Sidor

måndag 30 april 2018

Villa Poggio Salvi Brunello di Montalcino 2012

Plopp! Rödskir elegans med ett målarfärdsstick. I munnen är det elegant varmfruktigt och strukturerat. Det var mig en slank varelse utan att vara vare sig tunn eller ogin, bara slank. Misstänker att det kanske var aningen varmt på den här sluttningen, inte för att det är klumpigt eller kokt bara lite för spritigt och varmfruktigt. Skvallrar lite om ursprung men det är en av de mest atypiska brunellos som jag smakat hittills från 2012. Nja, sticker efter ett litet tag lite åt alla möjliga håll. Får se om lite tid kan lugna ner och svalka av denna varelse.

Fasiken också, varför kunde det inte fortsätta vara sisådär? Blir ju så mycket enklare då.. Nej nu har det mörknat på, växt samman, frukten är fortfarande sådär varm och mysig men helheten har blivit en annan skapelse. Nu vill jag bara mysa ner mig en den mjuka varma Brunellofamnen. Mums! Om man ska gå in på detaljer så är syran frisk, frukten åt det ljusrödare hållet, de jordiga tonerna håller sig i chack men finns där och lurar, avslutar med en liten lätt pikant bitterhet. Helheten är välkomnade och samtidigt lite utmanande. Njutbart nu och löfte om framtiden. Precis som sig bör med andra ord.

Om man ska vara kräsen och det ska man efter trettiotalet Brunello anno 2012 så blir det ingen påfyllning av Villa Poggio Salvi Brunello di Montalcino 2012. Det ljusa och varma har försvunnit och fram har en bra men ändå aningen anonym skapelse uppenbarat sig. Missförstå mig rätt, det är bra, jag rent av riktigt gott men ändå inget som jag tickar igång på. Med det sagt så är det ändå förträffligt gott med bra vin och brunello från 2012 är för det mesta riktigt bra vin.

Tills nästa gång. Valborg är inställt pga sjukdom...

Pst.
WS 93
WE 92
MP 85 (Plopp)
MP 91+ (Dag 1 med luft)
MP 90+ (Dag 2)

lördag 28 april 2018

La Fuga Brunello di Montalcino 2012

Men mums! Ljus, eterisk men ändå en varm tyngd i frukten och en väl avvägd fatton. Precis så här ska doften sitta i en ung Brunello. Stigen är upptrampad in i munnen, tajt, syra och rödtjusig frukt följt av ett komplexare stramare avslut med lite läder, jord och välslipad trälåda. Eftersmaken är lång, fruktstram och mersmakande. Ja se där tittar lite champinjoner fram också. Det var mig ett trevligt första intryck. Lätt, stramt och lite busigt bångstyrig med övertygande tyngd. Så här i startskedet är det precis vad jag vill ha.. Ja smudars vad gott det är, inte den mest komplexa skapelse men drickglädje och ursprung formligen sprutar ut.

Uttrycket mörknar, växer på sig, brer ut sig och smälter samman. Kvar finns det pigga, nästan syrliga, det soliga vädret som smittat av sig på frukten. Välkomnande och utmanande på samma gång. Löftet om mer, det direkta njutbara. Lädret, basregistret, komplexiteten, helheten som gör en bra Brunello till vad den är. Ska bli ett nöje att följa resten av flaskan, måste fylla på, måste ta en sipp till.

Slatten dag 2 är om möjligt godast. Lite mer eterisk, lite varmare, kanske inte bättre utan bara lite mognare.

Tills nästa gång. Här ska köpas motorsåg...

Pst.
RP 91
WS 94
JS 95
AG 90
WE92
MP 93p+ (Plopp)
MP 94+ (Dag 1 och 2)

lördag 14 april 2018

Stugstouten - Brooklyn Brewery Black Chocolate Stout Winter 2017


Äntligen vår vibbar. Snön lyser fortfarande vitt i trädgården men vädret tillåter hopp om varmare tider. Minsta dottern har lärt sig cykla, sonen cyklar obehindrat till skolan, äldsta är på ständiga kompisäventy och jag har sträckt vaden i en hopprepsattack kombinerat med en vårförkylning. Som det ska vara med andra ord..

Nu känns det av förklarliga skäl inte som den bästa av idéer att fördjupa sig i stoutens murriga värld. Men nu när jag ändå har börjat är det lika bra att beta av en till mustig rackare. Förresten, vid en snabb sökning på gröna skylten visar det sig att det finns närmare 300 olika sorter! Mamma mia, det hinner ju bli vinter flera gånger om innan jag har betat av alla...

Namn: Brooklyn Brewery Black Chocolate Stout Winter 2017
Alkohol: 10%
Doft: Kafferost, mörk choklad, honung, muscovadosocker, ängsblommor?
Smak: Fyllig är bara förnamnet, rostad, salmiak, mer rostad, hostmedicin, krämig, ganska svag kolsyra, ganska attackerande men ändå följsam. Smyger på lite beska i avslutet. Lång medicinal örtig salt eftersmak som dröjer kvar.
Sammanfattning: Ja här var det mycket, känner ingen alkoholhetta utan mestadels medicinala örtiga toner som ger ett piggt nästan syrligt utförande. Kanske aningen spretig, skulle nog inte må dåligt av att lugna ner sig ett eller två snäpp. På det hela taget en krämigt god helhet som känns som en hel måltid. Söt men inte sliskig. Mycket stout för pengen och en klar lagringspotential - påfyllning så länge det finns kvar.
Passar till: Brasa och choklad
Betyg: 🍺🍺🍺🍺🍺🍺🍺/10

Tills nästa gång. Har hittat säsongens första "grillvin"...

torsdag 12 april 2018

Campogiovanni Brunello di Montalcino 2012


Nja, ja, ok, nej, vänta, Ja, JA! Tänk att det ska vara så svårt att säga ja ibland.. Vissa viner måste man lirka med, eller så kanske det är mig man måste lirka med? Hursom, Campogiovanni Brunello di Montalcino 2012 var lite segstartad. Dag ett övertygade det inte alls, eller snarare först men med tid i glaset blev det lite vresigt och klumpigt. Parallellerna till 2011:an, då jag lovade mig själv att aldrig köpa mer, växte sig starkare. Fast det är klart, om jag ändå har köpt ett vin i plural som jag lovade mig själv att aldrig köpa igen så är det minsta jag kan göra att vänta lite. Och tid är nog allt som behövs. För även om det var mycket bättre dag 2, klassiska Brunellodrag toppat med lite likördricka, mörk mustighet och en småkrävande kärvhet, så misstänker jag starkt att det krävs mer tid för att verkligen komma till sin rätt.

Här kommer utförligare noter för den intresserade.
Doften direkt vid plopp är lovande om än lite lågmålt. Men det krävs inte mycket tid för att släppa loss. Det är en potent doft med både djup och bredd. Mörkt djup och eterisk topp allt samlat i en ung men kraftfull gestaltning som landar mycket bättre än den något klumpiga och tråkiga 2011:an. Smaken följer i samma spår, lite av allt. Bra tyck i syra och tanniner, mörk komplexare botten och lite frukt på det. Om något så är den kanske lite baktung i dagsläget. Balsamicon och träet spelar aningen för högt men egentligen inte så att det stör. Gott och långt avslut. Bästa just nu är nog ändå sältan och de röda äppelskalen. Jaha ja nu blev det lite för obalanserat och aningen för mycket av allt. Lika bra att låta resten vila. Såja, mycket bättre, bättre integrerad, fortfarande lite utmanande men väldigt gott. Och bättre blir det nog.

Tills nästa gång. Sol, sol underbara sol!...

Pst.
RP 91
WS 96
JS 93
WE 93
MP 88?+ (Dag 1)
MP 91+ (Dag 2)

lördag 7 april 2018

Stugstouten - Poppels Russian Imperial Stout

Som vissa kanske vet så har vi köpt en liten del av himmelriket - närmare bestämt en stuga i Grövelsjön. Snö, fjäll, skidåkning och stugmys framför den öppna brasan. Jul, sportlov och nu påsklov har haft sin givna plats. Men inget gott som inte har något ont med sig. Vinet har inte smakat lika gott. I skenet av den öppna brasan torde ett glas bättre rött göra sig som en smäck men icke. Men så, utan brasa och lite varmare utanför öppnar komplexiteten upp sig igen. Undrar just om brasan snor en del av syret? Eller kan det vara de dragiga fönstren kyler ner vinet? Vem vet - utan brasa i kylan vill jag inte vara. Då kommer några vänner på besök och med sig i bagaget har de lite bättre öl, smaklökarna landade på en stout. Fylligheten och smakrikedomen kom verkligen till sin rätt och det mustiga uttrycket fick det lilla innehållet att räcka hela kvällen. Det är alltså Stugstout som gäller.

Lika bra att slå två flugor i en smäll. Få upp aktiviteten här och skriva ner lite stoutaktiga intryck så att jag vet vad som ska köpas i plural inför kommande kalla stugmysiga kvällar. För att göra det enkelt för mig så kommer ribban att sänkas både vad gäller det visuella och smakintryck. För helt ärligt, jag vet inte ett jota om stout mer än vad jag gillar här och nu. Dessutom är tanken att det ska komma minst ett Stugstout inlägg i veckan och då får något ge på foten. Och nej, det vinösa innehållet kommer inte att upphöra men efter ett trettiotal Brunello anno 2012 så behöver fokus skifta, frågan är bara mot vilket håll.

För oss som inte vet vad en stout är så är det typ en porter. Verkar inte helt lätt att skilja dem åt även för redigt insatta men i min gom så är stouten smakrikare, mörkare, starkare och krämigare än portern.

Först ut är Poppels Russian Imperial Stout, en smakrik historia som verkligen bjuder på en skjuts i gommen.

Namn: Poppels Russian Imperial Stout
Alkohol: 9,5 %
Doft: Frisk, fruktig, tyngd och lätthet på samma hång. Lite malt, järn och choklad i svansen. Mkt trevlig doft.
Smak: Fyllig, söt, mkt av allt, Krämig, rund pikant beska, salt och krämigt avslut.
Sammanfattning: Sådärja, mkt av allt, mustigt utan att bli övertungt, gillar verkligen sältan i slutet och krämigheten som får det lilla glaset att räcka extra länge. Dessutom finns det en syrlig fräschör som bidrar till en pigg helhet. En riktig fullträff!                 
Passar till: Brasa och hårdost
Betyg: 🍺🍺🍺🍺🍺🍺🍺🍺/10

Tills nästa gång. Tillbaka till verkligheten...