Tio Pepe Fino En Rama 2013 edition. Sista dan för året..

Tio Pepe Fino En Rama 2013 edition

Vin med bäst före datum, nej det här är så långt från slätstruken baginbox man kan komma. Färsk Sherry, inte för alla, men se för bövelen till att prova. Jag lovar att den inte lämnar dig oberörd. Själv blev jag blixtförälskad, frun sa mäsk, mor sjöbotten och far moscatel. Nog för att man ska ha en fabläs för oxiderat men gillar man stilen får man en ovanligt fräsch, torr och tyngdlös upplevelse som passar till oförskämt mycket. Mina två ledsagare i ämnet, Anders och Magnus, har skrivit mer utförliga noter, men som alltid är det bäst att göra sig en egen uppfattning. Så köp, drick och drick lite till.

Tills nästa gång. Först semester sedan f-ledig, jo jag tackar ja...

Pst. Tillfälligt på Bolis för 149 kr.

Psst. Vad är Sherry? Anders och Magnus berättar igen..

Anselmo Mendes Passaros 2012. Snaart är det sommarlov..

Passaros 2012

Han har gjort det igen, Anselmo Mendes alltså. Levererat ett härligt, ärligt vin som passar mig som handen i handsken, lättflörtigt och lättsamt med personlighet. Doften bjuder på pigg gul smårund frukt, backat av en grönare örtkvist. Någonstans mellan Riesling och Chardonnay, vilket betyder att jag säkerligen skulle gissat på både om jag fått det blint.

I munnen är det först ganska generöst, pågränsen till lite fetare, piggt, fruktbetonat men även här smyger en grönare örtkvist in i slutet och stramar upp. Härlig balans, följsamhet, ung och intresseväckande charm. Eftersmaken är fruktstram och ganska kort.

Superfynd ropar frun när hon får veta pris och det är bara att hålla med. En frisk fläkt som visar att vin varken behöver vara komplicerat eller särskilt dyrt för att vara mersmakande.

Smultron

Tills nästa gång. Nya fönster, check!...

Pst. Nu gäller det bara att SBs inte får upp ögonen, för bra för sitt pris verkar ju inte vara melodin om du frågar dem.

Psst. Har du inte provat storebror/storasyster, gör det!

Måndagsvänlig lasagne. Regn, vem behöver det egentligen?..

Vegetarisk lasagne

Köttfritt var det ja, måndag har inte infunnit sig hela veckan men däremot kan det det vara bra att förbereda söndagen innan. Jag formligen älskar maträtter som lagar sig själv, men den här lilla rackaren kräver en liten inledande insats, för att inte tala om att det går att alternera i oändlighet. Lergryta, eller annan gryta för den delen, är att föredra då jag alltid tycker att lasagne har en tendens att rinna över i vanliga formar. Varsego, bara att slev i sig.

Detta hade jag i:
Krossade tomater
Tomatpure
Socker
Soja, ljus
Lök, röd, gul och vit
Zuccini
Morötter
Hackad spenat
Arrabiatasås
Olivolja och smör
Bechamelsås (1 dl mjöl, 1 liter mjölk, stark ost)
Lasagneplattor

Så här gjorde jag:
Enkla ingredienser så det förslår, skulle säga att "hemligheten" ligger i att använda bra ingredienser, steka tomatpure och socker innan tomatkross åker i, steka grönsakerna innan i mkt smör och koka ner såsen så att den blir riktigt mustig och simmig. För att göra den extra barnvänlig mixade jag tomatsåsen innan den hackade spenaten fick gå med en kort stund.

Aningen för god

Tills nästa gång. Är det någon mer som smygsnickrar?...

Toni Hartl Blaufränkisch Rosenberg Leithaberg 2009. Varning, läses på egen risk..

Blaufränkisch Rosenberg Leithaberg 2009

Från Toni Hartl

Det är väl för bedrövligt att samma sak ska hända varje vår, att det inte ska gå att uppbringa ett rött lätt vin med schwung i bär och drickbarhet i källaren. Av någon, inte allt för oförklarlig, anledning känns suget efter ett mustig rött lite avlägset. Rosé är jag inte allt förtjust i och vitt känns ibland aningen för lätt. Men hur kommer det sig att det är samma visa varje år? Ok, en och annan flaska finns det allt, men Terre Neren har jag precis nallat av, Fleurien likaså för att inte tala om standardverket från Becker. Två uppenbara anledningar, ett jag köper för lite, två det jag köper dricks upp eftersom det är schwung i bär och drickbarhet.

Frågan är om en ströflaska Toni Hartl Blaufränkisch Rosenberg Leithaberg 2009 kan göra susen. Källarsval, ca 13 grader, utan någon som helst förväntning beter den sig nästan som en sparsamt ekad Chianti i doften, lite krutrök och en smula mörkare bär och en grön ton gör att liknelsen inte blir klockren. Doften känns betryggande sval, pigg och bärig, precis som jag ville ha. Men det finns en mörkare komplexare tyngd som möjligen kan ställa till det. Puh, då kan jag andas ut. Lätt, mörkbärigt, svalt, följsamt och precis så uppiggande som jag hoppades på. Även i munnen beter det sig som något sangiovesebaserat, fast mörkare och bärigare. Här finns allt man kan önska i balans, följsamhet och personlig mörkare tyngd. När tempen stiger och luften gör sitt blir det förvillande slankt för att vara så fylligt eller är det månne tvärs om, för att inte tala om att eftersmaken klingar riktigt länge. Det här är ta mig tusan riktigt bra och den enda uppenbara nackdelen är att det inte finns flera flaskor kvar i källaren, fast det är ju ganska enkelt att råda bot på. Slutet gott, allting riktigt gott.

Zalto Burgundy

Tills nästa gång. Vulkanrök på er allihop, hoppas att ni inte sätter i halsen som vissa verkar ha gjort.

Pst. Bara för att förtydliga, om ni inte förstått det vid det här laget så är mina doft- och smaknoter högst personliga och egentligen finns det inget som säger att de är med "verkligheten" överensstämmande, trots att de alltid är helt sanna.

Domaine du Vissoux Fleurie Poncié 2011. Idag är det bröllop..

Domaine du Vissoux Fleurie Poncié 2011

Jag blev varnad men naivt nog trodde jag inte att systembolaget förmedlade hälsovådliga drycker. Fast det är klart, jag borde veta bättre vid det här laget än att tvivla på min absoluta favoritgarderobstyckare, inte en varning utan två utfärdades. Domaine du Vissoux Fleurie Poncié 2011 (nr 5150, 149 kr) är nästinpå förfärligt lättdrucket och tillräckligt intressant för att inte bli tråkigt. Nyfiken hur det smakade? Bara att länka sig vidare, allt som bör sägas är sagt.

Tills nästa gång. Jag är ingen talare men...

Pst. Och nej, frun var inte av samma åsikt. Aningen för tunt och syrligt, hon gottade sig med ett glas Domaine Jean Bousquet Grande Reserve Malbec 2009 (nr 75712, 149 kr) istället. Lika bra som sist och en liten påminnelse om påfyllning till sommarens grilläventyr, men det är en helt annan historia.

Berlucchi '61 Brut. Nu fattas det brädor..

'61 Brut, bubbel från Franciacorta

Producent, Berlucchi

Några kalla dagar och tjong så slog solen på charmen och värmen kom som ett efterlängtat brev. Ungarna blir sådär somrigt solmosiga på kinderna och snickarglädjen infinner sig igen. Ploff, lite bubbel senare är sommarlovet skrämmande nära.

Berlucchi '61 Brut (nr 77864, 199 kr) har en lätt citrus/äpple betonad doft, lite krutrök och musselskal ökar på personligheten. I munnen möts man av en bred skön mousse, fräscht, med bra bett i syran, gula äpplen och desto mer citrus. Lättsamt men med aningen hård karaktär i dagsläget, skulle nog inte må dåligt av lite avrundning i källaren. Men det är klart med lite snurr och stigande temp funkar det helfint att sippa redan nu. Lång citrusgrapesur eftersmak med ett stänk hav.

Klockrent sätt att välkomna sommaren på, bubblande från Franciacorta fick jag upp ögonen för när allas vår yrkesgrävande winelover Magnus gjorde ett personligt nedslag i området. Det var ett tag sedan och helt ärligt föll det lite i glömska. När det sedan damp ner en notis i den elektroniska brevlådan blev suget för stort. Sagt och gjort, ploff, sniff, snurr och klunk. Enkelt, okomplicerat men tillräckligt spännande för att slå de enklaste champagnerna på fingrarna.

Zalto Universal

Tills nästa gång. Vilken härlig dag...

Tenuta delle Terre Nere Etna Rosso 2011. Gräsänkling..

Tenuta delle Terre Nere Etna Rosso 2011

Tack och lov för infriande förväntningar, det är en mörk bärig doft med en lätt orientalisk krydda. Intagande, där jag först fastnar i ett bryderi, hur kan något så lätt ändå ha sådan tyngd. Ju mer jag snurrar desto säkrare blir jag på att det finns något sött där också. Äsch lika bra att smaka.

Lätt och slankt till en början, mörkröda rent polerade bär, sedan kickar hela den där syra tannin grejjen in, mer torra uttorkande tanniner än syra. För trots ett slankt och till en början ganska följsamt uttryck finns det gott om kraft i flugviktssmällarna. Inte alls lika charmigt och inställsam som jag minns 2010:an utan mer av allt, mörkare och personligare. Eftersmaken sitter i ett bra tag, torr frukt, krydda och lite stjälk.

Det här var gott, men sanna mina ord, det kan alla gånger bli godare. Lägg till lite mognadstoner, nedslipade tanniner och ett mer integrerat uttryck till dagens charm, salmiaksten och polerade nästan runda frukt så har du en riktigt slagstark kombo. Bättre än 10:an? -Ajajaj, ok låt bli att vrida armen ur led, jag erkänner, nästan. Med tid och luft slipas tanninerna ner men fram kommer mer surkörsbär och vulkanrök, me like.

Körsbärsblommor och Zalto Burgundy

Och ja, körsbärsblommorna i vårt jätteträd är helt och hållet underbart vackra.

Tills nästa gång. Bara att hoppas på en lugn kväll, åtminstone tills frun är tillbaka...

Pst. Finns ett antal ströflaskor kvar på gröna skylten för 137 pix, skynda, skynda.

Pesquier Gigondas 2010 o 2011. Ständigt dessa trädgårdsprojekt, jag bara älskart..

Domaine du Pesquier Gigondas 2010 och 2011

Då var det dags igen, två årgångar, samma vin, låter dem sakteliga vandra upp från 15 grader till rumstemp (ca 20). De tjockbottnade brillorna är på, den oberoende experten är inkallad, sa jag att jag gillade 2010:an skarpt förra gången.

2010:an sparar inte på krutet, öser på med en mörk bastant fruktmatta blandat med örter, lite gummi och trots ett svalt anslag vet man att man hamnat i en solig sydfransk sluttning. Med lite tid murrar det på sig en aning, lite mer alkohol märks och det känns blommigare. 2011:an är elegantare, lättare rödare frukt, slankare men ändå långt från tunn. Växer också på sig med ökad temp, kralligare men bibehåller en elegantare, slankare framtoning.

I munnen visar båda vinerna vart skåpet ska stå, 2010 lägger i en högre växel, mer krävande, köttigare med mörk mustig frukt, gott om örter, som nästan upplevs lite småbittra, tanniner och ett bitigt småbittert avslut. Hela skapelsen säger med ganska bestämd röst att jag är för snabbt på, lufta eller låt ligga ett tag. 2011:an är något helt annat, upplevs nästan söt i jämförelse. Rödare mer polerad frukt, direkt njutbart på ett helt annat sätt, även denna har en släng av örtbitterhet men på intet sätt i jämförelse med 2010:an, mer balans och elegans. Kan säkert växa någon storlek i komplexitet med tid men dricks med fördel idag.

2011, klart bäst idag

Någon dag senare får jag det bekräftat, båda blir följsammare, mer mot motten, dock behåller 2010:an en ganska påtaglig örtbitterhet. Ingen tvekan om vilket som presterar bäst, frun håller med.

Tills nästa gång. Den där latmasken kan nästan göra lite ont ibland...

Pst. 2011:an kan du hitta på bolagets hyllor för rättvisa 145 spänn.

Vale D. Maria Rufo 2010. Den tiden på året..

Vale D. Maria Rufo 2010

En mörk sval bärkompott, helheten är mustig men helgjuten med en väl avvägd eknärvaro. Det andas Portugal på ett lite småsalt, behagligt och balanserat personligt sätt. I munnen beter det sig exemplariskt denna kväll, mogna mörka bär, svalt och varmt på samma gång, mustigt men piggt och följsamt. Finns en grön örtkvist som skänker precis rätt krydda för att balansera upp frukten. Avslutet möter upp med just en aning beska, nej inte beska, snarare innbäddade tanniner som stramar upp men ändå inte känns. Avslutet är en bärig, mjuk men stramt smackig historia. Helheten känns helgjuten, behaglig men samtidigt sådär familjärt lättsam som jag tycker är så befriande i bra men inte övergjorda portugisiska viner. (88-89p)

Det här är bra, riktigt bra, kanske ett av årets roligaste överraskningar för 85 spänn, svårslaget blir det i alla fall. När Portugal bjuder till har jag svårt att värja mig och varför? Här har alla hundratals hyllmeter under hundra något att lära.

Douro, Portugal

Tills nästa gång. Det man inte klarat av på 9 månader kan man ju alltid göra på tre veckor...

Becker Spätburgunder 2009 o Délice de Bourgogne. Full fart mot kalas..

Kvällens ostbricka

Det här med att köpa ost är en hel vetenskap, det också. Osten i likhet med vin utvecklas ständigt, har man otur får man en bit som varit skuren och sakteliga traskat in i ammoniakträsket. Det är något av ett vågspel, enklast torde vara att lukta eller rent av smaka biten som ska köpas, något man bör insistera på när möjlighet ges. Väljer man en välsorterad ostdisk brukar det inte vara något problem men snabbdisken hos storhandlaren eller rent av färdigförpackat, är något av ryskroulette. Speciellt om man har en fru vars ostradar slår ner direkt på en stackars mogen ost.

Délice de Bourgogne

Nu vet jag inte om så var fallet eller om Délice de Bourgogne faktiskt ska vara så syrlig och lätt ammoniakskadad som vi upplevde, hursom var det extremt svårt att hitta lämpligt sällskap. Jag trodde att lite chark och den lagomt bonnig Spätburgunder skulle sitta som en smäck, men icke sa nicke. För mycket syra helt enkelt, kanske skulle tagit lite sprattelvatten för att möta upp, men vete katten om det skulle gjort susen heller.

Becker Spätburgunder 2009

Friedrich Beckers Spätburgunder 2009 har jag testat löpande sedan den tjusade näsan av mig för drygt två år sedan. Först aningen mycket ladugård och allmänt reduktivt. Men med tid vädras ladugården ur och en hink mosade smultron och jordgubbar ställs på stallbacken. Ingen tvekan om att vi fortfarande befinner oss på ute på landet men den rena frukten och de mossiga stalltonerna, som hålls på mattan, bildar en skön symbios. Från för trött till riktigt pigg, tur att jag inte vaskade de resterande flaskorna direkt, det här kan nog sköljas ner med välbehag ett tag till.

Tills nästa gång. På söndag smäller det...