Château d'Armailhac 2007 å så lite bubbel på de. Igår, idag, imorgon..

Naturen glittrar till

Wild and crazy? Nja inte så värst. Efter sjukdomar på repeat tog vi det säkra före det oanskrämligt osäkra. Vi var hemma och tillbringade de sista självande timmarna, på året, i hemmets lugna vrå. Lugnt och lugnt, med en dotter som precis slutat med napp, kombinerat med nättskräck, blir det inte så mycket lugn på kvällarna. Lägg till oansvarigt, slösaktiga människor som väljer att bränna upp plånbok och ozonlager och skrämma djur och barn till vettet, så var det som vilken halvnykter tillställning som helt. Man är med men ändå inte, liksom. Ojoj, bäst att lägga av innan gubbstatusen helt och hållet tar över och P1 tonerna dränker alla typer av ungdomliga toner. Hursom, nytt år i annalkande innebar trerättersmiddag för föräldrar och barn. Innehåll på tallrikarna bytte ägare och stämningen var uppsluten, inte så värst under tillagning men desto mer efter. Tyvärr lyckades jag inte med dryckes matchningen den sista måltiden, även om delarna i sig var ytterst kapabla.

Siktet var inte helt kalibrerat

Kvällens röda rackare, Château d'Armailhac 2007 ( går att fås för 325 kr hos TWC), tutar på från start med en mörk doft med både katrinplommon, svartavinbär, enbär, vitpeppar och någon mer barrkrydda. Doften är åt det yngre hållet men ändå med en viss inställsam rondör.

Munkänslan är åt det slankare hållet, bra tryck i frukten som både är mörkt generöst med mogna plommon och lite stramare med svartavinbär. Syran spelar på gött i bakgrunden och tanninerna är återhållet inneslutna i helheten, nästan tama. Det finns även lite drag av enbär, vitpeppar och något färskare träslag tillsammans med en angenäm rostad ton och någon mer krydda.

Eftersmaken är len, bra lång med frukt, barr och småfärskt trä. (88-89p)

Helheten känns slank men med övertygande tyngd i uttrycken. Efter några svängar i decantern så är munkänslan nästinpå len men med en tilltagande kryddighet som inte gör sig med kvällens kalvstek, madeirasås och råstekta potäter. Nej, till detta unga drickfärdiga vin skulle det vara något med mer motstånd, en mustiggare gryta eller varför inte en entrecote med bea och klyftisar.

2002-2012, tydligen inte tillräckligt

Nyårets bubbel, Palmer Millésime Brut 2002 (nr 7867, 274 kr nu årgång 2005) , blev en kompromiss då sällskap uteblev och fruns näsa alltjämt var ur funktion. Klart bättre dag 2, vet ännu ej hur den är dag 3. En fräsh inställsam doft med ostronskal, citrus och aningen, aningen brödighet. Smaken är lätt, bubblorna är pigga och nästan syrliga, med en begynnande mognad och rondör. Eftersmaken sitter i ett bra tag. Enkel och rättfram med en begynnande mognad som säkerligen tål några år till i ryggläge. (86-87p)

Tills nästa gång. Sängläge innan tolvslaget på nyår, ojoj gubbvarningsklockan ringer igen eller är det småbarnsbluesen som gör sig påmind?...