Fratelli Revello på Högberga. Essensen av en komprimerad dag..

Vägen ner var minst sagt stormig, inga vindbyar, men däremot orkan iombords. Hur i h-vete kan man, som etablerad resebyrå, inte ta kort. Ni vet de där små plastbitarna som har tagit över plånboken och vars beträfflighet endast överstigs av antalet clubbar man förväntas vara medlem i. Det hela höll på att eskalera till katastrof men då räcktes en generös hand ut. Tack till paret framför som lånade ut en del av sin pension för att göra min Stockholmstripp möjlig, tack ännu en gång och låtom oss fokusera på vänligheten.

Kvällens ställe: Högberga gård

Äntrar trappan 14:15 till vad som skulle bli allas vår högborg de närmaste förgyllda timmarna i mitt liv. Med allas, menar jag de underbara själar som gjorde denna kväll möjlig och som skapade en atmosfär av familjär gemenskap trots ett friskt mantal. Och med högborg menar jag Högberga gård ute på Liiidingö, lovligt byte för högvilt och en och annan vilsen lantbo med lite för trånga skor och lite för många steg. Slutligen en grym eloge till Fredrik som drog igång, höll i och dirigerade en toppenkväll. Och T vars insats gjorde kvällen till ett lustfyllt samarbete med betoning på samvaro. Även fantastiskt roligt att få ett ansikte på ytterliggare några vilsna vinsjälar i vinskrivsvärlden, ni vet vilka ni är och nu vet även jag. Det här gör vi om nästa helg, som en obekant bekant gäst proklamerade vid kvällen senkommande. Mellan kameraklickande, hällande, sörplande, ätande, skrattande, lite mer hällande, klickande, handskakande, vinnördssackande och allmänt roddande togs givetvis inga noter utan här följer istället en imaginär återblick på kvällen då Carlo kom till ön med sina viner.

Kvällens utsikt: Solig stund från terrassen

Kvällens marmelad: Cugna

Kvällens tema: Allmänna trevligheter

Kvällens pyssel: Glaspussel 

Kvällens kork: 2 flaskor korkade av 66

Kvällens syssla: Första hällningen var rosa 

-

Kvällens skruv: Korkskruven gick varm

Kvällens bricka: Fasiken va god nebbiolobadande ost är

Kvällens värd: Värd varje beröm

Kvällens snurr: Luft, luft och mera luft

Kvällens vinmakaren: Carlo

Kvällens mat: Såå gooood

Kvällens kombo: Mat o vin, ibland är det enkelt

Kvällens vin: Conca 06, mörkt, mullrande djup med bredd o längd. 

Kvällens vickning: Samhetslent med perfekt komposition, Keller is the shit.

Tills nästa gång. Väntar på nästa...

Pst. Läs mer om kvällen, hos Fredrik, Putte, Ulf, Tryggve och Annika..

Ravenswood Zinfandel Lodi 2007. I väntan på..

Plogbladet får gott vila

Hur stor del av livet använder vi inte till att vänta på något, bussen, maten, tomten. Å andra sidan, hur många gånger blir man inte påmind om att man borde ta vara på livet, på bussen, vid maten, kanske inte av tomten. Nja, båda förblir självklarheter lika givet som att bussen är sen, maten inte passar alla och att tomten finns. Min äldsta dotter tycker i alla fall att det är för mycket väntan just nu, ja min fru också om jag ska vara ärlig. Själv är jag lugnet själv, sitter på min meditativa pedestal och blickar lugnt ut över disharmonin, ja eller kanske inte. Har omedvetet lagt omotiverat mycket tid i väntat på rätt ljus på sistone.

Annars har det blivit en del lergrytekok, pepparkakor, köttbullsmackor och annat som passar extra bra i mörka tider av väntan. Ravenswood Zinfandel Lodi 2007 ( 2008 kostar lite mer än en hundring, här eller här) har jag också lyckats klämma in.

Inte än va?

Doften är stor, varmblodig med gott om mogen mörk frukt. Faten bidrar med en stor mustig kryddighet, det finns en viss eldighet där också. Samtidigt som det finns en ton av enbarr och mint som stramar upp.


Munkänslan är absolut åt det fylligare hållet, mogen mörk fruk formligen forsar fram och syra får arbeta på bra för att balanserar upp. Uttrycket är följsamt, runt, nästan lent med frukt och fat som främsta attribut, i sluttampen kommer en aning alkoholkänning och något som skulle kunna liknas med en gnutta skal eller kärnbeska som stramar upp en aning. Annars är det inte en tannin så långt tungan kan nå.


Eftersmaken är lång med mer barr av något slag, rund frukt och en viss torrhet. (86-87p)

Detta är inget som jag dricker i vanliga fall men samtidigt är det på inga sätt dåligt. Det kommer inte upp till Seghesios mer uttrycksfulla zin utan landar mer i mellanlandet lagom. Till allehanda husmanskostliknande rätter med lite söta inslag som lingonsylt eller gelé passar det utmärkt. Till köttfärslimpa, brunsås och potäter var det bra, faktiskt gjorde sig riktigt bra till pepparkakan med hårdost också. Kvällens kombo var däremot, något otippat, köttbullemacka med rötbetssallad.

Tills nästa gång. Biljetter bokade, inga sjuka barn, nu är det bara att vänta...

Château Condom Côtes-de-Duras Cuvée Delph 2005. Sex dagar kvar, sedan blir det hello sthlm igen..

Tillbakablick 1

Fula ovanor kan man skaffa sig tidigt, 04:00 tidigt. Har väl aldrig varit med om maken, eller har jag det, tur att det är så lätt att glömma det som är mindre bra med sina små battingar. Nu har pöjken i alla fall bestämt sig för ge sina tidigare tidiga vanor en omgång för att göra dem riktigt okristligt tidiga. Ingen idé att gråta över spilld mjölk, pået bara trots att tuppen fortfarande sussar sött.

Varför inte gå en liten omväg på minnenas allé? Har en del smaknoteringar som det inte blivit något av, ungefär som en överfull mailbox där tidigare viktiga mail har passerat bäst före och lägligt blivit möjliga sopkorgsobjekt. Fast ibland döljer sig ett och annat som egentligen inte borde negligerats, som vid en närmare titt faktiskt var riktigt trevlig. Château Condom Côtes-de-Duras Cuvée Delph 2005 (nr n/a, 115 kr) var ett fyndklassat kortlagringsobjekt när det lanserades sommaren 2010, har bidat sin tid i källaren. Till en överfull plåt med kött i sommarens grillbonanza gjorde det sig mer än väl, fast bäst är ändå sommarens varma minnen.

Supergenerös doft redan från start, slösaktigt mycket mogna plommon, lite mindre svartavinbär, en hel del kryddiga ektoner och mörka liköraktiga övertoner. En stor, smått mogen och varm doft nockar mig nästan.


Smaken är även den riktigt fyllig, gott om mogen mörkröd frukt som ändå förefaller hyfsat i balans. Det finns mörkare, mognare toner och även här en ganska pepprig krydda. Avslutet stramar knappt upp sig men lämnar en lång mörkfruktig och generös eftersmak. Det finns också en hel del ek även här.


Hm, det här är bra i den fylligare mörkare stilen. Jäkligt drickvänligt och färdigt ska tilläggas. För min del blir uttrycken nästan lite för mycket, för runt och aningen meningslöst. Finns inte så mycket som spjänar emot. Däremot är det generöst och gediget nästan förvillande nyavärlden aktig. (86-87p)

Tillbakablick 2

Tills nästa gång. Ny vecka, pået igen bara...

Pst. Glöm nu inte att det är i helgen "vi" ska sippa italienska rödtjut, har du av någon anledning glömt att anmäla så gör det här..

Casanuova di Nittardi Chianti Classico 2008. Frost nästan hela tiden..

Snigelfart, knappast

Med stormkliv börjar vi närma oss första advent, i vanliga fall är jag inget stort fan av julen men med en fru som börjar få christmascravings i November och pakettokig dotter är det bäst att kapitulera för att bevara husfriden. I år, likväl som förra, fördelar vi klapparna till barnen med start första december. Det är bara att välja, ett gigantiskt julklappsberg en dag eller småhög av paketkänsla 23 dagar för att kulminera med en kulle dag 24. Vi valde kullen.

Själv är jag mer än nöjd med de överraskningar som kluckar, mest uppskattat är det när en familjemedlem, vän eller främling för den delen, har bemödat sig köpa och paketera. Största förväntningar blir det dock på egenförvärvade buteljer. Varje gång jag slår upp ett nytt vin bubblar förväntningarna och nyfikenheten rusar i takt med svängningarna i glaset. Vad ska det här lukta? Vilka associationer får jag? Har jag gjort rätt val till maten? Är flaskan ok? Några av frågorna som lockar och gör det här med vin så innibängen spännande.

För att anamma julandan på bästa sätt ska jag ge mig själv ovanligt många överraskningar i prejultid och bjuda andra så fort möjlighet skänkes. Casanuova di Nittardi Chianti Classico 2008 (219 kr här, eller 219 kr här) skänktes och var en riktig surpris av bästa sort.

Tänk va härligt med sol

En stor varmfruktig doft nästan rusar mot mig, frukten är ordentligt solmogen med mörkröda insmickrande drag. Direkt från flaskan är det nästan överväldigt tjusande med snygga fattoner, lite marsipan och färskt läder. Med lite tid rundas intrycket av och bjuder på ett riktigt lyxåk med alla bitar på rätt plats i en fyllig generös omfamning.


Munkänslan är precis, varm och välkomnande, avvägda syror som lättar upp intrycket trots en mogen och rund mörkröd frukt. Mer avlägsna mörkare toner av läder, tobak och en likör touch. Avslutet stramar upp, som om det skulle vara nödvändigt, med inbäddade ultrasmå torra tanniner.


Eftersmaken är lång med läder, mörka körsbär och en lyxig inramning av något flådigare träslag, möjligen lite cigarrlåda. (90-91p med potential till mer)

Det enda som fattas i dagsläget är lite av ålderns välbehag men vad gör det när det är så välgjort, välsmort och luxuöst i dagsläget. Jag får associationer till Brolios och Fonterutolis Castello varianter fast inte lika fläskigt utan slankare och piggare. Till lammstek, pepparotssås och rotgrönsaksmos satt det som en smäck. Även om kvällens macka, generöst överdoserad med torkad skinka, tog hem pokalen som bästa kombo på länge. Så enkelt, så gott.

Tills nästa gång. Eftermatensovning is tha shit, för alla...

Mastroberardino Taurasi 1998 och Louis Jadot Beaune 1er Cru Les Aigrots 1999. Var tar tiden vägen?

Källarljus

Ibland springer tiden ikapp en. Ibland? Vem försöker jag lura, allt som ofta tycker jag att man blir obarmhärtigt överkörd av sådant man borde gjort eller precis höll på att glömma. Bara inse att småbarnslivet är en lätt dimma av sömnlöshet och glömska där prioriteringen ligger på mat, sov, lek och sjukdomstider. En härlig tid om du frågar mig, men lite smått utmattade är det allt. Lägg in en middagsbjudning och schemat blir på ett förunderligt sätt likt en full hink där du slår på en skvätt till. Tur att det finns listor, kalendrar och minnesanteckningar så lite blir gjort och kan lämnas till eftervärlden.

Inget grums i nån av flarrorna

I helgen som var, alltså helgen innan våra barn lägligt insjunknade så att vår hotellbokning fick vingar, ugnsstekte vi en hel femkilos fågel i ugnen. På med djungeltelegrafen och la familia var på plats, tänk att man behöver duka långbord för de närmast sörjande men lite extra festligt blir det allt.

1999 vs 1998

Maten var söndags oldschool, kalkon, brysselkål m bacon, gelé, potäter och skygjord sås. Varför det kändes naturligt att matcha med något äldre från källaren.

Först måste jag säga att Louis Jadot Beaune 1er Cru Les Aigrots 1999 (nr n/a, ca 150 kr) drog längsta strået, en härligt skogig doft med mörk röd polerad frukt, ett myller av mognare toner och över allt svävar något lättare ogripbart. Smaken är följdsamt lätt men ändå med bibehållen struktur och slank fyllighet. Tonerna från doften återkommer och mynnar ut i en ganska kort eftersmak. Men med luft och tid föll uttrycket ihop, fortfarande med hedern i behåll men charmen och trycket har liksom försvunnit och ersatts av lite småsyrlighet. Inget att spara på med andra ord utan drick den relativt snabbt så kommer den säkerligen att behålla hedern. (87-88p)

Svärmors blommande blomma

Mastroberardino Taurasi 1998 (nr n/a, 198 kr) däremot, öppnade upp med svavel, lite dass och murrighet. Inte helcharmigt men skam den som ger sig. Vispa på riktigt ordentligt och fram kommer en småmogen skönt funkig doft med gott om komplexa flyktigare toner. Mörka övermogna körsbär, lite orientaliska kryddor och en blyg målarfärgstouch för att nämna några beståndsdelar.


Smaken är frisk åt det slankare slaget fast med gott om bett både i frukt och syra trots att det utan tvivel finns mognadens mer mörka källartoner. Måste nog medge att den smått syrliga mörka körsbärsfrukten fortfarande spelar förstafiol. En charmig, drickklar skepnad som bjuder till både med en smaksam beska och ultrasmå torra tanniner i slutet.


Eftersmaken är lång och är torr, stramt fruktigt läskande med en mörkare träkant. (90-91p)

Att Taurasin dessutom, i mitt tycke, presterade klart bäst dag tre, där inga som helst trötthetstecken funnes gör den inte sämre. Båda vinerna har en mognad och direkt drickbarhet som jag endast kan hitta i flaskor med lite ålder. Oavsett om man gillar stilarna kan man inte förneka att det finns något charmigt inställsamt med både.

Tills nästa gång. Tänk om hela källaren kunde vara fylld med gamla godingar...

Pst. Den 26:e November tänker jag sippa Italiensk tjut ute på Högberga gård, kolla om det finns något plats kvar så kanske ni får se mig in action. Har lovat att hjälpa ostfredde med dukning, gör ni som Uffe o betalar 425 kr slipper ni duka men får slurka desto mer. Hoppas vi syns där. Läs mer om anmälan här.  

Classic of Islay. En kort summering av en full dag..

Heldag på tu man hand, flera timmar avverkade i bil, några spankulerandes i stadsluft. Hemkommen till sovande barn och inte allt för slutkörda föräldrar, sa jag tack från djupet av mitt hjärta.

Upp med benen på bordet, samma bord som barnen inte får ha fötterna på. I med slurken från den bruna flaskan, luta mig tillbaka och njut av lugnet. Rättvis bedömning? Knappast men så är sällan livet rättvist heller.

Classic of Islay (nr 85641, 998 kr) bjuder upp med en stor djup komplex doft med alla komponenter som får igång mig när det kommer till whiskey, en smeksam ton av tropisk frukt, ett stänk vanlij, en touch av karamell och dov mullrande rök och allt samlat i ett sammelsurium toppat av lite småstickig alkohol. Fattas bara när det har en styrka på 56%.


Smaken är stor, rökigt komplex med både frukt, lite sötma, fruktig rök, färskt trä och alkoholfylld fyllighet. Eftersmaken är lång, riktigt lång med torr rök och en mustig fyllighet. 

Detta är precis som jag vill ha min whisky, fatstark, rökig, komplex och lite bångstyrig men ändå med alla bitar på plats. Måste nog medge att jag verkligen gillar de lite "yngre" starkare doningarna. Känns som en komplett blandning av allt det goda som kan bjudas.

Tills nästa gång. Tack o godnatt...

Château de l'Orangerie de Luc 2010. Allt blir inte som man tänkt..

Igår frost och allt klart, idag slask

Två sjuka barn nattetid, ni som vet vet, ni som inte vet skönt för er. Nu är det hyfsad fart i alla fall, för sjuk för att vara igång som vanligt och för frisk för att ta det lugnt. Den gyllene medelvägen eller raka vägen till ett veritabelt hushållshelvete. Gäller att hitta på sysslor som alla kan godta, eller rättare sagt som är stimulerande för barnen och inte allt för tålarmodsfrestande för fadern. Skönt att pysselmormor kom förbi en sväng så jag kan lufta tangentbordet lite.

Jag har fått förfrågan att prova lite blandat från The wine company, självklart nappade jag. Allt som bidrar till att mina vindlande erfarenheter vidgas är välkommet att jag sedan får jag möjlighet att testa ytterliggare ett alternativ till vårt "kära" systembolag är ingen nackdel. Påtal om SB, jag som lantbo, la en beställning på fem viner i senaste släppet och kom hem med en. Skamligt om du frågar mig och då hade jag ändå tidmässig möjlighet att stå i kö. Stå i kö, bara det väcker morraren i mig, varför ska vi behöva stå i kö när det finns alla möjligheter genomföra samma "rättvisa" med en knapptryckning. Bitter? Nja men det är sista gången jag sneglar på ett tillfälligt släpp på ett bra tag.

Först ut är kanske inget som jag skulle "stå i kö för" men nog är det ett riktigt habilt vardagstjut. Château de l'Orangerie de Luc 2010 (85 kr och då är skatt betald) ger rejäl smaklig avkastning för en ringa peng.

Höstvin?

Doften är stor, fruktig med lite småspritiga inslag. Frukten är mörkröd med ungdomens något bångstyriga jästighet. Ingen fruktbomb men fullt ös. Finns också en kryddigare ton som innehåller både något mörkare träslag och peppar. Det är ingen finstämd sak men ändå generöst ibjudande, får mycket södra Frankrike vibbar.


Smaken är slankare än vad doften anger, en härlig följdsamhet i uttrycken. Frukten spelar första fiol med gott om körsbär, hallon och jordgubbar som ackompanjemang finns stramare toner av salmiak och lite örter. Faten har lämnat sitt avtryck men är på intet sätt betungande, riktigt förvånande med tanke på hur doften gasade på. Tanninerna gör sig påminda och torkar ut tandkött och tunga på ett föredömligt sätt utan att vara allt för agressiva, nästan lena faktiskt.


Eftersmaken är hyfsat lång och saftigt fruktig men ändå torr med en mer strukturerar träkänsla som ramar in. 87-88p

En ungt charmigt vin med bra mjuk följsamhet samtidigt som finns tillräcklig struktur för att vara intresseväckande. Se upp med ett litet alkoholstick, lite lägre temp och det är fixat. Ett härligt vardagstjut till en köttigare gryta, lite charkplock eller med lite luft precis som det är.

Tills nästa gång. Nu är det dags för en tupplur...

Banff "The cross hill" 1975. Måndag, behöver egentligen inte upprepas..

Inte lika fager som den "riktiga" flaskan men innehållet är densamma

En kall och dyster måndag, arbete igen, en "vardag" som nu för tiden präglas av väldigt lite kontinuitet. Skönt att sjunka in i kontorsstolen en kort sekund för att sedan ryckas vidare. Helgen var hektisk med en helstekt fågel som punkten över pricken. Roligt att ha hela familjen på besök, riktigt trevlig, men söndagen försvann lika fort som den kom. Mer om det kommer troligen i ett senare inlägg. Nu över till något helt annat

Börjar så smått närma mig trehundra inlägg, en ofantlig siffra om du frågar mig. När jag började plita ner mina anteckningar vintern 2009 var jag vis om att jag varken kunde skriva eller kunde något om vin. Kan fortfarande inte så mycket om vin, även om vyerna har vidgats avsevärt. Skrivandet? Det lämnar jag åt andra att bedöma men det tar inte en hel dag att skriva ett inlägg så flytet har onekligen kommit igång. Tydligen tycker vissa att jag kan formulera mig för en av de stora skillnaderna, nu från förr, är att jag får erbjudanden om att prova produkter. Jag, får grejjor där jag endast behöver skriva om mina intryck som tack. Fantalastiskt om du frågar mig, hade du sagt det för två år sedan hade jag skrattat och hänvisat dig till någon annan.

Det är alltid lika roligt och spännande när det dyker upp något nytt. Extra roligt när det är något som jag i vanliga fall inte inmundigar. Magnus, hm jag menar Anders förlåt ännu en gång, på Bizling Wine & Spirits skickade tidigare ett paket bruna små flaskor innehållande diverse destilat. Nu har turen kommit till den ekonomiska tungviktaren. Eller vad sägs om 33 år gammal whiskey för nätta 2300kr flaskan? Banff "The cross hill" 1975 tappades 2008 av den oberoende buteljeraren Jack Weiber och krängs av Bizling, kommer att dyka upp i beställningssortimentet den 1 december.

Det är en dov komplex doft med lite gamla tång toner. Faktiskt inte allt för insmickrande men ändå intresseväckande. Det finns fortfarande gott om fruktighet, lite ljunghonung och faktiskt en aning torr rök.


Smaken är desto bättre, mycket bättre faktiskt. Fyllig mjuk men ändå med gott om tryck i smakerna. Fruktigt len men en slutkläm där röken, trots att den sjunkit in, sticker till bra och bildar en bastant matta i munnen. Det finns lite murknare toner men överlag känns uttrycket piggt, komplext och intresseväckande.  


Eftersmaken är lång men lite smådov där basturöken sjunkit in, torr frukt och färskare trä av någon sort rundar av.

Uttrycket är långt från trött och gammalt och helt ärligt vet jag inte vad jag förväntar mig. Doften inleder lite småtrevande, smaken övertygar och eftersmaken blir lite i anonymaste laget. Personligen blir det pass på en flaska men jag tror att den här hittar hem till sina entusiastiska anhängare. Riktigt roligt att få prova och är det någon som häller upp några droppar så är jag inte den som nekar. Är alltid speciellt att få ta del av ett stycke historia. Tack.

Tills nästa gång. Dags att hålls tummarna igen, ingen sjukdom nu tack...

Henry Fessy Beaujolais-Village 2009. Fisk eller fågel? Fågel får det bli..

Snart så är löven borta

Ja jisses, då var vi här igen. 05:02 hör jag hur napparna, båda som finns att tillgå, slår i backen. Ja det var den sömnen, efter lite svordomar över den ogudliga tiden anammar jag och pöjken de extra timmarna vi fått och ger oss på dagens agenda. Tvätt i maskin, disken är snart klar, blöjjan bytt och efter denna dustning med datorerna blir det kalkonkråsning och frukost. Jo, det går inte att börja en dag utan Eemi. Ja, Emil i Lönneberga är storasysters idol, tillsammans med Ida, Alma, Anton Alfred och de andra i katthult. Tydligen smittar sådant, varje gång vi passerar något som möjligen skulle kunna liknas vid en skärm pekar pöjken och utbrister Eeeemi.

Men, innan vi kör igång igen så blir det en reflektion över föregående kvällars sipp. Ibland dimper det in mail med erbjudanden som är för svåra, eller snarare för intressanta, att motstå. Att få prova fem olika cru lägen i Beaujolais och en Village från Henry Fessy från lockåret 2009 var ett sådant. Dags för en första titt. Ja just ja, det var tryffelsvinet som var "boven" denna gång.

Nu är ljuset på Beaujolais

Först ut är Henry Fessy Beaujolais-Village 2009.
Doften är örtigt sval med mörkröd polerad frukt. Trots att uttrycket känns slankt är det en fyllig doft med en hel del salmiak och lite mörkare rena toner. Dag två har allt ungt och bångstyrigt försvunnit och lämnat en sval, potent, härlig doft med kraft och tryck men utan en enda klumpig rörelse.


Smaken är slank, bärfruktig med gott om uppstramande örtighet och en aning krydda och salmiak. Det mörka kommer igen även här men inte lika uttalat som i doften. I mittpartiet dyker en läskande bitterhet fram som mynnar ut i torra ultrasmå lite kartiga tanniner. Även om uttrycket är åt det slanka hållet blir det aldrig tunt eller tråkigt.


Eftersmaken lång och läskande med bland annat lite salmiak och röda äppelskal. (87-88p)

Ja detta gav verkligen mersmak. Inte stort på något sätt men jäklars vilken drickglädje. Får nog tillstå att medge att det dessutom var bäst dag tre så nog finns det lite potential för källarförvaring. Det jag gillade mest är den svala, nästan småkittlande känsla som infann sig vid precis varje klunk.

Tills nästa gång. Idag blir det kalkongörarpremiär...

Alto Moncayo Veraton 2007. Att elda eller inte, det är frågan?..

It's lööv everywhere

Tänk att vi äntrar november med något som skulle kunna kallas värme, 10-12 grader och snålblåst, är nog bara i Sverige vi kallar det värme. Men ok, jag har inte behövt masa mig ut efter ved på två dar. Annars så har flitens lampa lyst, stökat undan allt som hör sommaren till och fått på vinterdäck. Två krattningar under körsbärsträdet och fler lär det bli. Maken till mäktigt träd får man leta efter, på våren bjuder det upp till sällan skådad prakt med vitrosa blommor, på sommaren skänker det välbehövlig skugga för att sedan ge oss bär i överflöd. Antar att det minsta vi kan göra är att städa efter det.

Jomen nog värmer solen allt

Spanskt utlovat, så spanskt får de bli. Alto Monacayo Veraton 2007 (nr n/a, 220 kr). 100 % spansk grenache, eller garnacha för att vara exakt. Läs mer hos importören om du vill.

Stor kirchig doft med söta mörka bär, lite örtighet och något kokosvanlijaktigt. En smått parfyrmad känsla med lite likörvarning, inget för alla men nog är det lite inställsamt allt. Att det är något generöst från varmare trakter är det ingen tvekan om men idag faller det inom ramen för högst acceptabelt.


Smaken är varm och generös, lite smårund med gott om solmogna mörkt rödabär. Även här finns det lite vanilj och kokos, även om det på intet sätt är i övergenerösa mått. Smått liköraktiga toner blandas med något lite mörkare och murrigare. Avslutet stramar upp en aning, men att kalla det tanniner är att ta i men småtorrt blir det allt.


Eftersmaken är lång och varmt len med lite småbitter choklad, vanilj och bär.


Dag två faller det ihop en aning. Inte lika stor fruktdriven doft och smaken har blivit småsyrlig med mer torkade frukter och en blandning mellan port och amarone. (88-89p)

Varma trakter, bra mycket fat, möjligen lite fattig syra men gött. Inget jag vill dricka mängder av och helt ärligt kan jag inte riktigt se matsällskap. Men ett generöst glas en kulen höstkväll framför brasan, jo men absolut. Är dock lite oroad över vad som hände dag två, inget för långlagring antar jag. Igår släpptes 2009 av densamma, men där tror jag att det blir pass denna gång.

Tills nästa gång. Snart dags för lite mer löv.