lördag 25 september 2010

Montecillo Gran Reserva 2003. Gammalt är det nya..

Plötsligt utan att jag egentligen har märkt hur det gick till ståtar tre välfyllda Gormhyllor i källaren, nog för att det inte är fulllängd men från att ha några flaskor i bokhyllan känns det som en förmögenhet. Precis som sig bör är en signerad Frankrike, en Italien och en Tyskland med lite blandat plock. Eller vänta nu, som sig bör kanske vän av ordning frågar sig? Var är Spanien, Portugal, USA, Australien, Nya Zeeland, Sydamerika och Sydafrika? Bara för att nämna några regioner. Ja, den enklaste förklaringen är väl egentligen att jag inte hunnit dit, den som ligger lite närmare sanningen är en kombination av ekonomi, tid och feghet. Varför plocka fram en okänd flaska när du "vet" att en druva, region, producent eller rent av speciellt vin är SÅ gott. Jo därför att det är spännande, roligt, lärorikt och framför allt gott att hitta nya viner som tilltalar. Jag pläderar detta för i stort sett alla jag träffar, varför ska det vara så svårt att följa sina egna råd.

Jag tänker inte utlysa något i stil med: "För varje bekant flaska jag köper ska jag köpa en obekant", "Ett nytt land varje månad" eller rent av "En ny producent i veckan". Nej, jag nöjer mig med ett stilla konstaterande och glädjer mig åt den Montecillo Gran Reserva 2003 som någorlunda spontant följde med hem och gick ett resolut öppnandes till mötes. Matchningen med pepparrökt lax från det lokala rökeriet var förvånansvärt bra.

Doften är i öppnandet stram med ändå generös, dill och mörkröd något torkad vital frukt samsas i ett trevligt sammansatt uttryck. Även om mina erfarenheter av Rioja är ringa så är det inga tvivel var detta hör hemma, samtidigt som det andas bra mycket mer kvalitet än tidigare provade flaskor. Nice.


Munkänslan är slank men i likhet med doften är den generöst utfyllande med mer mörkröd frukt, läder, choklad och en avslutande bittermanel. Tanninerna är småkorniga och ganska uttorkande. 


Eftersmaken är torr och ganska lång med en solklar association till skalen på vindruvor, läder och dill. (88-89p) 

Inget charmtroll, men det är nog det jag gillar. Allt från den, i mitt tycke, heltraditionella doften till det småbittra och uttorkande läderbitna slutet. Att det dessutom säkerligen vinner på lagring gör det till ett tänkbart merköp, priset är något bättre på havet än hemma.

Fler som nyligen smakat.

Tills nästa gång. Är helt enkelt för trött för att tänka en vettig tanke...

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar