Brancaia il Blu 2007. Gräsänkling..

Lite fotografering hinner man alltid med

Gräsänkling, full sjå dagen lång, ingen skillnad där. Det är när John Blund dunkat näven i bordet och släckt de små som ovanligheterna infinner sig. Kväll och natt utan frun i huset händer sällan, faktiskt aldrig sedan vi fått små. Gör det bästa förbered på det värsta, ja tösens nattskräck har fortfarande inte lugnat ner sig och den minsta har nu börjat vandra iväg från sängen. Här krävs det planering, mod och lite jävlararanamma, alla attribut som min kära fru besitter men nu är det upp till bevis för mig.

Fast, först det bästa, genom The Wine Companys försorg har jag fått möjlighet att prova Brancaia il Blu 2007 (395 kr hos THW, 449 kr på SB), ett vin i en prisklass och stil jag sällan dricker och då knappast på en tisdagkväll, men nu är det ju som sagt lite speciellt. Gör mitt bästa för att matcha tillbehören, lite svårt med utbudet här på landet men jag har hittat lite guldkorn i specialdisken på Ica, en grottlagrad Pecorino vinacciol och några skivor lufttorkad skinka borde göra susen.

Ett litet glas skall tilläggas, dels måste jag vara pågång för nattens aktiviteter och sedan vill jag gärna dela resten i sällskap med någon till. Vadå spara öppnat vin? Jorå ,häll över ett annat kärl, viktigt att toppfylla för så lite luft kontakt som möjligt, in i kyllskåpet och där håller det lätt en vecka, troligtvis längre förutsatt att du kan hålla tassarna bort.

Gött

Gött

Göttast

Peccorino vinacciol är, antar jag, en peccorino som legat i resterna från något vinöst sammanhang och sedermera lagrats i någon mer eller mindre obskyr grotta, i alla fall vill jag tro det. Tyvärr kan jag inte veta säkert då vare sig etikett eller anställd bakom disken hade någon vidare info. Tar gärna emot lite expert hjälp, hursom fanns det också en Testun al Barolo i disken men där fegade jag ur med risk att få allt för svåra flashbacks av senast.

Det är mörkt och frestande

I glaset finns, en mörk och mullrande doft, det finns ett djup i aromerna som andas kvalité. Frukten är mogen och ger ett stort men homogent uttryck tillsammans med vanilj, marsipan och mocca tonerna från faten blir doften som en generös välkomnande omfamning. Topptoner av lite orientaliska kryddor och en svag pust av målarfärg ramar in. Möjligen inget för den inbitne traditionslisten men jag gillar detta skarpt.

Smaken är fyllig, ett drag av surkörsbär, mogna plommon, väldigt jämnt balanserad med ekattribut som mörkare choklad och mocca, lite läder och något färskare träslag, en aning uppfriskande bitterhet i slutet. Uttrycket landar någonstans mellan fylligt och slankt. Avslutet stramar upp med knappt kännbara runda tanniner som mynnar ut i en hyfsat lång fruktig och saftig eftersmak. (90-91p)

Riktigt välgjort, lyxigt och omfamnande. Blir förvånad över hur direkt tillgängligt detta upplevs och helt ärligt är det ett vin som lätt skulle kunna förtäras i stora jämna klunkar. Gillar man moderna Italienska generösa viner är detta en klockträff, balansen är oklanderlig och uttrycket är härligt inställsam men ändå intressant.

Peccorino osten med sina små animaliska toner, hårda krämighet, lätta sälta och fruktiga inslag från skalresterna gör sig som en smäck till. Skinkan hade nog kunnat varit några snäpp bättre men helheten gör sig mer än väl. Till en skräprulle en ensam tisdagskväll får jag anse sig mer än nöjd, men nog hade jag förväntat mig lite mer av vinet.

Tills nästa gång. Jobba på en onsdag???

Pst. Kvällen fick ett abrubt slut igår, nästan färdigskriven rusar jag i sängs. Lilltösen vaknade men det vulkaniskta utbrottet uteblev, fy f*n va skönt. Tacksam, lättad och glad i hågen stiger vi, jag och pöjken, upp vid vår sedvanlig tid 05:00. Gårdagens inlägg blev alltså dagens, ingen sorg i detta bara ett klargörande varför det kan upplevas att jag stundtals lever i gårdagen, fast det är klart ibland har jag ingen förklaring.