lördagen den 5:e april 2014

Då var det dags..

Efter fem år, nära 600 inlägg, några hundra tusen besök, några vänskapsband för livet, hundratals trevliga kommentarer, några mindre trevliga och en liten inblick i vinsverige är det dags för en välbehövlig paus. Helt ärligt är jag ganska trött på allt vad vinbloggande innebär, sedan att tiden helt enkelt inte räcker till hjälper ju inte. Skickar en stilla tanke till min vän Peder också, det är en fördjävlig soppa som bara kan beklagas och förfäras över.

Tills nästa gång. Ha det gött så kanske vi syns igen..

måndagen den 24:e mars 2014

Avignonesi Vino Nobile di Montepulciano 2007. Jesus är en superstar..

Avignonesi Vino Nobile di Montepulciano 2007
Ibland behövs det bara lite tid, lite tid för att förlåta, smälta samman och ge ett mer solitt förhållande. Tid för att Avignonesi Vino Nobile di Montepulciano 2007 (köpt sommaren 2010 för 165 kr) skulle få aningen mer sting helt enkelt. Tid för att locka fram lite undervegetation, rosblad och tryffel, för att hela uttrycket skulle bli charmigt italienskt med en självklarhet och charm. Smaken är fortfarande åt det slanka hållet, men tiden har gett det aningen mer pondus och en helhet som är balanserad, sirlig med precis rätt dos italienska surkörsbär för att göra det så där pastapizza vänligt. Glaset försvinner i takt med den fetare animaliskt smakrika salsiccian uppstekt med tomatpuré, soltorkade tomater, haricots verts och hantverksgjord fusilli toppat med en näve kapris, både mat och dryck är i samspelt harmoni och avslutas samtidigt. Men vänta nu, lite luft gör den eleganta gentlemannen än mer morrig, bären i smaken mörknar, hela uttrycket blir mer barololikt och tanninerna börjar naffsar mig i hälarna. Får helt plötsligt en känsla det kan ge ännu mer aningen till tid och maten till blir helt plötsligt onödig. Nu är det mer än fullt njutbart på egen hand.

Tills nästa gång. Och Judas kan verkligen rocka loss...

onsdagen den 19:e mars 2014

Shaw and Smith Shiraz 2006. Meeeen..

Shaw and Smith Shiraz 2006
Dags att göra plats i källaren, stämma av smaklökar och form hos några av offren som passerat under årens lopp. Först ut är Shaw and Smith Shiraz 2006 (köptes 2010 för 142 kr). Som jag har letat efter nyare årgångar av detta vin, förgäves, utan att öppna plånboken allt för brett ska medges. Kan vara den sentimentala sidan som snackar, men vete katten om det inte är ett av de bästa vin-kvalitet-smak-pris köp genom tiderna. Som det har tjusat, vid ung ålder var det en uppvisning i spänstig sval fruktbomb för att sakteliga bli än mer balanserat, inställsamt och tjusigt.

Det är väl för väl när önskningar uppfylls. Om vi ska börja med doften bjuder den verkligen på en riktig uppvisning. Mörk varm polerad frukt möter ekfatsmarsipan och sval eukalyptus i bästa omfamnande manér. Småmoget, inte överkomplext men maxad njutning. Pigg, sval, len sensuell frukt, begynnande mognad, mint, trä och ett allmänt "kom och ta mig" mitt i pannan. Fy attan så gott! Ok att det inte är det mest komplexa men tamigensipptill så njutbart. Eftersmaken sitter i och hinner helt ärligt inte försvinna innan nästa sipp äntrat munnen.

Det här var, är och förblir ett vinköp som har en given plats i vinköpens hall of fame. Hur kan man inte vilja ta in det här vinet till Sverige, eller snarare hur var det möjligt att vi fick ta del av det så billigt när det begav sig. Vet att jag slängde iväg ett mail till importören och att anledning försvann i takt med att flaskorna tog slut. Spelar egentligen ingen roll, glad åt att jag njutit detta flera gånger och faktiskt fortfarande har en flaska kvar lutar jag mig tillbaka och hoppas att nästa flaska har gått samma fina väg till mötes.

Tills nästa gång. Det är ju som snöstormen i Bullerbyn, dottern har så rätt...

söndagen den 16:e mars 2014

Grongnet Special Club 2008. Vad gör man inte..

Grongnet Special Club 2008
Suget efter något gott blev för stort, skulle egentligen väntat till näsan är frisk men vadå, sämre kan man ha det. Grongnet Special Club 2008 (nr 99593, 396 kr) lanserades nu i Mars. Grongnet har sedan 1885 odlat sina 14 hektar, verkar vara 18 i dagsläget, i byn Etoges, strax söder om mer kända Côte de Blancs. Med Cécile vid rodret produceras årligen 70000 flaskor där toppen utgörs av årgångsblandningen Carpe Diem och den årgångsbetecknade Special Club. Special Club 2008 innehåller 57% Pinot Noir och 43% Chardonnay och har lagras med jäst på flaska fem år innan den sedermera kom i min ägo.

En superfrisk pust av gula äpplen, stjärnfrukt och en citrustvist. Gott om bubblor som formligen väller fram när man häller upp. Trots ett idogt snurrande möts munnen av en frisk vägg av munfyllande mousse, blir nästan som en gräddig matta av välsmak, följt av den frukt som inledde doften. Syran är såklart superfrisk, 08 frisk men inte lika gastkramande som i vissa andra årgångsbarn. Men vänta nu, när tempen sjunker, otålighet och ishink är kanske inte bästa kombination för att önskad temp, ökar syrans intensitet avsevärt trots längre kontakt med luft. Avslutet snörper upp, beska är att ta i men något tar tag i gommen ganska ordentligt och lämnar en lång frisk fruktpastill.

Supersmarrigt, till en början med betoning på lättdrucket och balans, med lägre temp och ökad syra går dricktakten ner och övergår i ett försiktigt men fullt lika angenämt sippande. Inte överkomplext i dagsläget men den ökande intensiteten, syrorna och det gräddiga inslaget skvallrar definitivt om att det finns mer att hämta med lite tid. Och kom ihåg, näsan är inte vad den brukar vara, så det är nog bäst att ni testar själv.

Special Club, är det någon mer än jag som är fast? Ok att jag fortfarande inte smakat någon som golvat mig totalt men vadå, för samma pris som de större husens standardblandningar får man ett personligt årgångsvin från en liten odlare som dessutom gått igenom Club Trésors de Champagnes vakande öga. Hittills har jag följt och inte ångrat Richard Juhlins råd om att köpa allt jag kommer över, den där biten med att vänta fem år har jag däremot haft större problem med.

Tills nästa gång. Helt klart rätt medicin...

torsdagen den 13:e mars 2014

Goedhart Family Bel' Villa Vineyard Syrah 2010. Sjuk, sjukare, sjukast..

Bel' Villa Vineyard Syrah 2010
Inget snack om att doften skvallrar om ett varmare klimat, eller? Nog för att frukten är rund, smått inställsam med ett stänk marsipan, en fylligare träton och en helhet som formligen skriker soffmys. Men balansen, balansen är helskön, samtidigt som det varken blir syltigt eller för övermäktigt. Det finns till och med något svalt i den direkta och lustffyllda helheten.

Munkänslan, ja hur är den egentligen? Mörk polerad frukt i massor? absolut. Syra? Absolut, inte aggressiv men definitivt närvarande. Sval? Jotack, örter, lite sten. Avslut? Lite bittert till en början men slätas ut en aning med tid. Eftersmak? Lång bärigt stram med en lätt uppiggande träton. Helheten? Sval, följsam och balanserad med musklerna på rät ställe, inget under av komplexitet i dagsläget men tar igen det på direkt charm och balans. Pris? Skulle inte känna mig lurad om jag fått ge 50-100 spänn till, nu köper jag istället flera Goedhart Family Bel' Villa Vineyard Syrah 2010 (nr 71749, 199 kr), för när det kommer till kritan är det något speciellt med svala varmblod som dessa.

Tills nästa gång. Inte vabruari utan marssjukan...

söndagen den 9:e mars 2014

Vilmart o Cie Grand Cellier d'Or 1er Cru 2008. Anledning att fira..

Grand Cellier d'Or 1er Cru 2008
6 år, inte bara dottra som fyller det i år utan även vårt äktenskap. Värt att fira? Klart! Eller snarare fira att jag funnit min själsfrände och att detta är de första åren i raden på många fler. Hur firar man då? Vi skulle ta tillflykt till grannstaden, hotell, egentid och lite bubbel på kvällskvisten. Som alltid är det skakigt innan, ska någon bli sjuk och får vi barnvakt? Som tur är rycker mina föräldrar in mer ofta än sällan och så även denna gång. Och barnen, ja det var ju bara den lilla detaljen kvar. Vattkoppor och en förkylning, där flög den övernattningen bort.

Lika bra att göra det bästa av situationen, bubbel på hemmaplan funkar ju det också. Fast vad ska jag ta? Har inte övermycket att välja på men några flaskor har smugit sig ner sedan champagnefokuset började i höstas. Att det blir en 2008 står utan tvivel, känns inte mer än naturligt eftersom det är året vi firar och kommer förhoppningsvis att fira långt framöver. Men vänta nu, skytteltrafik till skrikande barn och två mycket sletna småbarnsföräldrar senare, äsch firande blir vad man gör det till.

80% Chardonnay och 20% Pinot Noir Premier Cru druvor behandlade med biodynamikens alla regler från Rilly-la-Montagne och Villers-Allerand samsas i Vilmart o Cie Grand Cellier d'Or 1er Cru 2008 (kostade 498 kr på Bolaget och 398 kr från Franska vinlistan). Av det jag tror mig veta i förväg kan sägas att odlaren är grymt bra, gärna använder fat, både små och stora, stilen är klart lagringsduglig och husets toppcuvée Coeur de Cuvee 1999 smakade alldeles förträffligt i somras. Av det jag kan läsa mig till kan nämnas att Vilmart producerar runt 110 000 flaskor årligen, biodynamisk odling utan att vara certifierad, grundades 1890, "trollar" under vinifieringen vilket resulterar i grymt bra resultat trots bristen på Grand Cru druvor och en förkärlek till fat gjorda i Allier. Lika bra att smaka.

Oj vilken intagande doft, dov lite syrastinn till en början men släpper fram en skön komplex mix av bland annat gul frukt, sten och lätt bröd, för att nämna något. Det är framförallt dissonansen mellan de lättare fruktigare inslagen och de tyngre brödiga som ger ett gott och intressant intryck.

Munkänslan är superfräsch, en våg av mousse slår som en vägg mot gommen, den vid det här laget så karakteristiska 08:a syran går som ett sylvasst spjut genom hela uttrycket, blir faktiskt lite svettig på näsan, gula äpplen, stenig mineral, bastantare toner av bröd virvlar runt och samlas upp i ett citrussyrligt avslut som bara fortsätter i den långa karamellsyrliga eftersmaken.

Måste säga att det är direkt lustframkallande i dagsläget även om jag är övertygad att det kommer bli en helt annan varelse med tid. Jag gillar verkligen balansen, elegansen, kombinationen av lättare och tyngre, för att inte tala om den gastkramande syran. Det ska blir ett sant nöje att återvända om något år och nog blir man sugen att prova Coeur de Cuvee 2008 när den kommer.

Tills näsa gång. Lätt överkörd av småbarnslivet, igen...

tisdagen den 4:e mars 2014

Bonny Doon Le Cigar Volant 2009. Synd att storstan inte ligger nästgårds..

Bonny Doon Le Cigar Volant 2009
I jämförelse med den direkta och generösa 08:an som slank ner i somras känns Bonny Doon Le Cigar Volant 2009 (nr 5386, 301 kr) till en början snarast som ett småtjurigt småsyskon. Inte dålig eller oäven utan snarast lite ofärdigt. Ingenting i den stora småjästiga chokladdoppade mörka frukten, de franska örterna eller den allmänt Ch9dp aktiga doften skvallrar om vad som komma skall. Det är i munnen som det visar att jag var aningen tidig med att skruva av korken, helt klart åt det stramare hållet trots mycket mörk frukt. Syran är riktigt uppiggande och de svalare sydfranska inslagen av gummi, örter och lite kött håller sinnet på "fel" sida av Atlanten. Fast det är främst i sluttampen som det visar varför det kan vara bra att vänta, en pikant beska tillsammans med en lätt känsla av att precis ha tuggat på vindruvskärnor gör att jag återkommer till resten av innehållet nästkommande dag.

Sådär ja, dag 2 är det fortfarande högvilt i glaset, doften formligen skriker sval södrarhônetjut av klass och smaken följer i samma spår. Det finns fortfarande gott om motstånd kvar, syran, de svala örterna, den mörka mustiga frukten och det strama uppsnörpande slutet viskar fortfarande om att det kan luras fram mer med tid men nu är helheten mer balanserad, för att prata klarspråk, skitgott helt enkelt.

Tills nästa gång. Riktigt synd faktiskt...

fredagen den 28:e februari 2014

Philipponnat Clos des Goisses 1996. Imorgon är det Mars..

Philipponnat Clos des Goisses 1996
Jaha då var man lätt golvad igen, ännu en gång är det Ulfs fel. Philipponnat Clos des Goisses 1996 är helt enkelt oemotståndlig. Tänk att juice från druvor plockade för närmare 20 år sedan kan upplevas så fräscha. Nog för att det finns en del som vittnar om ålder, lite nötter, en fylligare djupare komplexitet både i doft och smak men helhetsintrycket som lämnar mitt anteckningslösa minne är stenig, komplett, följsam fräschör med en ryggrad av högsta kvalitet och löfte om mer. Helt plötsligt känns det inte helt orimligt att lägga runt tusenlappen på en flaska vin, fast det är klart, sedan ska man vänta i bra många år för att slutligen önska att man köpt flera. Äsch lika bra att fortsätta gotta sig åt minnet av denna ett tag till, sämre kan man absolut ha det.

Clos des Goisses är också namnet på den 5,5 hektar stora vingården belägen i Mareuil-sur-Ay som Pierre Philipponnat köpte 1935, 25 år efter att han öppnat portarna till huset. Av de 650 000 flaskor som produceras årligen är CdG deras dyraste och klart bäst ansedda. Årgång 1996 innehåller 50% Pinot Noir och 50% Chardonnay även om vingården är planterad med 70% Pinot och 30% Chardonnay. Vinifieringen sker delvis på ståltank även om merparten fortfarande ligger på ek, dosagen är på ca 4 g/l och vinet får ligga i källaren upp till 11 år innan det släpps på marknaden. Enligt utsago ska vinet helst dekanteras före dess 20 års dag vilket inte låter allt för otroligt med tanke på hur denna 18åring betedde sig.

Tills nästa gång. Vad tänker ni knipa av det kommande bubblet? Jag har mina aningar...

tisdagen den 25:e februari 2014

Pommery Cuvée Louise 2002. HD skärm, jo jag tackar ja..

Pommery Cuvée Louise 2002
Zalto White wine
Finfrämmande i helgen, Ulf med son kom på en efterlängtad visit. Det var ta mig tusan på tiden! Eftersom jag vet att Uffe alltid har något stort med sig och fokus ligger på champagne fick det bli att slå på stortrumman här också. Först inhandlades det lite nya glas, det kan man ju inte ha för mycket av, eller? Och sedan rök korken ur den enda "nya" Champagne som bolaget lanserade i Februari, nämligen Pommery Cuvée Louise 2002 (nr 91106, 999 kr)

Men först några ord om glasen, jag har ständigt radarn uppe för de "optimala" champagneglasen, redan i benämningen ligger motsägelsen, optimala. Eftersom intet vin är det andra likt, ålder, druvor, vinifikation osv, finns det inget glas som passar alla vin, men försöka duger ju. Fick för ett tag sedan nys om att Wine Spectator (hittar tyvärr inte länken) hyllade Zaltos White wine glas och som tur är känner jag killen som tar in dessa till Svedala. En beställning fattigare och några glas rikare fick de bekänna färg. Som alla Zaltos glas var de smäckra och nästan läskigt tunna, måste nog säga att dessa dock tar priset i utförande, till och med frun som annars är lite skeptiska till formen på Zalto gjorde tummen upp. Smak- och doftmässigt var de klockrena, inte lika snipiga som flöjtar, bra snurr i kupan och en övergripande elegant framtoning. Sedan att vi hade ovan nämnda och Philipponnat Clos des Goisses 1996 i glasen gjorde ju inte saken sämre. Får återkomma med ett mer ingående test framöver men hittills är jag såld.

Pommery ingår i den större Vranken gruppen, huset bildades 1856 och snart var de en av de största i Champagne. Pommery är fortfarande en av de firmor som äger mest Grand Cru mark i Champagne, förutom sin egna mark köper de in ungefär 70% för att årligen kunna producera ca 5 miljoner flaskor.

Cuvée Louise 2002 är Pommerys crème de la crème. Såg dagens ljus 1986, 65% Chardonnay och 35% Pinot noir från enkom Grand Cru rankor i Ay. Namnet är taget från grundaren och grundarens dotter som i likhet med vinet ska vara ett slags mirakel. Den andra jäsningen på flaska görs svalt, ca 10 grader, vilket ska ge ett elegant, rent och fräscht vin med delikat mousse. Så långt låter allt bra, dags att smaka.

Ultra elegant doft, liljekonvalj, färsk persika, blöta stenar och något svårgripbart som lurar i bakgrunden, nötter kanske, hurusom är volymen ganska nedsänkt men det som kommer fram är ljuvligt. I munnen är det ett smeksamt monster, moussen är superlen och riklig, insmickrande nästan, sedan kickar nötter och något fylligare in, följt av stenig mineral och gul småtropisk frukt, för att slutligen mynna ut i en syra kick och en smeksam beska som slutligen blir en lång elegant och syrligt balanserad eftersmak. Med tid i glaset blir det hela en kavalkad av honung, stjärnfrukt och följsam balans. Håller tyvärr inte ihop lika bra till dag 2 då Ulf kom men med ökad temp var den fortfarande ytterst njutbar.

Inte ofta jag kommer i kontakt med högdjur som dessa och i ärlighetens namn vete katten om det är värt runt tusenlappen, eller jo. Någon gång ibland, allt för sällan egentligen, kan man få skämma bort sig själv med bubblor ljuvliga som dessa.

Tills nästa gång. Blogger gör verkligen slarvsylta av bra bilder...

lördagen den 22:e februari 2014

Artisan Halbturn Red 2009. Ja se de snöar..

Artisan Halbturn Red 2009
För er som har missat har Peder på handlavin.se lagt om sina rutiner lite, nu åker Peder själv ner och hämtar godbitarna från Österrike, fyra gånger per år dessutom så det gäller att passa på när han väl har öppet. I senaste nyhetsbrevet var det lite extra fokus på en av mina favoriter, nämligen Franz Schneiders Artisans Wines. En nyhet som jag uppskattar i "nya" butiken är att det finns flera årgångar av några viner, däribland ett säkert kort, nämligen Artisan Halbturn Red. Eftersom jag har källaren full av både vanliga och magnumbuteljer, som faktiskt brukar vara billigare än två vanliga, galet jo jag vet, blev suget för stort. Korken rök ur en 2009:a, bra att kolla läget och eventuellt fylla på nu när det så lägligt finns kvar.

Öppnar upp med järn, blod och lite mustigt mörk trä. Det finns dock gott om mörk frukt kvar men den håller sig i bakgrunden, det är en aning svårmodig men balanserat och njutbart av attan. Munkänslan är förvånansvärt fräsch, inte för att jag väntade mig något lik, men den är väldigt pigg och inte alls så utvecklad som jag misstänkte. Stram, bärig, mörk, örtig, lite trä och ett skönt uppstramande slut som mynnar ut i en lång bär och ekstram eftersmak. Den stora skillnaden från sist är att det känns personligare, stramare och faktiskt intressantare. Lite som en Bordeauxklon fast med ett uttalat Österrikiskt språk. Med tid blir uttrycket ännu intressantare, mognare men behåller sin fräschör. Det här är verkligen ett vin som jag önskar att fler kunde hitta, i den mening att det finns kvar åt mig också såklart. Det blir till att fylla på, helt klart.

Tills nästa gång. Skotta tung blötsnö, det var väl roligt hurra!...