söndag 26 mars 2017

Chateau Montelena Cabernet Sauvignon 2013




Röda äpplen, definitivt skalet på friska fräscha spröda röda äpplen. Inte bokstavligen utan det är vad som dröjer sig kvar i den långa nästan efterhängsna eftersmaken. Samtidigt funderar jag på vad som är så svårt. Varför sitter det så långt in att dra korken på vissa viner. Förväntningarna spelar så klart in, sammanhanget ska vara det rätta. Men hallå! Ibland är det bara att poppa. Gott, riktigt gott om än aningen oförlöst..

Shiit, där small det. En dag öppnad och nu fattar jag varför det var så svårt att få ur korken. Expressivt, elegant, kraftfullt med löfte om mer. Jepp, det här är skitsnyggt nu men vänta bara, det kommer med all säkerhet att växa fram ett vackrare, mer polerat jag av Chateau Montelena Cabernet Sauvignon 2013. Om vi ska gå in på detaljer, vilket tydligen är ofrånkomligt så är det fortfarande en skön dos friska röda äppelskal, resterande frukt är mörk, det finns en polerad snygg finish från faten, lyxigt skön munkänsla och syran gör sig nästan skrämmande väl påmind. Det är faktiskt aningen utmanande på egen hand i dagsläget. Mat, ja men ja tack! Men tid, det här vill jag återkomma till flera år framöver. Bara att ladda upp källaren. Priset är i sammanhanget schyst, rent av riktigt schyst. Ja jag säger då det. När Napa Cab är så här bra och tillgängligt frågar jag mig varför det inte dricks oftare.

Tills nästa gång. Årets första riktiga vårdag, det tackar vi för...

lördag 25 mars 2017

Leclerc Briant Divine 2004




Det ska va gött att leva annars kan det kvitta..

Och ja det är gött att leva. Ta en helt vanlig onsdag, släng in en spontan hotellnatt, några underbara människor, en femrätters smakmeny på Svartengrens och sparka igång allt med en flaska Leclerc Briant Divine 2004. Doften har en skön mix av begynnande mognad och friska gula äpplen. Det finns helt klart komplexare nötiga toner som säkerligen kommer att växa fram ännu mer med lite tid. Munkänslan är krämig, lättsam med ändå med spets. Det är roligt med personlig champagne som bjuder på sådan drickglädje utan att kosta skjortan. Mer än så hinner jag inte registrera då innehållet i flaskan försvinner i ett rasande tempo och Ubern står redo för att ta oss vidare på kvällen äventyr.

Som alltid när det ska snabbkylas bubbel har jag med mig min trogna vinkylare i plast. Inte den snyggaste att ställa fram på bordet men den gör jobbet. Förut hade jag faktiskt med mig glas också men nu har jag blivit bekväm på gamla dar och förlitar mig på hotellets utbud.

Tills nästa gång. Hur kan det vara annat än gött att leva en kväll som denna...

tisdag 21 mars 2017

Montirius Vacqueyras Garrigues 2015




Precis, precis så här ska det smaka. Igenkänningsfaktorn är hög, precis som det ska vara. Mörk inbjudande frukt, stramt och generöst på samma gång, örter och den där biodynamiska blommigheten. Välklädda syror, saltstänk och en grusgång som ringar på länge i eftersmaken. Möjligen att det är liite utmanande i dagsläget, något år till i ryggläge kommer säkerligen inte att göra ont. Som en välkomnande kram av en gammal vän. Vi är och kommer nog alltid att förbli kompisar jag och Montirius Vacqueyras Garrigues. Nu är det 2015 som gäller och den går verkligen inte av för hackor. Precis som föregående år dricker jag ändå den här gärna ung, eller det är snarare så att jag har märkt att jag förbaskat svårt att spara flaskor, oavsett hur många jag köper.

Tills nästa gång. Sol, snö, regn, sol man kan i alla fall inte klaga på variationen...

lördag 18 mars 2017

Mont-Redon Côtes du Rhône Réserve Rouge 2015




Ibland behövs det ett saftigt och strukturerat vardagstjut. Ni vet något som funkar till mycket, inte blir tråkigt och inte gör värst stora hål i plånboken. Eftersom vi dras med monopol, nej jag gillar det inte, så underlättar det om det finns på många ställen. Just av den anledningen fick det följa med hem en ynka flaska Mont-Redon Côtes du Rhône Réserve Rouge 2015 när jag var förbi för att hämta lite andra godsaker. 2015 ska ju, näst efter 2010, vara bra i södra Rhône även om det verkar vara 2016 som man ska satsa stort på. Hursom, vinet gör nog ingen besviken. Inte stort men balanserat, piggt och fruktansvärt användbart. Kommer inte att bli stapelvara hos mig men om jag spontant måste rycka något har jag en solid kandidat. Tillsammans med Guigals Côtes-du-Rhône så är det tryggt att ha några säkra kort i monopolhyllan.

Tills nästa gång. Efter årets första handtvätt kommer snö, det är sedan gammalt...

torsdag 16 mars 2017

Barbeito Madeira Delvino Reserva och Rainwater Reserva




Jag och Madeira har något av ett hatkärleksförhållande. Jag älskar Madeira men hatar att jag har så lite i källaren. Ganska enkelt att göra något åt tänker ni men av någon outgrundlig anledning kommer Madeira alltid sist ner på inköpslistan. Dags att göra bot och bättring. Lika bra att klicka hem några flaskor och huxflux har beståndet ökat med 500%. Eftersom det fanns en ensam flaska innan så är det inga stora mängder vi snackar om men det är en start.

Medan jag grunnar på vilken av de äldre flaskorna jag ska våga ta först sippar jag på Barbeitos Delvino och Rainwater Reserva. Två pigga och spänstiga ynglingar som verkligen inte går av för hackor. Båda är lätt nötiga, balanserade med en pigg men ändå inte allt för aggressiv syra. Ska jag vara riktigt ärlig så älskar jag lite aggressiv syra i Madeira, det får gärna krusa sig lite på tungan. Men här gör den jobbet, med bravur ska tilläggas, genom att balansera upp de sötare knäckigare tonerna. Om vi ska gå in på detaljer gillar jag den något torrare Delvinon bättre. Den är helt enkelt lite bångstyrigare och uttrycksfullare än den något fylligare och sötare Rainwater. Men i sammanhanget är det bara petitesser, båda är eleganta, följsamma och humana utan att bli tråkiga, sockerbrända eller slätstrukna. Två klockrena representanter för ett vin som aldrig ska gå ur tiden.

Tills nästa gång.

Pst. Vill ni veta mer om Madeira, vilket ni såklart vill, kan ni göra som jag och lusläsa Madeiravirtuosen Niklas Jörgensens utmärka blogg på ämnet. Det är svårt att inte bli Mad about Madeira.

söndag 12 mars 2017

Château Mont-Redon Châteauneuf-du-Pape 2010




Fördelen, kanske den enda, med ett litet bolag på en liten ort är att folket på orten sällan går på de dyrare grejjorna. Om det inte börjar med Ama och slutare på rone, med andra ord finns det möjlighet att hitta sådant som man egentligen inte borde hitta. Och med sådant, menar jag årtal som egentligen borde vara borta från hyllorna men som finns kvar pga av dålig åtgång. Så var nu fallet med klassikern Château Mont-Redon Cndp 2010. Det här var faktiskt min första vinkärlek, lite trevande, lite dyrt men helt klart högre kvalitet än vad jag va van. Det var ungefär 13 år sedan och mycket har hänt sedan dess. För att citera en annan klassiker, åren gick, jag glömde bort min vän.. Men nu stod de där, några ensamma 2010 i havet av 2011:or. Lika bra att göra processen kort, redan samma kväll åkte korken.

Plopp, källarsval, direkt ur flaskan. Jäklars, vilket potent vin. Mörkt och polerat med en bukett franska färska örter spelandes i bakgrunden. Det här är faktiskt seriöst gott, jag skriver faktiskt för jag kommer inte ihåg att det var så här uttrycksfullt. Kanske att den finfina årgången gör sitt men det här är ett riktigt bra rödtjut. Ta bara det salta lite sträva avslutet, den långa eftersmaken eller det småtuffa mörka som bara ropar efter lite tid i källaren. Och glöm inte balansen, uttrycket och det ursprungstypiska. Nej, nu tycker jag synd om mig själv som inte hann lägga några magnumflaskor i källaren innan de bytte årgång.

Tills nästa gång. Nackdelen med äldre barn stavas M E L L O...

lördag 11 mars 2017

Conceito Bastardo 2013




Vid först anblicken borde jag inte gilla det här. Det är mörkt, lite murrigt men en tydlig kyss av ekfaten. Dessutom verkar den ha tagit några stänkare för mycket, det är helt enkelt lite alkoholtungt. Trots det måste jag ändå medge att vi kommer överrens. Det handlar verkligen inte om kärlek, kanske inte ens om vänskap men vi kommer överrens. Fast vid närmare eftertanke är det för mycket.

In kliver Conceito Bastardo 2013.. och världen vänds upp och ner..

Transparent, blommig och personlig. Vilken härlig bastard(o), druvan alltså. Det här var ta mig tusan helt andra grejer. Doften är lätt men har en självsäker tyngd. Blommor som jag nämnde innan men även en mörkröd polerad frukt som drar åt omogna jordgubbar och björnbärsvinbär, jepp det finns tydligen. Munkänslan är dansant, lätt på foten men också med en självsäkerhet som tar plats utan att vara burdus. Förutom en pigg syra som livar upp kickar det in ett skönt motstånd i avslutet med en smaksam tuggig bitterhet. Eftersmaken sitter som en fläskläpp och lämnar en frisk och bärig ton. Helheten blir en blandning mellan småseriös bojo, tysk spätburgunder, skitig bruksbourgogne och etnabrant svaltjut. Personligt är bara förnamnet! Under tre kvällar tjusar det här brallorna av mig, först lite krävande, sedan följsammare. Hela tiden är det samma fokus, samma personlighet och framförallt samma drickglädje. Det här är seriöst skitgott!

Tills nästa gång.

Pst. Lite trivia om vinmakare, druva och vin. Conceito drivs av Rita Ferriera, hon övertog vingårdarna av sin mamma Carla. 2005 buteljerade hon sina första viner, innan sålde de druvorna till andra. Vingårdarna ligger högt upp, vilket bådar gott då klimatet är svalare än i andra delar av Douro dalen. Bastardo, kallas även Trousseau nori, är en druva med långa anor i Portugal. Fast på senare tid har den nästan glömts bort då den skapar viner med blek färg och en annorlunda doft (kanske det som jag gillar extra mycket). Druvorna till Conceito Bastardo handplockas och fottrampas i granitkar innan det får jäsa på den naturliga jästen. Ekologiskt, men inte certifierad, vad jag vet i all fall.    

onsdag 8 mars 2017

Pol Roger Brut Vintage 2008




Det här är skitsnyggt! På alla sätt och vis. Syran sitter som en 08:a smäck, frukten är mogen utan att bli oxiderad, moussen är sådär härligt krämig och helheten andas klass, balans och elegans. Och mitt i allt firar jag och frun Linnebröllop. Jepp, var tvungen att googla, och jepp kommer hädanefter enbart att hänvisa till olika metaller, tyger, stenar och förhoppningsvis ädelstenar. Att fira, nej, konstatera 9 underbara år med min själsfrände, bästa vän och drömkvinna är något få förunnade. Men jag är lycklig lottad. Pol Roger Brut Vintage 2008 kommer inte i närheten av den kärlek, personlighet och temperament som min fru visar. Men vadå? Det finns det inget som gör. Nästa flaska delar vi vid Galon. För även om det saknar lite personlighet i vinet, finns det gott om framtidspotential. Både för vin men framförallt för äktenskap.

Tills nästa gång. Om ett år då j*vlar...

tisdag 7 mars 2017

Gaja Ca'Marcanda Promis 2014





Jag brukar inte dissa viner i det här forumet. Och det tänker jag inte göra den här gången heller, istället får ni några bilder och en stillsam förhoppning om att Gaja Ca'Marcanda Promis 2014 smakade bättre i någon annans mun.

Tills nästa gång. Det är i alla fall otroligt härligt att smita iväg och bo på hotell med mitt livs kärlek en helg...

lördag 4 mars 2017

Alain Graillot Syrocco Syrah 2013



Spontanryckt i Gränby centrum. Det följde med några säkra kort men av någon anledning blev nyfikenheten för stor. Det står Alain Graillot och syrah på etiketten. Men det är ungefär där likheterna upphör. Det kommer inte i närheten av Alain G:s strama, eleganta och lagringsdugliga viner från norra Rhône. Men det är nog att begära för mycket. Det här är ju faktiskt en syrah från Marocko. Det råder dock inga tvivel om att det är ett bra vin, rent av gott om man gillar röda viner av det fylligare slaget, med gott om mogen frukt och en lättsam drickbarhet. Personligen var jag nyfiken, bra vinmakare, bra druva och hmm mindre bra land. I alla fall när det kommer till vin.

Men hallå vänta nu. En dag öppnad i flaska, i rumstemperatur ska tilläggas, är det en annan varelse. Ok att temperaturen är lite lägre, vilket den tjänade på, men vinet är slankare, frukten har krypit tillbaka och blivit mindre solmogen och helheten har stramat upp sig. Efter ett tag smyger ett litet russin in och det är inget jag går igång på. Men, i det stora hela, en ytterst habil flaska vin som på intet sätt skäms för sig. Blir inga flerköp för egen del men om du är nyfiken på bra Marockansk syrah är det bara att slå till.

Tills nästa gång. Fantomen är inte vad den en gång varit..