Embocadero Tempranillo 2009. Betyg..

Är flera bättre?

Uha poäng, who wants them and who needs them? Jag, tydligen. Om ni inte sett det tidigare så har jag som oftast en dubbelpoäng följt av mina noter på vin. Noter och betyg satt efter mina referenser där jag som oftast följt vinet under en längre tid, med eller utan tillbehör. Ett betyg som på intet sätt är fixt utan snarare en fingervisning för, och av mig för att kunna gå tillbaka och få ett hum om hur det specifika vinet upplevdes vid den givna tidpunkten och under dessa omständigheter. Med andra ord, min momentana sanning hur upplevelsen var.

Men då var vi där igen, vem är jag att betygsätta vin eller något annat för den delen? Som utbildad pedagog så bör och ska jag sätta betyg, alltid utifrån en given mall, oftast med tolkning, alltid med individen och satta betygskriterier i fokus. Där kan vi snacka om skarpa skott. När det kommer till vin så handlar det om många aspekter, mallen är hyfsat given, omständigheterna skiftar och upplevelsen är sig aldrig lik. Med andra ord är det ett betyg som ska och bör tas med en stor nypa salt. Jag tror, utan att överskatta min egna person att det finns folk som faktiskt bryr sig om vilket betyg jag sätter på ett vin och följaktligen hoppas jag att densamma utmanar och ställer sina egna preferenser mot mina.

Med det sagt, tänker jag fortsätta hålla på med mina professionella betyg och mina mer hobbiebetonade, med förhoppningen om att jag ska bli bättre, få större referensramar, ständigt ifrågasätta och utmana mina och andras normer. För slutligen handlar det, när det kommer till betyg på vin, mat och dryck som så mycket annat, om den egna smaken, omständigheterna kring det upplevda och vilka referenser den person har som betygsätter.

Däremot ska man inte undervärdera, eller övervärdera för den delen, ett betyg som blir satt på ett vin. Det råder ingen tvekan om att det finns en besatthet vid poäng och jag kan bara motvilligt medge, att jag i likhet med många andra påverkas. Att ett "dyrt", och såldes förhoppningsvis påkostat vin, får en hög poäng känns inte annat är naturligt då processen att skapa detta vin kostar mer än att tillverka ett "billigt" massproducerat vin. Men där upphör också logiken, att ett vin skulle få högre betyg för att det är svårt att få tag i, producerat i  liten skala, av någon berömd vinmakare eller någon annan påverkbar faktor kan i och för sig påverka upplevelsen men egentligen inte vinet i sig.

Samtidigt kommer man inte från att "billiga" viner som får en hög poäng skapar en hel del intresse. Om man använder sig av att klassa vinet som ett fynd, prisvärt eller något annat betyg som ställer sig i direkt jämförelse gentemot pris har man oavsett smakprofil endast uttalat sig upplevelse - pris. Något som vi i Sverige verkar oerhört intresserade av. Om man istället använder en gradering utifrån upplevelsen ska ett 90 poängsvin ge samma upplevelse oavsett om det kostar 90 eller 900 kr. En i mitt tycke intressantare klassning.

Å andra sidan har jag hört i flera forum att det skiljer sig markant även här, ett 96 poängsvis för trehundra är aldrig lika bra som ett 96 poängsvin för tretusen. Där kan jag inte uttala mig då jag mig veterligen aldrig upplevt ett 96 poängsvin oavsett prisklass. Hur ska man då som vinsörplande amatör förhålla sig till hela poäng kontra pris förhållandet. För att de lever ett förhållande, om än i disharmoni, känns oundvikligt. Enklaste sättet, framförallt när det kommer till billiga viner, är att smaka och ta reda på vad man själv tycker. Förhoppningsvis har, kritikern i fråga rätt och då är det bara att jubla eller så når upplevelsen inte riktigt upp till sitt rykte och då har man själv blivit en upplevelse rikare. I vilket fall är det alltid intressant att ifrågasätt och utmana ett betyg.

Därför kändes det givet att prova  Embocadero Tempranillo 2009 (9,95 Euro) från Bodega Pedro Regalado i Ribera del Duero. 92 poäng från advokaten i väst, för hundra kronor kändes det nästan för bra för att vara sant.

92 pinnar?

Hur var då vinet?
Det är en stor fruktdriven doft med mörka mogna bjönrbär, vinbär och lite hallon. Utrycket är överlag åt det mörkare hållet med ett litet likörstick i slutet, annars är det, trots sin ungdom, en hyfsat balanserad doft med småmycket av allt.

Smaken är framförallt fruktig, smårund, med gott om den mörka frukten som trängdes i doften. Uttrycket är balanserat generöst med en småfyllig munkänsla. Nog för att det finns gott om mörkare toner, en del fat, men de tar på intet sätt överhanden. Avslutet stramar upp med pigga och småtorra minimala tanniner.

Eftersmaken är hyfsat lång, torr, med strama fruktoner blandat med lite smårostad kaffe och choklad. (87-88p inte en pinne till ;))

Generöst, fylligt men ändå med en balanserad och hyfsat nyanserad skepnad. En övertygande spanjor som gav mersmak. Se dock till att servera hyfsat svalt, kan bli lite alkoholstickigt om tempen blir för hög. Passar utmärkt till något grillat men samtidigt tillräckligt smidigt för att passera utan något till om du är sugen på något fylligare rött.

Tills nästa gång. Sedan har vi det här med flaskvariationer också...