Sidor

söndag 29 januari 2012

Bollinger Special Cuvée Brut N.V. Barnvakt..

Bolly, husskumpa? Jo ja tackar ja
Ja just ja, vi skulle ju ha barnvakt i helgen. Hade inte glömt bara förträngt lite lätt, och jo det var riktigt skönt att få en kväll, en natt och en frukost helt i lugnt vuxentempo. Fantastiskt tacksam att vi har möjlighet att få till denna sortens hjälp, och även om det är underligt härligt med en stund för oss själva är det ändå bäst när familjen är återsamlad. Spelar ingen roll hur länge, eller hur kort, jag är borta från barnen men helt hel är jag inte.

Jaja, åter till den barnfria kvällen. Klart man måste lyxa lite när man har huset för sig själva, ni har väl hört talas om BF. Eftersom den bättre hälften är i det tillstånd då det inte förtärs så värst mycket alkoholhaltig dryck fick det bli en halva bubbel, fast ändå det bästa huset förmår. Eftersom jag inte hade någon halva hemma fick det blir det bästa som huset med den gröna skylten förmådde. Alltså, Bollinger Special Cuvée Brut N.V. (nr 7418, 209 kr, 375 ml).
Mera Bolly tack
En bred fyllig doft med både citrusfrukt, gula äpplen, musselspa och lite brödighet. En finstämd sak som är riktigt skön i en tillgänglig, rund men ändå personlig stil.

Smaken är också åt det fylligare hållet, vispa bort lite bubblor och du får kvar en svagt masserande mousse med mer en balanserad kompott av gula äpplen, citrus, aningen skaldjursmineral och en hint brödighet.

Avslutet stramar upp med lite grape bitterhet, lite mer gul frukt och en känsla av blöta stenar. Eftersmaken är lite kort till en början men växer på sig med lite högre temp och luft. (88-89p)

En riktigt skön dryck som, när det serverades för kallt, försvann fort i en ström av opersonlighet men som med värme och visp blev den fylliga omfamning som jag mindes den som. Mycket möjligt att halvflaskan var lite brådmogen men vad gör det, fyllig, charmig och underbart läskande i en husstil som sitter som en smäck även i vårt hus. Möjligen den bästa standardblandning,  i fylligare stil, som kan uppbringas oberoende på var du befinner dig i vårt avlånga land.

Men var är pralinerna?
Passade inte riktigt till praliner och importerade jordgubbar, men fasiken så lyxigt det kändes framför brasan när snön singlade ner utanför.

Mer ost än bröd? Yepp!
Mycket bättre till kvälls, kvälls vickningen som bestod av toast, brie, chorizo och fikonmarmelad, yummi.

Tills nästa gång. Ordningen återställd...

onsdag 25 januari 2012

Brancaia il Blu 2007. Gräsänkling..

Lite fotografering hinner man alltid med
Gräsänkling, full sjå dagen lång, ingen skillnad där. Det är när John Blund dunkat näven i bordet och släckt de små som ovanligheterna infinner sig. Kväll och natt utan frun i huset händer sällan, faktiskt aldrig sedan vi fått små. Gör det bästa förbered på det värsta, ja tösens nattskräck har fortfarande inte lugnat ner sig och den minsta har nu börjat vandra iväg från sängen. Här krävs det planering, mod och lite jävlararanamma, alla attribut som min kära fru besitter men nu är det upp till bevis för mig.

Fast, först det bästa, genom The Wine Companys försorg har jag fått möjlighet att prova Brancaia il Blu 2007 (395 kr hos THW, 449 kr på SB), ett vin i en prisklass och stil jag sällan dricker och då knappast på en tisdagkväll, men nu är det ju som sagt lite speciellt. Gör mitt bästa för att matcha tillbehören, lite svårt med utbudet här på landet men jag har hittat lite guldkorn i specialdisken på Ica, en grottlagrad Pecorino vinacciol och några skivor lufttorkad skinka borde göra susen.

Ett litet glas skall tilläggas, dels måste jag vara pågång för nattens aktiviteter och sedan vill jag gärna dela resten i sällskap med någon till. Vadå spara öppnat vin? Jorå ,häll över ett annat kärl, viktigt att toppfylla för så lite luft kontakt som möjligt, in i kyllskåpet och där håller det lätt en vecka, troligtvis längre förutsatt att du kan hålla tassarna bort.

Gött
Gött
Göttast
Peccorino vinacciol är, antar jag, en peccorino som legat i resterna från något vinöst sammanhang och sedermera lagrats i någon mer eller mindre obskyr grotta, i alla fall vill jag tro det. Tyvärr kan jag inte veta säkert då vare sig etikett eller anställd bakom disken hade någon vidare info. Tar gärna emot lite expert hjälp, hursom fanns det också en Testun al Barolo i disken men där fegade jag ur med risk att få allt för svåra flashbacks av senast.

Det är mörkt och frestande
I glaset finns, en mörk och mullrande doft, det finns ett djup i aromerna som andas kvalité. Frukten är mogen och ger ett stort men homogent uttryck tillsammans med vanilj, marsipan och mocca tonerna från faten blir doften som en generös välkomnande omfamning. Topptoner av lite orientaliska kryddor och en svag pust av målarfärg ramar in. Möjligen inget för den inbitne traditionslisten men jag gillar detta skarpt.

Smaken är fyllig, ett drag av surkörsbär, mogna plommon, väldigt jämnt balanserad med ekattribut som mörkare choklad och mocca, lite läder och något färskare träslag, en aning uppfriskande bitterhet i slutet. Uttrycket landar någonstans mellan fylligt och slankt. Avslutet stramar upp med knappt kännbara runda tanniner som mynnar ut i en hyfsat lång fruktig och saftig eftersmak. (90-91p)

Riktigt välgjort, lyxigt och omfamnande. Blir förvånad över hur direkt tillgängligt detta upplevs och helt ärligt är det ett vin som lätt skulle kunna förtäras i stora jämna klunkar. Gillar man moderna Italienska generösa viner är detta en klockträff, balansen är oklanderlig och uttrycket är härligt inställsam men ändå intressant.

Peccorino osten med sina små animaliska toner, hårda krämighet, lätta sälta och fruktiga inslag från skalresterna gör sig som en smäck till. Skinkan hade nog kunnat varit några snäpp bättre men helheten gör sig mer än väl. Till en skräprulle en ensam tisdagskväll får jag anse sig mer än nöjd, men nog hade jag förväntat mig lite mer av vinet.

Tills nästa gång. Jobba på en onsdag???

Pst. Kvällen fick ett abrubt slut igår, nästan färdigskriven rusar jag i sängs. Lilltösen vaknade men det vulkaniskta utbrottet uteblev, fy f*n va skönt. Tacksam, lättad och glad i hågen stiger vi, jag och pöjken, upp vid vår sedvanlig tid 05:00. Gårdagens inlägg blev alltså dagens, ingen sorg i detta bara ett klargörande varför det kan upplevas att jag stundtals lever i gårdagen, fast det är klart ibland har jag ingen förklaring.

måndag 23 januari 2012

Antinori La Braccesca Vino Nobile de Montepulciano 2007. Städarens tidevarv..

Nobelt vin för 149 pix?
Storstädning, nja en helhus dammsugning och källarrensning kanske inte kan klassas in i storstädningsfacket men hela söndagen tog det. Med katt och två små känns det lika ogjort varje gång dammsugaren tas fram, för hur noggrant det än dammsugs kan man ge sig tusan på att det virvlar fram någon hårtuss, kattströbit eller liten sten som lägligt fastnat på någons tass eller fot. För att inte tala om att någon, oftast under 110 cm, har hunnit dra fram något nytt innan dammsugaren tystnad och således initieras skräpbildandet innan det gamla försvunnit och så går cykeln. Fast det är klart, lite renare blir det och sinnet lugnas ytterliggare några dar.

Källarrensning däremot är en helt annan sak, eller kanske inte, av någon konstig anledning ackumuleras det mesta på golvet eller slarvigt staplat och här har inga små härjat. Nej här kan vi endast skylla på de storas egen cykel av samlande, sparande och slutligen slängande. Den enda plats som jag har någorlunda koll på i källarplan är den innehållande flaskor, fast det är klart. Trots att det sällan är något som slängs brukar det däremot "fattas" en del flaskor, i alla fall om man ska tro cellartracker.

I min, att dricka snart del, trängs en del flaskor. Flaskor är nyfiken på, som pockat på uppmärksamhet men där tillfället sluppit förbi, sådant som nyligen inköpts och ska testas av, eller sådant som rent av har skänkts och som väckt direkt nyfikenhet. Antinori La Braccesca Vino Nobile de Montepulciano 2007 (149 kr hos The Wine Company) var ett sådant vin. Duglig VNdM brukar kunna vara användbart, gillas av många, funkar till mycket, sällan allt för krävande och mår bra av något år i källaren. Upp till bevis

En närmare titt
Det är en stor mörk och mustig doft med marsipan, stora mogna bigarråer, plommon, och lite mocca. Det finns någon uppstramamnde färsk träsort, ceder möjligen, ett likörstick i slutet som ökar med tid och luft. Nog för att doften både är stor och mustig men jag tycker ändå inte att den blir vulgär eller för mycket. Bara fylligt Italienskt med en modern touch.

Munkänslan är, sin fylliga doft till trots, pigg med både en upplyftande syra och små uppstramamden tanniner i slutet. Frukten är körsbärssyrlig men riktigt mogen, plommonen tillför lite extra fyllighet och komponenterna från de rostade faten är bra avvägda i en mörkare men ändå oklumpig stil. Med tid blir uttrycket rundare, moderns och fylligt, men balanserar fortfarande på rätt sida i min gom.

Eftersmaken bra lång, aningen kartig, bra torr, bärig med ett antydan rostat mörkare trä. (89-90p)

Jag tar av mig hatten, om jag hade någon, och bugar lätt för smakprovet, detta ska jag ta och fylla på förrådet med. Ett välgjort, publikt och omfamnande vin. Möjligen inget för de med allt för utvecklad ekallergi, eller älskare av ytterst slanka viner men jag gillar det. Ett användbart allroundvin i den fylligare stilen. Tror dessutom att man kan lura fram en eller annan nyansering till bara frukt och ek smälter in något till. För 149 kr är det riktigt bra, i jämförelse med nyligen testade Poliziano 08 är det minst lika bra och då får du levererat direkt till dörren.

Tills nästa gång. Ny vecka, nya tag...

fredag 20 januari 2012

Perrin & Fils Gigondas La Gille 2008. Sol och sömnlöshet..

Undrar vad som lurar där bakom
Efter en heldag med solhäng vid päronens hemmasjö, traktoråkning, fyrhjulsdito och korvgrillning över öppen eld var jag och battingarna möra, för att inte säga kallrökta. Väl hemma igen försvann orken och kvällen genomleds ovanligt orkeslös. Fick till en kvällsträning och sedan var natten ett faktum. En natt kantad av sömnlöshet, lägg till uppstigning i ottan och dagen har minst sagt startat sömndrucket. En del av mig undrar om det är farligt med frisk luft i stora doser? Lätt värt det i så fall men det borde komma förpackat med varningstext. När kroppen är vaken men sinnet sover, sonen fått sin välling och Mollys vänner tjattrar på, sitter det på sin plats med lite slösurf. Favoritämnet? Viin.

Att köpa vin på nätet är riktigt smidigt, men hur blir det när något går fel? Ärligt talat har jag inte så mycket erfarenhet av den sidan, om jag haft tur eller om näthandlarare sällan gör fel vet jag inte. Men nu smög det sig in ett litet misstag, 2007 blev 2008. Litet kanske någon säger, något snöpligt säger jag. Efter lite mailkontakt kom vi fram till en kompromiss, eftersom det är dyrt att skicka tillbaka flaskorna och sagda årgång dessutom var slut fick det bli en halvering av ordervärdet och alla parter blev nöjda. Således blev jag med en "felbeställning" som resulterade i några halvt oönskade flaskor till ett pris som blev så litet att de gott kan trängas med de andra i källaren. Bara att ta tjuren vid hornen eller bättre, ta korken ur flaskan. Således öppnades första flaskan Perrin & Fils Gigondas La Gille 2008 (kan köpas hos gourmondo.de för 18.90 euro plus frakt).

Stram vinbärsfrukt, örtig grön med mörkare inslag av laritsrot och något obestämbart. I nuläget är doften åt det tunnare hållet, ungt och med en liten spritskjuts i slutet. Hm då var vi där med tempen igen, sabla källare att vara sval. I "rätt" temp känns utrycket fortfarnade åt det tunnare hållet men inga alkoholstick.

Munkänslan är slank och stram med mer vinbärsfrukt, mörkare drag av lakrits och även här en örtighet. Uttrycket balanserar på bitterhetens rand och något smågrönt poppar upp lite här och där. Inte riktigt i balans och möjligen i snipigaste laget.

Avlsutet stramar upp med torra något kartiga tanniner och eftersmaken är bra lång, torr, med mer stram frukt, brända örter och lite kärnbitterhet. (86-87+ efter en rejäl luftning, se nedan)

Men hallå, efter att ha korkat igen och lämnat det öppet i tre dagar sjunger vinet på en helt annan vers, fortfarande slankt i uttrycket men komponenterna har landat och integrerats på ett ytterst kvalitativt sätt. När det sista åker ur flaskan dag 5 sjunger vinet vidare på den matvänliga, slanka linjen. Det mörka ligger och mullrar i bakgrunden och balanserar den smidiga småprimära frukten. Helheten sjunger skönsåg till skinkstek, skysås och potäter.

Det här vinet gör mig nyfiken, först vid öppnandet så afärdade jag det som tunt och ogint, något som det skulle rynkas både en och annan näsa åt. Tre dagar senare, finns det en inneboende styrka och charm som trots sina gröna och tunna drag väcker frågan om det finns mer att hämta här med lite tid.

Snabbmat
En liten extra notis om maten, eller rättare sagt lergrytans förträfflighet. Att långkok kan gå så snabbt, 10 minuter till förfogande och inte en sekund att förlora.
Gör så här: Fram med skinksteken, gnid in i salt och peppar. Ner med lök, äpple, honung, en skvätt vittvin (gärna halvtorrt), några lagerblad och chiliströ. I med steken, in i ugnen på 175 grader, klart. Låt stå någon timme och någon lite till på eftervärme. Betyget meja, meja från minsta och en skriande köttåtgång är mer än godkänt.

Tills nästa gång. Var hamnar du när slösurfandet kickar igång?...

tisdag 17 januari 2012

Embocadero Tempranillo 2009. Betyg..

Är flera bättre?
Uha poäng, who wants them and who needs them? Jag, tydligen. Om ni inte sett det tidigare så har jag som oftast en dubbelpoäng följt av mina noter på vin. Noter och betyg satt efter mina referenser där jag som oftast följt vinet under en längre tid, med eller utan tillbehör. Ett betyg som på intet sätt är fixt utan snarare en fingervisning för, och av mig för att kunna gå tillbaka och få ett hum om hur det specifika vinet upplevdes vid den givna tidpunkten och under dessa omständigheter. Med andra ord, min momentana sanning hur upplevelsen var.

Men då var vi där igen, vem är jag att betygsätta vin eller något annat för den delen? Som utbildad pedagog så bör och ska jag sätta betyg, alltid utifrån en given mall, oftast med tolkning, alltid med individen och satta betygskriterier i fokus. Där kan vi snacka om skarpa skott. När det kommer till vin så handlar det om många aspekter, mallen är hyfsat given, omständigheterna skiftar och upplevelsen är sig aldrig lik. Med andra ord är det ett betyg som ska och bör tas med en stor nypa salt. Jag tror, utan att överskatta min egna person att det finns folk som faktiskt bryr sig om vilket betyg jag sätter på ett vin och följaktligen hoppas jag att densamma utmanar och ställer sina egna preferenser mot mina.

Med det sagt, tänker jag fortsätta hålla på med mina professionella betyg och mina mer hobbiebetonade, med förhoppningen om att jag ska bli bättre, få större referensramar, ständigt ifrågasätta och utmana mina och andras normer. För slutligen handlar det, när det kommer till betyg på vin, mat och dryck som så mycket annat, om den egna smaken, omständigheterna kring det upplevda och vilka referenser den person har som betygsätter.

Däremot ska man inte undervärdera, eller övervärdera för den delen, ett betyg som blir satt på ett vin. Det råder ingen tvekan om att det finns en besatthet vid poäng och jag kan bara motvilligt medge, att jag i likhet med många andra påverkas. Att ett "dyrt", och såldes förhoppningsvis påkostat vin, får en hög poäng känns inte annat är naturligt då processen att skapa detta vin kostar mer än att tillverka ett "billigt" massproducerat vin. Men där upphör också logiken, att ett vin skulle få högre betyg för att det är svårt att få tag i, producerat i  liten skala, av någon berömd vinmakare eller någon annan påverkbar faktor kan i och för sig påverka upplevelsen men egentligen inte vinet i sig.

Samtidigt kommer man inte från att "billiga" viner som får en hög poäng skapar en hel del intresse. Om man använder sig av att klassa vinet som ett fynd, prisvärt eller något annat betyg som ställer sig i direkt jämförelse gentemot pris har man oavsett smakprofil endast uttalat sig upplevelse - pris. Något som vi i Sverige verkar oerhört intresserade av. Om man istället använder en gradering utifrån upplevelsen ska ett 90 poängsvin ge samma upplevelse oavsett om det kostar 90 eller 900 kr. En i mitt tycke intressantare klassning.

Å andra sidan har jag hört i flera forum att det skiljer sig markant även här, ett 96 poängsvis för trehundra är aldrig lika bra som ett 96 poängsvin för tretusen. Där kan jag inte uttala mig då jag mig veterligen aldrig upplevt ett 96 poängsvin oavsett prisklass. Hur ska man då som vinsörplande amatör förhålla sig till hela poäng kontra pris förhållandet. För att de lever ett förhållande, om än i disharmoni, känns oundvikligt. Enklaste sättet, framförallt när det kommer till billiga viner, är att smaka och ta reda på vad man själv tycker. Förhoppningsvis har, kritikern i fråga rätt och då är det bara att jubla eller så når upplevelsen inte riktigt upp till sitt rykte och då har man själv blivit en upplevelse rikare. I vilket fall är det alltid intressant att ifrågasätt och utmana ett betyg.

Därför kändes det givet att prova  Embocadero Tempranillo 2009 (9,95 Euro) från Bodega Pedro Regalado i Ribera del Duero. 92 poäng från advokaten i väst, för hundra kronor kändes det nästan för bra för att vara sant.

92 pinnar?
Hur var då vinet?
Det är en stor fruktdriven doft med mörka mogna bjönrbär, vinbär och lite hallon. Utrycket är överlag åt det mörkare hållet med ett litet likörstick i slutet, annars är det, trots sin ungdom, en hyfsat balanserad doft med småmycket av allt.

Smaken är framförallt fruktig, smårund, med gott om den mörka frukten som trängdes i doften. Uttrycket är balanserat generöst med en småfyllig munkänsla. Nog för att det finns gott om mörkare toner, en del fat, men de tar på intet sätt överhanden. Avslutet stramar upp med pigga och småtorra minimala tanniner.

Eftersmaken är hyfsat lång, torr, med strama fruktoner blandat med lite smårostad kaffe och choklad. (87-88p inte en pinne till ;))

Generöst, fylligt men ändå med en balanserad och hyfsat nyanserad skepnad. En övertygande spanjor som gav mersmak. Se dock till att servera hyfsat svalt, kan bli lite alkoholstickigt om tempen blir för hög. Passar utmärkt till något grillat men samtidigt tillräckligt smidigt för att passera utan något till om du är sugen på något fylligare rött.

Tills nästa gång. Sedan har vi det här med flaskvariationer också...

söndag 15 januari 2012

Poliziano VNdM 2008 och Weingut Schäfer-Fröhlich trocken 2010. Tänka sig, 65 år senare..

Både rött o vitt, dagen till ära
Hela familjen på plats, trerättersmeny och födelsedagsfirande, känns det igen? Jo nog är det ypperligga tillfällen att släppa allt vad bestyr heter och samlas för en kväll av gemytlig samvaro. Vem bemärkelsebarnet var? Farsgubben, så mycket till barn kanske man inte kan påstå fast å andra sidan kan alla drabbas av ungdomlig entusiasm, oavsett ålder. Fråga bara mor när nya fyrhjulingen stod på uppfarten, snacka om barnslig för tjusning. Nu kanske någon undrar om himlen öppnat sig och låtit det regna en fyrhjuling på födelsedagen, inte riktigt men det skulle varit en syn.

Eftersom det var fars dag så ville jag bidra med något jag vet faller honom på läppen, i kombination med den egna nyfikenheten drog jag korken ur två flaskor. Lyckligt ovetande om vad som skulle serveras denna kväll blev det ett vitt och ett rött. Man kan alltid tajma in dessa på något sätt, fast just denna kväll skulle det visa sig extra svårt.

En fräsig start
Först ut var Weingut Schäfer-Fröhlich Riesling trocken 2010, instegsriesling brukar kunna vara scharmigt inställsam på ett direkt och okomplicerat sätt, så var även denna. Doften är fräsh med gott om söt sirlig frukt, mango, persika följt av lite stenigare krydda. Balanserat och inbjudande i ett svalt och ungt manér.

Smaken är minst lika fräsh, sirligt syrlig med en tydlig vichy nouveau fräsighet. Frukten spelar på bra i bakgrunden och efter lite tid i glaset minskar färsigheten och kryddigheten tilltar och ramar in helehten. Eftersmaken klingar ut ganska fort och lämnar ett lätt lite honungssyrligt avtryck. (84-85p)

Möjligen i både yngsta och enklaste laget, till brushetta med rödlök och romröra försvann vinet, en svårmatchad vinrätt överhuvudtaget. Fungerar säkerligen bra mycket bättre med ett fruktigare alevariant. Hur löser vi det, jo sippar på vinet före och efter tuggorna.

Stabilt
Då var Polizianos Vino Nobile di Montepulciano 2008 (nr 99262, 179 kr) ett bättre sällskap till huvudrätten, även om den kvällen till ära bestod av fisk, närmare bestämt lax. Tycker faktiskt att den fetare fisken mår bra av att sparras med ett rött mustigare vin. Fast det är klart, hade jag vetat vad som skulle serveras hade jag nog valt något annat.

Hursom, stor mörk doft, lite murket trä som viftas bort med lite luft. Frukten landar någonstans mellan riktigt mogna körsbär och dito plommon, lite svavel och mer småmurket trä. Ett släng orientaliska kryddor och lite eteriska toner gör att uttrycket balanseras upp, även om helheten är både mörk och muskelig.

Smaken är lättare än doften angav och framförallt är det mer balans mellan komponenterna. Vist är det en påtaglig ung frukt och nog är det rikligt med fat men gillar man det känns det snarare som en mustig kram. Syrorna är intakta och balanserar uttrycket, tillsammans med att avslutet snörper upp med minimala men kännbara tanniner känns vinet fylligt men bra balanserat. Inte så mycket nyanser i nuläget utan mer full fart.
Eftersmaken är riktigt lång, hyfsat torr, med både mörka körsbär, en kärnkänning och något mörkare träslag. (89-90p)

Ja, köper man Polizianos Vino Nobile de Montepulciano så vet man vad man får. Ok att det finns skillnader mellan årgångarna men detta är nog ett av de jämnare viner jag provat, inte för att jag är någon expert men 05, 06, 07 och nu 08 har haft små variationer, som alltid gett smaklig utdelning och gått hem hos de flesta kring bordet. Fast det är klart, undrar om inte denna årgång är den bästa i mitt tycke.

Tills nästa gång. Grattis ännu en gång...

torsdag 12 januari 2012

Zaglia Refosco dal Peduncolo Rosso Riserva 2008. Vardag..

The Italian way
In i vardagslunket, fort gick det också. Tror att allas humör vinner på uteblivna sockerspikar, fettdippar och allmän paltkoma. Matlistan upp på kylskåpet och vardagens lugna lunk kan fortgå. Ett efterlängtat inslag är kvällsvickningen, inte att den försvunnit snarare ändrat form. Under långhelg är det lätt att den blir något släntrian och enformig då det finns gott om snask i alla dess former, nu när träningen dessutom sett dagens ljus igen känns det helt enkelt inte rätt att toppa den med några chokladpraliner, if you know what I mean?

Nej, fram med ost och kött. Ibland bara ost, ibland bara kött även om de bästa kvällar kantas av både och. Till en krämig hårdost och torkad korv finns det få ting, i min bok, som passar lika bra som ett redigt Italiensk tjut, syror, slankhet, balanserad körsbärsfrukt är attribut som lirar härligt tillsammans med fett, salt och köttstruktur. Efter ett hojtande från månglaren i söder fanns vissa förhoppningar om att Zaglia Refosco dal Peduncolo Rosso Riserva 2008 var precis vad som behövdes efter ett gött gympass.

Över bukten in i glaset
En ärlig Italiensk doft med surkörsbär på en mörkare botten av något obestämbart. En ganska stor doft som både har krydda, intensitet och ett uns lätthet. Lite topptoner av orientaliska kryddor och likördricka ramar in helheten på ett trevligt och småenkelt sätt. Med luft och tid tillkommer lite undervegetation och mer eteriska toner.

I munnen är det friskt och lättsamt men ändå med en betryggande tyngd. Härliga syror slingrar ikapp med mogen syrlig körsbärsfrukt blandat med mörkare kryddigare toner. Avuslutet stramas upp, som om det behövs, och lämnar ett torrt men läskande avstamp in i eftersmaken som hyfsat kort men bärigt läskande med lite mörkare toner. (86-87p)

Går inte att ta miste på vare sig drickbarhet, hemkomst eller charm. Priset skäms verkligen inte för sig heller och det blir enkelt, hur hårda granskande glasögon jag än försöker se igenom, en klar rekommendation  för 90 pix som du får lägga ut om du låter någon annan frakta hem till Svedala. Behöver jag säga att det är användbart till stort sett allt ätbart som har härkomst i stövelland.

Vinet har lirats av billigt, via intresserad till rhône. Och troligtvis kommer fler toner, för Carlo skickade detta gratis till svenska vinplonkare.

Tills nästa gång. Med vardag kom en ofrivillig uppstigning 05:00...

måndag 9 januari 2012

Cuvée du Vatican Châteauneuf-du-Pape 2008. Variationer..

Kall o snipig?
Ibland kan jag slås över livets banala cykler. Fast å andra sidan är det det småsakerna som gör helheten. Som imorse, kom till jobbet helt övertygad om att jag inom någon timme skulle få min beskärda del av rudimentära frågor om livet i allmänhet och matematik i synnerhet. Men se, eleverna börjar inte förrens imorgon. Så var den dagen på jobbet precis som vilken annan fast helt annorlunda.

Samma sak med årgångar, ni vet de där små siffrorna som står på flaskan, men som systembolaget inte tar hänsyn till. Château Blabliblö smakar tydligen samsamma oavsett om den kommer från en kall och blöt årgång som om den skulle komma från en varm och solig årgång. Jamen det är ju samma vin, sak samma eller hur? Eller kanske inte, ska med handen på hjärtat tillstå att jag ibland stirrar mig blind på förmodat goda årgångar och att det är nyttigt att prova "dåliga" årgångar. Men skillnad, jo det är det även om de nödvändigt inte behöver vara dåligt.

Cuvée du Vatican Châteauneuf-du-Pape 2008 (nr 75233, 215 kr) höll på att bli ett sådant vin, märkt av en "dålig" årgång och därmed förpassad till skuggan av 2007 och 2009. Men så finns det upplysning, och så finns det UPPLYSNING, och tur är väl det annars hade jag missat denna pärla.

ne, varm och generös
Direkt från plopp och hyfsat svalt

Bjuder vi upp med sötlakrits, mogna jordgubbar, hallon och aningen örter. En sammstämd doft som varken känns burdus eller blyg. Balanserad kanske någon skulle säga, inbjudande kan jag lägga till. Aningen kirsh i bakgrunden men snyggt och i schack.

I munnen känns det att vinet är något svalt men vad gör det, frukten är vital med återkommande doft associationer, mer lakrits och örterna är något mer påtagliga. Uttrycket är inledningsvis snyggt balanserat med en otrolig följsamhet. I avslutet blir det en ganska påtaglig bitterhet och en aning snipigt, en uppstramande torrhet som möjligen skulle kunna kalla tanniner. Hallå hur svalt var det egentligen? Oj 14 grader. Vänta lite till.

Med högre temp, runt 18-20 grader, byts bitterhet och snipighet ut mot en värmande kram med en liten alkoholkänning, uttrycket förblir balanserat men nästan löjligt krämigt och följsamt.

Eftersmaken är riktigt lång, bärig med något bittra örter, lite kärnkänning och mer sötlakrits. (90-91p)

För att tala ren svenska, fy faen va gött!. Ok att det är ungt, att doften möjligen inte riktigt bjuder till, och att det inte vinner på att lagras men vilken direkt njutning detta vin bjuder på. För 215 kr är det, om inte löjligt bra, så riktigt bra. Korka upp, sniffa och njut i stora klunkar. Kanske var dumt att avfärda 2008 helt o hållet.

Tills nästa gång. För att inte tala om hur dag 2 och 3 blir...

söndag 8 januari 2012

Lanson Extra Age Brut N.V & Maxime Trijol Petite Champagne Cognac 1969. Så var semestern slut, nu börjar (f)ledigheten igen..

Bubbel passar nästan jämt
Sista självande dagarna på en ledighet som ännu en gång tangerar att vara alldeles för kort. Ops jasså man får inte  klaga när man har tillbringat tre härliga veckor av familjesamvaro? Ne, hursom, vi toppar slutet med ett besök hos fruns syster med famlij. Lite längre bilturer kan, minst sagt, vara trixiga när man har små i bilen. Förutom en halvtimmes nattskräcksgastande var det ok. Vistelsen i sig var fenomenalt bra och intensiv precis vad som behövdes för mersmak.

Väl hemma påbörjas sista julrensningen, pynt och dylikt har förpassats till sedvanlig kartong, men maten. Eller rättare sagt julsnasket ska bort. Inte bara julsnask kan tilläggas, en frystömning senare känner jag mig lättare till sinnes och kan fortsätta att påbörja det nya året, med allt vad det innebär. Lax o grönsaker till lunch och en mustig gryta till kvällen, precis det renande som kropp och själ behöver. Mer om det senare..

Förutom de barnvänligare alternativen, som fem små battingar kräfva, hanns det med lite vuxensnask också.
Varför ska det vara så svårt att lagra skumpa?
Lanson Extra Age Brut N.V (nr 77138, 599 kr) var tyvärr alldeles för ung, skulle mått bra av något längre tid i källaren men då tillfället kändes rätt så ryckte korken. En fräsh fyllig skapelse med gott om syra och en smaksam beska fast utan betungande brödighet tillsammans med ett djup som sjöng av kvalitet. Tillsammans med bajskorvsliknande, hantverksmässiga mata grande från Gefle Chocolaterie var upptakten på kvällen i full färd.

Gästfrihet i flaska
Annars var kvällens mogna behållning, Maxime Trijol Petite Champagne Cognac 1969 (kan hittas här), som efter 38 år på fat fortfarande hade en bibehållen frukt. En elegant skapelse med en tydlig prägel av luxuösa fat. Ett djup och robust känsla som endast kan lockas fram med tidens tand. Behöver jag säga att smak och eftersmak var komplex och riktigt lång. En riktigt god vickning, vars ensamma majestät klingde ut i takt med kvällen.

Tills nästa gång. Tack ännu en gång, nästa gång Februari, aiit...

torsdag 5 januari 2012

Col d'Orcia Brunello di Montalcino 2006. Ett högst ovetenskapligt experiment..

Min svägerska med familj dök in och lämnade passande nog klappar till hela familjen strax innan julhelgen. Klagade tidigare på att det inte är så många julklappar till farsgubben men nu fick jag öppna ett paket som bara var till mig. Bakom det dekorativa papperet och den gedigna inslagningstekniken fanns en dekanter med det fantasifulla namnet Dining New Norm Karaff Viniliter Vinluftare 21cm. Finns bland annat här.

Dags att testa, eftersom jag inte orkar hälla en skvätt i en gammal hederlig karaff blir det knappt ett semivetenskapligt test, om det nu finns några sådana. Alltså i med en skvätt i min maturebalja och vispa runt, ihärdigt ska tilläggas. Resten körs igenom karaffmakapären. Kvällens testobjekt, Col d'Orcia Brunello di Montalcino 2006 (nr 12357, 149 kr, 375 ml), har jag aldrig testat innan så det är spännande nog.

Stort glas, liten flaska
I glaset.
Doften är stor, ganska mörkmurrig med lite krutiga drag som dröjer sig kvar och övergår i mer tobak och välsmort läder, mörka mogna moreller, något volatilt snudd på aningen likör finns på toppen. En härligt trumpetande doft som stoltserar med ungdom och kraft.

Munkänslan är slank, balanserad med smått markerad syra, frukt och tanniner som biter tag ganska snabbt. Frukten drar absolut mot körsbär, mörka men inte lika mörka som doften angav, ackompanjeras av någon mörk småbitter choklad, lite krydda och mera läder.

Eftersmaken är lång, torr med körsbär och någon mörkare chokladsort.

Om doften angav ett relativt färdigt intryck så säger smaken vänta. Finns gott om charm och luxiösa inslag men är möjligen något för krävande direkt vid uppkorkandet.

DNNKVV 21cm, in action
I med flaskan och vänd, gånger två ska tilläggas. Innehållet sipprar sakta ner längs med kanterna och bara uppenbarelsen bjuder på en tillställning. För att inte tala om momentet där man håller tillbaka till flaskan, no hands får en helt ny innebörd.

Doften känns snarlik, möjligen något mer integrerad. Inga större skillnader med andra ord.
Men smaken, oj mycket följdsammare och lenare, samma uttryck men mycket mer harmoni och mer sammanflätad. Tycker nog också att likörkänslan har blivit mer markant och eftersmaken, som fortfarnade är lång, har blivit något träigare. (90-91p)

Kan nog tänka mig att köpa på någon flaska till, fullstorlek, och vänta ut lite mer multna toner, känns verkligen som att stoppningen räcker till.

Kan man då dra någon vetenskaplig slutsats av detta, knappast. Finns faktorer som värme, tid och sensorisk påverkan. Detta till trots tycker jag mig märka en skillnad vilket i min bok räcker, roligt att den uppskattade presenten är mer än en typisk "bra att ha grej från Cervera",

Tills nästa gång. Ett stort tack till la familia i Bålsta...  

Pst. Franko fyller på, IV inte lika mycket..

måndag 2 januari 2012

Château d'Armailhac 2007 å så lite bubbel på de. Igår, idag, imorgon..

Naturen glittrar till
Wild and crazy? Nja inte så värst. Efter sjukdomar på repeat tog vi det säkra före det oanskrämligt osäkra. Vi var hemma och tillbringade de sista självande timmarna, på året, i hemmets lugna vrå. Lugnt och lugnt, med en dotter som precis slutat med napp, kombinerat med nättskräck, blir det inte så mycket lugn på kvällarna. Lägg till oansvarigt, slösaktiga människor som väljer att bränna upp plånbok och ozonlager och skrämma djur och barn till vettet, så var det som vilken halvnykter tillställning som helt. Man är med men ändå inte, liksom. Ojoj, bäst att lägga av innan gubbstatusen helt och hållet tar över och P1 tonerna dränker alla typer av ungdomliga toner. Hursom, nytt år i annalkande innebar trerättersmiddag för föräldrar och barn. Innehåll på tallrikarna bytte ägare och stämningen var uppsluten, inte så värst under tillagning men desto mer efter. Tyvärr lyckades jag inte med dryckes matchningen den sista måltiden, även om delarna i sig var ytterst kapabla.

Siktet var inte helt kalibrerat
Kvällens röda rackare, Château d'Armailhac 2007 ( går att fås för 325 kr hos TWC), tutar på från start med en mörk doft med både katrinplommon, svartavinbär, enbär, vitpeppar och någon mer barrkrydda. Doften är åt det yngre hållet men ändå med en viss inställsam rondör.

Munkänslan är åt det slankare hållet, bra tryck i frukten som både är mörkt generöst med mogna plommon och lite stramare med svartavinbär. Syran spelar på gött i bakgrunden och tanninerna är återhållet inneslutna i helheten, nästan tama. Det finns även lite drag av enbär, vitpeppar och något färskare träslag tillsammans med en angenäm rostad ton och någon mer krydda.

Eftersmaken är len, bra lång med frukt, barr och småfärskt trä. (88-89p)

Helheten känns slank men med övertygande tyngd i uttrycken. Efter några svängar i decantern så är munkänslan nästinpå len men med en tilltagande kryddighet som inte gör sig med kvällens kalvstek, madeirasås och råstekta potäter. Nej, till detta unga drickfärdiga vin skulle det vara något med mer motstånd, en mustiggare gryta eller varför inte en entrecote med bea och klyftisar.
2002-2012, tydligen inte tillräckligt
Nyårets bubbel, Palmer Millésime Brut 2002 (nr 7867, 274 kr nu årgång 2005) , blev en kompromiss då sällskap uteblev och fruns näsa alltjämt var ur funktion. Klart bättre dag 2, vet ännu ej hur den är dag 3. En fräsh inställsam doft med ostronskal, citrus och aningen, aningen brödighet. Smaken är lätt, bubblorna är pigga och nästan syrliga, med en begynnande mognad och rondör. Eftersmaken sitter i ett bra tag. Enkel och rättfram med en begynnande mognad som säkerligen tål några år till i ryggläge. (86-87p)

Tills nästa gång. Sängläge innan tolvslaget på nyår, ojoj gubbvarningsklockan ringer igen eller är det småbarnsbluesen som gör sig påmind?...