Sidor

tisdag 26 maj 2015

Georges Descombes Brouilly 2014..


Vissa viner borde komma med varningstext. Georges Descombes Brouilly 2014 (köpt via caviste.se, cav41) skulle ha en fet lapp med "köp i 6 pack, minst", hur ska man annars hinna registrera hur det smakar, på riktigt alltså.

Med det sagt så finns det en seriös bonnig tyngd i all mörkröd bärig sirlighet. Det är något svårmodigt, örtigt och mörkt som vilar som en lätt slöja mitt i all lätt drickbarhet. För drickbart är det banne mig i massor, glaset, nej flaskan försvinner i ett nafs. Hinner knappt märka att det nafsar till och stramas upp i avslutet. SÅ långt från nidbilden av bananbojjo man kan komma.

Här har vi då fram och baksidan av att handla av kvalitetsmedvetna småhandlare som Caviste och Vinlådan. När man väl fattat vad saken handlar om är flaskan, eller i det där fallet flaskorna slut och man står där men ett sug efter mer. Ofta är flaskan/flaskorna blandade med andra och då är det bara att vänta in och se hur resten presterar. Fast som en av flera ledstjärnor i vinhimlen är de onekligen tämligen starkt lysande.

Tills nästa gång. Varför kan man inte ha kakan och äta den samtidigt...

lördag 16 maj 2015

Mullineux Family Wines Syrah 2013..


Varför ska man spara vin? Frågan har återkommit på sista tiden som en ständigt läckande kran. Kanske inte varför, utan snarare vilket sorts vin ska man spara? Det är så skönt när man får svaret direkt serverat i en sval, stor primeur kupa. Det här ska konsumeras, gärna halsas, NU!

Nej vänta nu, inte så snabbt för då kanske du missar den rödsirliga, eleganta frukten, pusten från barrskogen eller den precist balanserade basrösten från faten. Det är är faktiskt urgott, saftigt och seriöst på samma gång. Helt klart mer Syrah än Shiraz, trots utomeuropeiskt ursprung. Det finns en nerv, lätthet och köttig tyngt samlat i en och samma härliga klunk. Precis lika gott dag ett som dag två och ärligt, jag ser faktiskt ingen anledning att lagra detta längre. Just här och nu går det direkt upp i lustcentrat hos mig, som en smäll mot solarplexus, resterande flaskor får gott ställa sig i kö på slaktbänken, ren njutning.

Av någon, inte helt ogrundad anledning, resultatet finns ju i glaset, har Syrah från Swartland fått en speciell plats i min källare, det är ju så förbenat gott när det görs på rätt sätt. Kanske kan Mullineux väg till mitt gillade spåras till följande rader, direkt saxat från hemsidan:

"Our aim is to bottle wines that are a true expression of the Swartland. All steps of our winemaking process are taken with this aim in mind, and we pay the highest possible attention to detail in everything we do. A natural, minimalist approach is followed in the vineyards and cellar. We closely work with a select group of growers who follow sustainable, reasoned farming practices. In the cellar, apart from minimal amounts of sulphur, nothing is added to, or removed from our wines. We do not make use of any yeasts, acids, tannins, enzymes, or fining and filtering agents."

Tills nästa gång. Har hittat en lista på fler producenter som borde utforskas...

Pst. 12:an är klart mer seriös och lagringsduglig, fast vadå, bara att dricka 13 medan man väntar. Sämre kan man ha det.

söndag 10 maj 2015

Roagna Opera Prima XVII Vino da Tavola..


Samma visa som förra året, vet inte om det är vårluften eller en lätt släng av vårdepp men lusten är som bortblåst. Tänker inte säga att jag ska sluta, för det verkar vara omöjligt men haltande absolut. I likhet med förra året har det blivit dags för ytterligare en rensning i källaren, finns det något kvar att rensa kanske någon undrar, jo faktiskt, en hel del!

För att inte tala om hur man ska göra i framtiden, vad ska köpas, vad ska sparas och hur ska man spara??? Saker och ting blir inte enklare av att framtiden troligtvis bjuder på en hel del förändringar, men en sak är säker, vinintresset finns kvar och frodas. Gäller bara att "veta" åt vilket håll. Hade jag haft mer tid skulle jag försöka dra igång en vinprovargrupp i närområdet, något som jag verkligen skulle behöva, men mellan sjuka barn, livet och sjuka barn är det svårt att styra upp något mer varaktigt än nästa veckas matlista. Nej det är bara att tuffa på, vilket spår, får vi se.

Vad jag vet är att källartömningen fortsätter, någon flaska presterar som väntat och någon aningen oväntat. Roagna Opera Prima XVII Vino da Tavola faller inom kategorin oväntat. Först skitigt, kantigt och inte alls särskilt gästvänligt. Ska det verkligen smaka så här, har jag gått bet på de rara flaskor Roagna som ligger i källaren och gottar till sig, ska förälskelsen till en av Piemontes traddodoningar sluta så här. Puh, nej tack och lov inte. Dag två är det skitigt underbart, mentol, malört, mörk gästvänlig frukt och en nos som man aldrig vill bli av med. Inte direkt moget utan snarast perfekt polerat. Ok, inga riktiga stordåd men underbart vänligt och lättbegripligt. Stilen är såklart lite småkrävande och bonnig, precis som det ska vara. Sista flaskan Prima och Roagnas flagga vajar fortfarande på topp, precis som det ska vara då med andra ord.

Tills nästa gång. De e bar å åk...

söndag 5 april 2015

Gustave Lorentz Evidence Pinot Gris 2013..


Tysk riesling, bentorr, bättre klass, ska vi säga runt 200-250 kr? What, inte riesling, vad är det då? Jadu, efter många om och men landade gästen, inga namn med det rimmar på Bulf, i Frankrike, närmre bestämt Alsace och Pinot Gris. Men lätt var det verkligen inte.

Blindprovning visar sig ännu en gång vara en av de mest underhållande former som finns, säger han med facit alltså. Öppet landar Gustave Lorentz Evidence Pinot Gris 2013 (nr 75542, 129 kr) kanske inte i rieslingtyskland men att det är ett bra vin råder det ingen tvekan om. Kanske aningen platt och opersonligt för att nå de verkligt höga höjderna men sett till pris är det ganska klockrent. Aromatisk, hyfsad syra, fräscht lovande med en fetare botten. Det är i munnen det händer, lite fetare, härligt fyllig frukt, krydda, piggt och fräscht. Det kickar in en riktigt pigg syra mitt i all prakt och avslutet tar ett tag på sig innan det mynnar ut.

Tills nästa gång. Tänk att det är så härligt att vara ledig...

onsdag 25 mars 2015

Nuova Cappelletta Barbera Monferrato SSA 500 2013..


Förtjänar Nuova Cappelletta Barbera Monferrato SSA 500 2013 egentligen någon post? Förtjänar är ju relativt, men nej. Inne i en tråkig sömnperiod, när jag tänker efter har den varat mer eller mindre i snart 7 år men vissa perioder är helt enkelt lite tyngre. Nog för att det finns hopp, den där gula stora saken som hånler en i ansiktet är ju inte så dum och barnen ger, förutom baciller och sömnbrist, en livskraft utan dess like.

Hållå, vart tog du vägen nu? Ja just ja, vinet. Nej den förtjänar egentligen ingen post, men nu när jag ändå sitter vid köksbordet kl 05:00 kan jag ju ändå nämna att jag druckit biodynamiska Cappellettas "vanliga" barbera innan och att SSA 500 är varianten utan tillsatt svavel.

Ur minnet rotar jag fram att det aldrig riktigt släppte till, trots ett idogt vispande över dagarna två. Kort sagt så berör vinet aldrig, det har varken en skönsjungande frukt, struktur som övertygar eller balans som briljerar. Det är egentligen inget fel, slankt, lite tufft och italienska tjurigt men det finns ingen själ.

Så varför skriva någon rad? Det kanske finns någon annan som testat som har en annan uppfattning, det kanske var en dålig dag, en liten påminnelse till framtida köp eller ett sätt att hålla sig vaken mellan snortorkningar. Hursom fyller skrivande många funktioner, det här vinet inte lika många.

Tills nästa gång. Idag avgörs framtiden, eller nåt i den stilen...

Pst. Påtal om vin som berör, vet inte om det framgick riktigt så tydligt som det kändes. Sydafrikanska Reyneke Reserve Red 2012 kanske inte är störst, bäst eller vackrast men när jag drack det med frun tidigare slog det an hos både henne och mig. Varför dricker man egentligen något annat än skitbra saker? Ja varför kan man fråga sig.

torsdag 19 mars 2015

Tenuta delle Terre Nere Etna Rosso 2013..


Då var det dags, gräsänkling. Har fastnat ganska ordentligt för Alf Tumbles utmärkt nördiga podcast, Dela en flaska. Fungerar faktiskt riktigt bra till tunga marklyft också, tro det eller ej. I samtalet med europamästaren Arvid Rosengren nämner Alf i förbigående att han brukar öppna flaskor som hans sambo gillar mer. Precis! Min bättre hälft uttrycker det snarast rent ut, hon vill inte ha sånt där konstigt naturligt, slankt och syrligt. Lika bra att dricka det när man är själv med andra ord.

Speciellt konstigt är väl kanske inte Tenuta delle Terre Nere Etna Rosso 2013 (nr 99338, 139 kr) men nog är det slankt och sirligt allt. Doften har en sådan där härlig balans mellan småskitigt och flörtig bärighet. Bären drar åt lingon björnbär och det skitiga är inte smutsigt utan snarast mörkt och inbjudande. I munnen är det bra utmanande, gott om syra och riktigt fast grepp på tanninerna. Tankarna drar inte allt för långsökt till en ung piemontesisk skapelse. Ett dygn i vila gör faktiskt inte susen denna gång. Fortfarande bra utmanande men med stoppning och en rustik balans som lovar gott för framtida bruk.

Det här måste nog vara den mest krävande Etna Rosso från Terre Nere som jag smakat som ung. Ska ni dricka idag rekommenderas ett ordentligt matsällskap, nog för att jag gillar det som det är men det säger nog mer om mig än om vinet. Resterande flaskor får gott vänta in lite till mognad, jag har lite annat att testa nästa gång frun är borta.

Tills nästa gång. Ni vet den där, borta bra men hemma bästa, så sant...

lördag 14 mars 2015

Reyneke Reserve Red 2012..



Ja ä int bitter! Jo jag är bitter, bittrare än den värsta j*vla bittermandel. Men lugna er, snart går det över. Fast först måste jag få raljera lite över det mörker som stavas småbarn. Eller rättare sagt deras sovovanor och sjukdomar. Hade någon förklarat, verkligen förklarat hur uppstyckat och omkullkastat livet blir såfort man går in genom dörrarna på BB vette katten om jag hade haft lika lätta ben när jag passerade lådan för gratispåsar. Eller jo det vet jag, tre vändor senare vet jag att det inte finns något bättre på denna jord. Men att få sova, eller rättare sagt vakna minst en gång i timmen torka, ta hand om, trösta, vara den bästa version av homofuckingsapiens som går att uppbåda när kroppen ropar SOV! Bestämma vem som ska vabba, ha dåligt samvete för att man faktiskt är den som drar längsta strået och går till jobbet som en livingdead och till råka på allt få ställa in en middag som jag sett fram emot i typ ett halvår. Nej nu rann bitterhetens bägare över. Jag är så JÄVLA bitter! Ja jag nyper mig själv i näsan, det är det värt att få svära någon gång per år.

Sådärja, dags att gå vidare. Firar inombords att det orala läget blev ganska lugnt denna gång. Firar det med att vakna 03:20, en lugn natt för att sedan få en blöt napp i ansiktet 04:55 med följande kommentar, -nu gå vi up. Lugnt konstaterande 04:45 att det inte är läge att försöka somna om längre eftersom det är någon, inte samma person, som legat och småpratat med sig själv från ska vi säga 04:45. Wohoo, jag har ju ändå en tvättmaskin att köra och en diskmaskin att plocka ur. Men jag är väldigt tacksam över att att inte behöva duscha funderandes vilka sängkläder jag ska använda nu när ALLT är dränkt av gårdagens rester.

Tacksam, kanske inte rätt ord men ändå. Försöker styra bort tankarna från kvällens middag, DEN middag som skulle vidga mina vinösa vyer till tidigare outforskade höjder. Med värdens ord, -Ujuj...vilken otur, Ja du kommer missa en riktig rekordprovning! De kommer bli överraskade av vad som ställs på bordet..klingades som ett öronbedövande eko i hjärnbalken. Äsch, sånt är livet, försöker jag intala mig. Det kommer nya tillfällen, vad är väl en bal på slottet. Ingenting jämfört med denna middag.

Tur att jag faktiskt HAR världen bästa familj och att barnen, i det stora hela, är friska och frodiga. Att vi faktiskt har två jobb vi vill gå till och att det finns vin 12 trappsteg ner som också pockar på uppmärksamhet. För att inte tala om att det finns nya upptäckter bakom varje hörn, lika bra att hugga något nytt, kanske något sydafrikanskt?

Ne jag skojar inte, om det är något som ska få mig på andra tankar är det lite fottrampat spontanjäst biodynamiskt tjut från andra sidan jordklotet. Reyneke Reserve Red 2012 (nr 92613, 359 kr) består i 2012 års upplaga enbart av Syrah, tidigare årgångar har även haft en varierande del Cab S i sig.

Direkt vid plopp är doften expressiv utan att vara för mycket, balanserad härlig frukt, enbär, lite kåda och en minimal sväng ut på stallbacken. Uttrycket är snarare elegant än kraftfull med en kittlande floral ton. I munnen kliver det in och tar plats, ungt, elegant och kraftfullt. Även här finns det en floral ton med en liten sväng ut på stallbacken. Avslutet snörper verkligen upp och tanninerna är härligt utmanande och lovar gott för framtiden. Eftersmaken sitter i ett bra tag och det är en riktigt mersmakande första sipp.

Efter några timmar i karaff består de första intrycken men allt har smält samman, kan inte beskriva helheten annat än helgjutet, tanninerna har satts på plats och allt både andas och smakar världsklass. Ibland är det helt enkelt underbart att ta ett litet snedsteg från den upptrampade stigen.

Tills nästa gång. Nu är jag inte bitter längre, ok kanske lite...

onsdag 11 mars 2015

Domaine Pouderoux Maury 2012..


Det finns inte så gott om ekologiska dessertvinsalternativ i den svenska flaskfloran. Ibland kan det vara bra att kunna spontanhugga något om tillfället så kräver. När tillfället väl dyker upp är det lika bra att ta ett smakprov. Förväntar mig inga stordåd men till en chokladpreppad småkaka kanske det kan funka.

Här kan man snacka om att kombinationen lyfte helheten, Domaine Pouderoux Maury 2012 (nr 7806, 101 kr) själv är en ganska söt, fruktspäckad historia som landar hyfsat nära port utan att riktigt ha dess tyngd och komplexitet. Faktiskt riktigt bra balans och väger man in priset är det ett solitt köp om än kanske lite småtråkig på egen hand. Samma sak med kakan, barn och mormorbakad med aningen för mycket mjöl och aningen för lite kärlek men tillsammans, mumma. Gick två kakor och ett litet glas av bara farten och då är jag absolut inget gottemonster.

Så, till en dessert, gärna med chokladinslag kommer en varm sådär mellansvensklagom rekommendation att gå förbi en butik med grön skylt och hugga en flarra i farten, eller rent av beställa hem. Jag kan nästan lova att svärmor och svärfar kommer att tacka dig för att efterrätten aldrig varit lika god, för att inte tala om att om du misslyckats kan man alltid skölja ner det med ett litet glas till.

Tills nästa gång. Pollen, skojar du med mig...

torsdag 5 mars 2015

Le Cinciole Chianti Classico Petresco Riserva 2009..


Då ska vi se, ekologiskt odlat, de bästa druvorna, bästa läget, spontanjäst i betong, sedan fat och en längre tid på flaska. Trots allt det goda har jag mina tvivel, 15% känns aningen i överkant.

Direkt vid plopp bjuds näsan på en mörk turboladdad bärladdning. Det är verkligen ett mustigt första möte men en aning alkoholstick. Det är inget snack om att det är högkvalitativt raket bränsle, äsch, lika bra att ta en sipp.

Ohejochå! Här var det mycket av allt, otroligt tryck i den mörka chokladdoppade frukten, snygga småbittra rostade fat, syra och tanniner i överflöd och ett träbittert avslut. Nja, det här var faktiskt i mesta laget. Det är helt enkelt för mycket av allt i dagsläget. Lika bra att korka igen resten och se vad en dags vila kan ge.

Sådärja! Nu snackar vi, det burdusa har växlat ner och fram har det smugit än mer komplexitet. Samma sak har händer i munnen, det är fortfarande bra ös men allt har smällt samman och bjuder på en riktigt härlig åktur. Le Cinciole Chianti Classico Petresco Riserva 2009 (köpt på atomrea för 199 dkk) är när allt kommer omkring ett underbart vin i fullgasstil som kräver sin tid för att riktigt komma i takt. Tur att jag har fler flaskor, för här kommer det bli åka av i framtiden.

Tills nästa gång. Å du underbara sol...

lördag 28 februari 2015

Nuova Cappelletta Barbera del Monferrato 2011..


Röd skir doft, nästan lite jordgubbsvibb, smått eterisk med en skopa mörk jord i botten. Riktigt förförande i en blyg och sammanhållen gestalt som blinkar mer åt pinot än barbera.
I munnen är det rustikt, bra med syra, mörkt utan att bli murrigt, ett riktigt bra uppstramande avslut med en lätt smaksam bitterhet. Avslutet är bra långt.

Det här var rediga saker, varken jolmigt eller inställsamt, snarast lite utmanade i en enkel och rustik stil. Trots det hittar Nuova Cappelletta Barbera del Monferrato 2011 inte ända fram i dagsläget. Får nog ge den en chans till framöver, svårt att låta bli när producenten varit eko sedan det magiska året 1981.

Tills nästa gång. Snart är det påsklov...

Pst. Såg precis att de gör en vingårdsvariant utan tillsatt svavel, den får det bli nästa gång.