La Spinetta Langhe Nebbiolo 2009. Varför?..

Dags för tur till returen, nuigen

Sjuk, sjukare, ja du, fortfarande sjuk. Va är det här? Var det inte nyss jag beklagade mig över sakernas tillstånd och nu är vi här igen. Kanske inte så konstigt att jag för tillfället är i vad som milt sagt skulle kunna kallas svacka när det det kommer till allt vad vin och mat har att göra. Å bättre blir det inte av att jag har en hel del nyinkommet i källaren som pockar på uppmärksamhet. Gör ett försök till självhjälp, ett litet inlägg som skulle iväg innan sjukdomsomtag. Vi får se om det är vad doktorn skulle ordinerat.

Efter en viss förvirring angående vilket bolag som hade vad i metropolen Västerås, blev valet ganska enkelt. Åkte helt sonika till fel bolag, det som ligger i stan, och upptäckte att utbudet var väl begränsat. Men en flaska kom jag ut med. Tror inte att La Spinettas Langhe Nebbiolo behöver någon vidare presentation, första Mars äntrade 2009 års upplaga hyllorna.

I doften finns det gott om mörk mullig frukt, bra mycket ekattribut och en köttigare ton. En generös, öppen, varmblodig modern tappning, hyfsat balanserad men en småskev bild av ursprung, eller det kanske beror på vem man frågar.

Smaken följer samma spår, men vänta nu, inte lika generöst faktiskt riktigt trevligt stramt. Frukten och eken mullrar på men inte klumpigt utan riktigt grassiöst för att vara ett så stort djur som etiketten skvallrar om. Syran gör ett förträffligt jobb i balansakten tillsammans med de torra minimala tanninerna blir det en riktigt skön generös svängom.

Eftersmaken är torr, lite mörkmurrig och träbetonad. (88-89p)

Trots min ringa erfarenhet av La Spinettas viner va detta precis vad jag förväntade mig, välgjort i en mörk skrud, bra mycket fat men ändå generöst balanserat och en tydlig modernitalensk touch. Egentligen handlar det bara om tycke och smak för ett dåligt vin är det verkligen inte. Men se till att lufta ordentligt, började komma på plats dag 2 och var nog allra bäst dag 3.

Två saker till jag blev påmind om när vi var iväg:

Tack, men nej tack

Ett, vikten av vettiga glas. Nog för att glasen på resande fot absolut inte behöver ha "hemma kvalitet" men så bedrövliga som hotellets får man leta efter. Finns flera bra glas, några riktigt bra och fantastiskt många som gör slarvsylta av alla doft och smakintryck som möjligen kan frigöras ur en dryck.

I ren förtvivlan inköptes glas

Två, Pata Negra på Coop har två ansikten. Det ena är vakuumförpackat med välarbetad kartong och den andra ligger i disken i vårt lokala Forum. Trots högre pris på ettan väljer jag nummer två alla dagar i veckan.

Icke att förväxlas med diton i disken

Tills nästa gång. I ren desperation dödas näsan med Otrivin Menthol, undrar om jag lyckas återuppliva den något mer i år...

Melini Chianti Classico Riserva La Selvanella 2006. Tänk att det ska vara så långt till lunch..

Dagen efter

Idag bär det iväg på en minisemester till Mälarstaden, lite besökande, lite busborgande men framförallt allmän trivsel. Kanske, får jag en möjlighet att besöka stadens gröna, vi får se. Men innan måste jag delge en av sentidens små underverk. Spontanbeställning och kartongutfyllnad, vem hade kunnat ana att Melini Chianti Classico Riserva La Selvanella 2006 ( jag köpte från Televino för ca 110 kr ex frakt, kolla fler inköpsställen med Wine-Searcher)

Ibland dyker det upp, ren pur drickglädje. Kanske inte stort men perfekt solmogen frukt, små drag av förmultnandens underbara tand, rund drickfärdig druvjuice i bästa form med efterhängande komplexa drag. Inte till att dissikera, inte till att tänka modern, traditionell utan bara balans, balans och mera balans. Sådana gånger är det bara att hålla i sig och åka med. Ta en sniff till, absolut men sluta tänk vinprovning utan bara luta sig lugnt tillbaka och njut. Uttrycket är lika lent som sinnet blir. (Jag förbannar den dag jag började med poäng, men ok 100, nja kanske inte men 88-89 alla gånger.)

En bonusbild är vinet värt

Vänta lite, måste skicka iväg en till beställning innan någon annan lägger beslag på de flaskor som finns kvar. Oj, 250 000 flaskor producerade, om alla har samma kvalitet som denna finns det hopp för många vintörstande. Jag bunkrar upp, och Fredrik, det här är ett husvin som hette duga.

Tills nästa gång. Många väskor blir det...

Rocca Grimalda Chianti Riserva 2008. Vi överlevde Junibacken, bästerås nästa..

Oops

En helhärlig start på "lovet" men nog var det lite småkörigt allt. Vi, i sällskap med många grannar från öster, äntrade den barnöversvämmade uppbyggda sagovärlden. Båda våra kottar är helt inkörda på Astrid Ls värld, eller rättare sagt de valda delar som inte handlar om självmordsbenägna ungdomar, eldsprutande drakar eller elakt småfolk. Nja vet inte om min och Astrids värld lirar tillsammans jämt och i närkontakt skrämde det rent av skiten ur vår störst, men fantasi hade tanten allt. I vilket fall var det en upplevelse som, vad det verkar, inte satt några förödande spår.
 
Just ja, nog för att barn är tokiga men vuxna är tokigare. Vet inte vilka som var värst, de två blonderade kvinnor som sprang runt och förevigade varandra framför den ena miljön efter den andra, utan barn ska tilläggas, eller om det var kvinnan som skällde på vår son (snart 2 år) för att han, gud förbjude, lekte i Villa Villerkulla.

Ibland, äsch vem försöker jag lura, nästan alltid lyfter delarna i måltiden hela måltiden. Allt från rätt mängd salt till konsistenserna på grönsakerna till smakdjupet i såsen. Alla bitar behöver inte vara optimala men de får verkligen inte försvinna eller konkurrera ut resterande komponenter. Samma gäller vin, som mattillbehör finns det inget bättre sällskap sedan behöver vinet i sig inte alltid vara spektakulärt men det måste passa. Rocca Grimalda Chianti Riserva 2008 (98 kr hos the Wine Company, varuprov) är en praktexempel, inte stort, men passar till mycket.

Men var är maten?

Ung stram men ändå stor samstämd doft med moreller och något mörkare inslag. En matorienterad, italiensk doft som lutar mer åt det fruktgenerösa än sursnipiga.

Munkänslan är också åt det stramare hållet, med drag av surkörsbär fast ändå inte på ett snipigt sätt och lite generösare plommon. Det finns både en färsk träkänsla och något lite mörkare smårostat. Syran är frisk och balanserar upp uttrycket, avslutet stramar upp med torra minimala tanniner. Med luft lyfter intrycken och blir mer harmoniskt och fylligare.

Eftersmaken är ganska lång, stramt bärig med en släng mocca och kärnkänning. (85-86p)

Ett klockrent matvin, gärna till en krämig pasta, några charkplock eller varför inte en tunn simmig mozzarellaspäckad pizza med lufttorkad skinka.

Tills nästa gång. Imorgon blir det nya äventyr...

Sottimano Dolcetto d'Alba “Bric del Salto” 2009. Får det lov att vara ledigt, ja tack..

Mycket lek med is nuförtiden

Sådärja, nu är grovskissen för sportlovet lagd. På schemat står, förutom allmänt lek och socialiserande med andra "lediga" barnfamiljer, junibacken och två nätters övernattning på annan ort. Spännande, minst sagt, tur att det "bara" är en vecka så att jag kan komma tillbaka till jobbet på måndag och vila ut. Nej, skämt osido, ska bli riktigt roligt med premiärövernattning på hotell för minsta.

Av någon konstig anledning har det blivit en hel del dolcetto, både konsumerat och inköpt på sistone. Kanske inte är så konstigt med tanke på att det är ett alldeles förträffligt matvin, till skillnad från vad SB saluför på hyllorna finns det gott om bra dolcetto i en prisklass som faktiskt kan konsumeras på en hyfsad vardaglig basis. Sedan skadar det inte att man dessutom kan reaköpa flaskor som Sottimano Dolcetto d'Alba “Bric del Salto” 2009  för 90 kr ex frakt hos Atomwine.

Solljus, is tha shit

Först ganska blyg, örtig doft med lite sval frukt som drar åt gula plommon och aningen körsbär. Finns en mörkare botten med framförallt salmiak. Med luft och tid blir uttrycket några storlekar större.

Munkänslan är läskande, balanserad syra, ungcharmig men inte bångstyrig, det är framförallt de örtiga dragen tillsammans med salmiak som utgör stommen i smaken. Fast det är klart, nog finns det körsbär blandat med någon annan rödsvart frukt också. Allt landar i en matvänlig, smått tillgänglig stil med torra aningen kartiga tanniner.

Eftersmaken är ganska kort med torr frukt och lite kärnbitterhet. (86-87p)

Ingen expert på dolcetto, inte det heller, men ur minnet landar det någonstans mitt emellan Fratelli Revellos generösa, tillgänglig och Roagnas egna, kärva. Ett vin som ger motstånd och kräver en viss tolerans mot ofruktighet men som ändå lirar alldeles utmärkt lite oavsett tillbehör.

Tills nästa gång. Imorgon kickar vi igång...

Château Rollan de By 2009. Ibland ropar man hej aningen för tidigt..

Den pockade på min uppmärksamhet

Det var mig en segdragen åkomma, näsan vill liksom inte riktigt släppa taget om förkylningen eller om det kanske är tvärt om. I vilket fall dras jag med hosta och smak samt doft som inte riktigt lirar ihop. Jag hoppas på en liten lättning och att jag dessutom inte är allt för tidigt ute med kvällens vin. Öh, dåliga odds kanske någon säger och ja, jag är beredd att hålla med. Men som så många gånger innan tar nyfikenheten över mitt bättre vetande och plopp där rykte korken på Château Rollan de By 2009.

Kvällens vin är ett av mina första primör köp, primövadå? Jo, i bordå, Frankrike, har man egenheten att sälja vin innan det är färdigt och packat på flaska. Egentligen är det en ren spekulation med vin istället för aktier. Eftersom jag varken har lust eller plånbok för en ren ekonomisk avkastning satsar jag istället på smaklik avkastning. Eller vad sägs om humana 14,5 euro flaskan för 2009? Nuvarande årgång, 2010, hos der Wein Weber kostar lika och vill du inte ligga ute med stålar kostar 09:an 18.90 euro. Fast det är klart, det var  roligt när det huxflux kom en låda vin som jag inte kunde minnas att jag beställt som dessutom redan var betald två år tidigare.

En glimt av framtiden

Det är en mörk, mullrande doft men ändå lite återhållen. Det som ligger och lurar är en mörk röd frukt, kvalitets choklad och trä.

Munkänslan är härligt balanserad med både en pigg syra, en smårund frukt och rikligt med uppstramande tanniner samt en liten antydan till bitterhet. Uttrycket är, i likhet med doften, lite återhållen, känns helt enkelt som att det är någon som trampat lite på bromsen. Men det som släpps fram är mumma, mörk plommonvinbärsfrukt, lite blyertsdrag och mörkt trä flätas samman.

Eftersmaken är bra lång, fruktig med balanserade träinslag. (90-91p, dag 5!, med potential till mer)

Överlag aningen återhållet, rent av något slutet men med en oklanderlig balans, mörkt uttryck och en härlig följsam drickbarhet redan nu. Det jag gillar allra mest med vinet i dagsläget är det runda anslag som på intet sätt är sött utan bara fruktrikt och inställsamt samtidigt som hela uttrycket har en tyngd som lovar gott inför framtiden. För det är ingen tvekan om att vinet är i yngsta laget, oavsett helt fungerande näsa eller ej, och att resterande flaskor får vila något år till.

Tills nästa gång. Nu är det nog bara jag som tycker synd om mig själv...

Pst. Klart bäst, dag 5!, fortfarande gott om ek men i schack. Smaken är en uppvisning i balans och flörtig rund fyllighet. Fasiken va gott den sista skvätten var. Tur att jag har flera flaskor kvar, för detta följer jag gärna under en längre tid.

Monchiero Carbone Roero Printi Riserva 2006. Det funka..

Något nytt framför gluggen

Näsan är hyfsat frisk och humöret på topp. Nu bär det av igen, eftersom det varit en del ovinöst snack blir det endast fokus på vin nu, äntligen eller?

Den Italienfokuserade importören Gunnar Westling, annonserade i sitt senaste nyhetsbrev om ett högklassigt vin som trots sina kvaliteter fortfarande värmer systembolagets hyllor. Nyfiken i en strut la jag en beställning och tur var väl det, annars hade jag missat Monchiero Carbone Roero Printi Riserva 2006 (nr 92172, 277 kr) nebbiolobaserat vin från Roero som ligger strax norr om mer kända Barolo/Barbaresco. Mer att läsa från producenten hittar du här.

Skön färg var det också

Direkt efter ploppet och källarsvalt charmar vinet näsan av mig. Kan bero på över en veckas sinnesfrånvaro, vem bryr sig när det doftar så här?

Skönaste nebbioloparym med rosor, solvarm röd skinande frukt vilande på en mörkare botten av lite läder och småskitaga drag från skogsbrynet. Toppa med ett stänk målarfärg och en begynnande mognad och jag tror att du börjar komma nära. Fast helt ärligt är det inte lätt, doftintrycken smälter in i varandra och vandrar ikapp med fantasin.

Smaken är lite mer krävande med syra och tanniner som kliver in i mitten och torkar ut gommen på ett föredömligt sätt ända till slutet. Uttrycket är åt det mognare hållet med en omfamnande nästan söt frukt som vandrar mellan röd och mörkt röd, med tid är det framförallt nypon jag kommer att tänka på. Läder, aningen tjära och lite underveg finns det också i den allt jämt balanserade munkänslan.

Eftersmaken är torr och låång, med mer mörk mogen frukt, lite småmurket trä och mera läder. (91-92p)

Jaha ja, helt enkelt underbart. Nebbiolodragen känns igen och tankarna går mot Barolo/Barbaresco men frukten känns på något vis mer rund och varmare. De uttorkande tanninerna som kliver in och tar plats tillsammans med de komplexare inslagen gör att känslan landar åt det traditionella hållet. Med rätt sällskap, eller utan om man gillar närkontakt med tanniner, bjuder det på en direkt och underbar drickbarhet. Ett klockrent sätt att fira att jag även denna gång undkom den livshotande manliga virusvarianten.

Behöver jag säga mer?

Tills nästa gång. Nu hoppas jag att det dröjer innan näsan blir invaderat igen...

Jag vill inte vara din boss..

Tyvärr, inget vinsnack idag heller

Nej, någon chef blir jag aldrig. Eller rättare sagt, om jag skulle få för mig något dyligt se då för bövelen till att stoppa mig. Att vara den man tar rygg på ja, att leda arbete absolut, att ta ansvar och fördela ansvar me like, men att vara den som tar beslut som på ett eller annat sätt får människor att må dåligt, bli ifrågasatta eller rent av arga. Nej tack, där sätter min mjuka, diplomatiska sida stopp. Kan nog inte bli mycket mer å ena sidan o andra sidan. Våg? nej inte jag inte. Efter att snart ha varit i toppen av näringskedjan, på vår lokala förening, under ett års tid vet jag vad jag snackar om.

Det har varit en ganska tubulent tid med mycket goa erfarenheter i bagaget men nog är nog. Lägg på att vi dessutom väntar en till knodd och fritidskvoten är nådd och överstigen. Nej, nu ska jag hålla mig till det min fru säger att jag måste och klämma in det jag själv lever för och frodas av. Var det någon som sa att jag ska starta en vin och fotoförening? Den som lever får se.

Har varit lite ont om kulinariska höjdpunkter på sistone, ni som stått ut med min klagosång vet att min dryga vecka av sjukdom har påverkat mig mer än vad som egentligen är rimligt. Varför frågar jag mig? Är nog så enkelt att mycken av mitt fokus i livet handlar om att äta och dricka gott oavsett tillfälle. Jag njuter lika mycket av en vällagad lunch, en festmåltid eller varför inte en god ost och ett gott glas vin på kvällskvisten. Inte sagt att jag ibland äter för överlevandets skull, men att kunna använda sina sinnen och låta dessa sjunga tillsammans är helt enkelt underbart.

I väntan på att jag ska bli herre över mina sinnen igen bjuder jag på en kombo där delarna i sig gör helheten. Tant Grön från Jarseost, limehonung från Ingela Forsberg i Hedesunda toppat med lite saffran tillsammans med såternesvinet Château Grillon 2009 (nr 4115, 128 kr). Kommer inte ihåg exakt hur allt smakade men tillsammans, sweetlordhalleluja!

Honung, ost

och vin

Inget nytt, men lika gott för de

Tills nästa gång. Host, host, krax, krax...

Det är roligt, nästan jämt..

Hjärtan

Känsliga läsare varnas, gnällmode är påslagen och jag spar inte på detaljerna. Inte nog med att jag missade helgens drabbning, förkylningen vill inte släppa sitt enträgna tag. Nu har jag kommit in i hostans och slemmets tid, en fas jag gärna hoppar när det vankas förkylning. Det finns helt enkelt inget tråkigare än att vakna upp mitt i natten med en hostattack och missa de få värdefulla timmar av sömn som ges, eller jo förresten. När kamraten bredvid också har samma åkomma, oh its lumpen all over igen.

Så nu vågar ni läsa igen, tänker inte spy nå mer galla över sjukdom, öronmärkta dagar vars syfte endast gynnar kommersialismen eller annat världsligt. Nej nu ligger fokus på min underbara dotter som kom hem med dagissnidade presenter, min kära fru som slänger fram en flaska Côte de Nuits-Villages i hjärtlig present och sonen som gick från påfrestande 40 till mer hanterbara 38.

Kvällens mustiga gryta med bitar som föll sönder i kontakt med kniven fungerar lika bra sjuk som frisk. Och för er som inte "kan" göra brunsås, misströsta ej undrens tid är ännu ej förbi. Tidigare såsokunnig kan nu titulera mig, självutnämnd, brownsås master. Ja just ja, Château de La Bergalasse Côtes de Saint-Mont 2006 fungerade mer än väl som fondvin. Min, alltjämt skadade näsa, snappade upp lite mognadstoner, en del småbläckig frukt och lite småfunkigt stall. Trevlig, och bra mycket mindre tandköttspåfrestande än vid det tidigare besöket vintern 2008.

Tills nästa gång. Nu väntar jag tålmodigt på näsans återkomst...

Ett litet glas Diel Riesling "Dorsheim" 2007 och Purjopotatissoppa med rökt ströfläsk. En sjuk dag vid skön..

Två nöjda kottar och en farfar i en liten traktor

Sitter här och tycker synd om mig själv, förkyld och full av självömkan närmas slutet på ytterliggare en familjär sjukstuga. Helgens vinbonanza, väntar med spänning på återgivelser, om än det missades medvetet kändes det inte desto mindre surt. Men vad gör man, sjukdomen tog helt enkelt över.

Traktor = Lalalala i sonens vokabulär

Idag var dock resten av familjen något återhämtade vilket innebar någon sorts sysselsättning. Päronen åker snart på åttadagars rekreation så varför inte en sista dustning innan? Solsken, traktoråkning och fyrhjulsdito summerar en heldag som trots sjukdom var mer än väl godkänd.

Första men inte sista Dielen

Väl där fiskade jag hem en något negligerad flaska Diel Riesling "Dorsheim" 2007 (finns nu i årgång 2008 hos Atomwine). Öppnad i fredags, utan kork och i rumstemp till idag, söndag. Nyfikenheten tog överhanden och ett litet glas fick ackompanjera kvällens måltid.

Kvällens mat, Purjopotatissoppa med hemmarökt sidfläsk, fyller sitt syfte med bravur i all enkelhet.

1 hel purjo
4-5 potatisar
1 liter vatten
2 buljongtärningar, ekologiska
1 skvätt vitt vin
salt o peppar
olja att steka i
en skvätt grädde
knaperstekt fläskkött av någon sort
ev. crème fraîche

Hacka lök och potatis, stek i oljan. Tillsätt vin och koka bort. Häll på vatten och smula i buljong, ok att det blir bra mycket bättre på egenkokt buljong men jag tycker att biofoods kravmärkta grönsakstärningar gör jobbet utmärkt för att inte tala om hur fort det går. Koka ca 10 min en kvart till potatisen är mjuk och mixa hela göttan. Häll i en skvätt grädde och koka upp. Servera med en klick CF och strö över det knaperstekta fläsket.

Ett litet glas

Doften på vinet kan i det närmaste försummas pga av dysfunktionell näsa, trots det letar det ändå några små slingor av tropisk frukt och en hint av mineral.

Munkänslan är fyllig, lite sötrund och precis balanserande på vad som kan kallas torrt. Annars är det framförallt balanserat, fruktigt med en touch av något stenigare och en pigg inbäddad syra. Avslutet stramas upp med en aptitlig småbitterhet och en eftersmak som sitter i ett bra tag.

Överlag, trots nedsatta sinnen och ovarsam hantering, känns det som en riktigt habil riesling i en fylligare och sötfruktigare stil. Till maten fungerade det super även om en lite smörigare bourgogne säkert hade gjort jobbet ännu bättre.  

Tills nästa gång. Nu väntar en frisk vecka, hoppas jag...

Pst. En första, men högst troligt inte sista, glimt av vad jag missade i helgen, önskar inte alls att jag var där..

Gratena Chianti 2009 och Pata Negra. Ibland går det fort..

Det kallar jag skinka

Ibland är det enkelt, fort iväg för att handla en spark åt största battingen, in på ombyggd Coop Forum och bang. Bokstavligen ramlar in i den nya delidisken, skinkor, körvar, ostar och allehanda närdött chark. Som grädden på moset står det en minst lika grevlig, skönt tyskbrytande, utbildad kallskänka eller blir det kallskänk när det är av manskön? Äh, sak samma efter lite trevlig smakande, älskar riktig charkdisk där man får närkontakt med varorna, skyndar jag hem med ett stycke sparkstötting, ett hekto Pata Negra lagrad 24 mån och ett hekto lufttrokad knochenskinka. Vist var det något mer som skulle handlas men allt annat blev blockerat vid synes av allt de goa. Behöver jag säga att kvällen var räddad.

Kommer ni ihåg Gratena Chianti 2007?, vinet som hyllades av flera nätbaserade skribenter och som för futtiga 79 kr inte var annat än ett klockrent fynd. Jag missade tåget då, men blir en kväll påmind av tweet kontakten @jensjacob74 att 2009:an finns i BS. Vänta nu, var det inte någon som sa att den till och med var bättre än 07:an? Still going strong på 86 pickadoller känns det inte annat än givet för en testkörning. Till kvällens charkattack blir valet givet.

Tacksamt att blanda

Gratena Chianti 2009 (nr 70254, 86 kr) formligen andas typisk chianti, småsura mörka körsbärsdag, mer mörka köttiga och läderaktiga toner blandat med lite balanserad ekkänning. En härlig doft som skickar upp mungiporna och lovar gott inför första smutten.

Smaken är också chianti exemplarisk, småsura mörka körsbär på en genuin mörkare botten där tonerna från doften går igen. Slank, följdsam och utfyllande på en och samma gång. En urskön drickbarhet som bjuder in till stora klunkar. Syra biter tag i gommen för att sedan lämna över till uttorkande minimala tanniner i hyfsat riklig mängd.

Eftersmaken är bra lång, torr men ändå saftig med gott om frukt. (86-87p)

Det här skulle jag kunna dricka ofta utan att tröttna det minsta, nog för att du säkerligen kan lura fram någon till mognadston men jag tycker att det fungerar mer än bra i dagsläget. Kanske inget du bjuder alla på men till lite småkrämig pasta, charkplock eller pizza blir det ett komplett sällskap.

Men mamma mia, vilken skinka. Konsistensen är perfekt, nästan smälter i mun, smakar lätt av jord, balanserad sälta, och en animalisk ton som skulle få vilken rotad vegetarian som helst att tänka på konvertering, i alla fall vill ja tro det. Helt enkelt fantastiskt bra och tillsammans med vinet formligen skrek det till av vällust varje gång de möttes i munnen.

Btw, var tog Terroiristen vägen?

Tills nästa gång. Spontant kan tydligen vara bra, vem kunde ana?...