 |
| Brunello di Montalcino 2005 (Collosorbo) |
Jaha då var man ute på nya vatten igen, ett av de vinländer som har bjudit upp till dans både en och två gånger är Italien. Av någon outgrundlig (självklar för vissa) anledning hittar jag nya viner och distrikt som ramlar in direkt i min comfort zone, och då har jag inte ens kommit förbi de mest kända.
Vid slutet av förra året lovade jag mig själv att utforska några begrepp i vinvärlden, när det kommer till stövelland gällde det tre outforskade begrepp, Barolo, Barbaresco och Brunello di Montalcino. Nu har året nästan löpt till sin enda och det var med en hårsmån att jag missade Brunellon, det skulle till ett
rea vin för att nyårslöftet skulle infrias. Det är med andan i halsen som jag kan bocka av alla tre italienska fullblod, ok att resultaten har skiftat men de nya bekantskaperna har definitivt skapat mersmak.
Vad är då en Brunello di Montalcino? Det enkla svaret blir att vinet ska vara gjort på druvan Sangiovese (klonen heter brunello) från området Montalcino i Toscana. Men egentligen är svaret lika varierande som det finns antal producenter. Att något ska vara rustikt och lagringskrävande kan inte längre avläsas alena på en beteckning eller regiontillhörighet, nej nu bör man kunna de olika producenternas framställningsmetoder, filosofi och skostorlek för att kunna utröna huruvida innehållet i flaskan duger eller ej. Nu är detta lite av tjusningen med vin, att inget står skrivet i stjärnorna (för vissa verkar det dock göra det också) men för mig som precis ska bege mig ut i vinpölen så känns vattnet mer än lovligt djupt.
Bäst att ge sig på det.
Doften är stor, mörka moreller riktigt rusar upp tillsammans med choklad och en krydda (som jag inte kan placera) allt omringar av en småjäst ekkant. Italienskt, stiligt och maffigt. Inte så mycket nyanseringar i dagsläget men nog andas det kvalitet allt, om du frågar mig så känns doften nästan på gränsen till modernt tillrättalagd. Med tilltagande temperatur får doften en släng av likörsprits.
Smaken inleder med ett småsött anslag och sedan tar tanninerna över. Jag låter det andas ett tag och då lugnar det sträva greppet ner sig lite. Frukt tittar fram, solmogna mörkakörsbär. Munkänslan påminner om när man smakar på omogna vinbär, rejält stramt med andra ord. Eftersmaken är lång med frukten som spelar första fiol tillsammans med de efterhängsna sträva tanninerna. Efter mer luft lugnar allt ner ner, fortfarande riktigt krävande men nu är det läskande, sirligt och har en härlig fyllig drickbarhet i all kärvhet. Vad som händer med lite tid på rygg kan jag bara sia om, men det blir nog inte sämre. (88-89 med potential till mer)
Till närproducerad nötrulle (påminner om filé i utseende men har mer struktur som rostbiff när det är tillagat), bea och tärnade rotgrönsaker finns det inget bättre sällskap. Jävlar va gott det är, köttets struktur tuktar på något sätt vinet och helheten lyfts och landar i himlen. Sa jag att det var gott!!!
Slutsatsen blir att om du tvunget måste dricka detta nu så lufta länge och drick det sedan till något som kan ta ner tanninerna på jorden. Men det bästa rådet måste nog ändå bli att lagra, även om jag inte vet vart detta tar vägen så borde det bli riktigt bra med lite mer komplexa toner och en något nertonad strävhet
Tills nästa gång. Ibland känns närheten till storstaden oändligt lång...
