Longhop Old Vine Grenache 2008. Och vintern fortsätter hålla oss i ett järngrepp, tur att vi har låst elavtalet..

Longhop Old Vine Grenache 2008

Bhaa, vem försöker jag lura? Vet inte för vilken gång i ordningen som jag funderar över bloggandets vara eller icke vara. Nog för att vi dricker och njuter av något eller några glas vin i veckan men var finns tiden att delge upplevelserna? I ett hushåll där den nödvändiga veckodammsugningen känns som ett oövervinnerligt berg är förströelse av denna litterära art närmast omöjlig, trots att det är bra mycket roligare att plita ner minnen än att suga upp dem. Med det sagt så blir det det ändå en stund över då och då, och det är med övertygelsen om att mitt vinösa liv skulle vara mycket fattigare utan alla delgivelser som finns att tillgå i cyberrymden pga andras idoga utforskande och vedermödor som gör att jag mer än gärna forsätter. För att inte tala om alla vänliga och likasinnade människor som man kommer i kontakt med vars generositet och kunskaper inte verkar ha några gränser. Ok, när jag tänker efter är det förbaskat roligt också.

Tillbaka till verkligheten, tänk att det ska vara enklare att få vår lilla pöjk att sluta njuta av naturens skatter än att få rätt temperatur på vin. Ok att avvänjning inte är det enklaste och att det möjligen sätter djupare spår än något syrligt och ogint vin men vad är viktigast egentligen?!?

För närvarande håller källaren 10 grader och om man inte är ovanligt törstig eller har en väldigt låg rumstemperatur behövs lite tid innan det har nått vad man allmänt kan kalla rumstemperatur (i mitt fall faktiskt runt 18 grader). Vad gör man då? Jag valde att inte göra en Hamilton, dvs att tina vinet i micron, utan vänta ut rätt temp i glaset och dessutom få en chans att se hur vinet utvecklas.

Av någon konstig anledning dras jag till dessa överfulla, överextraherade, övernjutbara viner. Det är inte mitt i prick för mina preferenser men samtidigt kan jag inte förneka dess njutbarhetsfaktor. Dessutom är det ju så förbaskat roligt att prova nya saker så varför inte. Longhops Shiraz har jag druckit förut och nu var det dags för deras Grenache. Longhops Old Vine Grenache 2008 härstammar från Adelaide Plains i Australien, där har vinmakarna Domenic Torzi och Tim Freeland tagit reda på vingårdslotter som är planterade strax efter andra världskruiget. Rankorna som överlevde den stora omplanteringen på 1980-talet har alltså en övertygande ålder på 50 år och verkar kunna ge en del kvalitativa viner i ett område som annars präglas av kvantitet. Mer att läsa, om än inte mycket mer, finns att läsa på producenternas hemsida.

Så till vinet.
Hallon eller jordgubbslikör med lakritstopping formligen strålar ut ur primörkuporna. Doften är ändå förhållandevis sval och med en örtliknande ton mitt i all fruktprakt. Nog för att frukten lirar första fiol men det finns en personlighet och en inbjudande kraft som lockar in mig i en fyllig famn. Det som möjligen skvallrar om dess höga alkohol (16%) och varma klimat är en småjäst övermogen fruktton som skulle kunna vara för mycket men under de tre dagarna som jag druckit detta finner jag det bara klädsamt vulgärt.


Munskänslan är fyllig med en antydan till sötma i inledningen, dessutom gott om extraherad mörk röd frukt tillsammans med mynta, salmiak och en örtig touch som balanseras med en pigg syra och en liten avslutande syrlig bitterhet som mynnar ut i en relativt lång eftersmak där russin, katrinplommon samsas med en skönt ringlande mintig örtighet. (89-90p)

Det här gillar jag, överlag är det fantastiskt lättdrucket och lättgillat i all sin prakt men med tillräckligt mycket personlighet för att inte upplevas som tråkigt. Igen ett vin som möjligen inte tilltalar alla med sin överdådiga frukt och smakprofil men samtidigt så känns det bra mycket mer spännande än Shirazen från samma producent. Det finns ett djup och en skönt sjungande ton som beskrivs bäst med en blandning mellan örter/mint/mynta/bitterhet, skulle jag veta bättre skulle jag beteckna det som en känsla av mineral. Det enda som saknas i dagsläget är lite komplexitet för att det ska bli en fullträff. Huruvida detta kommer att utvecklas till en större upplevelse kan jag inte uttala mig om men om jag skulle spekulera så tror jag, trots avsaknad av tanniner, att detta kan ligga till sig och bli ett snäpp vassare.

För tillfället är det svårt med transporten från våra sydligare vänner men släng iväg ett mail till Tom så kanske han kan ordna nåt. Om inte så är det bara att vänta ut våren.

Tills nästa gång. Undrar hur kallt det tänker bli i källaren i år...

Collosorbo Brunello di Montalcino 2005. Lite rea i väntan på godbitarna..

Brunello di Montalcino 2005 (Collosorbo)

Jaha då var man ute på nya vatten igen, ett av de vinländer som har bjudit upp till dans både en och två gånger är Italien. Av någon outgrundlig (självklar för vissa) anledning hittar jag nya viner och distrikt som ramlar in direkt i min comfort zone, och då har jag inte ens kommit förbi de mest kända. 

Vid slutet av förra året lovade jag mig själv att utforska några begrepp i vinvärlden, när det kommer till stövelland gällde det tre outforskade begrepp, Barolo, Barbaresco och Brunello di Montalcino. Nu har året nästan löpt till sin enda och det var med en hårsmån att jag missade Brunellon, det skulle till ett rea vin för att nyårslöftet skulle infrias. Det är med andan i halsen som jag kan bocka av alla tre italienska fullblod, ok att resultaten har skiftat men de nya bekantskaperna har definitivt skapat mersmak.

Vad är då en Brunello di Montalcino? Det enkla svaret blir att vinet ska vara gjort på druvan Sangiovese (klonen heter brunello) från området Montalcino i Toscana. Men egentligen är svaret lika varierande som det finns antal producenter. Att något ska vara rustikt och lagringskrävande kan inte längre avläsas alena på en beteckning eller regiontillhörighet, nej nu bör man kunna de olika producenternas framställningsmetoder, filosofi och skostorlek för att kunna utröna huruvida innehållet i flaskan duger eller ej. Nu är detta lite av tjusningen med vin, att inget står skrivet i stjärnorna (för vissa verkar det dock göra det också) men för mig som precis ska bege mig ut i vinpölen så känns vattnet mer än lovligt djupt. 

Bäst att ge sig på det.

Doften är stor, mörka moreller riktigt rusar upp tillsammans med choklad och en krydda (som jag inte kan placera) allt omringar av en småjäst ekkant. Italienskt, stiligt och maffigt. Inte så mycket nyanseringar i dagsläget men nog andas det kvalitet allt, om du frågar mig så känns doften nästan på gränsen till modernt tillrättalagd. Med tilltagande temperatur får doften en släng av likörsprits. 

Smaken inleder med ett småsött anslag och sedan tar tanninerna över. Jag låter det andas ett tag och då lugnar det sträva greppet ner sig lite. Frukt tittar fram, solmogna mörkakörsbär. Munkänslan påminner om när man smakar på omogna vinbär, rejält stramt med andra ord. Eftersmaken är lång med frukten som spelar första fiol tillsammans med de efterhängsna sträva tanninerna. Efter mer luft lugnar allt ner ner, fortfarande riktigt krävande men nu är det läskande, sirligt och har en härlig fyllig drickbarhet i all kärvhet. Vad som händer med lite tid på rygg kan jag bara sia om, men det blir nog inte sämre. (88-89 med potential till mer)

Till närproducerad nötrulle (påminner om filé i utseende men har mer struktur som rostbiff när det är tillagat), bea och tärnade rotgrönsaker finns det inget bättre sällskap. Jävlar va gott det är, köttets struktur tuktar på något sätt vinet och helheten lyfts och landar i himlen. Sa jag att det var gott!!!

Slutsatsen blir att om du tvunget måste dricka detta nu så lufta länge och drick det sedan till något som kan ta ner tanninerna på jorden. Men det bästa rådet måste nog ändå bli att lagra, även om jag inte vet vart detta tar vägen så borde det bli riktigt bra med lite mer komplexa toner och en något nertonad strävhet

Tills nästa gång. Ibland känns närheten till storstaden oändligt lång...

Vallemayor Gran Reserva 2001. Nu är alla julkalendrar klara..

En gran(n) färg

Ett distrikt som har fått ett skamfilat rykte måste vara Rioja, för att på åttiotalet (har jag hört) varit en riktig trotjänare i flera hem fått ge efter för mera fruktstinna nyavärlden (eller moderna om man föredrar) viner. Viner som inte luktar dillspa och där dess fruktprakt är lika svårmatchade med mat som de fungerar till prat. Jag är inte en av de som resolut talar mot eller för den ena eller andra utan jag förespråkar mångfald. Även om jag ibland själv kanske inte lär som jag lever.

Jag gjorde en tidigare bekantskap med en gran reserva, alltså ett vin som lagrats länge på fat och som trots sina modiga åtta år var i full vigör. Nu var det dags igen, när Vallemayor Gran Reserva 2001 (nr 94428, då 199kr, nu 152 kr) släptes i september var det på vippen att en flaska följde med hem. Nu när den reas ut känns det inte mer än rätt.

Men först en liten uppdatering om familjeläget, sjukdomsförfall i hela familjen, skottning på kooperativdagis samtidigt som förkylningen härjade och besök av vännen J. Först så överlevde vi ännu en förkylning x3 även skottningen var med facit i hand riktigt trevlig trots mående. Besök av J blev bara ett välkommet avbrott och jag ser fram emot nästa besök.

Vallemayor Gran Reserva 2001

Tillbaka till vinet.
Doften är ganska stor med inledande jästa katrinplommon och lite smågammalt murken trä, en aning kräftspad men inte överdrivet. Efter lite luftning blir den mörkröda frukten mer vital med en stramhet och en antydan till en sötma som kändes inbjudande. Lite vanilj och fetfilskänsla blandades med en starkvinston som lämnade en smått eterisk och hänförande doft även om den ändå inte var överdrivet komplex. 


Smaken är utfyllande med mörka lite murriga bär, som efterhand luftas liv i och bärs upp av en pigg och förvånansvärt vital syra. Tanninerna är rejält torra och biter tag i avslutet och stramar upp ytterliggare. 


Eftersmaken är lång med mogna plommon, russin, choklad och en touch av trä. Trots det mogna intrycket så blev vinet överlag mer vitalt med lite luft och kändes faktiskt lite "ofärdigt", så en vidare lagring är nog inte helt fel. (89p)


Men det är till maten som detta blir en riktig fullträff, lågtempad filé med potatisgratäng och vinet riktigt sjunger. Eftersmaken försvinner men mellanregistret lyfts.

Efter att reatrissen gjorde hela svenska befolkningen, ja eller den lilla del som läser vinbloggar, uppmärksamma på septembersläppets grannare rea flaskor har dessa försvunnit i ilfart. Men denna något skamfilade kusin från landet finns kvar, så passa på och fynda gammalt hederligt rödtjut. Jag har köpt på mig, så nu är det era flaskor som är kvar..

Tills nästa gång. Idag går kollegan på föräldraledighet, ja om det är ledighet kan diskuteras...

Schloss Reinhartshausen Erbacher Schlossberg Riesling Auslese 2005. Vissa dagar är mer typiska än andra..

Tyskt!

Vad är det här?
- Lukta
- Känner du bensindoften
- Ja
- Åh tropiskt frukt, äpplen, klockren annans i slutet.
- Vad är det då?
- Tysk riesling.
- Jepp..

Ibland är det så enkelt, även om jag, min kära och gäst inte druckit mycket söt riesling så känns detta riktigt Tyskt. På ett bra sätt.

Erbacher Schlossberg
Riesling Auslese 2005
(Schloss Reinhartshauser)

Doften är äppelmustigt söt, ganska blyg med en begynnande petroliumkänning. Inte värst komplex men ändå sammansatt och inbjudande. Sötman känns men är på intet sätt klumpig, ne snarare elegant.


I munnen trängs syra, äppelmust, söt honung och en svag citrustvist i slutet. Även här är det snarare eleganta än tunga aromer och essenser som trängs i gommen. Komplexiteten får även här ge efter för den eleganta helhetskänslan.


Eftersmaken är lång med mer mogen äppelmust, annans och möjligen lite jästa gula russin. (89-90p)

Ok att detta inte är det mest komplexa vin jag druckit och möjligen att äppelmust känslan blir lite väl påtaglig men det är ändå riktigt bra. Elegant, finstämt och typiskt vad mer kan man begära. Kan bara konstatera ännu en gång att vi dricker alldeles för lite sött gjort på riesling.

Tills nästa gång. Mer än en halvmeter snö på en dag, pepparkaksbak och ångest. Nu kan Julen komma...

Veiga França Solera 1940. Madeira, vänlighet och snö en oslagbar kombination..

Fyra nyanser av njutning.

Detta inlägg skulle kunna inledas på många sett, hur jag blev av med oskulden till en gammal ölänning, gammalt är äldst, fortifierat är rätt, inget går upp mot ett glas pensionär osv. Men jag väljer att fokusera på vänlighet. Ahh, ren vänlighet i dess ädlaste form. Eller? Jo det är ren vänlighet att delge sina egna upplevelser för att på så sätt få andra att möjligen närma sig den upplevelse som man har upleft själv. Varför ett eller? Vänlighet brukar ofta komma med en prislapp, ja inte direkt men indirekt. Jag har märkt att ju högre upp på vinstegen jag kommmer desto högre vill jag, eller mer kvalitativ upplevelser kräver ännu mera kvalitativa upplevelser, eller för att tala klarspårk: Vinköpen tenderar att bli dyrare och dyrare. Men i kväll skiter jag i alla möjliga om och men nu är det vänligheten som jag fokuserar på, vänligheten att delge sina egna upplevelser, vänligheten att guida en novis i en minst sagt snårig vindjungel, vänligheten att bjuda ut sina egna införskaffade droppar endast för att låta ytterliggare en upptäcksresare få ta del av 70 årigt vin. Från hela mitt hjärta, tack Niklas, Tack!

Nå vad är det som gömmer sig i apoteksflaskan, jag har fått en hint om vad det kan vara frågan om men när det kommer till en ny upplevelse, ja eller som i detta fallet riktigt gammal så vet jag aldrig vad som väntar.

Doften är stor utan att vara varken klumpig eller vulgärt söt. Fikon, knäck, lite nötter och allehanda julkryddor (ingefära, kanel) stiger upp i en härligt sammansatt och komplex helhet som dock inte känns överjävligt bra utan landar i en skön bra helhet.


Det är i smaken som detta är för mig unikt. Sammetslent, komplext, sött men ändå med en avslutande syra (lite syrliga karameller). Alkoholen känns knappt och med handen på hjärtat är det svårt om än obehövligt att dissekera intrycken i smaken. Allt hänger bara ihop, nej inte hänger utan är varsamt placerad på precis rätt ställe för att skapa elegant harmoni. 


Eftersmaken är lång med brända mandlar, katrinplommon och lite svampiga undertoner. Kan inte låta bli att bara stilla stå och andas ut genom näsan och förundras. (92-93p) 

Helt fantastiskt! Sätter mig i mörkret vid brasan och bara njuter. Dropparna försvinner i takt med att min förundran ökar. Och helt plötsligt är det borta, ett tomrum skapas och jag hittar en härligt möglig ost, fikon och valnötsmarmelad ackompanjerar det med en söt tysk och möjligen fylls tomrummet något. Men det är en annan historia.  

Tills nästa gång. Nu börjar det likna nåt, skottat tre gånger idag...

Ps. Min bättre hälft tyckte att det var fantastiskt men sköt ifrån sig glaset i vämjelse när hon andades ut och kände de svampiga undervegetationstonerna i eftersmaken. Tyvärr blev det mer till mig, för detta är i sanning en upplevelse man vill dela. Tack ännu en gång. Ds

Krohn Heritage Fine Tawny Port. Undrar hur man skulle må utan 2 års sömnbrist?..

Jag dricker alldeles för lite portvin, eller starkvin överhuvudtaget. Att avsluta dagen med ett litet glas sött är närmast som elexir för kropp och själ. Trots detta så finner jag mig sällan spanades på den lila hyllan förutom vid annalkande juletid. Vet inte om det beror på sjunkande temperatur, eller om kroppen helt enkelt ställer sig i sötvinsmode ju närmare jul vi kommer. Har igentligen inte så mycket till övers för glögg, mer sprit och mindre smak med en påklistrad sötma tycker jag sammanfattar den juligaste av drycker. Varför inte ta ett glas port, eiswein eller rent av en lagrad rom om man är lagd åt det söta hållet.

Nu ska jag medge att mina erfarenheter av port är i det närmast obefintliga, där också alltså. Var tvungen att göra en snabb sökning för att hitta vad jag har druckit. Tawny är tydligen oftast en blandning av flera årgångar port som har genomgått en längre lagring på fat.

Krohn Heritage Fine Tawny Port (nr 8026, 95 kr) kommer i det behändiga halvformatet, även om den går att spara öppnad några veckor (kanske mer) så är det trevligt med mindre mängd. framförallt om man som jag vill prova flera sorter innan jul.

Söt doft med dadlar, inlagda russin och en fin stramhet som får mig att associera till röda vinbär. Ett släng nötter spär på komplexiteten och känslan är varken speciellt alkoholmärkt eller för söt. 


Smaken är söt, så klart men inte kladdigt söt. Ett obligatoriskt alkoholsting och gott om torkad frukt. Även här är dadlarna, russinen och de gräddiga nötterna fint samstämmiga och lämnar en smådäst och lite spritig eftersmak.

Detta är inte en stor upplevelse men absolut inte dålig. Måste nog säga att alla komponenter sjunger fint tillsammans och ger ett medelfylligt intryck rakt igenom. Ett helt ok sällskap till ost, fikonmarmelad, brasa och vuxenslöande men säg det som inte är det. (85p)

Tills nästa gång. Kom gärna med tips på annat starkt som passar framför brasan...

Château Lamargue 2004. I sanning en föränderlig natur..

Uha först vinter med barnens första egenrullade snötroll, eller jag rullade och de tröttnade. Men i takt med att trollets hållning mer och mer liknar ett baktungt fylletroll fylls jag med ovisshet. Vad ska vi nu klä de små i. Först galonbyxor och sedan overall och nu? Jaha det finns något som heter fodrad galon. Problemet löst, om man ägde några fodrade galonbyxor alltså..

Som tur är inte allt lika problematiskt, en rekommendation från en välsedd sida, ett lagersaldo som förvånade visade på plus trots den lokala källan. En lite avstickare påväg till jobbet och sedan källarslummer till rätt tillfälle.

Singulära flaskor är vanskliga, ska den vara frisk? Hur smakar den även om den är frisk? Bara en möjlighet att pricka drickfönster, osv. Listan kan göras lång med kansken och möjliga misslyckanden. Men om det levererar, om flaskan bjuder till kan man få allt man önskar och lite till. Ska väl medge att inköpen numera sällan blir singulära, då handlar det främst om dyra flaskor och de "föds" vanskliga.

I inledningsfasen bjuder Château Lamargue 2004 till, en härligt sammansatt doft med tydliga trä inslag. Mörk blåröd massiv frukt med en stram örtig touch med en gnutta lakrits. Landar någonstans mellan mogen och primär frukt. Får en känsla av att detta är den, för mig, bästa doft som detta vin kan leverera. Allt har landat utan att bli trött och tråkigt.


Smaken är fyllig med en skön balans. Tanninerna är närvarande och lämnar ett hyfsat långt och torrt avtryck. Framförallt är det en smaksam blandningen mellan plommon och trä som dröjer sig kvar. I smaken är det  plommon, björnbär, choklad, svartavinbär, örter och ek som utmärker sig. Rättelse det som utmärker sig är helheten. En sammansvetsad skönt drickbar vätska som får mig att både associera till dyrt och lättdrucket. Ett härligt rödtjut med andra ord. (Inledande 89-90 ramlar ner till säkra 87)

Men vad händer? En till synes given häst straffar ut sig till ett av vinvärldens tacksammaste tillbehör. Lammfilé och en härligt gräddig potatisgratäng. Mor säger lite försynt, -nog är det lite småsurt i slutet. När den första flörten har lagt sig återstår en ståtlig men aningen småsur uppenbarelse. Möjligen att det är något varmt i föräldrarnas uterum eller så är det helt enkelt så att denna flaska inte kände för att bli öppnad några timmar tidigare och att den lilla mängd luft som trängt ner har tagit kål på vadsomförst syntes vara en förfasansfullt härlig upplevelse. Tråkigt men samtidigt är intrycket som består helt ok, flaskan är slut innan jag hinner tänka efterrätt så några rätt kvarstår. I vilket fall är sörjer jag inte att det endast var en flaska i källaren.

Tills nästa gång. Idag släpps julölen...

Château Lousteauneuf 2005 & Tedeschi "San Rocco" 2007. Tänk vad en veckas ledighet går fort..

Vin är om möjligt den bästa måltidsdrycken som jag har stött på, ok att ett glas riktigt kall Cola till en fettdrypande hamburgare är något i hästväg men det är nästan fusk. Men förutom mat sällskap så är det riktigt trevligt att dricka ett glas eller två i goda vänner lag, både före och efter maten. Det är med viss förvåning som jag konstaterar att denna sorts vin inte trängs i facken nere i källaren. Det måste jag råda bot på, måste nog medge att det har blivit något vitt eller bubbligt nu under sommarhalvåret. Men i takt med att frekvensen på brasans sprakande ökar kan det vara lite extra värmande med något rött. Vilken tur att jag prickade två klockrena "comfort wines" i senaste köpet.

Vackert! Egentligen har jag inte erfarenhet att uttala mig om vad som är Bordå typiskt eller inte men det behöv inte i detta fall. När man får denna doft mot sig är det helt enkelt vackert. Det är klassiskt och generöst, fruktbetonat men ändå nedtonat komplext och med en snyggt klädsam ekkant. Om jag ska försöka dissiskera doftintrycket mer ingående, så hittar jag mörka plommon, svartvinbärsgele, ek och en svårbenämnd krydda samt ett drag av choklad.


Smaken är sval, fyllig, fruktigt avhållsam och med ett stramt avslut med hyfsad tanninkänning. Eftersmaken är ganska lång och mynnar ut i mer återhållen ek, vinbär och plommon. Fantastisk drickbarhet, följsamt och framför allt riktigt gott. Glasen hos mig och frun försvinner försvinnande fort.


Om man väger in priset, vilket i detta fall är helt berättigat så är jag riktigt glad att jag köpt på mig i pluralis. Rent spontant tror jag att detta är njutningsfullt flera år framåt, med start i kväll. (89-90p)

För att krydda till det hela häller jag upp ett andra glas, det är så mycket enklare att jämföra skillnader och likheter när man har två glas bredvid varandra. Även fast det är tredje dagen för detta vin och ursprunget inte är den samma så bjöd detta också på en härlig drickbarhet. Dags att dissekera.

Stram doft med en ytterst tydlig vinbärsgodis känsla, möjligen Antonbergs plommonchoklad. Efter ett tag kommer den klockrena associationen, sötsur sås med tillhörande asiatisk kolsallad. Inte fruktigt, inte komplext utan det är denna enda ton som sticker ut och skapar en doft association som inte är omisskänlig men svårbeskrivlig. Tidigare dagar tycker jag mig funnit både mörka plommon och lite körsbär men nu nästan endast detta.


Smaken inleder med ett sött anslag, fylligt, med en tydlig om än inte markerad syra som gör det hela något slankare. Frukten är fräsh men inte burdus eller stor, även i smaken återfinns vinbärsgodisplommonshokladsötsursås känslan från doften men nu är den mer komplex och samsas med andra frukter. Avslutet är inte lika långt som i första glaset men en klar körsbärskärna tittar fram tillsammans med de riktigt småkorniga tanninerna bildar de ett torrt och upstramande avslut. 


Möjligen att detta inte låter så gott och jag måste nog medge att det var klart sämst denna tredje dag, dag ett var frukten mer slösaktig och det gick inte att ta miste på drickbarheten att döma av de glada minerna kring bordet. Så nog för att intrycket lever lite på gamla meriter men även utan dessa är det ett personligt, bra rödtjut. (88p)

När vin smakar och beter sig som dessa två är jag lycklig, nej rättelse jag är nöjd. Nöjd att jag köpt dessa, nöjd att jag rekommenderat dessa, nöjd att jag har fler flaskor kvar men framför allt nöjd att jag fått hjälp att hitta dessa guldkorn. Båda går att få till en högst rimlig, nej fyndmässig peng hos der Wein Weber.

Tills nästa gång. En avklarad, två kvar...

Corsendonk Christmas Ale anno 2009. Julen kommer tidigt i år..

Nog för att julen inte kommer tidigare än något annat år men till skillnad från föregående år har jag redan nu fått en besk smak av jul. Anledningen är inte någon rejält bränd ale utan tanken på alla klappar som ska köpas och utdelas till den ena släcktingen efter den andra. Egentligen har jag inget emot klapparna utan det är snarare det faktum att man inte kan lägga så mycket som man skulle vilja istället blir det en halvdan kompromiss som ändå kostar skjortan och femti. Nog om detta och över till ett glädjeämne, nämligen julöl.

Corsendonk Christman Ale kommer inte årgångsbetecknad men vete tusan om den inte skulle det. Förra året köpte jag på mig enskilda exemplar av allehanda julölar/julalear. Under året som gått har dessa avverkats med mer eller mindre nöjt resultat. Kvällens belgare är en av topparna och självskriven som ett av denna juls öligare inslag. Även om jag inte kommer att dricka den till just julmaten utan snarare framför brasan någon eller några kvällar före och efter. Å andra sidan tillhör jag den kategorin som tycker att en smakrikare malt kan passa lite när som under året oavsett om den är single eller jäst.

Corsendonk Christmas Ale doftar lätt fruktigt med den för mig typiska alesötman tillsammans med lite lätt brända malttoner ges ett relativt blygt men förhållandevis fräsht intryck.

Smaken är fruktig, dov ton av bränt bröd, en mitt i munnen beska som inte sätter sig på tvären utan bara fungerar mersmakande. Bra balans mellan friskt fruktig, brödighet och beska. Till skillnad från många "tyngre" alear så är denna riktigt lätt med en trevligt utklingande eftersmak. Känns polerat och fint men inte slätstruket. Persika, efter ett tag i glaset är det solklart. 

För min del är detta en av topparna i sortimentet, klart bättre än de beska och ofta dyrare alternativ som finns. Men var är alkoholen? De 8,5 % märks knapt och alla tankar på stark fulöl är som bortblåsta. (88p) 

En av anledningen att jag skriver om detta nu är för att den 15 November släpps årets upplaga av julölar. Är ni som jag varit föregående år, totalt ovetande om vad som kommer att släppas och med handen på hjärtat struntar ni i bryggeri eller typ bara det står julöl, eller rent av christmas ale på flaskan. Eller är det kanske så att ni är lite mer selektiv och går på någon exotisk lite dyrare flaska men är fortfarande helt nöjd med det faktum att det dyraste ölet ändå inte är i närheten av vad ni brukar spendera på en flaska vin. Eller har ni som jag tror mig gjort nu hittat några favorit bryggerier och spetsat in er på dessa. I vilket fall är julölen som vilket tillfälligt släpp som helst, onödigt, övergående och alldeles alldeles underbart.

Tills nästa gång. Sol, ved och vänner kan det bli bättre?... 

Ruffino Riserva Ducale Oro 2005. Äntligen höstlov, tur att jag aldrig slutat skolan..

Usch och fy, sjukdomstillståndet har haft samma förmåga att byta skepnad som en kameleont strosande på chackrutat golv. Nu har vi äntrat en av post förkylningens kanske värsta faser, den långa retsamma hostans stadium. Det tillstånd som i det närmaste kan vara det värsta, ganska pigg men kan inte göra något för då bryter bronkithostan ut i full blom. Sa jag att jag inte är ensam om att ha denna trevlig åkomma. Det har blivit ganska mycket snack om sjukdom, och förhoppningsvis är detta sista inlägget i frågan, det är bara så nesligt att inte vara på topp. Eller vem försöker jag lura, toppen var det länge sedan jag såg. Nu nöjer jag mig med en skymt av botten, bara den endast är smått sömnlös och inte fullt så sjuk.

När kära hälften vill ha vin är inte jag den som säger nej, även om smak och luktsinne inte är kapabel att återge hela upplevelsen är det trevligt med lite god måltidsdryck. Eftersom jag vet att hon föredrar allt från halvfylligt till opakt så var valet hyfsat enkelt. Till kvällens ungsstekta griskaré så känns halvfylligt rätt. Italienskt rödtjut, en Chianti riserva för att vara mer specifik. Har fått en del passningar om min internationaliserade handel och brist på stapelvara i närmaste pritaffär. Nog för att Ruffino Riserva Ducale Oro 2005 (nr 2321, 199 kr) inte går att spontanhämta i alla butiker men den tillhör ändå standard utbudet.

Hallå! Vem sänkte volymen? Jag vispar runt den stackars vätskan i ren frenesi men inget händer. Tillslut har jag lyckats stänka ner mig, glaset och bänken men inget händer mer än att kökshanduken går i en röd nyans. Där långt nere finns mörka moreller, plommon, choklad allt hopvispat med en pigg ringlande syrlighet och ett uns örtiga toner. Är det jag och min fördömda näsa eller har någon verkligen ställt vinet på mute? Frågar min kära hälft och hon bekräftar. Trots låg volym är det en härlig mörk och pigg doft som lurar nere i djupet av våra Orrefors mature. 


Smaken är fyllig med ett sött anslag och gott om mörkröd generös frukt. En hint av choklad och ganska mycket matvänliga och ganska inställsamma tanniner. Eftersmaken är ganska lång och den direkta associationen, som så många gånger med italienska viner, är ett smaksamt sugande på körsbärskärnor. Frukten har precis påbörjat förmultningsstadiet och jag måste säga att denna 05:a känns förvånansvärt fräsh. Mer nyanseringar än så vågar jag mig inte på, och egentligen är ett poängsättande lika orättvist som vinets textur är passande till kvällens feta mat. Men likväl för att kunna gå tillbaka, om inte bara för att konstatera att det är så j*vla mycket bättre nästa gång. (87p, med potential till mer) Resterande flaskor håller vi på.

Tills nästa gång. Är det bara jag eller är det fler som har börjat fantisera om kluckande klappar?...