annan Rioja under senhösten och vintern, känns överlag som ett vin som passar utmärkt till lättare kötträtter och som sällan underpresterar i förhållande till prisklass. Med det sagt så återstår fortfarande de där riktiga höjderna, men som med mycket annat antar jag att det korrelerar med vad man är villig att hosta upp. En annan tanke är att Gran Reserva från 2000 talet möjligen är för ungt, den som lever får se.

I dagsläget får jag följande intryck.
Doften är varm, näsborsvidgande med en fyllig mustig frukt som drar åt körsbär och katrinplommon. Frukten är mogen men har inte ramlat över och blivit gammal eller uttorkad. Ganska påtaglig ekbehandling som varken känns överdrivet dillbetonad eller murken bara mustigt kryddig. Överlag känns doften vital och slagkraftig vars begynnande komplexitet skvallrar om lite ålder, men inte känns upplevs det att det är nio år efter skörd.

Smaken är fyllig med gott om frukt, varm coh gott om tanniner som känns som små små sandkorn som stramar upp och torkar ut en aning. Mitt i allt återfinns lite choklad och vanilj men på intet sätt kladdigt utan kryddigt där helhetskänslan ännu en gång känns vital och endast i en begynnande mognadsfas.

Eftersmaken är hyfsat lång, stram och nu upplevs plommen mer torkade än riktigt mogna. Sammanfattningsvis ges en kvalitativ, gedigen känsla som ålder till trots inte visar några direkta ålderskrämpor.  (88-89p)

Ännu en gång en Gran Reserva som i mitt tycke överpresterar i jämförelse till pris men som inte har det där lilla extra som lyfter upplevelsen ytterliggare en dimension. Om ni är ute i sista sekund och letar efter något sällskap till kvällens helstekta fläskfilé med ett smågräddigt tillbehör och "bara" har det lokala utbudet så skäms denna flaska inte för sig, den är rent av så bra att den kan planeras in i en mindre spontan bjudning. Men se till att lufta den ett tag innan, dag 2 och 3 var  upplevelsen om inte bättre verkligen inte sämre.

Tills nästa gång. Varför kan inte reklambladen alltid vara lika späckade med delikatesser till bra pris?...

Cuvee du Vatican Côtes-du-Rhône Village 2009. Julen som inte liknade någon annan jul..

Vad som syntes bli ett öppet mål, blev en halvmiss.

Vad föredrar ni på julbordet, eller snarare vad tycker ni er inte kunna vara utan. I bästa High Fidelity anda, fast inte lika diktatoriskt och hatiskt som Berry, listade vi julbordets topp 5. Det hela fortskred civiliserat men nog är det konstigt vad vissa föredrar.

Mina topp 5:

1. Odiskuterad  första plats och en given plats oavsett om det vankas julbord eller bara ensamt till bredden fyllt på en tallrik, mina hjärtkärl skriker men jag kan inte vara utan revbenspjäll.
   
2.  Lika enkelt som genialiskt gott, ägghalvor med majonäscreme och räkor.
   
3. Ett måste som jag inte tänkte på innan det hettade till var den obligatoriska smörgåsen, mjukt, förföriskt vörtdoftande med en smakrik (gärna flera) skiva ost.
   
4. Nu börjar vi närma oss de platser som möjligen kan diskuteras och som rent av skulle kunna bytas ut om nöden verkligen krävde. Men den lokalrökta laxen med tillhörande romsås är lika förföriskt fet som smäktande len. Fantastiskt god men frågan är om denna inte gör sig bäst på tu man hand tillsammans med dillkokta färskpotatisar.
   
5. Kanske inte riktigt så gott men har en tendens till att alltid leta sig in på tallriken, nubbesallad. Tillskillnad från de övriga ett måstesällskap, alltså det måste finnas något annat till på tallriken annars faller tjusningen och det kladdiga blir bara för kladdigt.

Så vad är er topp 5?

Har ni tänkt på vad mycket väntan det är på julafton, kanske inte lika outhärdligt som när man var liten och berget av julklapparna under granen eskalerade och tenderade att bli ett Mount Everest av förväntningar, farhågor och fingerkli. Varför inte göra det bästa av det, hitta en lugn vrå, slå upp ett trevligt glas och ät något riktigt njutbart till. Något som du faktiskt själv väljer och som inte är betyngd av vare sig traditioner eller ett täcke socker.

Är 09 det nya 07 i södra Rhône?

Mitt val föll på getost och ett bekant rött, Cuvee du Vaticans Village som ingen vinsniffande bloggläsare möjligen kunnat undgått. En ny årgång, 09, ska tilläggas men nog fanns samma förföriska helhet, franska örter, vitala röda frukt och insmickrande känsla av närvaro i denna. Men till skillnad från förra gången känns det som att det saknades lite wow-känsla för att nå de riktiga höjderna. Eller så har jag blivit bortskämde med vad 109 kr kan leverera, för om man bara får ett glas uppslaget så nog är det ungt allt men ack så förföriskt lättsamt.

Skall ätas färsk.

Getosten är ett kapitel för sig, när vi provsmakade var säljaren minst sagt oengagerad. Lika ovanligt som opassande när det kommer till gårdsproducerade produkter, om jag letar efter okunskap, lathet och ovilja att sälja ett koncept kan jag lika gärna vända mig till närmaste snabbmatskedja och dessutom få en leksak på köpet. Men här mitt bland rykande hemmagjord glögg, egenrullade karameller, målade krussiduller och huttrande korvgubbar. Nog för att vi fick en smakbit, och jag måste medge att produkten kan tala för sig själv men ändå. Skärpning.. Synd och skam att biten av hård men ändå smältande god ost hade förpassats till ammoniak träskets oändliga vara, kan inte riktigt med ost som smakar och framförallt luktar gammalkofta och getpiss.

Tills nästa gång. Se nu till att ha en riktigt god, fortsättning...

Tommasi Amarone della Valpolicella Classico 2006. Dagen före som blev dagen efter som är dagen.. äsch God Jul..

Tommasi Amarone della Valpolicella Classico 2006

Jag och min fru försöker skapa våra egna traditioner kring helgen som kretsar kring födelse, död och masstro. Anledningarna är lika många som bra men den främsta är att vi helt enkelt har blivit en familj och en familj ska föra vidare vissa traditioner, tror jag i alla fall. Hursom är det trevligt att föra in nya traditioner som helt enkelt är baserad på vår vilja, hittills är mina bidrag: egenkokt skinka ( i ugn ca 100 grader och en tillagningstid som gränsar till oändlighet men gott blev det) , egengjorda spjäll (samma där som med skinkan) med tillhörande kvällsfrossa av det som inte passar sig på julbord och juldagsbrunch samt mustigt rödvinsdrickande dagen före julafton.

Spjäll med sweetcilli, honung, liquid smoke och soyatopping.

Lättsam mörk ale som sitter som en smäck såväl till revbenspjäll som en mustigare gryta. (Just nu på rea.)

Den första egna skinkan och  förhoppningsvis inte den sista.

Nu är det det sista bidraget som jag ska fokusera på. Mitt i all den masshysteri som stavas dagen före julafton befinner vi oss bilburna, cirkulerade med två små sovande barn i en medelstor svensk stad. De vuxna, jag och fru, turas om att löpa runt och utföra de sista bestyren inför den stundande helgen. Det är strax innan som jag kommer på den geniala idén att ett mustigt rött, främst för fruns skull, skulle vara trevligt att sippa på framför brasan. Att vi båda dessutom är så pass friskt att vi skulle kunna njuta av fler smaker än salt, sött och surt gör sitt till.

Oavsett vilket systembolag du passerar tröskeln till i vårt avlånga land så kommer du finna någon eller några viner gjorda enligt amaronemetoden. Om du dessutom befinner dig i ett litet till medelstort systembolag är det troligt att detta vin, åtminstone på hyllorna för stilla vin, är ett av de dyrare viner som finns tillgängliga. Bra eller anus? Även om jag dagen till ära tog denna flaska vin så är det absolut anus.

Döm av min förvåning när årets julklapp från min kära svärmor, hemkommen från stövelland, är en egenimporterad fantastiskt krämig, men ändå hårt nötig Reggiano Parmigiano. Tillsammans med fikonmarmelad kan det kvala in som årets combo när räkenskapens dag nu närmar sig. Fantastiskt god och fantastiskt vänligt till kvällens vin.

Som på egen hand beter som som följer:
Doft: Aningen överjäst ton, rödbärig med små drag åt vinbärshållet eller surkörsbär. Musitgt stram med ett litet alkoholstick om än väldigt litet. Vidare finns det lite tobak och örter, inte på något sätt sötaktigt vulgärt men nog sticker det lite i näsan allt.


Smaken: Fylligt alkoholstramt med ett smibittert avslut. Inledningen är åt det söta hållet utan att egentligen bli sött, frukten är fylligt varm med vissa drag av russin annars fullt med mogna mörka körsbär, katrinplommon, salmiak och ett avslut med knappt kännbara extremt finkorniga tanniner som stramar upp och ger ett förhållandevis torrt avslut.


Eftersmaken är lång och ganska stram med russin, körsbär, röda äppelskal och en aning träbitterhet. (88-89p)

Men är det någon gång som vinet inte kommer till sin rätt sönderplockat i ett provningsprotokoll är det en kväll som denna. Till den hårda osten och fikonmarmeladen är det mer än rätt, faktiskt farligt gott. För att summera inte så värst vin, men vilken ost och framförallt vilken kväll. Detta får mer än gärna bli en tradition..

Så till hur och varför detta inlägg blev till. Min kära son har en tendens att vakna i en tid som inte passar oss andra. Idag valde han 04:00. Upp, byta blöja, ge välling och söva om. Idag piggnade så klart farsgubben till så efter lite summerande får jag nu en chans att önska alla god jul, skulle egentligen inte ta fram datorn idag..

Tills nästa gång. Jag är tacksamt för alla tillfällen som vin passar i tider som dessa...

Vila Santa Reserva 2008. Är det någon som har ett immunförsvar till salu?.

Vila Santa Reserva 2008

Jag vet inte för vilken gång i ordningen men nu är vi sjuk, igen.. Denna gång med lite variation mellan sjukdomarna men likväl uttömmande och riktigt krävande. Tur att det är ledighet snart så att jag inte behöver sjukskriva mig.

Nog för att min smakförmåga inte har tagit stryk denna gång utan nu är det magen som inte pallar med starka drycker. Vad passar då inte bättre än att ta fram en gammal nämnvärd upplevelse. Vissa inlägg måste helt enkelt luftas, detta är ett sådant.

Då det begav sig..
Där var den igen, den där frukttonen som är omisskännlig men inte speciellt klädsam. Ok den är inte lika burdus som i vissa sämre sydamerikanska varianter utan mer stram. Men vad det kan liknas med har jag inte kommit fram till än. Förutom den självklara fruktigheten finns det en ton av pinjenötter, barr och krydda. Trots den inledande "dåliga" doften är det personligt och tillräckligt intressant för att inte avskräcka.

Smaken är faktiskt ganska krävande, syra, tanniner och frukt nästan slåss om uppmärksamheten för att med lite luft lugna ner sig avsevärt. Första anslaget är lite åt det söta hållet och fylls på av en fyllig blåröd frukt, trots det låter tanninerna och syran inte intrycket komma över till den syltiga sida utan lämnar snarare en slank om än ufyllande munkänsla. Eftersmaken är inte allt för långt men tillräckligt för att ge ett helgjutet intryck. Överlag är detta ett personligt, matkrävande (kanske vissa skulle hävda), genuint vin som levererar en fullgod vardagsupplevelse med löfte om mer om man vill låta det ligga lite. I dagsläget saknar det lite komplexitet men helhetsintrycket vägs ändå upp av den personliga kärvhet som jag finner väldigt tilltalande. (88p)

Efter det till synes perfekta sällskapet, i form av entrecote och klyftpotatis har tagit slut befarar jag att vinet ska bli lite för krävande, men istället visar det upp en personlig tillgänglighet som gör att den lilla flaskan försvinner i ett nafs. Detta ska jag absolut köpa mer av och glömma i några år.

Fler som har druckit här och här.

Tills nästa gång. Nu gäller det att ladda batterierna inför julens drabbningar...

Patriarche Crémant de Bourgogne Brut. Allt är inte Champagne som bubblar, lättsamt bubbel före och efter tolvslaget..

Crémant i vitt eller rött.

Du milde himmel, föga anade jag att varuprovet som jag mottog tidigare i höstas skulle skänka sådan ren njutning, glädje och mersmak. Ok att drycken i sig inte är det mest upplyftande som har passerat mina läppar men på vilket sätt den gjorde det. Barnen sov och min kära fick en välförtjänt stund alena i badkaret. Vad passar då inte bättre än att smyga in med lite ljus, spontanöppna (fördelen med en lågt tempererad källare) en flaska bubbel och obemärkt smyga därifrån. Ok särskilt obemärkt var det inte och det hela slutade med att vi båda drack och satt i bubblet.

Patriarche
Crémant de Bourgogne Brut

Drickat, jo det var fullt tilfredställande
Doften var frisk, lättsam med en inbjudande anonymitet som ibland kan vara välkommet då doft och smak inte ska göra allt för stort intryck utan att för den delen inte hamna helt i skymundan. Det som utmärkte sig var en citrustwist och en svag ton av något som skulle kunna liknas vid en känsla av mineral (lite som när man är vid havet och en svag doft av nämnda gör sig påmind).


Först attackeras munnen av bubblor, när de mångtaliga men små bubblorna lagt sig lämnar de ett torrt, fruktigt, friskt och följsamt intryck som trots dess enkla ursprung lämnar en hyfsat lång eftersmak med lite småmogna äpplen och citrus. (83-84p) 

När kvällen sent om sider (hon var ändå efter tio) var till sin ända var hela flaskan slut, något som inte hör till vanligheterna. Så för att återknyta till inledningen, om du/ni letar efter något lättsamt, bubbligt och (även om man kanske inte får säga det) lättdrucket så ta och gör en beställning av Patriarches Crémant. Det passar lika bra nu som då och till det facila priset av 85 riksdaler är det inte särskilt betungande att ha en eller två extra flaskor hemma. Och ta rådet med den nypa salt som sig bör. Kvällar som denna kommer sällan färdigpaketerade och serverade utan måste skapas och är inte så opartiska som ett varuprov möjligen skulle vara, men vad gör det när allt kommer omkring.

Tills nästa gång. Är det någon mer än jag som inte har börjat planera nyårsmiddag...

Ps. Även om jag inte har funnit den riktiga tjusningen med Champagne tycker jag att det är något speciellt med den anrika drycken. Se dock till att dricka den tidigt under firandets fas för att verkligen njuta till fullo för  att sedan avrunda med något mindre komplext och ekonomiskt betungande. Fast, om ni nu hör till de fåtal lottade som vaskar mer än dålig alkoholfri glögg så se till att njuta av er skumpa hela kvällen. Ds