Sidor

söndag 27 januari 2013

Henriot Souverain Brut N.V. Nu gäller det att hålla sig frisk i två veckor..


Champagne Henriot
Ok jag erkänner, jag är smått champagnefierad. Vet inte hur och när det hände men trots mina tidigare förevändningar att man inte kan dricka något där prislappen börjar på 3-400 kr för hyfsat dricka och slutar, ja vart slutar det egentligen, bland stjärnorna kanske. Och trots att jag ännu inte berikats med någon storhet i form av Krug, Dompa, Comtes eller någon annan av husens och distriktets dignitärer, fast kanske snart blink, blink rödtjutsUffe, kan jag lugnt konstatera att det är skillnad på bubbel och Champagne. Inte sagt att det inte görs annan bra bubblande dryck någon annanstans och inte heller sagt att jag alltid tycker att Champagne har ett berättigat pris men när Champagne är bra, till och med på bas och mellannivå, ja då är det bra. Men se för bövelen till att ha rejäla kupor, inte den där snikflöjtvarianten, fyllig fin Champagne måste få bre ut sig. För att inte tala om hur fin den blir med lite stigande temp och några år under bältet.

Henriot Souverain Brut N.V (nr 81466, 349 kr) är bra, faktiskt riktigt bra. På det hela taget aningen utmanande med en ganska markerad syra och citrusbeska, trots det, eller kanske tack vare landar vi ganska långt från landet lagom. Med fräsch, rundfruktig doft, citrustoner, brioche och aning nötighet pockar glaset på uppmärksamhet. I munnen brer det ut sig med lite stickig mousse, som med lite tid övergår i fyllig fluffighet, smaken är hyfsat balanserad och aningen utmanande, åt det medelfylliga hållet, ganska uppstramamden med en pigg citrusbitterhet, blandat med lite bröd och nötter. Riktigt matig fast på intet sätt betungande. Eftersmaken sitter i länge, inte den bredare fruktiga biten utan den pigga citrusbeska och nötiga känslan som utgör stommen i hela upplevelsen. (88-89p+)

Kan tänka mig att någon tid på rygg gör susen med den lilla kantighet som upplevs i dagsläget, även om jag uppskattar det smått utmanande uttrycket. Fungerar såklart till natur chirre och grottlagrad Gruyère fast jag tror faktiskt att det skulle vara ännu bättre till en krämig fisksoppa.
Henriot Souverain Brut N.V

Tills nästa gång. Önskar mig själv, lycka till!...

torsdag 24 januari 2013

Vardagsvin(nare) under hundringen.

Hur mycket får man egentligen för 100kr?
Jag förväntar mig inga stordåd, men gångbart, adekvat och en och annan överraskning. Utbudet av viner under hundralappen, här och i resten av Europa, är den klart dominerande sorten. Tyvärr, eller kanske självklart säger någon, har jag tappat greppet på vad som funkar att sippa på i detta segment.

Ner med gom och snok i myllan, här ska sniffas vardagstjut. Jag gör en omstart och går ut stenhårt med vad jag anser är världens bästa vin under hundringen, om ni är nyfikna kan ni följa mina utforskningar på fejjan, annars kan man alltid hålla utkik fågelvägen.

Världens bästa vin under 100 kr?!
Tills nästa gång. Vilket/vilka vin dricker ni under hundringen?...

onsdag 16 januari 2013

Becker Spätburgunder 2009. Lite inspiration skulle inte skada..

Becker Spätburgunder 2009
Lite siochsådär med skrivlustan för tillfället, trots det är det vissa flaskor som pockar på uppmärksamhet  Vissa borde till och med ha en given plats i alla hem, Beckers Spätburgunder är en sådan. Pigg, fräsch och lite lagom bångstyrig som ung, farligt homogena, drickvänliga och på intet sätt tråkiga med aningen ålder. Ett vin som som hittills inte missat, ytterst humant prissatt brukar det också vara, för att vara personlig Pinot.

Ren och skär drickglädje, jordgubbskompott och mild muskot på mörkare komplexare botten, slank, len, pigg nästan farligt homogen munkänsla  Balanserat, uppeggande bärighet, sammansmällt utan att bli det minsta tråkigt, bara klunkvänligt, pikant med både lakrits, eneträ, ren källarkänsla och bär i den småstrama svansen. Ett lättsippat egenvin som fungarer minst lika bra till en gräddig Brie, liite jordgubbsmarmelad och lufttorkad körv.
Zalto Burgundy och Tysk pinot
Tills nästa gång. Kanske skulle botanisera på SBs under hundra hylla, vad som inte dödar härdar...

Pst. 2010 finns i BS för 149, brukar swischa förbi tillfälligt för någon tia billigare annars hittar du den i Europa några tior billigare ändå.

Psst. Så här lät det förra gången, fler har såklart provat.

lördag 12 januari 2013

Castors sockerkaka. Flera första denna dag..

Sockerkaka à la Castor
Tänk, inte under, eller mellan, någon av mina 31 upplevda vintrar har jag inte lyckats med något så basalt som en sockerkaka. Ok att jag inte har gjort så många försök men några har det allt blivit. Så ni kan ju tänka er förvåningen i fruns ögon när jag trekvart innan nattning föreslår för 2-åringen att vi ska göra sockerkaksreceptet i den nyss lästa, Castor bakar av Lars Klinting. Inspirerad av lättheten som Castor och hans kompis Frippe visar upp känner jag mig manad, om inte annat bara för att skjuta upp den oundvikliga dusten med Byggare Bob några minuter.

Castors recept på sockerkaka,
eller för att vara korrekt,
hans mormors
Förutom ovan recept, är tydligen receptet för att jag ska lyckas med sockerkaka, två hjälpsamma små, en fru och bäbis som förundrat tittar på.   

Tills nästa gång. Har smakat mathavre för första, men inte sista gången...

måndag 7 januari 2013

Vilmas - flera smaker för samma smak. 17 dagar senare..

Vilmas testpaket och en av smakpiloterna
För det första är jag grymt imponerad, tydligen är det samma person som äger och hittar på recept. Kanske dags för en närmare bekantskap med personen ifråga, tills det nöjer jag mig med att testa produkterna, för sanna mina ord de talar sitt tydliga språk. Om jag någon gång har beskyllt versionerna för att vara något lika är det verkligen inte fallet i testpaketet som jag har satt tänderna i. Allt från kanel, kardemumma till rosmarin och hampafrön. Allt bakat på den egna surdegen, ekologiskt och knaprigt knäcke förståss. Det som först inleddes med ett nogrannt analyserande, plitande och knaprande övergick ganska fort i allmänt mumsande, både från mig och resten av familjen.

Så jag är ledsen, jag har inget att klanka ner på, inget påpekande förutom att det är breddfyllt med smak, balans och knaprig charm. Oavsett version som ser dagens ljus kan man lugnt köpa ett, eller varför inte flera, paket, matcha med det bästa, enklaste och njut.

Vilmas Kanel o Havre, en av många favoriter
Aj, ok om du vrider armen på mig tycker jag att den roligaste nya bekantskapen är den osötade varianten med kanel och havre. Hur man kan få något så oromantiskt som osockrat, fullkorn och lågt GI-värde att smaka så sprött, gott och faktiskt småsött är för mig en gåta. Men så görs ju hela härligheten i Hofors också..

Tills nästa gång. Imorgon kör vi vardag igen.

Pst. Bästa betyget kommer nog från dottern: -Kan man få ett efter maten också?..

söndag 6 januari 2013

Jos. Christoffel Jr. Riesling Spätlese 2005. Sällskapsspel funkar bästa med trevligt sällskap..

Jos. Christoffel Jr. Erdener Treppchen Riesling Spätlese 2005
Det värsta med att ha vin hemma är paradoxalt nog att man inser att man har för lite. Några vänner på besök, efter att ha pejlat läget några gånger vet jag att vin inte är deras främsta val när det kommer till dryck, vilket blir något av en last när man bjuds över till någon som har vin som främsta val när det kommer till dryck. Jo, riktigt illa jag vet, att påtvingas vin. Nu är det inte riktigt så illa utan som så ofta handlar det om att välja rätt dryck till rätt person. Dagens vinkällarproblem är således att förrådet av halvtorrt börjar sina, två flaskor på kort tid har satt märkbara spår i hyllan. Varför ska man då ha halvtorrt i hyllan kanske någon frågar sig? Personligen tycker jag att det är urtjusigt i sin ungdom, med all frukt, syra och sötma som spelar spratt med med varje skrymsle i mun och näsa, för att inte tala om hur sublimt det kan bli med tid då petro och mogen frukt balanserar på torrhetens rand. Lika härliga unga som gamla, bara kvaluttan är den rätta.

Kvällens halvtorra (Köpt sommaren 2010 för strax under  hundringen i reabacken hos Atomwine) har tagit ett första kliv in i mognadens förlovade land. Söt välpolerad doft med en pust diesel, mogen honungsmelon, persika och mer blöta stenar (hur nu det luktar egentligen) Munkänslan är rund, frukten har sakteliga börjat sjunka in men bjuder fortfarande på en skaplig dos tropisk fräschör, en vift petro även här. Fylligt utan att bli övertungt. Avslutet snörper upp med citronaktig syra och mynnar ut en en ganska lång, fruktig och saftigt god eftersmak. En hint av saffran och gula äpplen stannar kvar riktigt länge. (87-88p+)

Det här är vuxenlemonad på hög nivå. Sötman finns där men blir på intet sätt tung, inte heller upplevs syran som påträngande. Däremot känns det inte riktigt integrerade ännu, nästa flaska får vänta något år till, om jag kan hålla mig, för på det hela taget är det försvinnande gott redan nu. Bättre sällskap till en divergerande ostbricka finns nog inte.
Zalto Universal och halvtorr Tysk
Tills nästa gång. Behöver egentligen inte upprepas, men det här får vi göra igen snart...

torsdag 3 januari 2013

Grottlagrad Cheddar och J.Koegler Auslese 2004. Det var en ledighet att vara skön..

Meen, vart tog snön vägen
Jag har en matkällare men tydligen är det grotta man ska ha. Grottlagrad Gruyère är en stående favorit här hemma, nu har turen kommit till cheddardito. Just, påtal om julaktig ost, den hemmalagrade hushållsosten blev precis lika bra i år som tidigare år. Ett litet tips för oss som är utan grotta men har en källare, höll på att glömma, det går ju alldeles utmärkt att lagra cheddar själv också.

En vecka sommar skulle inte sitta fel
Lagringen i grottan har bidragit med en härligt koncentrerad smak, ganska skarp sälta faktiskt, aningen rustik känsla, bra lång eftersmak och allmänt krämigt. Som all lagrad ost smakar det av ursprungsvarianten men så mycket mer av den samma. Ska nog slänga ner en egen cheddarstubbe i källaren till nästa år.

Solsken i flaska, och i glas
För att möta upp mot den relativt starka smaken borde något småsött funka. J. Koegler Eltviller Sonnenberg Riesling Auslese 2004 (slut nu, kostade ca 140 kr i somras hos derWeinWeber) är en Auslese från Rheingau, obekant producent, men med några gratisår på nacken. En pust petro, ananas,  honung och lite fetare skiffertoner samsas i den småmogna homogena doften. Munkänslan är polerad men fortfarande vital med pigg frukt, kännbar syra och sötma som dansar tätt tillsammans genom hela munnen. Eftersmaken är lite kort men med aningen tramp på gaspedalen blandat med citrus och lite musselskal. En integrerad, slimmad och lättillgänlig halvsöting med aningen mindre sötma och mer syra än vad jag är van vid från Moselkusinerna i samma prisklass.

Tillsammans går det i vågor, först ost, sedan vin, sedan ost igen. Smakerna går in i varandra snyggt men lyfter inte varandra. Vinet är aningen för torrt för att passa till den starka smaken, trots det försvinner ost och vin i högt tempo, ett gott betyg om något.

Tills nästa gång. Fast det är klart, några till vänner hinner vi allt med...

Pst. I år SKA Stockhs-grabbarna få smaka hushålls, om jag så ska behöva komma ner med den själv.

tisdag 1 januari 2013

Hejdå 2012, välkommen 2013..

Ett år sedan
Puh, helt fantastiskt underbart att umgås med nära och kära, njuta av go mat och allmänt spring men enough is enough, Nu börjar vi om på ny kula, fast sakta i backarna. Slutet på 2012 var ju inte helt fel. Eftersom vi var utnumrerade, 4 mot 5, fanns det inte allt för mycket tid att fundera över frukt, fat och annat sekundärt. Fokus var, som sig bör, umgänge, tror att jag lyckades hyfsat denna gång.

Först ut på aftonen var en lågtempad närdöd entrecote, persiljesmör, vitlöksdito och ugnsbakade morötter. Till det satt Fox Creek Short Row Shiraz 2010 (nr 6145, 175 kr) som en smäck. Följsamt, fruktigt, balanserat, strukturerat med en stramare ryggrad. Tydlig Aussie shiraz när den är som bäst. Hör inte till vanligheterna att samtliga kring bordet gillar, härligt. Palmer & Co Millésime Brut 2002 (nr 7867, 269 kr, nu årgång 2006) gillade samtliga också, härligt drickfärdig med lite småmogna äpplen, len mousse och en hög klunkfaktor. Däremot fick jag ha Fratelli Revello Barolo Vigna Gattera 2004 för mig själv och tur var det. Underbar mogen ren nebba doft, inte samma intensitet i smaken men även denna i perfekt form. Till chark och ost, ett fullkomligt sätt att säga adjö 2012.

Skål
Tills nästa gång. Inte ett löfte så långt ögat når, förutom det vanliga "blienbättremänniska" och dricka mer Bourgogne, Madeira, mogen Barolo/Barbaresco, Napa Cab,... ,.... ,.... ...