fredag 26 maj 2017

Ciacci Piccolomini Brunello di Montalcino 2012


Alltså systembolaget, grrr. I vilken annan affär skulle man tolerera att man får en annan vara än den man har beställt? Hade beställt en radda Brunello anno 2012. Kommer ,hämtar och se där, 2011. Tur att man kan returnera men roligt är det inte. Främst för att jag var laddad på att köra ett litet 2012 race solo innan en planerad större drabbning men också för att jag nu inte vet när jag vågar beställa igen för att få 2012 som det står på hemsidan. Årgångarna kanske inte är så viktigt för monopolet men för kunden, alltså mig, spelar det all roll. Har jag beställt 2012 vill jag ha 2012.

En liten rackare slank dock genom nätet. Ciacci Piccolomini Brunello di Montalcino 2012 på halva spelar med direkt från start. Uttrycksfull, aristokratiskt med svamp, läder och solvarm rödfrukt. Samma sak i munnen, smått generös, varm och inbjudande men med bra bett i syra och framförallt tanniner. Eftersmaken är låång, torr med frukt och avstämd träton. Resten åker ner i karaffen för en påhällsning om några timmar. Men vilken första träff, mums.

Doften har vuxit några storlekar till, vilken sniff. Varm, kryddig och djup. Ceder, choklad, välpolerad sadel, solmogen mörkröd frukt för att nämna några förnimmelser. Det är framförallt den varma men eleganta touchen som jag gillar i en bra Brunello. Och det finns det gott om. Smaken följer i samma spår, här märker man dock att det finns mer att ge. Munkänslan är trots sitt slankare uttryck riktigt fyllig, balans, flörtighet, syra och stadiga tanniner finns det gott om. Frukten skiner och lika så den finstämda kryddigheten. Ändå finns det något oförlöst och morrande som ligger och lurar i skuggorna med ett löfte om mer. Eftersmaken då? Lång är bara förnamnet. Det här är direkt, lustframkallande och rysligt gott. Ska du dricka något idag, i väntan på lite tjurigare varianter, är det här Brunellon för dig. Men spara gärna, kommer med all sannolikhet att växa några storlekar till.

Tills nästa gång. Aldrig har en halvflaska känts så liten...

Pst.
RP 93P
JS 94P
MP 93P

tisdag 23 maj 2017

Bressy-Masson Rasteau 2015


Uffe försökte locka med mig i fördärvet i ännu en atomsmäll. Den här gången hade jag dock styrkan att stå emot, eller? Kom att tänka på den här snyggingen. En flaska har jag sänkt lika bra att ta en till. Som tur är har jag några kvar men i den här takten ligger det farligt nära en till! Beställning.. Just nu slumpas dessutom flaskorna ut i par. Men passa på, man vet aldrig hur länge..

Örter och rödgummifrukt delux, svalt och snyggt, inbjudande med en välkomnande slank bångstyrighet. Precis så här vill jag ha min unga franska älskling. Pigg och alert med fullt fokus, småsalta stenar, uppnosigt avslut som lämnar ett piggt begär efter mer. På det hela taget ytterligare ett pangtjut anno 2015. Jag får vissa tyngre vibbar fast lite juicigare, vilket verkligen inte är fy skam.

Tills nästa gång. Nedräkningen har börjat...

söndag 21 maj 2017

Château La Nerthe Châteauneuf-du-Pape 2006


Efter regn kommer solsken men vad kommer efter hög feber, magsjuka och allmän förkylning? Tja, lite mer förkylning tydligen. Ska i ärlighetens namn säga att näsan fortfarande är aningen dysfunktionell vilket förtar intrycken en del. Istället konstaterar jag att doft och munkänsla landar mer i det mogna än yngre, följsam men bra struktur. Lite sälta och kirschiga drag, mörkt men inte murrigt. På det hela taget smaskigt och väldigt lättsippat! Frun instämmer nickande och lägger till att det är jättegott! Vilket är än gott nog.

Tills nästa gång. Tänka att vi överlevde även denna gång...

söndag 14 maj 2017

David & Nadia Elpidios 2014


Helt ärligt vet jag inte riktigt vad jag tycker om David och Nadia Elpidios 2014. Mixen "nya" Sydafrika, skicklig vinmakare med naturen i fokus och en blandning av syrah, carignan, cinsault, grenache och pinotage gjorde mig nyfiken. Dessutom en del hyllningar i den internationella vinkören. För att inte tala om att etiketten är min namne, ja jag erkänner, jag köpte faktiskt vinet delvis för etiketten. Lika bra att prova, en till mig och en till källaren.

Tid, jag gissar på att det behöver tid. Efter en hel del luft har det en skön blandning mellan sval sydrhônsk frukt, burgundisk struktur och lite torr småbränd sydafrikan. Sammanhållen och tajt nästan lite tjurigt i början. Med tid blir frukten ljusare och varmare samtidigt som det florala förstärks. Det finns helt klart mörkare grenachigare toner, blandat med gott om salt mineralstänk och salmiak. Helheten är slank, elegant, komplex och lite krävande. Avslutet snörper upp, mer syra är tanniner och eftersmaken sitter i klingande långt.

Jag blir inte riktigt klok på det här. Vid öppnandet var det närmast snipigt och surt. Efter några timmar i karaff öppnar det upp. Inget kraftpaket även om det är packat med komplexitet och en ruff elegant följsamhet. De sista sipparna dag ett är klart bäst. Tänk om jag enbart hade fått ett glas direkt från flaskan, då hade jag inte gillat det här. Nu lämnas jag med ett löfte om mer. Kul med vin som snackar, samtidigt som det finns en klar adress skulle jag aldrig ha gissat på Sydafrika om jag fått det blint. Det ska bli spännande att se vad framtiden har att ge.

Dag 2. Äsch, det är bara att kapitulera. En dag öppnad i karaff har gjort susen. Frukten är rödsirlig men med en fyllig botten. Vilket gör underverk med kvällens grillade godsaker. Det som först verkade bli retur blir nu påfyllning. Fast det får nog vänta något år tills nästa påhälsning. Dricker du idag? Mitt tips, lufta länge och ställ fram matsällskap på bordet.

Tills nästa gång. Mitten på Maj, jag upprepar - mitten på Maj?!?...

onsdag 10 maj 2017

Champagne J-M Seleque Solessence Brut Nature (2011)


Ibland är det skönt att ha flera, ganska ofta om jag ska vara helt ärlig. Men i det här fallet är det snarast syndigt trevligt. Det har gått några flarror och det är sannerligen inte sista för att inte tala om priset, en spottstyver i sammanhanget.

Mums! Finstämd och frisk äppelcitrus med mineral i form av både skaldjur och lite smårökig stendam. Rakbladsvass knastertorr balansgång mellan überpigg syra, bred småkornig mousse, gula omogna äpplen och mineralsalt rökig komplexitet. Det är så jäkla snyggt och försvinnande gott. Eftersmaken är riktigt läskande med drag av orange citrus, sten och tandbitande syra. Komplexitet och fräschör personifierad. Kanske i yngsta laget men ack så intagande.

Förutom att vara välsmakande har Champagne J-M Seleque Solessence Brut Nature en föredömlig baksidestext där man kan utläsa att det handlar 50% chardonnay, 40% pinot meunier och 10% pinot noir. Allt har en bas i 2011 års skörd, 50% reservvin, deggad Juni 2016 och zéro dosage, alltså inget tillsatt socker i dosagen. Förutom det så odlar J-M Seleque mestadels ekologiskt och en del biodynamiskt. Bara att ta av hatten och bocka djupt!

Som om inte det var nog, sippar på det här under flera dagar och det är hela tiden så förbaskat gott. Lite lugnare, lite gulare men samma fokus och skärpa.

Tills nästa gång. Post nationella prov och gräsänkling, lika bra att göra det enda rätta och slockna i soffan...

lördag 6 maj 2017

Mullineux Swartland Syrah 2013


Precis i samklang med att nya årgången äntrar hyllorna drar jag korken ur en två år äldre pjäs. Mullineux Swartland Syrah 2013 är urtjusig i dagsläget. Fint parfymerad, lätt på foten men båda hälarna i jorden. Det finns en exakt konsonans i doften mellan florala övertoner och mörkare bärigare undertoner som inte kan bli något annat än skönsång. Munkänslan är läskande, ja riktigt läskande med syra, frukt och tryggare djup. Det snuddar aldrig på storhet men ack så lättsamt gott det är. Langa fram lite skön köttig körv, en redig bit hårdost och du ska få se på en hel symfoni i käften. Värt att notera, trots att jag tyckte den kändes färdig för två år sedan finns det fortfarande en del att hämta för er som har flaskor kvar. Som alltid ska det bli intressant att prova senaste årgången.

Tills nästa gång. Ett j*vla tjat på mig men nu är det väl ändå vår...

Freixenet Prosecco


Blir inte det här en sommarplåga, ja då vet inte jag. Vi kan börja med flaskformen, sådär kitschigt snygg med flärd och blingbling. Och smaken sedan, flörtigt inställsam är bara förnamnet. Jag tror att de flesta har sett och känner igen Freixenet, ni vet den där svarta flaskan med lite småsvängig text. Freixenet är en spansk cavaproducent som har funnit på bolagets hyllor så länge jag kan minnas. Kanske inte det bästa vinet även om jag måste säga att den ekologiska varianten var riktigt trevlig sist jag provade. Hursom, nu har Freixenet tagit sig in i Italien och då är det såklart Prosecco som gäller. Vi svenskar, jag säger vi fast jag kanske inte räknas in där i alla fall inte smakmässigt, älskar vår Prosecco.

Rent, läskande och nästan smärtsamt drickvänligt med en frisk citrus ton och en klase druvor i både doft och smak. Och framför allt, det finns inte ett spår av någon beska eller bitter ton som det mer ofta än sällan dyker upp i slutet hos gemene Prosecco. Nej, det här går direkt mot lustcentret. Eftersmaken är bra lång och lättsamt läskande.

Personligen tycker jag att det är i sötaste laget, 17 gram socker per liter känns, även om syra och frukt finns där för att balansera upp. Fast det är klart, i rätt sammanhang och sällskap slinker det med all säkerhet ner både ett och två glas. Ställ fram en frisk fruktsallad med lite riven vit choklad, då har du dessutom en kombo som hette duga.

Tills nästa gång. Skulle sitta fint med lite utemöbler...

måndag 1 maj 2017

Avignonesi Vino Nobile de Montepulciano 2007 & Crociani Vino Nobile de Montepulciano 2006


Solen går upp, himlen är blå och barnens paddor ger ifrån sig en blandningen mellan fixarummet och ihåliga minecraftklicks. En helt vanlig söndagsmorgon i paradiset som kallas livet. Lite vinkällarsurfing, har för länge sedan slutat reflektera varför vi är uppe några timmar innan alla andra, utan istället ta till vara på lugnet. Snart, riktigt snart är allt igång. Innan hinner jag samla mig själv för ännu en dag. En ledig dag ska tilläggas. En ledig dag med familjen, en bra dag.

Jag är lyckligt lottad, ingen annan har haft förmånen att leva mitt liv. Och framförallt, det är inte slut, inte vad jag vet i alla fall. En sak som är magiskt med vin, förutom hur det smakar, skapas och upplevs är minnet. Pappa kommer ihåg bilar, frun kläder, jag vin. När vi drack det, när jag köpte det och hur det smakade. Inte allt och alla men många. Dessa två flaskor är stunder av mina föräldrar. Förevigat tidsdokument i var gemensamma vardag.

Avignonesi Vino Nobile de Montepulciano 2007, duralexliknande glas på fot, varmt hotellrum, sonen spädbarn, semesterresa till Åland. Vi och mina föräldrar. Då stram, lite småtråkig och ofärdig. Lika bra att slänga in resterande flaska i källaren. Nu mörkare, följsam utan att bli tråkig. Bra vin och en hejjare till kvällens grilltallrik. 7 år har gjort gott både med vin och son. Påväg att blomma ut, större personlighet men på intet sätt klar. Nöjd med vinet, riktigt imponerad av sonen. Föräldrarna följer fortfarande med på resan. Målet oklart men vinet är slut, både i glas och källare.

Crociani Vino Nobile de Montepulciano 2006, föräldrarna precis hemkomna från en underbar resa i Italien. Mitt vinintresset i sin lina men ändå på topp. Toppvinet efter ett toppenbesök får jag. Som så många gånger innan, det bästa till mig. De har haft den fina ovanan att skämma bort mig, lite materiellt men framförallt på ett mentalt plan. Någon gång ska jag också åka dit, till Crociani, inte för vinet utan för minnet. Att uppleva vad de upplevde. Nu nöjer vi oss med vinet. Lite slutet först, sedan blommar det ut, Aristokratiskt flörtig med en härlig ton av varmare fruktmognad. Annars är vinet väldigt välbehållet, inte mycket trötthetstecken här inte. Skulle säkert klarat av flera år till i källaren men är det dags så är det.

Tills nästa gång. Sol, såriga armar, svullna händer - Nu är det vår...