måndag 1 maj 2017

Avignonesi Vino Nobile de Montepulciano 2007 & Crociani Vino Nobile de Montepulciano 2006


Solen går upp, himlen är blå och barnens paddor ger ifrån sig en blandningen mellan fixarummet och ihåliga minecraftklicks. En helt vanlig söndagsmorgon i paradiset som kallas livet. Lite vinkällarsurfing, har för länge sedan slutat reflektera varför vi är uppe några timmar innan alla andra, utan istället ta till vara på lugnet. Snart, riktigt snart är allt igång. Innan hinner jag samla mig själv för ännu en dag. En ledig dag ska tilläggas. En ledig dag med familjen, en bra dag.

Jag är lyckligt lottad, ingen annan har haft förmånen att leva mitt liv. Och framförallt, det är inte slut, inte vad jag vet i alla fall. En sak som är magiskt med vin, förutom hur det smakar, skapas och upplevs är minnet. Pappa kommer ihåg bilar, frun kläder, jag vin. När vi drack det, när jag köpte det och hur det smakade. Inte allt och alla men många. Dessa två flaskor är stunder av mina föräldrar. Förevigat tidsdokument i var gemensamma vardag.

Avignonesi Vino Nobile de Montepulciano 2007, duralexliknande glas på fot, varmt hotellrum, sonen spädbarn, semesterresa till Åland. Vi och mina föräldrar. Då stram, lite småtråkig och ofärdig. Lika bra att slänga in resterande flaska i källaren. Nu mörkare, följsam utan att bli tråkig. Bra vin och en hejjare till kvällens grilltallrik. 7 år har gjort gott både med vin och son. Påväg att blomma ut, större personlighet men på intet sätt klar. Nöjd med vinet, riktigt imponerad av sonen. Föräldrarna följer fortfarande med på resan. Målet oklart men vinet är slut, både i glas och källare.

Crociani Vino Nobile de Montepulciano 2006, föräldrarna precis hemkomna från en underbar resa i Italien. Mitt vinintresset i sin lina men ändå på topp. Toppvinet efter ett toppenbesök får jag. Som så många gånger innan, det bästa till mig. De har haft den fina ovanan att skämma bort mig, lite materiellt men framförallt på ett mentalt plan. Någon gång ska jag också åka dit, till Crociani, inte för vinet utan för minnet. Att uppleva vad de upplevde. Nu nöjer vi oss med vinet. Lite slutet först, sedan blommar det ut, Aristokratiskt flörtig med en härlig ton av varmare fruktmognad. Annars är vinet väldigt välbehållet, inte mycket trötthetstecken här inte. Skulle säkert klarat av flera år till i källaren men är det dags så är det.

Tills nästa gång. Sol, såriga armar, svullna händer - Nu är det vår...    

2 kommentarer:

  1. Fin läsning så här på måndag morgon - tack David!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack själv för att du läser och kommenterar :) Ha en bra fortsatt måndag! /David

      Radera