söndag 25 juni 2017

Lisini Brunello di Montalcino 2012


Ahh det här var spot on för mig. Direkt vid plopp träffar det här mitt i lustcentrat. Mörk och generös med ek, choklad och tobak men balanserat och elegant. Rättframt njutbart. Munkänslan följer samma inställsamma men stringenta spår. Mörk och intagande men piggt och balanserat. Så här ska en ung generös Brunello bete sig. Samtidigt som det är tillgängligt och mysigt direkt från start finns det gott om pigg syra och kännbara runda tanniner. Eftersmaken är torr, lång och smaskigt god.

Och inte blir det sämre med lite luft. Doften är än mer potent, lager på lager av mörkröd frukt, färsk tobak, choklad och allt avslutas med en eterisk likörtopping. I munnen är det full fart framåt, inte en dipp i sikte, smaken snarast intensifieras men bibehåller samma balans, följsamhet och stringens. Det här lovar verkligen gott för framtiden. Men mums vad gott det är redan nu

Efter en dag öppnad har det inte vikit ner sig en tum. De eteriska topptonerna har skruvat upp sig en aning och helheten har rundat till sig, smakerna har satt sig och min förundran har växt. Det här är så innibängen gott. För att återge intrycken med två ord: Smaka själv!

Tills nästa gång. När ska sommaren förstå att det är sommar???

Pst.
RP 91
WS 94
AG 94
MP 93 (dag 1)
MP 95 (dag 2)

Psst.
Har precis lagt vantarna på Kerin O'Keefe's bok Brunello di Montalcino - Understanding and appreciating one of Italys greatest Wines. En ytterst innehållsrik och underhållande bok för mig som precis trampat ner i Brunelloträsket. Där kan man bland annat läsa att familjen Lisini är inbitna traditionalister, fattas bara när man har ägt mark i Brunello sedan 1500-talet, och att de började odla druvor redan 1930. Varje år produceras ungefär 30 000 flaskor Brunello från 15 hektar. Vingårdarna ligger på ungefär 350 meters höjd och vinet lagras uteslutande i stora slavonska bottis. För att citera Lorenzo Lisini - "Using barriques för Brunello is like adding cream to tomato sause - they both mask the defects of poor quality ingredients".

onsdag 21 juni 2017

Castello Banfi Brunello di Montalcino 2012


Vilka bollar ska jag springa på? För helt ärligt, ingen kan springa på alla, inte ens Zlatan. Champagne, Bordeaux, Piemonte, Rhône, Tysk riesling, Rioja, Chianti, Napa, Bourgogne, naturligt tjofräs från världens alla hörn, Etna, allmänt bra cab, synnerligt bra syrah, listan av goda välsmakande bollar kan göras oändlig. Jag har ingenting emot en spretig vinkällare, mångfald är bra. Men några saker vill jag ha, eller rättare sagt, det lutar åt att jag borde ha vissa saker. För mig innebär vin främst en sak, upplevelsen. Hur det smakar, när jag köpte, vilka jag drack vinet med, jakten, hur det utvecklas, årgångens genomslag, terroir, ja som ni märker kan även denna lista göras oändlig. Upplevelsen är högst personlig, min egna unika, knytet till oändligt många saker. Obundet, men ändå sammankopplat, från vinets värld finns det några händelser som är lite mer speciella än andra. Ur ett rent egoistiskt perspektiv såklart. I oberoende ordning, min födelse, giftermålet med min själsvän och livskamrat och födelsen av mina tre barn. Dessa år finns det, av förklarliga, anledningar att återkomma till. Igen, igen och åter igen. För mig finns det inget bättre sätt att uppleva, minnas och återanknyta än genom vinets värld. Därav min passus till sparka bollens dilemma, vilka bollar ska jag springa på?

1981 - Min födelse, inget toppen år. Därav alla bollar jag kan hitta. De viner som har överlevt tidens tand som inte kostar en förmögenhet lägger jag vantarna på. De största, ok inget stort ännu men bästa, som jag upplevt kommer från Rioja och Bordeaux.  

2008 - Året vi gifte oss, köpte vårt första hus och fick vår första dotter. Av en händelse var det dessutom ett speciellt bra år i festligheternas högborg - Champagne. Champagne till bredden och tvären. Nej - det gör inte ont, ja - det kan bli lite dyrt, nej - man kan inte få för mycket champagne.

2010 - Sonens födelse och ett synnerligt bra vinår, överallt. Här får jag passa mig, finns oändligt mycket bra vin att köpa, dricka och lagra. Bollarna bokstavligen begraver en.

2012 - Yngsta dotterns år, inget toppenvinår men som i alla årgångar finns det såklart undantag.

In kliver Brunello di Montalcino. Jag har märkt, på sätt och vis smygande, att Brunello di Montalcino är min grej. Från ungt till gammalt, aristokratiskt stram eller lite frukt- och fatkysst. Det är helt enkelt goa grejjor. Sååå, 2010 och framförallt 2012 får bli Brunellons år.

Castello Banfi är helt klart störst i Montalcino. Ett tag var de faktiskt europas största familjeägda vinproducent. När Mariani familjen köpte sin nätta lilla jordplätt på 2900 hektar 1978 var inte Brunello vad det var idag. Då fanns ca 40 producenter i jämförelse med de 200+ som finns idag.  Det råder ingen tvekan om att familjen Mariani och Castello Banfi är en av de som hjälpte till att bana kommersiell  mark för den Brunelloboom som råder idag.

Men är störst bäst? Min generella erfarenhet är att det inte behöver vara så. Däremot brukar storlek innebära att man har mycket att välja på. Vilket i sin tur innebär att producenternas toppar alltid brukar hålla hög och jämn kvalitet om än möjligen något strömlinjeformad i vissa fall. Det var generellt, specifikt för Castello Banfi Brunello di Montalcino 2012 är att det är väldigt snyggt och bra gjort. Doften har en skön blandning mellan mörkröd polerad frukt, jordigare toner och lite fatkrydda. Det är en intagande doft, balanserad med ett litet alkoholstick. I munnen får man motstånd, syran är påtaglig och tanninerna naffsar lite burdust och skönt i slutet. Frukten drar åt det mörka hållet och det märks en del fatkrydda. Modernt och rättfram men ändå med struktur och bra framtidsutsikter. Kanske aningen anonymt och tillrättalagd men det är verkligen inget fel på hantverket. Eftersmaken är lång, torr och lite småmurrig. Det finns något torrt och träigt i avslutet men vid det här laget har jag lärt mig att det inte är något att oroa sig för. Jaså ja, redan samma kväll ordnar det upp sig. Nu är uttrycket elegantare, lite varmare och allmänt trevligare.

Efter en dag öppnad är uttrycket lite mörkare, mer ek, nästan en hint cola, tråkigare och klumpigare. Trist, det som slutade så bra igår.

Tills nästa gång. Äntligen semester...

Pst.
RP 92
JS 93
WS 93
MP 90+ (dag 1)
MP 86 (dag 2)

lördag 17 juni 2017

Frescobaldi CastelGiocondo Brunello di Montalcino 2012

Här var det andra bullar, mer kraft, mer extraktion, mörka mullrande toner som skapar en varm nästan för generös kram i doften. Smaken följer samma spår, värme, fruktmognad men ändå med fokus och en kännbar syrafriskhet. Eftersmaken är lång med röda äppelskal och lite chokladdoppade körsbär. Det råder inga tvivel om att det är högoktanigt kvalitetsjucie som finns i glaset men för mig balanserar det precis på gränsen till att bli aningen för mycket i dagsläget, nästan lite kantigt och burdust om man ska vara överdrivet petig. Trots att druva och ursprung finns där är frågan om den varma torra sommaren och användning av en del små ekfrallor har bidragit med lite för mycket av det goda. Det råder inga tvivel om att CastelGiocondo Brunello di Montalcino 2012 har gott om framtidspotential i all gästvänlig värme men för mig blir det här första dippen på min Brunello 2012 resa. Ska bli intressant att se hur det upplevs dag 2.

I sådana här fall skulle det vara intressant att ha en Coravin, ni vet den där mackapären som gör det möjligt att ta ett glas nu och ett glas till om några månader från samma flaska. Bara för att få en bättre inblick i framtiden. Min kompis Peder säljer, ja förutom världens bästa vinglas förstås. Lite dyrt kanske men det är å andra sidan inte gratis att okynnesöppna helrör Brunellos hela tiden heller.

Det blev ingen dag 2 men däremot en dag 3. Och nje, träigare och tråkigare. Oroväckande utveckling men vem vet vad som händer med flera år i ryggläge. Jag köper inga fler fast egentligen kanske man borde bara för att se vad som händer med säg 10+ år. 

Tills nästa gång. Nu är det inte långt kvar...

Pst.
RP 92
JS 93
AG 91
WE 93
MP 88+ (dag 1)
MP 85? (dag 3)

Psst. Frescobaldi står bland annat bakom vinkändisar som Ornellaia och Masseto. CastelGicondo är näst störst i Brunellos med 152 hektar. Druvorna odlas på sluttningar som vetter mot sydväst.Vinet lagras minst två år på både slavonsk ek och mindre franska ekfat.

onsdag 14 juni 2017

Caparzo Brunello di Montalcino 2012


-Du langar fram vin efter vin som jag gillar. Orden är fruns och det är bara att instämma. Mitt pågående Brunello 2012 projekt är verkligen en Eriksgata i högkvalitativt, lättgillat vin med stor framtidspotential. Caparzo Brunello di Montalcino 2012 är inget undantag. Direkt vid plopp bjuder det på en mörk potent doft med spår av solmogna tomater, läder och lite choklad. Munkänslan är tajt, sömlös med otroligt fokus från start till mål. Eftersmaken är lång och smaskigt god. Får se hur det beter sig efter några timmar i kraff. För är det något som jag lärt mig vid det här laget är att tid och luft verkligen inte skadar de här ungherrarna från Montalcino.

Jamenvist! Doften har vuxit, både på bredden och höjden. Mörk, inbjudande, rödfrukt som drar åt det varmare håller toppat med en dov harmonisk klang av trä, choklad och orientaliska kryddor. Intagande är bara förnamnet. Munkänslan är slankt men munutfyllande, bra tyck i syra, jämnhögt gaspåslag utan dipp, mörka chokladträtoner även här och torra lena tanniner som nafsar i slutet. Tillgängligt, nästan lite tuggmotstånd. Eftersmaken är torr, lång och lite dammig. Kommer såklart utvecklas med lagring men ändå en av de mer tillgängliga 2012:or som slunkit ner. Inte samma direkta träffsäkerhet som Piccolominin och inte heller samma lagringsutsikter som Poggiarellinon men ändå otroligt gott i dagsläget. Förresten, säg de där sista snabbt utan att staka dig. Ne, trodde inte det.

Det här börjar ju nästan bli löjligt, fast på ett bra sätt. Löjligt bra! En dag öppnad och det dammiga avslutet är som bortblåst. Mer homogent, mer njutbart och mera framtidsutsikter.

Tills nästa gång. Skolavslutning idag, imorgon världen...

Pst.
RP 91+
WS 92
JS 91
MP 92+

lördag 10 juni 2017

Poggiarellino Brunello di Montalcino 2012


Ahh, ännu ett härligt sniffvin. Generös elegans med värmande solljummen frukt. Mörk och polerad men ändå så ung och lovande. På toppen får man lite likörsdoppade körsbär och örter. Vinet äntrar munnen med slank frukt, syra och tanniner i topp, inte aggressivt men tajt, alert och sådär skönt utmanande och uttorkande. Frukten drar mot det mörkrödare hållet och undervegetationen ligger där och lurar. Inte lika välkomnande i munnen som i doften men oj vad det finns löfte om mer. Eftersmaken är lång, torr och lite småkärv. Alltså Brunello di Montalcino från 2012, du har mig redan vid Bru.. Det här är kvalitetsdricka av klass. Inte inställsamt, inte tråkigt utan utmanande, lockande, slankt och elegant med en jordnära tvist. Just det här exemplaret behöver tid för att blomma ut, det vore nästan skam på torra land att inte lägga ner några flaskor Poggiarellino Brunello di Montalcino 2012 i källaren.

Precis som jag misstänkte, viker inte ner sig en tum trots att flaskan står öppnad någon dag. Det som är så häftigt med ung bra Brunello är att det är som att äta kakan och ha den kvar samtidigt. Nu gäller det bara att sälja en arm och ett ben så att jag kan fylla skafferiet med mer.

Tills nästa gång. Nedräkningen är total...

Pst.
JS 93P
WE 93P
MP 91++    

Psst. 
2012 producerades 583 lådor av Poggiarellinos Brunello (ca 3 hektar). Egendomen gör en Rosso en och en Brunello. Odlar ekologiskt men är inte certifierade. Stilen beskrivs som traditionell, druvorna sorteras för hand och vinet lagras på mellanstora ekfat. Vinet filtreras inte.

måndag 5 juni 2017

Le Serre Nuove dell'Ornellaia 2014 vs Mas la Plana 2012



Är inne i ett Brunello2012 stim
så egentligen skulle det här handla om Banfis tolva. Men så blev det inte. Istället blev den en ganska ojämn match mellan två mellantungviktare i den omoderna moderna klassen. Mas la Plana 2012 går på knock direkt och helt ärligt så har Le Serre Nuove dell'Ornellaia 2014 aldrig en sportkeps. Två olika uttryck men det spelar ingen roll. Le Serren visar upp en kraftlös version av sig själv, snygg och polerad absolut men det saknar både kraft och elegans. Vem eller vad som har trampat på bromsen vet jag inte men det här levde inte alls upp till förväntningarna. La Planan däremot, fullpackad med kraft, frukt, choklad, varma cabvibbar, balans och stringent uppiggande syra. Ja det finns faktiskt lite av varje som omfamnar och sveper med smaklökarna på en kramgo svängom. Trots att slagserien kommer i ett par rejält stoppade silkeshandskar har de kraften hos ett skenande vildsvin. Nu ska jag i ärlighetens namn medge att det här blir aningen för mycket för mig idag, La Planan passar utmärkt till mörk söt industrichoklad, det säger faktiskt det mesta. Men som kvalitetskontroll funkar det finfint. Resultatet blir således - La Planan till källaren och Le Serren ser vi inte mer.


Tills nästa gång. Spontansemester må vara bra men det tar på nerverna...

fredag 2 juni 2017

Mocali Brunello di Montalcino 2012


Här var det andra bullar än den flörtiga och varma Piccolominon. Här snackar vi aristokratiskt tillknäppt elegans med en mörk chokladdoppad körsbärstvist. En tid i karaff gör susen, fortfarande sammanhållet men den mörkrödfruktiga doften har fått ett stänk rosor, lite orientalisk krydda och en balanserad fingertoppsströdd alkoholvärme. I munnen visar det verkligen på Brunellons förträffliga lagringsduglighet. Frukt, syra och torra tanniner brottas i denna slanka men munutfyllande skepnad. Tänderna får sig verkligen en svängom och det nästan ilar till i den långa sammanvävda eftersmaken. Min spontana tanke är gott, ja rent av riktigt gott, följt av en pockande dragning mot källaren. Det här behöver helt klart tid för att visa sin rätta sida. Med det sagt visar Mocali Brunello di Montalcino 2012 upp sin klass, balans och fokus från sniff genom mun och svalg till nästa sniff.

Har faktiskt aldrig hänt men båda glasen åkte tillbaka till karaffen. Det blev helt enkelt för utmanande dag ett. Dag två är det dock andra bullar. Doft och smakintryck från dag ett består, fortfarande supertajt men bättre harmoni och drickglädje.

Tills nästa gång. Efter betyg, datorkrängande och kvalitetssnack känns en långhelg välförtjänt...  

Pst.
WE 88P
WS 92P
JS 93P
RP 90P
MP 89+P (Dag 1)
MP 90+P (Dag 2)

fredag 26 maj 2017

Ciacci Piccolomini Brunello di Montalcino 2012


Alltså systembolaget, grrr. I vilken annan affär skulle man tolerera att man får en annan vara än den man har beställt? Hade beställt en radda Brunello anno 2012. Kommer ,hämtar och se där, 2011. Tur att man kan returnera men roligt är det inte. Främst för att jag var laddad på att köra ett litet 2012 race solo innan en planerad större drabbning men också för att jag nu inte vet när jag vågar beställa igen för att få 2012 som det står på hemsidan. Årgångarna kanske inte är så viktigt för monopolet men för kunden, alltså mig, spelar det all roll. Har jag beställt 2012 vill jag ha 2012.

En liten rackare slank dock genom nätet. Ciacci Piccolomini Brunello di Montalcino 2012 på halva spelar med direkt från start. Uttrycksfull, aristokratiskt med svamp, läder och solvarm rödfrukt. Samma sak i munnen, smått generös, varm och inbjudande men med bra bett i syra och framförallt tanniner. Eftersmaken är låång, torr med frukt och avstämd träton. Resten åker ner i karaffen för en påhällsning om några timmar. Men vilken första träff, mums.

Doften har vuxit några storlekar till, vilken sniff. Varm, kryddig och djup. Ceder, choklad, välpolerad sadel, solmogen mörkröd frukt för att nämna några förnimmelser. Det är framförallt den varma men eleganta touchen som jag gillar i en bra Brunello. Och det finns det gott om. Smaken följer i samma spår, här märker man dock att det finns mer att ge. Munkänslan är trots sitt slankare uttryck riktigt fyllig, balans, flörtighet, syra och stadiga tanniner finns det gott om. Frukten skiner och lika så den finstämda kryddigheten. Ändå finns det något oförlöst och morrande som ligger och lurar i skuggorna med ett löfte om mer. Eftersmaken då? Lång är bara förnamnet. Det här är direkt, lustframkallande och rysligt gott. Ska du dricka något idag, i väntan på lite tjurigare varianter, är det här Brunellon för dig. Men spara gärna, kommer med all sannolikhet att växa några storlekar till.

Tills nästa gång. Aldrig har en halvflaska känts så liten...

Pst.
RP 93P
JS 94P
MP 93P

tisdag 23 maj 2017

Bressy-Masson Rasteau 2015


Uffe försökte locka med mig i fördärvet i ännu en atomsmäll. Den här gången hade jag dock styrkan att stå emot, eller? Kom att tänka på den här snyggingen. En flaska har jag sänkt lika bra att ta en till. Som tur är har jag några kvar men i den här takten ligger det farligt nära en till! Beställning.. Just nu slumpas dessutom flaskorna ut i par. Men passa på, man vet aldrig hur länge..

Örter och rödgummifrukt delux, svalt och snyggt, inbjudande med en välkomnande slank bångstyrighet. Precis så här vill jag ha min unga franska älskling. Pigg och alert med fullt fokus, småsalta stenar, uppnosigt avslut som lämnar ett piggt begär efter mer. På det hela taget ytterligare ett pangtjut anno 2015. Jag får vissa tyngre vibbar fast lite juicigare, vilket verkligen inte är fy skam.

Tills nästa gång. Nedräkningen har börjat...

söndag 21 maj 2017

Château La Nerthe Châteauneuf-du-Pape 2006


Efter regn kommer solsken men vad kommer efter hög feber, magsjuka och allmän förkylning? Tja, lite mer förkylning tydligen. Ska i ärlighetens namn säga att näsan fortfarande är aningen dysfunktionell vilket förtar intrycken en del. Istället konstaterar jag att doft och munkänsla landar mer i det mogna än yngre, följsam men bra struktur. Lite sälta och kirschiga drag, mörkt men inte murrigt. På det hela taget smaskigt och väldigt lättsippat! Frun instämmer nickande och lägger till att det är jättegott! Vilket är än gott nog.

Tills nästa gång. Tänka att vi överlevde även denna gång...

söndag 14 maj 2017

David & Nadia Elpidios 2014


Helt ärligt vet jag inte riktigt vad jag tycker om David och Nadia Elpidios 2014. Mixen "nya" Sydafrika, skicklig vinmakare med naturen i fokus och en blandning av syrah, carignan, cinsault, grenache och pinotage gjorde mig nyfiken. Dessutom en del hyllningar i den internationella vinkören. För att inte tala om att etiketten är min namne, ja jag erkänner, jag köpte faktiskt vinet delvis för etiketten. Lika bra att prova, en till mig och en till källaren.

Tid, jag gissar på att det behöver tid. Efter en hel del luft har det en skön blandning mellan sval sydrhônsk frukt, burgundisk struktur och lite torr småbränd sydafrikan. Sammanhållen och tajt nästan lite tjurigt i början. Med tid blir frukten ljusare och varmare samtidigt som det florala förstärks. Det finns helt klart mörkare grenachigare toner, blandat med gott om salt mineralstänk och salmiak. Helheten är slank, elegant, komplex och lite krävande. Avslutet snörper upp, mer syra är tanniner och eftersmaken sitter i klingande långt.

Jag blir inte riktigt klok på det här. Vid öppnandet var det närmast snipigt och surt. Efter några timmar i karaff öppnar det upp. Inget kraftpaket även om det är packat med komplexitet och en ruff elegant följsamhet. De sista sipparna dag ett är klart bäst. Tänk om jag enbart hade fått ett glas direkt från flaskan, då hade jag inte gillat det här. Nu lämnas jag med ett löfte om mer. Kul med vin som snackar, samtidigt som det finns en klar adress skulle jag aldrig ha gissat på Sydafrika om jag fått det blint. Det ska bli spännande att se vad framtiden har att ge.

Dag 2. Äsch, det är bara att kapitulera. En dag öppnad i karaff har gjort susen. Frukten är rödsirlig men med en fyllig botten. Vilket gör underverk med kvällens grillade godsaker. Det som först verkade bli retur blir nu påfyllning. Fast det får nog vänta något år tills nästa påhälsning. Dricker du idag? Mitt tips, lufta länge och ställ fram matsällskap på bordet.

Tills nästa gång. Mitten på Maj, jag upprepar - mitten på Maj?!?...

onsdag 10 maj 2017

Champagne J-M Seleque Solessence Brut Nature (2011)


Ibland är det skönt att ha flera, ganska ofta om jag ska vara helt ärlig. Men i det här fallet är det snarast syndigt trevligt. Det har gått några flarror och det är sannerligen inte sista för att inte tala om priset, en spottstyver i sammanhanget.

Mums! Finstämd och frisk äppelcitrus med mineral i form av både skaldjur och lite smårökig stendam. Rakbladsvass knastertorr balansgång mellan überpigg syra, bred småkornig mousse, gula omogna äpplen och mineralsalt rökig komplexitet. Det är så jäkla snyggt och försvinnande gott. Eftersmaken är riktigt läskande med drag av orange citrus, sten och tandbitande syra. Komplexitet och fräschör personifierad. Kanske i yngsta laget men ack så intagande.

Förutom att vara välsmakande har Champagne J-M Seleque Solessence Brut Nature en föredömlig baksidestext där man kan utläsa att det handlar 50% chardonnay, 40% pinot meunier och 10% pinot noir. Allt har en bas i 2011 års skörd, 50% reservvin, deggad Juni 2016 och zéro dosage, alltså inget tillsatt socker i dosagen. Förutom det så odlar J-M Seleque mestadels ekologiskt och en del biodynamiskt. Bara att ta av hatten och bocka djupt!

Som om inte det var nog, sippar på det här under flera dagar och det är hela tiden så förbaskat gott. Lite lugnare, lite gulare men samma fokus och skärpa.

Tills nästa gång. Post nationella prov och gräsänkling, lika bra att göra det enda rätta och slockna i soffan...

lördag 6 maj 2017

Mullineux Swartland Syrah 2013


Precis i samklang med att nya årgången äntrar hyllorna drar jag korken ur en två år äldre pjäs. Mullineux Swartland Syrah 2013 är urtjusig i dagsläget. Fint parfymerad, lätt på foten men båda hälarna i jorden. Det finns en exakt konsonans i doften mellan florala övertoner och mörkare bärigare undertoner som inte kan bli något annat än skönsång. Munkänslan är läskande, ja riktigt läskande med syra, frukt och tryggare djup. Det snuddar aldrig på storhet men ack så lättsamt gott det är. Langa fram lite skön köttig körv, en redig bit hårdost och du ska få se på en hel symfoni i käften. Värt att notera, trots att jag tyckte den kändes färdig för två år sedan finns det fortfarande en del att hämta för er som har flaskor kvar. Som alltid ska det bli intressant att prova senaste årgången.

Tills nästa gång. Ett j*vla tjat på mig men nu är det väl ändå vår...

Freixenet Prosecco


Blir inte det här en sommarplåga, ja då vet inte jag. Vi kan börja med flaskformen, sådär kitschigt snygg med flärd och blingbling. Och smaken sedan, flörtigt inställsam är bara förnamnet. Jag tror att de flesta har sett och känner igen Freixenet, ni vet den där svarta flaskan med lite småsvängig text. Freixenet är en spansk cavaproducent som har funnit på bolagets hyllor så länge jag kan minnas. Kanske inte det bästa vinet även om jag måste säga att den ekologiska varianten var riktigt trevlig sist jag provade. Hursom, nu har Freixenet tagit sig in i Italien och då är det såklart Prosecco som gäller. Vi svenskar, jag säger vi fast jag kanske inte räknas in där i alla fall inte smakmässigt, älskar vår Prosecco.

Rent, läskande och nästan smärtsamt drickvänligt med en frisk citrus ton och en klase druvor i både doft och smak. Och framför allt, det finns inte ett spår av någon beska eller bitter ton som det mer ofta än sällan dyker upp i slutet hos gemene Prosecco. Nej, det här går direkt mot lustcentret. Eftersmaken är bra lång och lättsamt läskande.

Personligen tycker jag att det är i sötaste laget, 17 gram socker per liter känns, även om syra och frukt finns där för att balansera upp. Fast det är klart, i rätt sammanhang och sällskap slinker det med all säkerhet ner både ett och två glas. Ställ fram en frisk fruktsallad med lite riven vit choklad, då har du dessutom en kombo som hette duga.

Tills nästa gång. Skulle sitta fint med lite utemöbler...