söndag 21 maj 2017

Château La Nerthe Châteauneuf-du-Pape 2006


Efter regn kommer solsken men vad kommer efter hög feber, magsjuka och allmän förkylning? Tja, lite mer förkylning tydligen. Ska i ärlighetens namn säga att näsan fortfarande är aningen dysfunktionell vilket förtar intrycken en del. Istället konstaterar jag att doft och munkänsla landar mer i det mogna än yngre, följsam men bra struktur. Lite sälta och kirschiga drag, mörkt men inte murrigt. På det hela taget smaskigt och väldigt lättsippat! Frun instämmer nickande och lägger till att det är jättegott! Vilket är än gott nog.

Tills nästa gång. Tänka att vi överlevde även denna gång...

söndag 14 maj 2017

David & Nadia Elpidios 2014


Helt ärligt vet jag inte riktigt vad jag tycker om David och Nadia Elpidios 2014. Mixen "nya" Sydafrika, skicklig vinmakare med naturen i fokus och en blandning av syrah, carignan, cinsault, grenache och pinotage gjorde mig nyfiken. Dessutom en del hyllningar i den internationella vinkören. För att inte tala om att etiketten är min namne, ja jag erkänner, jag köpte faktiskt vinet delvis för etiketten. Lika bra att prova, en till mig och en till källaren.

Tid, jag gissar på att det behöver tid. Efter en hel del luft har det en skön blandning mellan sval sydrhônsk frukt, burgundisk struktur och lite torr småbränd sydafrikan. Sammanhållen och tajt nästan lite tjurigt i början. Med tid blir frukten ljusare och varmare samtidigt som det florala förstärks. Det finns helt klart mörkare grenachigare toner, blandat med gott om salt mineralstänk och salmiak. Helheten är slank, elegant, komplex och lite krävande. Avslutet snörper upp, mer syra är tanniner och eftersmaken sitter i klingande långt.

Jag blir inte riktigt klok på det här. Vid öppnandet var det närmast snipigt och surt. Efter några timmar i karaff öppnar det upp. Inget kraftpaket även om det är packat med komplexitet och en ruff elegant följsamhet. De sista sipparna dag ett är klart bäst. Tänk om jag enbart hade fått ett glas direkt från flaskan, då hade jag inte gillat det här. Nu lämnas jag med ett löfte om mer. Kul med vin som snackar, samtidigt som det finns en klar adress skulle jag aldrig ha gissat på Sydafrika om jag fått det blint. Det ska bli spännande att se vad framtiden har att ge.

Dag 2. Äsch, det är bara att kapitulera. En dag öppnad i karaff har gjort susen. Frukten är rödsirlig men med en fyllig botten. Vilket gör underverk med kvällens grillade godsaker. Det som först verkade bli retur blir nu påfyllning. Fast det får nog vänta något år tills nästa påhälsning. Dricker du idag? Mitt tips, lufta länge och ställ fram matsällskap på bordet.

Tills nästa gång. Mitten på Maj, jag upprepar - mitten på Maj?!?...

onsdag 10 maj 2017

Champagne J-M Seleque Solessence Brut Nature (2011)


Ibland är det skönt att ha flera, ganska ofta om jag ska vara helt ärlig. Men i det här fallet är det snarast syndigt trevligt. Det har gått några flarror och det är sannerligen inte sista för att inte tala om priset, en spottstyver i sammanhanget.

Mums! Finstämd och frisk äppelcitrus med mineral i form av både skaldjur och lite smårökig stendam. Rakbladsvass knastertorr balansgång mellan überpigg syra, bred småkornig mousse, gula omogna äpplen och mineralsalt rökig komplexitet. Det är så jäkla snyggt och försvinnande gott. Eftersmaken är riktigt läskande med drag av orange citrus, sten och tandbitande syra. Komplexitet och fräschör personifierad. Kanske i yngsta laget men ack så intagande.

Förutom att vara välsmakande har Champagne J-M Seleque Solessence Brut Nature en föredömlig baksidestext där man kan utläsa att det handlar 50% chardonnay, 40% pinot meunier och 10% pinot noir. Allt har en bas i 2011 års skörd, 50% reservvin, deggad Juni 2016 och zéro dosage, alltså inget tillsatt socker i dosagen. Förutom det så odlar J-M Seleque mestadels ekologiskt och en del biodynamiskt. Bara att ta av hatten och bocka djupt!

Som om inte det var nog, sippar på det här under flera dagar och det är hela tiden så förbaskat gott. Lite lugnare, lite gulare men samma fokus och skärpa.

Tills nästa gång. Post nationella prov och gräsänkling, lika bra att göra det enda rätta och slockna i soffan...

lördag 6 maj 2017

Mullineux Swartland Syrah 2013


Precis i samklang med att nya årgången äntrar hyllorna drar jag korken ur en två år äldre pjäs. Mullineux Swartland Syrah 2013 är urtjusig i dagsläget. Fint parfymerad, lätt på foten men båda hälarna i jorden. Det finns en exakt konsonans i doften mellan florala övertoner och mörkare bärigare undertoner som inte kan bli något annat än skönsång. Munkänslan är läskande, ja riktigt läskande med syra, frukt och tryggare djup. Det snuddar aldrig på storhet men ack så lättsamt gott det är. Langa fram lite skön köttig körv, en redig bit hårdost och du ska få se på en hel symfoni i käften. Värt att notera, trots att jag tyckte den kändes färdig för två år sedan finns det fortfarande en del att hämta för er som har flaskor kvar. Som alltid ska det bli intressant att prova senaste årgången.

Tills nästa gång. Ett j*vla tjat på mig men nu är det väl ändå vår...

Freixenet Prosecco


Blir inte det här en sommarplåga, ja då vet inte jag. Vi kan börja med flaskformen, sådär kitschigt snygg med flärd och blingbling. Och smaken sedan, flörtigt inställsam är bara förnamnet. Jag tror att de flesta har sett och känner igen Freixenet, ni vet den där svarta flaskan med lite småsvängig text. Freixenet är en spansk cavaproducent som har funnit på bolagets hyllor så länge jag kan minnas. Kanske inte det bästa vinet även om jag måste säga att den ekologiska varianten var riktigt trevlig sist jag provade. Hursom, nu har Freixenet tagit sig in i Italien och då är det såklart Prosecco som gäller. Vi svenskar, jag säger vi fast jag kanske inte räknas in där i alla fall inte smakmässigt, älskar vår Prosecco.

Rent, läskande och nästan smärtsamt drickvänligt med en frisk citrus ton och en klase druvor i både doft och smak. Och framför allt, det finns inte ett spår av någon beska eller bitter ton som det mer ofta än sällan dyker upp i slutet hos gemene Prosecco. Nej, det här går direkt mot lustcentret. Eftersmaken är bra lång och lättsamt läskande.

Personligen tycker jag att det är i sötaste laget, 17 gram socker per liter känns, även om syra och frukt finns där för att balansera upp. Fast det är klart, i rätt sammanhang och sällskap slinker det med all säkerhet ner både ett och två glas. Ställ fram en frisk fruktsallad med lite riven vit choklad, då har du dessutom en kombo som hette duga.

Tills nästa gång. Skulle sitta fint med lite utemöbler...

måndag 1 maj 2017

Avignonesi Vino Nobile de Montepulciano 2007 & Crociani Vino Nobile de Montepulciano 2006


Solen går upp, himlen är blå och barnens paddor ger ifrån sig en blandningen mellan fixarummet och ihåliga minecraftklicks. En helt vanlig söndagsmorgon i paradiset som kallas livet. Lite vinkällarsurfing, har för länge sedan slutat reflektera varför vi är uppe några timmar innan alla andra, utan istället ta till vara på lugnet. Snart, riktigt snart är allt igång. Innan hinner jag samla mig själv för ännu en dag. En ledig dag ska tilläggas. En ledig dag med familjen, en bra dag.

Jag är lyckligt lottad, ingen annan har haft förmånen att leva mitt liv. Och framförallt, det är inte slut, inte vad jag vet i alla fall. En sak som är magiskt med vin, förutom hur det smakar, skapas och upplevs är minnet. Pappa kommer ihåg bilar, frun kläder, jag vin. När vi drack det, när jag köpte det och hur det smakade. Inte allt och alla men många. Dessa två flaskor är stunder av mina föräldrar. Förevigat tidsdokument i var gemensamma vardag.

Avignonesi Vino Nobile de Montepulciano 2007, duralexliknande glas på fot, varmt hotellrum, sonen spädbarn, semesterresa till Åland. Vi och mina föräldrar. Då stram, lite småtråkig och ofärdig. Lika bra att slänga in resterande flaska i källaren. Nu mörkare, följsam utan att bli tråkig. Bra vin och en hejjare till kvällens grilltallrik. 7 år har gjort gott både med vin och son. Påväg att blomma ut, större personlighet men på intet sätt klar. Nöjd med vinet, riktigt imponerad av sonen. Föräldrarna följer fortfarande med på resan. Målet oklart men vinet är slut, både i glas och källare.

Crociani Vino Nobile de Montepulciano 2006, föräldrarna precis hemkomna från en underbar resa i Italien. Mitt vinintresset i sin lina men ändå på topp. Toppvinet efter ett toppenbesök får jag. Som så många gånger innan, det bästa till mig. De har haft den fina ovanan att skämma bort mig, lite materiellt men framförallt på ett mentalt plan. Någon gång ska jag också åka dit, till Crociani, inte för vinet utan för minnet. Att uppleva vad de upplevde. Nu nöjer vi oss med vinet. Lite slutet först, sedan blommar det ut, Aristokratiskt flörtig med en härlig ton av varmare fruktmognad. Annars är vinet väldigt välbehållet, inte mycket trötthetstecken här inte. Skulle säkert klarat av flera år till i källaren men är det dags så är det.

Tills nästa gång. Sol, såriga armar, svullna händer - Nu är det vår...    

lördag 29 april 2017

Magnusson Red Room


När man får en inbjudan av den alltid lika lurige och framförallt generösa Barolista Joakim är det både dumdristigt och svårt att säga något annat än JA. Även om det inbegriper en ilfärd ner till storstan och vända. Instruktionen var enkel, ett vitt och två par röda. Och där, försvann allt vad enkelt innebär.

Först ett glas vitt, småsött, inbjudande med en precis balans mellan frukt, syra, sötma och lättja. Ungt men ändå med en pikant dieselkant. I munnen uppför det sig precis som det ska. Söt, len, munutfyllande men med en härligt läskande syra. Det är syndigt gott och allt man kan önska av en rieslinglemonad. Var det någon som sa vuxenläsk! Men vad är det? Och hur gammalt? Att det är tysk riesling av klass är bortom allt tvivel men sen då?? Till en ost- och charkbricka sitter det som en smäck, det är nästan skrämmande vad gott sötsyrabalanserad riesling med lite ålder är till allt!

Glas 2 och 3. Bordeaux, jepp. Där satt den! Samma år! Wtf?!? Glas ett är moget, tobak, rosor, nypon. Lite småblyg men oj så gott. Frukten drar åt det röda lätta hållet och har en betryggande tyngd. Det är intressant med bra mogna viner, svårt att beskriva men de har en lättare elegantare sida samtidigt som de har en betryggande tyngre sida. Det här vinet har både och och på frågan vilket jag gillar bäst här och nu av glas 2 och 3 finns det inget tvivel. Jag dricker den här askkoppen alla dagar i veckan. Glas 3 är en helt annan varelse. Här går vi verkligen på knock, med cassis, lite gröna stjälkar  en otroligt lyxig cigarrlåda. Smaken är sval, elegant, bra syra och framförallt nyanserad. Den bibehållna frukten, koncentrationen och det småkärva avslutet skvallrar om ett yngre vin. Högre klass och riktigt gott. Under kvällen pendlar det mellan att vara lite småfunkigt och ruskigt bra. Kanske inte svindlande bra men ojoj. Att glas nummer två kostar 15 gånger så mycket som glas nummer ett är galet. Det är också galet att båda hade samma inköpspris en gång i tiden. Hursom, det bara att lyfta på hatten och tacka ännu en gång för att man har förmånen att sippa så rara droppar. Jag sa ju tidigare att det var samma årgång. 1982!

Som om det inte var nog. Nu börjar förnedringen på riktigt. Glas 4 är bara sååå gott. Solbakad frukt, sammansatt, varm, inbjudande, fokuserad med bra grepp i tanninerna och med en lååång eftersmak. Alltså suck vad gott. Det här var kvällens vin för mig. När vin smakar så här finns det faktiskt inget godare. Nypon, rosor, jord, varmt och mysigt. Det är något magiskt när alla bitar sitter på plats, syret har verkligen gjort ett bra jobb med ett vin som i sin ungdom säkert var gott men som på intet sätt kan nå den här höjden och bredden. Självklart finns det något gemensamt med glas 5, det är ju ändå Joakim som har hällt upp. Men vad? Glas 5 är också urtjusigt på alla sätt. Men tajt som ett skruvstäd. Ungt, utmanande, rent och utan ett ekspån i sikte. Syrah, helt säker på att det är en ren sval syrah. Det är bara så snyggt. Frukten sjunger, det finns något köttigt, syran sjunger ja allt bara sjunger ur glas 5. Men vad är det? Och vad är den gemensamma nämnaren?? Oavsett vilket kan vi enas kring att det är otroligt bra. Tillslut landar jag i Italien. Glas 4 skvallrar om lite värme men inte utomeuropeisk värme. Jaha ja det är alltså Brunello. Ja det är klart att det är Brunello, mer Brunello åt folket!

Åter igen, tusen tack till alla inblandade, och framförallt till Joakim, för en toppentrevlig kväll. Sällskap och viner var verkligen av världsklass!

Facit
Glas 1: Dönnhoff Niederhäuser Hermannshöhle Riesling Spätlese 2004.
Glas 2: Château Mauvinon 1982
Glas 3: Château Gruaud Larose 1982
Glas 4: Tenute Silvio Nardi Brunello di Montalcino Vigneto Manachiara 1995
Glas 5: Azienda Agricola Le Ragnaie Brunello di Montalcino 2010

Tills nästa gång. Långhelg, det är något speciellt med våren...

fredag 21 april 2017

Soulevé de Terre 2015


Som slavisk lyssnare och följare till träningssveriges roligaste och intressantaste duo fanns det egentligen bara en sak att göra. Beställ. Hur kan man göra annat när de släppt sitt egna "kändisvin". Kändisvin är nog att ta i från tårna, enligt egen utsago har Alex och Andreas skapat detta "pro bono". Återstår att se om det är "till godo för samhället"..

Mörk, potent och inbjudande. Det finns något dovt och vilt som river tag i en med småskitiga järnklor. Flera lager med örter, frukt och ljusare övertoner. Och det mina damer och herrar finns enkom i doften. Trots att munkänslan är följsam, lättsamt grenache kirschig har det gott om tyngre tyngd och det är helt klart åt det mörkare seriösare hållet. Det här är rent ut sagt skitgott! Avslutet snörper upp med en pigg lång eftersmak.

Det här var seriöst super! Lite utmanande i dagsläget på egen hand men jag gillart skarpt. Kommer säkerligen att överleva flera år i ryggläge. På många sätt kommer det säkerligen bli bättre men idag är det sådär flörtigt, rivigt, utmanande och direkt. Precis som ett pangtjut från Frankrike ska vara. 2015 levererar ytterligare ett övertygande bevis på att bunkra är enda alternativet.

Och ja, det är bara att kapitulera. De här är till godo för samhället. Och namnet sedan, jag kan inte mycket franska men det är vackert!

Tills nästa gång. En redig köttbit till så är dessutom proteinet säkrat...

måndag 17 april 2017

Château Rollan de By 2009





Ömsom vin, ömsom vatten. Eller snarare ömsom hagel, ömsom sol. Det är tur att man är en inbiten grillare annars kanske man hade fallit till föga och stekt köttet, fy skam. Efter några dagars allmän frossa var tanken att den sista dagen av ledighet skulle ha dragen av en viss asketism. Men ännu en gång, skam den som ger sig. Soja- och honungsmarinernad karré på grillen, skogschampisar, filé bakad i parmesan, hasselback i ugnen och slösaktiga mängder stekt lök och kål. Lika bra att plocka fram en bättre Cru Bourgeois ur källaren. Château Rollan de By 2009 torde göra jobbet. Precis när jag skulle smutta på de första dropparna i solen framför grillen slog haglet till.

Bibehållen fräschör men med framkrypande förmultnad, komplexitet och en kyss från faten. Det här är gott, direkt, okomplicerat, välgjort och smask in i sidan njutbart. Till vårens, hmf vår och vår, första seriösare grill satt det såklart som en tjottablängare mellan lysmaskarna men på egen hand blir det kanske lite endimensionellt. Ingen brådska med nästa flaska.

Tills nästa gång. Ledigt till oledigt, som en raket...

söndag 9 april 2017

Raymond Reserve Selection Cabernet Sauvignon 2013





Vilken jädra smäll - tajt och superfokuserat, vilket vin! Det tog ett litet tag innan det vaknade till liv men när det väl vaknade.. Underbar doft, välpolerade fat, mörk inbjudande frukt, balanserat och precis på gränsen till slösaktigt men ändå inte. Men det är i munnen det händer, det vill helt enkelt inte släppa taget. Frukt, fat, syra och tanniner är i fullständig kontroll. Vet inte om jag har varit med om maken tidigare. Det är på inga vägar klart, självfallet kommer det att poleras, utvecklas och bli en helt annan varelse. Komplexare, mjukare och säkert godare. Men idag är det häftigt, överraskande och njutbart på ett fullkomligt, direkt och fasligt lättdrucket sätt. 15% alkohol märks farligt nog inte och eftersmaken vill inte heller ge sig. Att det inte kostar mer är nästan kriminellt. Men vadå? Det gör ju att en och annan Svensson också får smaka så rara droppar. Vilket verkligen inte är fy skam det heller.

Joakim sätter som så mången gång huvudet på spiken.

Tills nästa gång. Får det lov att vara lov, ja tack!